2020-03-03

Om bitar av kärlek

Det är min dag hemma och jag köper mig lite tid med Bamse och dunderklockan. Jag bäddar ner båda barnen med varsin filt och öppnar upp fönstret. Jag behöver luft. Väggarna jag målat har fått tavlor på sig och skåpet som fick en annan färg har ordnats och sorterats. Den värsta känslan i bröstet har försvunnit och kanterna på allt börjar återigen att mjukna. I förbifarten får jag ett nytt stylinguppdrag och den här gången ska jag hjälpa till att inreda ett helt hus.

Hugo sitter mitt emot mig när barnen har somnat och säger att det rör sig för mig och räknar upp allt som kommit i min väg sedan januari. Det är bra att han finns, mitt ankare. Han som hjälper mig med allt, som håller kameran åt mig och hittar lösningar när jag försöker förklara vad jag hade velat göra, med flaxande armar och med fel terminologi. I sommar firar vi åtta år tillsammans, jag och min Hugo. Och jag förundras ofta över kärleken som kommer indundrandes emellanåt och de aldrig sinande samtalsämnena. Om vi inte hade blivit kära i varandra den där sensommaren för sju och ett halvt år sedan så skulle vi ha blivit bästa vänner, det är jag säker på.

Snart har jag varit mamma i fem år och jag har sakta börjat planera födelsedagskalas utefter kreativa önskningar. Han vill så mycket, vår äldsta. Drömmer stort och önskar högt. När han blir stor ska han bli uppfinnare, han målar robotar med nypisar till händer och sparar skräp för att jag kan pyssla med det sen, mamma. En dag när jag hämtar honom på förskolan säger han vänta, mamma, jag har något, jag ska visa dig och lirkar av sig de otympliga, fodrade regnvantarna och stoppar snabbt in handen i fickan på overallen och drar fram en liten pappersbit. På den står telefonnumret till en av kompisarnas pappa, jag lovat men glömt att jag skulle ordna.

Nu kan du ringa och fråga om vi kan leka säger han och jag står stum.

Men stolt.

Bild: Sharon Core

15

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.