2021-01-26

När alla barn blev mina

När jag fick barn var det någonting som hände. Plötsligt såg jag mina barn i alla andra barn. Små händer, nyfikna ögon och snabba små ben. De kunde lika gärna hört till mina egna. Mina barn och andras ungar var ingenting jag kunde relatera till alls. Det var mina barn och alla mina andra barn.

Och så är det fortfarande. Mitt hjärta slår i princip lika hårt för andras barn som för mina egna. Att läsa om barn som far illa river upp en smärta jag aldrig tidigare upplevt och att föreställa mig småttingar utan mat, vattentäta skor eller regnkläder gör ont.

Kommer en liten fram till mig, när jag ska hämta barnen på förskolan, gråtandes och med armarna i vädret så lyfter jag upp. Håller i min famn, tröstar och kramar tills jag hittar en pedagog som tar över. Det går på ren automatik. Jag kan inget annat.

Ibland funderar jag på hur livet hade varit om jag hade löpt linan fullt ut och blivit förskolepedagog. Om jag faktiskt inte ska ta och skola om mig och slå liv i min gamla dröm och fylla dagarna med att torka tårar, hålla händer, snyta små näsor, sjunga Björnen sover och svara på varför.

33

Kommentera

Elin

Do it! Känner du så så skulle du bli en magisk pedagog ❤️

sandra

Kanske att det blir någon gång 🙂 <3

Karin

Detta! Det läser jag sällan. Underbart!

MVH Karin (Fsk-pedagog)

sandra

Kram och hurra för dig som spenderar dina dagar med att ta hand om det allra finaste och viktigaste man har!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.