koket1

v6

den är färdig, texten. till slut. jag har avverkat flera flat white, suttit kvar på caféet längre
än vad som känns okej och nu har jag huvudvärk. men klar, det är jag. argumenterat, det
har jag gjort. så hårt att jag sen tystnar lite vid vissa stycken när jag läser för Hugo. det är
svårt att argumentera utan att ta hänsyn till individen.

för att fira åker vi till Söder. Ebbe-Lou ylar missnöjt. jag försöker ge honom yoghurt.
han är inte helt övertygad. bredvid oss sitter en annan mamma med ett barn som ser ut
att vara nästan lika gammalt som Ebbe. hon ger honom en halv chokladkaka.

jag sitter där med min yoghurt som Ebbe plötsligt slår undan så den skvätter på jackan
och fyller dragkedjan. inbillar mig att han tittar anklagande på mig och plötsligt är jag 15
år framåt i tiden med en tonåring som står och skriker att ”alla andra får” och sen smäller
igen dörren till sitt rum. och alla andra dörrar på vägen dit.

till slut somnar han och när han vaknar har jag och Hugo hunnit med middag och en
skål för att vi faktiskt tagit oss i kragen och åkt iväg. det är alltför lätt hänt att en blir
bekväm och inte kommer någon annanstans än runt hörnet där hemma.

i februarimörket går vi Hornsgatan upp och ner, jag hittar en kjol på Beyond retro och
stoppar in huvudet i varenda blomsteraffär, men går tomhänt därifrån. vi dricker kaffe
som smakar beskt, köper med oss semlor i paket med rosetter på och sen åker vi hem till
Charlie.

idag skrotar jag runt här hemma. snön yr ner över taken, Ebbe-Lou bankar med en slev
och jag har fortfarande grus i ögonen.
0
22128485632_77a9728d71_o

21518259614_3a0c12bda2_o

21953215908_f83ea257b8_o

21952917190_f3aa1c42c2_o

21518247944_19d8e8f949_o

22151263271_f331befb6d_o

det där köket. alltså det där köket. höggravid stod jag på IKEA och kom på kant med
en väldigt lättstött försäljare och sex veckor efter förlossningen rev vi ut allt vi hade.

vi är bra på det där, jag och Hugo, att göra allting samtidigt. vissa väntar, men vi
bara gör. här finns ingen ordning, vi föder barn och roddar en renovering av toaletten
samtidigt, vi är småbarnsföräldrar men jobbar och läser en kandidat samtidigt. tur är
väl det, skulle vi ta allting i någon sorts linje så hade vi med allra största säkerhet inte
hunnit med så mycket som vi gjort.

just den här tiden känns väldigt mycket när jag tänker tillbaka på den. sommaren hade
precis börjat och solen sken länge på dagarna. jag kunde upptäcka staden vi flyttat till
precis innan graviditeten slog till och förlamade

mig och jag och Hugo försökte fortfarande hitta någon sorts balans i föräldraskapet.
kanske det allra svåraste för oss, att avgränsa och förstå vad som är möjligt att göra och
inte när man precis blivit föräldrar. vi har lovat varandra nu att om vi får barn igen så ska
allting vara klart runtomkring. livet ska vara enkelt och vi ska inte ha några stora projekt
som kräver så mycket av oss. ibland måste en verkligen gå genom elden för att förstå att
den bränns.

det där golvet är förresten ett av de bästa valen vi gjort. jag var osäker när plattorna kom
och en tid efter att de lagts men nu är de nog det bästa i hela köket. de bryter av mot
snyggköket och retrokaklet och gör en liksom…glad
0
MG7194

ka25

MG7172

Hugo frågar om vi inte ska slå på en låt och dansa med Ebbe-Lou. det gör vi svarar jag.
vi låter musiken fylla vardagsrummet och jag dansar och studsar upp och ner med Ebbe
i famnen medan Hugo dansar fram de märkligaste stegen jag sett. och Ebbe, han skrattar
så mycket att han nästan tappar andan.

när vi står där mitt i allting tänker jag att kanske är det lite så här det är att ha familj. att
stå som två tokar en kväll i vardagsrummet och dansa och tramsa värdigheten ur sig, för
att locka fram högljudda skratt ur det allra käraste man har.

till slut valde vi förresten färg och nu har den stått i sovrummet sedan i lördags och väntat.
det går långsamt den här gången. men det gör ingenting. för jag börjar lära mig tålamod,
 att saker tar tid. och nya recept med grönsaker som färgar händerna lila.
0
ny12
jul7
j1
han har blivit en vilding, den där lilla människan. han ålar sig fram snabbt och får han
ett bra grepp så ställer han sig upp. sen står han och svajar, medan han försöker komma
åt något som inte är till för honom. djupt koncentrerat med tungan i mungipan står han
där och försöker nå med sina små fingrar. livet är inte lugnt en sekund med honom och
det gör absolut ingenting alls.

hela livet, alltid, jämt vill jag ha en sån här liten omkring mig. med blossande kinder,
putande mun och en vilja som dundrar fram. en som kryper närmare mig när något är
läskigt och tittar på mig när något är roligt.

jag älskar honom, så djupt och så villkorslöst. han behöver bara vara, behöver aldrig
förtjäna min kärlek eller göra någonting alls för att få den. till och med när han slår mig
med en slev i ansiktet, drar mig i håret på morgonen eller väcker mig med att stå på alla
fyra i sängen och skrika maaamamamaaa, då älskar jag honom med. aldrig om, men, ifall.
villkorslöst och bottenlöst.
tillsammans med honom, med Hugo och med några vänner firar jag in det nya året. i
luggen som klipptes mellan feberfrossa och tidig morgon, med glitter på naglarna och
en bebis på höften. det blir inte likt något annat. men när blir det någonsin det?
jag har varit med om nyår med kyssar i nattlinnet på en bro, med gamla vänner, nya
kärlekar och på restauranger. med en skotträdd varg, i hemmets stillhet med chai i
sängen och skjuts till flygplatsen.
och även om jag är så djupt nostalgisk av mig som man kan bli och ständigt längtar bakåt
så finns det inget annat sätt jag vill fira in det här året på. med min bebis på höften, med
min man och med mina vänner. i mitt hem.
det som har gått, det har gått och det som har kommit det har kommit och i sanningens
namn är det ganska fint det med – att livet är så föränderligt, stort och kontrastrikt.
gott nytt år.

0
vi ska vara på BVC idag. men vi vet inte vilken tid för Hugo har glömt.
så klockan åtta, med halsont, ringer jag dit och får veta att elva trettio
förväntas vi vara där. oavsett halsont så måste vi prata om säkerhet.

efteråt somnar jag och Ebbe-Lou tillsammans. jag behöver det lika mycket
som han, för jag är på gränsen till slut.

vi vaknar två timmar senare. han är sovvarm och medgörlig igen, ler bakom
nappen och lägger ansiktet nära mitt. just det är något nytt och hela världen
slutar snurra varje gång han gör det. carpe diem, lev i nuet, fånga ögonblicket
och allt sånt där är precis vad jag gör just då.

på med glitterkoftan, i med gröten och ut med hunden. det är kallt ute och vinden
får håret att virvla åt alla håll. jag hatar luggen som spontanklipptes dagen innan
och tänker aldrig mer. som alla andra gånger.

vi är på BVC i tid, vikten ska tas utan kläder och utan blöja så jag håller hans nakna
lilla kropp mot min från skötbordet till vågen och då gör han det igen – han lägger sin
kind mot min och håller armarna runt mig. vi stannar upp, jag stannar upp.
allting inom mig tystnar och blir lugnt.
aldrig hade jag kunnat tro att en så liten människa skulle kunna ha så stor makt
över mig. han är den största trösten i decembermörkret. han, och fragmenten i
bildform från sensommaren och hösten, som ett löfte om vad ljuset kommer med
snart igen.
0
så då blev jag gift i lördags då.

och det hela var så omtumlande
att jag fortfarande inte riktigt hittar orden.

jag pratar mycket om det
men samtidigt inte alls.

försöker landa här hemma och ta itu med allt annat
som blivit till kaos medan vi hade siktet inställt på den där
enda dagen.

alla jag pratat med efteråt säger att det var trevligt, roligt och fint.

någon sa nog också mysigt. jag minns mest den sista stunden bäst, 

då jag och Hugo, ombytta till vanliga kläder, hoppade runt till Robyn

precis innan vi skulle åka.

0
FA46FA51

FA44

FA43

fa25

fa24

fa22

fa18

fa7

fa6

fa5

fa2

ljuset, färgerna, höjden, rymden. precis vad jag ville ha och fick, efter många
sena kvällars letande, och med flera andra preliminära lokaler bokade som inte
kändes riktigt rätt. en av de första bitarna

som föll på plats, kanske också en av de svåraste. men värt varenda sekunds
uppgivenhet och sömnbrist.

om en vecka är det ju trots allt på den här platsen där vi kommer haft en av våra
allra största dagar.
0
21183515953_7efb040954_o

tycker så mycket om att bo i min gulliga lilla stad med Den Stora Världen runt hörnet.
eftersom vi bor mitt i centrum har vi nära till pendeltåget och med det tar det bara fyrtio
minuter till Söder. som jag gillar i lagom dos.

efter tidig pannkaksfrukost packade vi ihop oss och åkte just dit idag, till Söder.

vi fikade på Chic där vi fick kass service av snorkig person i kassan, Hugo köpte lite
tanklöst en helt orimligt dyr fluga som han lämnade tillbaka efter fem minuter och jag…
ja, jag hade råkat bestämma mig för att gå in på Tygverket och sitter nu här med tio meter
brudtyll och spets. hehe. men känner dock optimism efter att klippt lite i det. vilket brukar
vara det första tecknet på att något redan gått käpprakt åt helvete. lägg dessutom till att jag
hatar att sy. detta kommer alltså bli mycket spännande och tydligen är det så jag vill ha det

– spännande. och jobbigt.
0
hipp3

hipp2

hipp1

i lördags plingade de här två donnorna på dörren med en flaska bubbel

och ett bride to be-band. därefter mötte vi upp en tredje på Wienercaféet
(som jag aldrig ville lämna). snittar, champagne och franskt – säger ju sig
självt om hur bra det var.

resten av kvällen var uppstyrd med bowling, drinkar, middag och frågesport
om Hugo. allting var så himla bra och genomtänkt med hänsyn till att jag inte

alls är typen som vill springa runt i tyllkjol på stan och göra bort mig, riktigt dit
sträcker sig inte min humor.

det är verkligen himla fint att man har personer som gör sånt här för en. ibland är

det så lätt, att i vardagens snabba tempo, glömma bort att man faktiskt är omtyckt

av andra människor än man och bebis. dessutom kändes allting lite extra verkligt

med bröllopet, särskilt när de på bowlingen hade gett mig namnet fru Bergström.
var tvungen att stanna upp en stund och ta in det, att snart är jag faktiskt det –
fru Bergström.

0
han har förändrats, den där lille. det är mer ‘vill’ och ‘vill inte’. en annan
attityd, stundtals grinigare och något mer missnöjd. det är svårt att hantera
emellanåt för plötsligt vet jag inte riktigt vad som funkar längre och det gör
mig osäker. jag vet att det reder sig så småningom, men ändå.
han sätter också gränser nu, genom att knuffa bort eller säga nej med ljud.
och vi respekterar, för integriteten ska värnas om tidigt, tidigt. men det är
svårt för mest vill man bara hålla fast och pussa tills man svimmar.

tur att han själv börjat med de dära bebispussarna. något bitterljuvt när han
sliter tag i ansiktet och drar det hårdhänt mot sitt, men när den där öppna
munnen som ofta landar lite varstans, träffar en kind eller ett ögonbryn så
är allt förlåtet.
det är alltså mycket nu.

dessutom kryper han och rullar från ena änden av rummet till den andra.
tekniken sitter inte riktigt där, men vad gör det, han kan förflytta sig nästan
som han vill.

jag har svårt att bestämma mig för vad som är det bästa med den här perioden.
men om jag skulle välja så är det kanske ändå nätterna jag gillar allra mest. när
han vaknar för att nappen är borta eller för något han kanske drömt, och vi lyfter
över honom till vår säng, sen turas vi om att krama honom när han sover.
för då gör han det mysigaste vi vet – han snurrar runt och gör sig till lilla sked.

älskade lilla skeden, som kan rulla sig fram och som kan visa nej.

det käraste vi har.

0