2020-03-06

Ibland är gränsen mellan drivkraft & ambition och självskadebeteende hårfin.

Det sista jag hör innan jag somnar är mamma kan du leka med mig. Han har bett mig flera gånger, flera dagar och kanske flera veckor att leka med honom. Att vara med honom. De flesta gångerna har jag svarat svävande ja, snart, inte nu. jag kan inte, jag jobbar, sen. Det är inte mycket han vill ha egentligen, inte mer än lite av min tid. Men jag har tagit på mig för mycket och jag har inte hittat vare sig formen eller strukturen och jag är så rädd, så rädd för att missa. Så den tiden han ber om, den är redan bortlovad.

Det plötsligt dåliga samvetet är nytt för mig, men nu förstår jag vad som menas med det. Hans ord är de jag hör när jag lägger mig för att få de där några timmarna av sömn, hans ord är de jag tänker på när jag står på spårvagnen.

Jag förstår att jag måste vända på det. Att det här är fel prioriterat, för mig. Så jag stryker allt som måste göras efter jobbet i butiken och pendlandet. När jag kommer hem sätter jag mig i soffan med mina två. Läser Pelle Svanslös och bygger uppfinningar i Pettson och Findus-spelet på plattan. Signe placerar sig i mitt knä, då och då kramar hon mig och säger mmmmmm. Och Ebbe-Lou, som sitter vid min sida säger du är min bästa vän, mamma. Det är det ljuvligaste.

I mitt liv står just nu en kör av människor som säger att jag måste skala av, välja bort och på jobbet har Charlotte gjort ett stapeldiagram åt mig över mina dagar och hur de ser ut. Det blir också en ögonöppnare. Det är svårt för mig att fördela tiden jämnt, att hitta balansen. Allt eller inget, är så som det är för mig. Oftast allt.

Christin skriver att ”Ibland är gränsen mellan drivkraft & ambition och självskadebeteende hårfin.” och jag håller med. Det är svårt att se vart den gränsen går, att veta när man har gått över den. Ofta känner jag inte av det förrän efteråt men jag skulle önska att min röda lampa blinkade några sekunder innan jag passerar.

Jag inser att jag behöver göra en ändring, om jag ska hålla. Att jag måste sluta vara rädd för att missa och börja acceptera att fastän jag så gärna vill så går det inte att göra så här mycket, att leva så här i längden.

Frågan är bara hur?

 

 

18

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.