2020-05-01

Om den första och andra gången jag fick barn

Min första graviditet slog ner som en explosion. Som en svår och onådig sådan. Jag hade en helt annan idé om hur det skulle vara (mer om exakt hur min föreställning såg ut och vad som blev kan man läsa här om man vill) än vad det hela resulterade i. Men för att göra en lång historia kort – jag mådde dåligt. Samtidigt var det helt omöjligt att relatera till vad som komma skulle. För mig var det otänkbart att det faktiskt låg en bebis där inne. Därför blev det också helt omöjligt för mig att påbörja någon form av anknytning.

Det var först när jag såg Ebbe-Lou för första gången som den påbörjades, när jag fick pussa på hans lilla huvud innan jag syddes ihop och åkte ensam till uppvaket. Jag vet än idag inte varför de resonerade så, på Södertälje BB, men jag är säker på att det förstörde mycket för mig och Ebbe – eftersom Hugo var den första som tog hand om honom kände jag mig omedelbart degraderad och ovärdig. Vidare följde fler incidenter på BB som spädde på de där känslorna och det fortsatte sätta käppar i hjulen för både anknytning och utvecklingen av mig som mamma.

Jag kände omedelbart en instinkt av att skydda och ta hand om honom men det var ändå något där som hela tiden gjorde att jag hellre lämnade över honom till Hugo. Att jag hellre ordnade allting runtomkring och med en känsla av att jag mest stod utanför och tittade in på dem. Ett par år senare kom jag, med min psykolog på MVC, fram till att jag var osäker. Att jag från start fick signaler om att jag inte var tillräcklig medan Hugo konsekvent klappades på huvudet.

Med Signe vägrade jag låta det hända och ställde omedelbara krav – jag ville inte bli pressad till att amma och jag skulle omedelbart ha mitt barn så fort hon kom ur mig. Ingen höjde på ögonbrynen, alla tyckte det var självklart på Östra.

Trots vår turbulenta start blev Ebbe otvivelaktigt min stora kärlek i princip omedelbart. Fastän jag bar på känslan av att jag hela tiden stod en bit ifrån så älskade jag honom något så sanslöst. I vårt liv tillsammans försökte jag hela tiden navigera oss åt rätt håll och det var svårt. Som att sitta i en liten eka på ett stormande hav. Jag skulle på egen hand lära mig vad det innebar att vara någons mamma, ta mig an det nya livet och se till att min bebis hade det bra.

Jag blev ganska stressad av att inte veta vad man skulle göra om dagarna med en så liten, av att inte veta hur jag skulle fördela min egen energi och av att plötsligt alltid vara tillgänglig. Jag vet inte om någon litteratur hade kunnat förbereda mig på det. Jag behövde uppleva det. Otillräckligheten, kärleken, komplexiteten. Att aldrig mer få vara fullt dedikerad till mig själv, mina tankar och mina känslor när han fanns i närheten. Just det sista slog kanske hårdast – att aldrig få lov att koppla bort helt och hållet och helhjärtat få gå in i mig själv. Ibland behöver jag det för att nysta upp allt som känns. Det jag inte visste då var att de tillfällena skulle, på så sätt och vis, komma tillbaka.

Med Signe var allting annorlunda. Jag mådde bättre den första tiden och för mig var det där plusset omedelbart en bebis med fjunigt huvud, en liten anknäbb och små händer. En späd liten kropp och lena kinder. När hon kom ut och skrek högt log jag brett. Hon var här, mitt barn var här. Att få henne i min famn var så naturligt det kunde bli och den första natten med henne var den bästa i mitt liv. Jag var så oerhört lycklig och trygg.

Allt jag upplevt med Ebbe-Lou hade gjort mig mer än redo för det här. Jag var drillad in i det, tack vare honom.

Älskade lilla unge. Tack för allt. För allt du gett och forfarande ger.

24

Kommentera

Men wow så fint skrivet, känner igen mig i så mycket! <3

Elin

Så vackert, och du sätter ord på hur jag kände med min första ❤️ Väntar nu den andra och hoppas och tror att vissa delar ska vara enklare den här gången 💕

vardagskonst

Tack Elin, så glad jag blir när du skriver. Grattis och stort lycka till, hoppas allting ska gå bra <3

Fia

<3

vardagskonst

Kram Fia<3<3<3

Emilia Leide

Livet med barn ändå. Så svårt och så fantastisk samtidigt. Vissa saker blir enklare och andra saker svårare ju äldre de blir de där små liven. ❤️

vardagskonst

Håller verkligen med om det. Det blir enklare på flera sätt men så tillkommer det så mycket annat under alla faser. Så ombytligt, svårt och härligt på en och samma gång att ha barn.

Skriv ett svar till Emma Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.