2020-01-26

Han och jag.

Han föds den 1 april, klockan 08.01 och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Han vänder sakta men säkert upp och ner på min värld. Det sker, nästan i smyg, med en jollrande stämma och en mjuk liten bebiskropp som sover på min arm och med mörka ögon som tittar rakt in i mina.

Det finns ingenting så vackert som han.

Men det är svårt, det är ovant. Att plötsligt ligga vaken på nätterna och gråta för allt hemskt som kan hända. Kärleken till honom rör till det för mig och jag blir hudlös och rädd.Jag vågar inte åka tåg eller buss med honom, han får inte följa med in i mataffären. Jag är rädd att han ska bli sjuk.

Han är numera hjärtat, utanför min kropp.

När vi är hemma blir jag rastlös. Jag vet inte vad som krävs av mig, jag vet inte hur man är en bra mamma och när man bara får lov att vara sig själv. Det är så svårt att inte längre låta blicken fastna och tankarna sväva långt därifrån. Jag måste hela tiden vara tillgänglig, jag kan inte längre stänga av, stänga ute.

Han gör mig lycklig samtidigt som hela konstellationen gör mig förvirrad. Men jag känner varje gång jag knyter mössan under hakan på honom, drar upp dragkedjan på jackan och torkar hans lilla näsa att en mamma sakta bryter sig loss inifrån och de svaga konturerna av henne ska snart bli tydliga, bestämda och trygga.

Världen är ny för honom, världen blir ny för mig. Men vi tar oss fram tillsammans. Han med lite mer bestämda steg än jag och ibland trillar vi baklänges. Men jag ska snart lära mig att det också är en väg åt rätt håll.

Han blir ett, två, tre och fyra och varje år tar han mig med i en ny värld. Vi pratar om drakar han leker med och om kompisar som vill bestämma, han frågar Hugo om han ska bli uppfinnare när han blir stor eller om han ska sälja pennor. Till mig säger han att han är en egen person och bestämmer själv, att Signe är en vacker liten bebis och att roboten han precis ritat har nypisar som händer.

På något sätt tog vi oss igenom de där stapplande, trevande dygnen, veckorna, åren till det här. Jag blev en mamma och han blev stor. Bara sådär.

 

     
30

Kommentera

Emilia Leide

Så fint och så sant! ❤️

vardagskonst

❤️

Skriv ett svar till vardagskonst Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.