2020-09-23

Dagboken.

Vi går upp för grusgången och vid husväggen står de utblommade solrosorna och nickar långsamt åt det håll som vinden för dem. Jag stannar till och tittar på honungsrosorna som blommat ut och över. Kanterna har börjat vissna. De gör sig redo för att vila.

Längst bort i hörnet av den stora trädgården finns ett tomt bord åt mig och Hugo. På brickan framför oss har vi soppa med fisk och vitt vin, krutonger och solrosfrön. En smörgås till mig och en smörgås till honom.

Ett litet barn tultar runt och jag känner en saknad i min famn. Jag känner den allt oftare, längtan efter ett till barn.

Hugo reser sig upp och hämtar kaffe åt oss. Kaffe som smakar strävt och hårt. Det går inte att dricka.

Jag lutar mig bakåt och försöker förklara det långsamma, känslorna och tankarna. Men inget går att fånga, inget av det går att klä i ord. Så jag sitter tyst, i skuggan av den stora trädgården och iakttar alla andra, som sitter i solen.

12

Kommentera

så fint fångade detaljer och stämningar i den här texten!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.