När jag bodde i Falkenberg tyckte jag inte havet var en stor grej. Stranden fanns alltid där och var en helt vanlig del av livet.

Men när jag badade i en sjö här i Alingsås med barnen och vaknade hela min kropp till och mindes varenda rörelse, varenda känsla som vattnet ger. Alla minnen sköljde över mig och sedan dess har jag längtat efter vattnet nästan varje dag. Om inte för att bada men för att få vara där.

Dock svårt att övertyga Hugo som tycker det är för långt för att åka dit så ofta. Men en tur till Falkenberg och en till Varberg fick jag åtminstone. Varberg var ganska nytt för mig när det gällde stranden. Själva staden var jag mycket i som yngre eftersom de hade roligare butiker att handla kläder i och under en period hade dessutom min mamma en butik där.

Ebbe-Lou gick på snäck-jakt och Signe skrotade mest omkring. Jag gick långsamt fram och tillbaka, lyssnade på de välbekanta ljuden och silade sanden mellan fingrarna. Fint.

                
12

Vi vaknade med båda barnen i sängen imorse och det var morgonmys till både höger och vänster. Ibland känns det overkligt att jag får vara med om det, att det där är mitt liv. Hugo lämnade dem på förskolan och nu står han vid sitt skrivbord medan jag sitter i soffan och tycker det är skönt att han är hemma.

På min agenda idag står två fotograferingar och lunch ute på Nolby Gård eller Sjöö. Imorgon hoppas jag hinna med ett dopp i sjön under lunchen – min kompis Ebba fick med mig på ett så kallat kallbad och jag är fast. Det var helt otroligt vilken känsla som kroppen kom i under tiden och efteråt. Tänk att allt detta finns i Alingsås? Bra ställen för att äta en lyxig vardagslunch och en fantastisk sjö? Bara ett par minuter hemifrån oss. Är så glad för att vi flyttade hit.

Jag gick igenom min telefon häromdagen och hittade bilder från sommaren. Inser att inredningen fått stå tillbaka och det är ganska skönt att släppa det ett tag, men man skulle behöva ta en dag och verkligen bli klar i sovrummet nu när vi har bytt igen. Men det är så mycket annat som hela tiden ska göras, sånt som är viktigare än att sätta upp rätt tavla eller bädda med rätt färg på påslakanet.

Som att äta glass med kompisar, ta en egen stund med Ebbe-Lou efter förskolan och rikta strålkastaren mot bara honom och spana på mina två kottar när de gör saker ihop. Åka till Göteborg för att hämta saker till ett galet roligt samarbete och att inviga min nya höstkappa.

Livet. Nu händer det.

9

Vi går upp för grusgången och vid husväggen står de utblommade solrosorna och nickar långsamt åt det håll som vinden för dem. Jag stannar till och tittar på honungsrosorna som blommat ut och över. Kanterna har börjat vissna. De gör sig redo för att vila.

Längst bort i hörnet av den stora trädgården finns ett tomt bord åt mig och Hugo. På brickan framför oss har vi soppa med fisk och vitt vin, krutonger och solrosfrön. En smörgås till mig och en smörgås till honom.

Ett litet barn tultar runt och jag känner en saknad i min famn. Jag känner den allt oftare, längtan efter ett till barn.

Hugo reser sig upp och hämtar kaffe åt oss. Kaffe som smakar strävt och hårt. Det går inte att dricka.

Jag lutar mig bakåt och försöker förklara det långsamma, känslorna och tankarna. Men inget går att fånga, inget av det går att klä i ord. Så jag sitter tyst, i skuggan av den stora trädgården och iakttar alla andra, som sitter i solen.

15

Vi har gjort en liten uppdatering i vardagsrummet nu under sommaren.

Jag hittade den finaste soffan jag sett på Vindens secondhand för 600 kr och den var i så bra skick så det var inget att fundera över särskilt länge.

Så oerhört mysig att sitta i.

Och fin med franska tulpaner.

Passar perfekt hos oss.

En ny lampa har fått flytta in. Jag har funderat på att måla om foten men börjar landa i att den är fin som den är.

Ett par kuddar har det blivit med, såklart. Från Marimekko.          

Och Svenskt tenn.

Tycker de går ihop, fastän de är så olika. Gillar mixen.

Visst börjar det bli bra här, i vårt lilla hörn?

19

Vi var i Varberg, vi var i Falkenberg. I Skövde, i Vara och runtomkring Alingsås. Vi bråkade i bilen, vi sjöng med till Gyllene tiders gamla dängor och ibland till Baby shark. Vi badade, vi promenerade, gick på loppis, vi letade efter Pokémons och åkte hem med ett fint lager sand om våra solbrända ben. Vi köpte mjuklass, jordgubbsglass och chokladglass med regnbågsströssel. Signe lärde sig säga ”äckit” och Ebbe-Lou berättade för mig om hur hans drömvärld såg ut. Jag pussade Hugo på axeln, han gav mig sovmorgnar och morgonkaffet i sängen. Jag fick svårt att sova och svårt att vakna. Jag byggde företag, jag våndades, jag oroade mig och sen satte jag mig ner och fortsatte skriva ord efter ord. Byggde vidare och satte den ena foten framför den andra.

Tack sommaren 2020, för allt du var och allt du gav. Dig glömmer jag aldrig.

18

Det känns så bra, säger jag till Hugo med jämna mellanrum. Han ler och när han pussar mig kittlar hans skägg min haka. Ebbe-Lou hittar flygplan och ett ånglok på loppisen. Loket döps till Tuff-Tuff och följer med överallt. När jag ska sova känner jag den hårda leksaken under ryggen, jag lirkar bort den och lägger den på golvet. Bredvid mig sover min stora men fortfarande lilla femåring, precis som han gjort alla andra nätter de senaste veckorna. Jag tänker att det är ett sätt för honom att få vara nära. Ett behov han inte ger uttryck för på dagarna.

På Nolbygård är stockrosorna tunga, jag tänker att vi ska plantera likadana på vår balkong. Kanske går det, kanske inte. Barnen leker och tjoar, jag och Hugo serverar dem kanelbullar. De har spring i benen och nyfikenhet i bröstet. Mina modiga, fina ungar.

Vi åker till Göteborg, jag går in till mitt gamla jobb och lämnar min nyckel. Signerar papper och ställer in en herrgårdskaka i kylskåpet. Hejdå och tack för den här tiden, tänker jag när jag stänger dörren till personalrummet.

Ebba kommer till Alingsås och sitter i soffan med barnen medan jag lagar middag. Ibland kastar jag ett öga på dem och tänker att jag har haft en sådan enorm tur. Tänk att det här är min vän, att det där är mina barn, att Hugo är min man och att det här är mitt liv.

23

Vilken tur att jag inte har influencer som drömyrke, för det hade ju varit kört för länge sedan.

Sommaren har börjat. Jag har gjort mina sista dagar på Ellos och bytt titel från butiksbiträde till copywriter. Cirkeln är sluten och som om det inte vore tillräckligt har jag dragit igång ett eget företag. Ett företag som har och fortfarande slukar all min tid. Jag har byggt hemsidan från ett blankt ark, labbat med färger och nyanser och letat efter typsnitt. Funderat på vad jag har att erbjuda, skrivit, skrivit om och redigerat bilder tills de är lätta nog för sajten.

Plus sjuttiofem tusen andra saker. Ännu är inte arbetet slut. En del av basen är satt men det är fortfarande mycket kvar. Det tar tid när man gör allting själv. Som tur är har jag fått input från tre bra personer på vägen som verkligen varit till god hjälp på olika sätt.

Vill man se, det jag tror kommer vara version 1.0 är adressen www.studiobergstrom.se. På instagram är det också rätt och slätt studiobergstrom, om man vill titta där.

Annars går min tid ut på att njuta av sommaren. Sommaren runtomkring Alingsås är fantastisk. Den går inte att jämföra med de tidigare stadssomrar vi haft. Dessutom skaffade vi bil i veckan. Tidigare har vi varit med i en bilpool men det var ändå inte optimalt. Vi är knappast några storåkare men det ska bli skönt att inte behöva göra av med energi, kraft och ork på vägen till destinationen när vi väl vill göra något.

Igår gjorde vi premiärturen som gick till Mjörn. Det var bara vi där. Jag krängde på mig min bikini på parkeringen och vi hade med oss fika. Barnen tjöt av glädje i vattnet. Det är klart att det bråkades en del med ungarna om att man inte får vara i vattnet utan en vuxen och sen när vi skulle åka hem. Men sånt hör till, tänker jag.

Och om det är något jag verkligen fått lära mig sedan jag fått barn är det att se det positiva. Som igår – javisst det tjatades och gnatades men i sin helhet var det verkligen riktigt bra. Förr hakade jag upp mig mycket mer på det som inte blev som jag föreställt mig och lät sen den besvikelsen stå i vägen för resten av dagen. Det är skönt att det tankesättet är borta.

14

Jag har skrivit på kontrakt och bytt jobb. Från och med nu är jag copywriter och vid sidan om bygger jag upp min  egen verksamhet. Det slukar all min tid. Trots det känner jag ett lugn jag inte känt på väldigt länge.

Visst – jag är trött, huvudet går konstant på högvarv och jag tänker på hela det här året då jag jämt lovade mig själv att skala ner. Men jag är inte sådan. Jag är inte avskalad och minimalistisk vad gäller livet. Jag vill ha allt.

Men detta allt måste vara sammanhängande och rätt för mig. Jag blir inte dränerad när jag befinner mig i mitt rätta element, när jag känner mig trygg i det jag gör och när jag inte känner att jag bara står på en hållplats och väntar på nästa tåg.

Där jag befinner mig nu kommer jag inte stanna för alltid men jag kan vila i den här tillvaron just nu. Och den känslan var det flera år sedan jag mötte.

Samtidigt inser jag hur tillfreds jag är med att få arbeta på distans. Det är ljuvligt. När jag kör fast eller behöver fundera går jag ut och planterar om någonting medan jag tänker. Jag ställer mig i dörröppningen till barnens tomma rum och låter blicken vandra över deras sängar, leksaker och det röriga skrivbordet medan tankarna arbetar på sitt håll. Jag kan inte riktigt förklara det mer än med att jag mår bra.

Och att sommaren känns lovande.

 

17

Det är måndag, studiedag och Hugo är i Göteborg så jag är ensam med barnen. Jag pratar med Ebbe-Lou om samvetet och om hur vi ska bli bättre på att lyssna på varandra. Förutom det sover jag middag med Signe, äter pasta direkt ur kastrullen och funderar på att måla dörren till vardagsrummet blå. Har ungefär samma färg hemma redan, som på bilderna och kan inte släppa tanken på hur fint det skulle kunna bli. Vi har slitna gabondörrar som ger rummet lite kontrast men de har nog gjort sitt i originalskepnad. Kanske byter jag också handtag när jag ändå är i farten. Ska bara hitta några jag tycker om och som passar måtten.

Bilder från Jonas Ingerstedt

10

Jösses, vad hände? Hur kunde det plötsligt bli måndag igen? Jag har varit så uppslukad av mitt nya projekt att jag knappt tittat upp på flera dagar. Just nu håller jag nämligen på att bygga upp en grafisk profil, en kommunikationsplan och en hemsida för från och med början på juli går jag ut till en ny verklighet och ger mig in i livet som konsult. Det är bra mycket mer att göra än vad jag trodde och jag är lika delar trött som jag är energisk. Skitläskigt är det med, om jag ska vara ärlig. Men den känslan får läggas på hyllan ett tag, för annars kommer jag ingenvart. Så jag bara stålsätter mig och gör, gör, gör. När jag tappar tråden plockar jag upp den igen och trasslar vidare. Så småningom kommer det bli bra.

Mitt i det här har jag också tänkt på det som pågår efter mordet på George Floyd. Debatten som sker får mig att rannsaka mig själv lite mer och jag funderar på hur jag är och vad jag lär mina barn. Just rasism har varit en sådan icke-fråga för mig eftersom jag vuxit upp med en polsk mamma i ett betongområde där svenskar var få. Man lärde sig lite arabiska, lite bosniska och turkiska. Att kulturer var olika, att människor var olika. Gränser suddades ut. Så, det här får mig inte helt osökt att tänka på min egen uppväxt, på hur jag varit, hur jag är och vad mina barn tar del av och hur de pratar om andra människor. Om någonting behöver styras om och isåfall hur.

9