vi ska vara på BVC idag. men vi vet inte vilken tid för Hugo har glömt.
så klockan åtta, med halsont, ringer jag dit och får veta att elva trettio
förväntas vi vara där. oavsett halsont så måste vi prata om säkerhet.

efteråt somnar jag och Ebbe-Lou tillsammans. jag behöver det lika mycket
som han, för jag är på gränsen till slut.

vi vaknar två timmar senare. han är sovvarm och medgörlig igen, ler bakom
nappen och lägger ansiktet nära mitt. just det är något nytt och hela världen
slutar snurra varje gång han gör det. carpe diem, lev i nuet, fånga ögonblicket
och allt sånt där är precis vad jag gör just då.

på med glitterkoftan, i med gröten och ut med hunden. det är kallt ute och vinden
får håret att virvla åt alla håll. jag hatar luggen som spontanklipptes dagen innan
och tänker aldrig mer. som alla andra gånger.

vi är på BVC i tid, vikten ska tas utan kläder och utan blöja så jag håller hans nakna
lilla kropp mot min från skötbordet till vågen och då gör han det igen – han lägger sin
kind mot min och håller armarna runt mig. vi stannar upp, jag stannar upp.
allting inom mig tystnar och blir lugnt.
aldrig hade jag kunnat tro att en så liten människa skulle kunna ha så stor makt
över mig. han är den största trösten i decembermörkret. han, och fragmenten i
bildform från sensommaren och hösten, som ett löfte om vad ljuset kommer med
snart igen.
0
så då blev jag gift i lördags då.

och det hela var så omtumlande
att jag fortfarande inte riktigt hittar orden.

jag pratar mycket om det
men samtidigt inte alls.

försöker landa här hemma och ta itu med allt annat
som blivit till kaos medan vi hade siktet inställt på den där
enda dagen.

alla jag pratat med efteråt säger att det var trevligt, roligt och fint.

någon sa nog också mysigt. jag minns mest den sista stunden bäst, 

då jag och Hugo, ombytta till vanliga kläder, hoppade runt till Robyn

precis innan vi skulle åka.

0
FA46FA51

FA44

FA43

fa25

fa24

fa22

fa18

fa7

fa6

fa5

fa2

ljuset, färgerna, höjden, rymden. precis vad jag ville ha och fick, efter många
sena kvällars letande, och med flera andra preliminära lokaler bokade som inte
kändes riktigt rätt. en av de första bitarna

som föll på plats, kanske också en av de svåraste. men värt varenda sekunds
uppgivenhet och sömnbrist.

om en vecka är det ju trots allt på den här platsen där vi kommer haft en av våra
allra största dagar.
0
21183515953_7efb040954_o

tycker så mycket om att bo i min gulliga lilla stad med Den Stora Världen runt hörnet.
eftersom vi bor mitt i centrum har vi nära till pendeltåget och med det tar det bara fyrtio
minuter till Söder. som jag gillar i lagom dos.

efter tidig pannkaksfrukost packade vi ihop oss och åkte just dit idag, till Söder.

vi fikade på Chic där vi fick kass service av snorkig person i kassan, Hugo köpte lite
tanklöst en helt orimligt dyr fluga som han lämnade tillbaka efter fem minuter och jag…
ja, jag hade råkat bestämma mig för att gå in på Tygverket och sitter nu här med tio meter
brudtyll och spets. hehe. men känner dock optimism efter att klippt lite i det. vilket brukar
vara det första tecknet på att något redan gått käpprakt åt helvete. lägg dessutom till att jag
hatar att sy. detta kommer alltså bli mycket spännande och tydligen är det så jag vill ha det

– spännande. och jobbigt.
0
hipp3

hipp2

hipp1

i lördags plingade de här två donnorna på dörren med en flaska bubbel

och ett bride to be-band. därefter mötte vi upp en tredje på Wienercaféet
(som jag aldrig ville lämna). snittar, champagne och franskt – säger ju sig
självt om hur bra det var.

resten av kvällen var uppstyrd med bowling, drinkar, middag och frågesport
om Hugo. allting var så himla bra och genomtänkt med hänsyn till att jag inte

alls är typen som vill springa runt i tyllkjol på stan och göra bort mig, riktigt dit
sträcker sig inte min humor.

det är verkligen himla fint att man har personer som gör sånt här för en. ibland är

det så lätt, att i vardagens snabba tempo, glömma bort att man faktiskt är omtyckt

av andra människor än man och bebis. dessutom kändes allting lite extra verkligt

med bröllopet, särskilt när de på bowlingen hade gett mig namnet fru Bergström.
var tvungen att stanna upp en stund och ta in det, att snart är jag faktiskt det –
fru Bergström.

0
han har förändrats, den där lille. det är mer ‘vill’ och ‘vill inte’. en annan
attityd, stundtals grinigare och något mer missnöjd. det är svårt att hantera
emellanåt för plötsligt vet jag inte riktigt vad som funkar längre och det gör
mig osäker. jag vet att det reder sig så småningom, men ändå.
han sätter också gränser nu, genom att knuffa bort eller säga nej med ljud.
och vi respekterar, för integriteten ska värnas om tidigt, tidigt. men det är
svårt för mest vill man bara hålla fast och pussa tills man svimmar.

tur att han själv börjat med de dära bebispussarna. något bitterljuvt när han
sliter tag i ansiktet och drar det hårdhänt mot sitt, men när den där öppna
munnen som ofta landar lite varstans, träffar en kind eller ett ögonbryn så
är allt förlåtet.
det är alltså mycket nu.

dessutom kryper han och rullar från ena änden av rummet till den andra.
tekniken sitter inte riktigt där, men vad gör det, han kan förflytta sig nästan
som han vill.

jag har svårt att bestämma mig för vad som är det bästa med den här perioden.
men om jag skulle välja så är det kanske ändå nätterna jag gillar allra mest. när
han vaknar för att nappen är borta eller för något han kanske drömt, och vi lyfter
över honom till vår säng, sen turas vi om att krama honom när han sover.
för då gör han det mysigaste vi vet – han snurrar runt och gör sig till lilla sked.

älskade lilla skeden, som kan rulla sig fram och som kan visa nej.

det käraste vi har.

0
skov18skov20

 

skov1

skov17skov13

skov15

skov11

 

som en kan se så gör vi inte alls mycket häromkring. vi har varit kvar i Skövde ett par dagar, klätt bebis i
raggsockar, druckit cortado’s och promenerat runt bland löven. och förresten hittat det mest geniala bakverket:
en croissant med banan, grädde och nutella. ville direkt gifta mig och leva resten av livet med den människa som
kommit på den kombinationen.

 

fast så är ju Hugo ganska snygg och rätt bra på att steka pannkakor, så kanske stannar jag kvar och blir en
Bergström ändå…extra snygg är han förresten med frukostgröt på skjortan som en liten tvåtandad bebis
(med blåbärssmoothie på koftan) kletat på.

ha. jag har sagt det förut men tåls att säga igen; det nya livet, alltså, vilken karusell.

 
0
 

sk15sk12sk16

 

sk1

 

vi är här och det är nästan precis så bra som jag tänkt mig. vissa stunder är det ännu bättre.
Charlie har fått springa i skogen och jag hade en hel dag i Göteborg igår. den spenderades i

halvliggande position i en av Vapianos soffor med världens bästa människor, pizza och tiramisu.

precis så här vill jag att livet ska vara. jämt.

 
0
okej. nu drar det igång. renoveringen startar pang bom imorgon. så vi får åka härifrån
mitt i allting. hela vägen ner till Skövde och där blir vi kvar i minst en vecka.

så…egentligen skulle jag ha packat idag, förberett inför imorgon, men så fick jag tidigt
kaffebesök som sträckte sig hela vägen till middagsbesök, och det föredrog jag ju såklart
tusen gånger om. så sällan det är så numer, att en umgås med någon annan under så många
timmar hemma. liksom bara hänger. särskilt aldrig har jag umgåtts så med någon annan som
också har en bebis.

efter att Ann-Lo och Max åkt hem upptäckte jag en liten, liten vass kant i munnen på Ebbe
– första tanden hade kläckts under dagen! liksom, i smyg.

alltså. det känns inte som att det var särskilt länge sedan han föddes och nu har jag en liten
bebis som rullar runt, tjoar och har en tand. sex och en halv månad, liksom. vad är det? jo, allt.
sex och en halv månad är tydligen allt.

 
0

 

host7
host10

 

host3

host4

host1

host12

host11

hugocharliehost13

 

vi gick långpromenad igår, köpte med oss kanelbullar, chai och kaffe. satt på en bänk och pratade om
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.

 

en man gick förbi oss och log. tänker att han kanske tyckte vi såg ut som en familj. kanske att det kändes.
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
0