2020-07-13

Ett vykort

Det känns så bra, säger jag till Hugo med jämna mellanrum. Han ler och när han pussar mig kittlar hans skägg min haka. Ebbe-Lou hittar flygplan och ett ånglok på loppisen. Loket döps till Tuff-Tuff och följer med överallt. När jag ska sova känner jag den hårda leksaken under ryggen, jag lirkar bort den och lägger den på golvet. Bredvid mig sover min stora men fortfarande lilla femåring, precis som han gjort alla andra nätter de senaste veckorna. Jag tänker att det är ett sätt för honom att få vara nära. Ett behov han inte ger uttryck för på dagarna.

På Nolbygård är stockrosorna tunga, jag tänker att vi ska plantera likadana på vår balkong. Kanske går det, kanske inte. Barnen leker och tjoar, jag och Hugo serverar dem kanelbullar. De har spring i benen och nyfikenhet i bröstet. Mina modiga, fina ungar.

Vi åker till Göteborg, jag går in till mitt gamla jobb och lämnar min nyckel. Signerar papper och ställer in en herrgårdskaka i kylskåpet. Hejdå och tack för den här tiden, tänker jag när jag stänger dörren till personalrummet.

Ebba kommer till Alingsås och sitter i soffan med barnen medan jag lagar middag. Ibland kastar jag ett öga på dem och tänker att jag har haft en sådan enorm tur. Tänk att det här är min vän, att det där är mina barn, att Hugo är min man och att det här är mitt liv.

23

Kommentera

Blev glad och pirrig av det här inlägget, Sandra. <3

vardagskonst

<3 hoppas du har en fin sommar, Linnea!

Skriv ett svar till Linnea Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.