Han föds den 1 april, klockan 08.01 och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Han vänder sakta men säkert upp och ner på min värld. Det sker, nästan i smyg, med en jollrande stämma och en mjuk liten bebiskropp som sover på min arm och med mörka ögon som tittar rakt in i mina.

Det finns ingenting så vackert som han.

Men det är svårt, det är ovant. Att plötsligt ligga vaken på nätterna och gråta för allt hemskt som kan hända. Kärleken till honom rör till det för mig och jag blir hudlös och rädd.Jag vågar inte åka tåg eller buss med honom, han får inte följa med in i mataffären. Jag är rädd att han ska bli sjuk.

Han är numera hjärtat, utanför min kropp.

När vi är hemma blir jag rastlös. Jag vet inte vad som krävs av mig, jag vet inte hur man är en bra mamma och när man bara får lov att vara sig själv. Det är så svårt att inte längre låta blicken fastna och tankarna sväva långt därifrån. Jag måste hela tiden vara tillgänglig, jag kan inte längre stänga av, stänga ute.

Han gör mig lycklig samtidigt som hela konstellationen gör mig förvirrad. Men jag känner varje gång jag knyter mössan under hakan på honom, drar upp dragkedjan på jackan och torkar hans lilla näsa att en mamma sakta bryter sig loss inifrån och de svaga konturerna av henne ska snart bli tydliga, bestämda och trygga.

Världen är ny för honom, världen blir ny för mig. Men vi tar oss fram tillsammans. Han med lite mer bestämda steg än jag och ibland trillar vi baklänges. Men jag ska snart lära mig att det också är en väg åt rätt håll.

Han blir ett, två, tre och fyra och varje år tar han mig med i en ny värld. Vi pratar om drakar han leker med och om kompisar som vill bestämma, han frågar Hugo om han ska bli uppfinnare när han blir stor eller om han ska sälja pennor. Till mig säger han att han är en egen person och bestämmer själv, att Signe är en vacker liten bebis och att roboten han precis ritat har nypisar som händer.

På något sätt tog vi oss igenom de där stapplande, trevande dygnen, veckorna, åren till det här. Jag blev en mamma och han blev stor. Bara sådär.

 

     
3

Ja tanken var ju att jag skulle bli landets bästa inredningsbloggare med stort fokus på färg och inredning som tillåter en att leva ut och ha kul (hehehe). Men så ramlar det ner ett stort jobblass över huvudet och när jag äntligen tagit mig förbi det blev jag stående med tom blick som vandrar ut mot horisonten – alla idéer slocknade. Jag vet inte om det är en form av urladdning, för det hade ju inte varit omöjligt.

Dock älskar jag den här platsen mer än någonsin eftersom den känns så härligt fri från hörn jag tidigare målat in mig i. Förr kunde jag känna mig begränsad och lite tvungen att skriva efter en viss mall, men inte längre. Bloggen måste ju följa mig och när jag slutade vara fastkedjad i en tillvaro som gick så långsamt att jag såg varenda liten detalj i mitt liv så måste ju även det få komma fram. För det var något som hände när vi flyttade tillbaka till Göteborg, när Ebbe-Lou blev större och karusellen började snurra igen. Det blev inte längre naturligt med poetiskt formulerade sekvenser ur livet.

Men ja vad jag ville komma fram till är att kan ni inte ge mig lite tips på vad ni vill läsa om? Berätta för mig, vad tycker ni skulle vara kul, har ni något specifikt ni vill att jag ska skriva om?

Inser hur svårt och läskigt jag tycker det är att skriva det här men så kommer jag på att bland det bästa och finaste som finns är att våga fråga andra efter hjälp. Det är faktiskt ganska svårt att vara en ö.

bildkälla

 

9

Med Sigge i hasorna har jag möblerat om, spacklat hål och rensat ur skåp och garderober i dagarna två. Kanske är det mitt bästa sätt att vara förälder på – att låta ungarna hänga med och greja när vi är tillsammans. Särskilt eftersom jag inte är någon lekmamma. Vilket kanske är den mest hjärtskärande, sämsta egenskapen jag besitter – att inte kunna leka. Jag gjorde det aldrig som barn heller, istället byggde jag saker. Byggde miljöer, ritade och läste. Åt dockorna inredde jag hem och när det var klart så var det klart.  Fantasilekar har aldrig varit för mig, inte heller att ”bara” köra bilar som inte har någon destination. Svårt att acceptera de första åren som mamma, men jag kom till sans med det så småningom. Och även att vara ärlig om det istället för undvikande – Ebbe-Lou vet att jag inte är en lekmamma men däremot en pyssel-mamma, läs-mamma och en gose-mamma. Det är väl ändå ok det med?

Vilket sidospår det blev men så blir det ju ibland. Nu sitter jag på tåget med mina inredningsmagasin på väg till Ellos. Vi bygger och stylar om butiken inför våren, tror det kommer bli fantastiskt fint och inspirerande.

Hemma hos oss börjar vårens ankomst också kännas av och jag bäddar med pasteller och sätter upp vita linnegardiner. Ställer blomrester på nattduksbordet och sätter upp tavlor. Bläddrar i böcker och njuter av solen mot ansiktet.

Snart, snart börjar den bästa tiden på året.

                     
13

Jag väntade nog undermedvetet på att Interflora skulle vara över innan jag kände av den där nystarten på allvar. Nu när jag har den (fantastiska) erfarenheten bakom mig är jag redo för ett nytt år och ser det lite som ett ännu ganska oskrivet blad där allt är möjligt.

Signe börjar snart förskolan och jag har anmält mig till universitetet – äntligen kommer jag ha en rimlig chans att göra saker i den ordning det är tänkt att man ska göra dem. Och så har jag faktiskt gett mig själv en väldigt fin present att inleda våren med – en tio veckor lång keramikkurs. Jag gick en för några år sedan och trivdes så mycket med det. Det var inte direkt självklart att det var mitt forum men jag tyckte så mycket om drejplattan och att forma med händerna. Kanske var det också första gången i mitt liv som själva arbetet var viktigare än resultatet. Hoppas dock ändå på att jag ska få ihop en liten samling kaffekoppar och bakskålar.

Keramik, kommunikation och inredning. Jo men det känns som att det blir en rätt så fin vår, ändå.

   
10

Hela den här dagen har jag njutit av allt som livet här hemma bjuder på – dubbla koppar kaffe, dans till Nicke Nyfikens intro och min gullfia som kommer fram och säger mmmmmm maaaaamma samtidigt som hon slår sina små armar runt mitt ben. Jag har borstat de små lockarna, hämtat min skatt på förskolan och slängt ihop en middag. Läst saga, borstat tänder och pussat godnatt.

Samtidigt har jag försökt sortera alla känslor och intryck som de senaste dagarna har bjudit på. Jag höll fyra föreläsningar igår och för varje gång som en av dem var slut kom jag på hur nästa kunde bli bättre. Det enda som inte riktigt räckte hela vägen till slutet var energin. Att föreläsa i flera timmar och säga samma sak så många gånger som jag gjorde på en och samma dag var en utmaning. Men så var det ju också första gången jag gjorde något sådant så det kan ju bara bli bättre framöver, nu när man har lite av den erfarenheten med sig. Nästa gång ska jag även se till att få i mig något annat än frukost och en flaska vatten.

Dessutom gick det faktiskt bra, vilket jag hela tiden måste påminna mig själv om. De som lyssnade var engagerade, det kom många bra frågor och efteråt fick jag flera fina komplimanger. Ändå drabbades jag av ”bluffsyndromet” vilket vi borde prata mer om. Jag hör det så ofta fladdra förbi men aldrig att man riktigt kommer ner på djupet med det. Bluffsyndromet handlar i grunden om att inte lita på sin egen kompetens och intelligens, att ständigt förvänta sig bli påkommen med att man egentligen inte är kapabel nog att utföra det som andra tror eller förväntar sig. Citatet nedan som kommer från den här artikeln tyckte jag var så träffande för just det här fenomenet;

”Kvinnor som upplever bluff-fenomenet fortsätter ha en stark tro på att de inte är intelligenta: de är i stället övertygade om att de lurat alla som tror annorlunda. Till exempel fantiserar studenter ofta om att de av misstag kommit in på universitetet på grund av något fel hos antagningskommittén,”

Ungefär den känslan spökade hos mig igår och jag bar hela tiden omkring på en känsla av att någon när som helst skulle resa sig upp och säga hallå, det här vet vi redan, du kan ju ingenting som vi inte redan vet. En känsla som det naturligtvis inte fanns någon grund till.

Måste arbeta bort det. Omedelbart.

 

 

15

Jag svepte nyss en cappuccino och ska snart dra det sista lasset med jobb, sen ska jag somna och vakna utan en liten näsa mot min. Och det är ju lite trist förr fastän det är en lyx att få sova ostört så älskar jag ju att sova med min minsta. Ebbe-Lou har alltid totalvägrat att sova med oss så både jag och Hugo är glada för att Signe vill. Det finns få ting som är så mysiga som att få somna mot en liten nacke och till ett lätt snusande. Eller gulliga små snarkningar när hon är riktigt trött, hehe.

Men nu blir det inget gull för jag är på mitt hotellrum i Stockholm och kämpar med orken till det sista jag har att göra. Jag tänkte mest bara ta en liten paus och visa lite fint jag sparat ner från Instagram. Är ni redo? Då kör vi:

Karen Lisey

Den gröna väggen, målningen och lampan fångade min blick. Och de polkagrisrandiga servetterna.

Lumikello interior

Så konsekvent färgschema här! Älskar dessutom den röda färgen på byrån. Våra köksstolar är i ungefär samma och nu funderar jag på att måla om hyllorna i sovrummet i samma ton.

Elin Ödnegard

Drömmarnas lampskärm. Inte helt säker på foten.

Meta Coleman

Älskar prick allt här i inredningen. Och Metas klänning och frisyr. Ska spara ut från och med nu.

Celine Hallas

Nej, fortfarande finns det ingen som gör det bättre än Celine.

Barbara Egholm

Så fint med ljusen i de här små ljusstakarna.

9

Imorgon åker jag till Stockholm, vilket blir första gången sedan vi lämnade staden för snart fyra år sedan. Det känns så märkligt. Sist kunde vi inte komma därifrån fort nog och nu åker jag tillbaka. Stockholm var aldrig för mig, Stockholm var aldrig min dröm. Inte heller Hugos, skulle det visa sig och jag är glad att vi vågade flytta tillbaka hem igen. Även om ingenting längre var sig likt.

Känns på sätt och vis…konstigt att återvända dit. Den versionen av mig som lämnade var ledsen, vilsen och längtade därifrån. Den versionen som kommer tillbaka är mycket mer rak i ryggen.

Men ja, Stockholm åker jag alltså till imorgon och sen efter en ostörd natts sömn ska jag hålla en kurs för nästan 200 av Interfloras florister om hur man blir en bättre fotograf. Det blir spännande och det fladdrar redan runt nervösa fjärilar innanför bröstet. Särskilt eftersom jag egentligen har en extrem scenskräck. Fast å andra sidan har jag aldrig talat inför folk om något jag verkligen tycker om. Och faktiskt kan.

Det måste ju göra skillnad, tänker jag?

På tal om fotografi – igår tog Ebbe-Lou en bild på mig. Jag blundar och tänker inte på att dölja mina fula ärr jag fick som souvenir efter Hepatosen jag drabbades av under graviditeten med Signe. Men äsch. Vad gör väl det om hundra år?

 

13

Vi har helg tillsammans och jag återhämtar mig efter försök att trappa ner på min medicin mot PMDS. Det gick inte alls så jag är tillbaka på ruta ett och inser än en gång hur viktig den faktiskt är för mig. Den stabiliserar och balanserar allting så väl och jag som lidit av PMDS sedan tonåren upplevde för första gången att jag fick kontroll över den för snart tre år sedan, efter att ha kartlagt känslor och humör i relation till cykeln i nästan två år. Den största nackdelen med medicinen är dock det överdrivna ätandet som hängde på som konsekvens, vilket jag inte insett förrän nyligen.

Men struntsamma, det var egentligen inte det jag skulle skriva om (men om någon vill veta mer får ni hojta) utan det var om den här lilla ljuspunkten i dystra januari – alla vackra blommor som livar upp vardagen en stund.

Här är några av mina allra vackraste januaribuketter och ett litet tips på vägen är att köpa de utslagna hyacinterna som säljs till en ganska låg peng just nu och blanda upp i buketten. Lite december kan få leva vidare tillsammans  med papegojtulpanerna, anemonerna, mimosan och alla de olika ranunklerna.
             

13

Vad trött man blir när alla rutiner kastats upp i luften och Signe fått för sig att sluta sova middag tidigt på dagen. Istället kämpar hon envist på och nickar gärna till, sittandes, runt femtiden innan någon hinner stoppa henne. Sen har man inte riktigt hjärta att väcka den lilla pösmunken sådär omgående. Nåväl, bara att hålla ut. Antingen reder det ut sig självt när förskolan börjar eller så får väl jag och Hugo ta oss i kragen och ordna upp det.

Nu börjar man förresten känna att ljuset är på väg tillbaka, fastän molnen ser ut som ett grå lock lyckas det sippra igenom några solstrålar då och då. På nyårsafton sken solen in en liten stund i köket, för första gången på månader, och jag kände livet rusa igenom kroppen. Allting kändes möjligt, allting kändes okej. I filmen Paddington säger en röst att engelsmännen harr 107 olika uttryck för regn och ja det ju är en barnfilm men jag kan inte låta bli att fundera på hur många uttryck vi svenskar har för mörkret och ljuset, som vädret bär med sig, här?

Det verkar som att många går tillbaka till jobbet idag, långledigheten är slut ekar det överallt och jag vinkade precis hejdå till Hugo. Jag har barnen ensam idag och ska hinna med ett telefonmöte och jobb vid sidan av. Sen ska jag laga middag och spela TV-spel med Ebbe-Lou. Fastän han kan spela tycker han det är absolut roligast att se på när jag gör det och jag som älskat Nintendo i hela mitt liv är glad för det. Men nu sover både han och Signe så jag betar av några saker på min lista och tänkte visa några ögonblick från de senaste veckorna. Först ut är Artilleriet, vars färgskala inför julen var så fin, så fin. Det rena träet tillsammans med det röda, vita, blågrå och gröna. Älskade clementinerna i nätkorgen och porslinssvamparna bredvid skärbrädorna. Mixen, alltid perfekt här. Och den där vita vasen på fot, förmodligen från Astier de Villatte, blir det i år jag unnar mig den? Kanske. Eller kanske inte – för tack och lov, den ser ut att vara slut.

Min äldste som ropar ni är världens sämsta föräldrar innan han drar igen dörren till sitt rum. Åh så högt jag älskar honom, detta pratiga yrväder som i nästa andetag säger du är vacker som en blomma, mamma, jag älskar dig. Han och hans lillasyster är det bästa jag vet. Fem år blir han i april. Fem år har jag varit mamma. Hurra, hurra. 

Detta temperamentsfulla lilla knytte. Lilla Signesson, som häromdagen slängt en napp i brödrosten som inte hittades förrän det började lukta bränt när jag gjorde en smörgås.

Jag tog en bild på ett knippe mistel en dag när jag hoppade in och jobbade i Majorna.

Här var jag på väg till Hisingen, hem till Ebbe-Lous bästa kompis, efter jobbet. Hugo och gänget var redan där. Hade en så fin dag och älskar att Ebbe har en bästis. De började samtidigt på den gamla förskolan och alla vi vuxna anstränger oss för att de ska kunna fortsätta vara kompisar. I år ska de få ha födelsedagskalas tillsammans eftersom de fyller år med några dagars mellanrum.

En annan dag i Majorna när jag köpte pizzadeg på Cum Pane – 40 kronor för en deg som räcker till två pizzor från ett av Majornas finest. Rekommenderas.

Myset. En dag tar det slut. Saknar det redan.

11

Bild

Pantone släppte sin färg för 2020 i början på december, om jag inte minns fel, men jag har inte riktigt haft tid att skriva så mycket om det. I vilket fall så älskar jag att läsa om trender för jag tycker det talar så mycket om vad som sker i världen. Pantone gör tydligen ett rätt så gediget analyseringsarbete och beskriver det själva så här;

The Pantone Color of the Year selection process requires thoughtful consideration and trend analysis. To arrive at the selection each year, Pantone’s color experts at the Pantone Color Institute comb the world looking for new color influences. This can include the entertainment industry and films in production, traveling art collections and new artists, fashion, all areas of design, popular travel destinations, as well as new lifestyles, playstyles, and socio-economic conditions. Influences may also stem from new technologies, materials, textures, and effects that impact color, relevant social media platforms and even upcoming sporting events that capture worldwide attention.

Om inte det är ett brett analyseringsarbete så vet jag inte vad som är. Tänk att få arbeta med det? Att analysera sin omvärld på det sättet. Själv har jag tidigare alltid tänkt att trendanalyser enbart baseras och begränsas till ämne, har aldrig riktigt tänkt på att det är så mycket mer som hänger ihop och som slutligen sammanstrålar.

Bild

”Instilling calm, confidence, and connection, this enduring blue hue highlights our desire for a dependable and stable foundation on which to build as we cross the threshold into a new era.” skriver Pantone själva om färgen och jag tänker att det på knyter an till hållbarhetstrenden som spås vara en av de största 2020. Blå som kläs i ord som pålitlig, stabil och grund.
Bild

Li Edelkoort spår också en del trender som jag tycker hänger ihop med den blå färgen och hållbarhetsaspekten, nämligen hantverket och säger att ”Brodyr är en källa till glädje, en hyllning till mänsklig kreativitet.” Vilket går hand i hand med hennes teori om att AI tar över mer och mer och jag tolkar det som att man kommer att uppskatta det som datorerna inte kan göra – det mänskliga hantverket. Vogue tycks hålla med; ”Handwork is the humblest of endeavors, but in a world drowning in excess it’s also the noblest because it takes time and care…”
Bild

Med det här inlägget som bas tänkte jag stanna här och plocka upp lite mer specifika inredningstrender i ett annat inlägg, annars blir det så otroligt övermäktigt att läsa och faktiskt också att skriva.

Hoppas ni tyckte det var lika kul som jag!

8