2014-09-10

en dröm om allt som blågult kunde betyda. #imittsverige.

fina ni. ni har väl inte missat #imittsverige där vi delar med oss av tankar, berättelser och drömmar om ett antirasistiskt sverige? om allt som är viktigt nu på söndag, om att rösta rätt – med solidariteten och hjärtat i centrum. både madeleineemily och emma är några av dem som delat med sig av sina historier och jag tänkte såklart göra samma sak. hade först en tanke om att skriva en text om min bakgrund, om att ha föräldrar från polen och japan som båda invandrat till ett sverige som då hade så himla mycket mindre vassa kanter är 2014. hur det är att höra hemma men ändå inte, om mellanförskapet som timbuktu kallar det. sen kom jag på att jag hade ett tal nersparat både i text- och ljudform, som jag skrev för snart ett och ett halvt år sedan, om mig och om sverige. tänker att det bidraget passar bättre än någonsin nu.

I egenskap av barn till två föräldrar från olika länder har jag ofta frågat mig om det är här i Sverige jag hör hemma – och i rollen som soldyrkande strandälskare har jag även där ställt mig frågan om det är här jag ska vara. Jag varken jagar, fiskar, plockar svamp eller åker längdskridskor. Hör jag verkligen hemma här, i fjällhöga nord?

Man skulle lätt kunna tro att det här är ett politiskt tal; om svenskhet och främlingshat, om att ha en orientaliskt brunögd utsida och samtidigt en skandinaviskt blond insida, om Kungsgatgan, järnrör och ”det är inte ditt land, det är mitt land”.

Men det är det inte. Det här är ett tal långt ifrån röstningssiffror och fyra procent-spärren. Långt ifrån rasistiska partier i riksdagen och långt ifrån diskussioner om min blandade bakgrund, som på pappret ter sig lika anomalisk som Mors lilla Olle hade varit på en kryddmarknad i Iran.

Det är ett tal om Sverige, men det är inte ett tal om svenskhet. Det är ett tal om något som alla som är här idag delar, alla som befinner sig inom det här landets gränser. En berättelse om den nordiska floran och faunan i vackra vida Svea Rike. Ett land vi älskar och hatar, som vårdar oss och sårar oss, som när oss och som förtär oss. Det är för mig ett tal om att guld och gröna skogar alltid ändå vinner, trots att jag drömmer mig bort till saltmättad luft och vita stränder. Och det är just här, i Sverige, den kära fosterjorden, som guldet är som mest gyllene, och där skogarna skimrar i grönaste grönt.

Du vänaste land uppå jord, det är du som har ett spektrum av fyra årstider så som ingen annan. Den gamla, den fria, den som eld i rött brinnande hösten. Vintern, isgnistrande och tyst. Gryende vår och så sommaren, den glädjerika, sköna.

Som ett prisma visar du, Sverige, i klaraste kristall, dessa fyra, dessa besjungna och hyllade. Fyra väsen som sköna kvinnor, som förtrollat och förfört så många fler än bara Vivaldi.

Du härliga höst, röd som brinnande kärlek och glänsande som gyllene guld: du sveper in oss i lövhögar, i orangespräckliga täcken att vila i, du tänder eldar att värma oss vid innan kylan smyger sig på. Tack för att du rustar oss inför istiden som står för dörrn.

Vinter, du ståtliga isdrottning: det är du som tronar på minnen från fornstora dar. Med vingar av glas och naglar av kristall är det ingen som undgår din isbåa blick, ingen som glömmer din frostiga beröring. Du vet att kärleken är hård och du vill lära oss därefter: du sveper vindar vassa som rakblad och kalla som stål över våra kroppar. För att vi aldrig ska glömma att kämpa, för hem och för härd. Tack för att du vill visa världen i vackraste vitt.

Vänliga vår: du trippar försiktigt in med knopp i håret och där, under försvinnande rimfrost och mellan snödroppars blad minns vi tillsammans den grönska som en gång var, och som en gång ska blomma igen. Du tinar upp jorden, värmer våra hjärtan och lyser upp den stig vi tillsammans vandrar mot ljuset igen. Tack för att du år efter år aldrig glömmer hur man värmer upp ett vinterstelt hjärta igen, och får det att knoppa och blomma i allas våra artärer igen efter vintern.

Ja, det är nu hon kommer. Med våren som förspel dansar hon äntligen in över dina ängder gröna, Sverige. Sommaren. Hon springer lekfullt ikapp oss alla och hånskrattar åt allt som är kallt. Hon virvlar runt över åkrarna, klär buskarna i blomster och målar trädkronorna i grönt. Hon tar spjärn mot vårens vattenfall och kastar sig ut, springer och skriker av lycka, en framfart som ingen kan stoppa – som ingen vill stoppa. Tack, sommar, för att du flätar kransar av smörblommor och av kärlek som du placerar på våra hjässor, flätar runt våra handleder och planterar i våra hjärtan.

Ni fyra systrar. Som jag kivats och bråkat med er under årens lopp. Vi har älskat och hatat, som flyttfåglars livscyklar har vår kärlek till varandra avtagit och tilltagit, försvunnit för att sedan med full kraft återvända. Lågt som ebb och högt som flod pulserar mina känslor för er.

Ni har gaddat ihop er: kastat drivor av snöflingor in under mina kragar alla dessa frostbitna kvällar, ni har puttat mig i lerpölar, drivit mig ut i åska och i regn, och ni har bränt mina fotsulor där jag förstiktigt gått på soldammiga gator, barfota över asfalten med ovana fötter.

Jag har en paradoxal relation till er – det är en kärlek omöjlig att leva med och omöjlig att leva utan. Men jag vet att det är er jag behöver. Det är här, Sverige, jag verkligen hör hemma. Jag vet det, precis som du vet det: jag är ingen blondflätad bondflicka som hoppar i höskullen, jag är inte dalahästar och blågula förkläden. Här finns varken folkhem eller någon kärnfamilj och jag bär inga tre kronor på kavajslaget. Kent Ekeroth kan med säkerhet inte uttala mitt efternamn rätt och Erik Almqvist står fast vid att ”det är inte ditt land, det är mitt land”, men jo, det här ÄR mitt land och det här ÄR mitt hem. Svea är också MIN moder och höst, vinter, vår och sommar också MINA vackra svenska blodssystrar.

Dom här fyra systrarna bygger bo i mitt hjärta och sliter tag i själen när jag är halvvägs runt jorden. Borta bra, men hemma bäst och det är här som trots allt är mitt hem. Jag vill andas, jag vill älska.

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

iotherw

 

a speech i wrote about sweden and swedishness about a year ago. the general elections take place in sweden this sunday and it’s so important to vote with your heart. there are such horrible nazi winds blowing over europe right now. #imittsverige is a hashtag where we share our stories about our dream swedish society.

0

Kommentera

Detta kan vara det finaste jag läst om Sverige. För ett Sverige som tillhör alla!

Det här är nog det starkaste, bästa, finaste, vackraste, mest rysningsframkallande, välskrivna och känslosamma jag läst. Jäklar vad bra. Och du har så himla himla himla rätt. <3

Svar: Tack så mycket! Och oh my vilken himla text, vill kramas och sova med texten, så fin var den.

cecilia

tagen av hur vackert det var ”Du tinar upp jorden, värmer våra hjärtan och lyser upp den stig vi tillsammans vandrar mot ljuset igen.” var en så fin mening, tårar väller upp här i ögonen

Så så så bra!!! <3

Fantastiskt, alltså helt fantastiskt skrivet!

alltså. tack tack snälla ni! <3333

Du är fantastisk Vicky. Finner inte ord. Tack för att du är du!

läste igenom hela texten för andra gången, för att sedan scrolla ned och se vad jag hade för hyllande sist jag läste den. inga? herregud. måste läst från mobilen och varit lat. här kommer de istället:

jag älskar den här texten. den är så sann i sin poetiska enkelhet. du leker med orden och jag som läsare bara nickar och ler. du har så rätt. och du är så grym. tack vicky!

fina lovisa. tusen tack! <333

läste igenom hela texten för andra gången, för att sedan scrolla ned och se vad jag hade för hyllande ord sist jag läste den. inga? herregud. måste läst från mobilen och varit lat. här kommer de istället:

jag älskar den här texten. den är så sann i sin poetiska enkelhet. du leker med orden och jag som läsare bara nickar och ler. du har så rätt. och du är så grym. tack vicky!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.