okej. nu drar det igång. renoveringen startar pang bom imorgon. så vi får åka härifrån
mitt i allting. hela vägen ner till Skövde och där blir vi kvar i minst en vecka.

så…egentligen skulle jag ha packat idag, förberett inför imorgon, men så fick jag tidigt
kaffebesök som sträckte sig hela vägen till middagsbesök, och det föredrog jag ju såklart
tusen gånger om. så sällan det är så numer, att en umgås med någon annan under så många
timmar hemma. liksom bara hänger. särskilt aldrig har jag umgåtts så med någon annan som
också har en bebis.

efter att Ann-Lo och Max åkt hem upptäckte jag en liten, liten vass kant i munnen på Ebbe
– första tanden hade kläckts under dagen! liksom, i smyg.

alltså. det känns inte som att det var särskilt länge sedan han föddes och nu har jag en liten
bebis som rullar runt, tjoar och har en tand. sex och en halv månad, liksom. vad är det? jo, allt.
sex och en halv månad är tydligen allt.

 
0

 

host7
host10

 

host3

host4

host1

host12

host11

hugocharliehost13

 

vi gick långpromenad igår, köpte med oss kanelbullar, chai och kaffe. satt på en bänk och pratade om
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.

 

en man gick förbi oss och log. tänker att han kanske tyckte vi såg ut som en familj. kanske att det kändes.
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
0

jag somnar sent men vi vaknar tidigt. ungefär innan andra kaffekoppen är slut
har alla andra gått och lagt sig igen. förutom jag, som blir kvar i vardagsrummet
med morgonljus som målar väggarna. det är måndag. men det känns inte så.

på bordet står champagneflaskan från igår, den som Hugo lyckades öppna att
skjuta iväg korken, medan jag stod i hallen och höll för öronen, för att jag inte
gillar när det smäller.

efteråt drack vi Bollinger ur små, små kupade glas jag köpt av en man på torget
för några helger sedan.

vi ritade inbjudningskort med vingliga linjer och texten skrevs för hand,
något snett och något skevt men ändå skrivet av en riktig person, med
handledsinflammation och allt. om det inte är på riktigt och inte något
som känns, så vet jag inte vad mer som är.

på varsitt ringfinger hade vi vigselringarna bara för att, hundarna sov nedanför
våra fötter och framför oss hade vi en bricka med ost. vi satt i ett vardagsrum
med små bebisstrumpor här och var, leksaker spridda på golvet och ett berg av
nytvättad tvätt som tagit över soffan. en sorts kärleksfull röra av allting som
tillhör en vardag. vår vardag.

och vi kallade detta för det nya livet.

0