Marsvin
Bonusglädje i form av marsvinet Daim.

Det är svåra tider, vi är många som är trötta, och det har gått så lång tid sedan tillvaron var normal att det kan vara svårt att begripa ibland att det är konsekvenser av pandemin som skaver. Ser överallt omkring mig att folk tror att de valt fel jobb, fel stad, fel partner, fel intressen. Och så kan det ju också vara. Men det är också möjligt att alla liv utan guldkant blir grå efter ett tag.

Här kommer i alla fall tre tips på saker som gör mig glad. Kanske kan något av dem också göra er gladare, om det behövs.

En pepplåt: Boomerang med Lucy Schwartz

Älskar pepplåtar som är bombastiska och med emfas. Ingen glad trudelur-indie och sött solsken utan pepplåtar med drama som ett åskväder. Lucy Schwartz Boomerang uppfyller de kriterierna, dessutom älskar jag hundmänniskovideon från djupet av mitt hjärta.

Mer låtar av det här slaget hittar man för övrigt i min pepplåtspellista skev feelgood.

Hjärtat-smälter-man-gråter-varma-tårar-familj: The Marsh Family

Supermusikaliskt begåvade brittiska fyrabarnsfamiljen The Marsh Family tillbringar Storbritanniens lockdowns med att göra versioner av stora hitlåtar med egenskrivna texter och stämsång. Mamman ser ut som Molly Weasley, alla verkar ha jätteroligt och här finns ren njutning i att få skapa underhållning och noll kommersiellt intresse. Har hittills aldrig sett ett klipp utan att börja gråta inom en minut, men det är den varma sortens tårar, de rörda och fluffiga tårarna. Sjukt för övrigt att kolla på de första klippen, för ett år sedan, och klippen nu. När man ser hur mycket barnen har växt blir det också ett slags mått på hur länge den här pandemin har pågått.
Dessutom kan väl ingen gå oberörd från rim som We’re really feeling irate/Like bears that never hibernate/Forever in a lockdown state wailade till total-eclipse-of-the-heart-melodin.

Gammal goding ur youtubeklippsarkiven: den finska coca cola-mannen

En gång för tusen år sedan eller åtminstone under tidigt 10-tal var jag på ett sommarutbyte på ett sjukhus i Åbo. Jag pratade stapplig nybörjarfinska jag läst på en nybörjarkurs på universitetet och gick på fest med finska läkarstudenter. Det är det värsta med att inte kunna ett språk bra, beklagade jag mig (på engelska, min finska räckte inte för klagomålen). Man kan inte skämta då. Man verkar så himla stel.
Då sa de att de skulle lära mig ett skämt som skulle funka på hela den finskspråkiga populationen i Finland. Det händer inte så många roliga saker på finska, sa de, så om något roligt händer på finska har ALLA sett det. Och så lärde mig att säga En pysty, liian hapokasta som betyder typ, ”Jag kan inte, för mycket (kol)syra”. Bakgrunden kommer från det här klippet med en kille i Record factory som ska dricka 1,5 liter cola så snabbt som möjligt eftersom det är hans specialitet, ”något av en hobby”.
Älskar fortfarande det här klippet för att det är så finskt och knäppt och minner om sommaraftnar i Åbo.
Och skämtet? Det funkade på alla finnar jag träffade att säga så, funkar faktiskt fortfarande, även om de då säger Jag vet vad du menar men det börjar bli lite gammalt.
Jovisst. En aning gammalt, femton år efter att programmet sändes.

Så. Det var det.
Ta hand om er nu.

Liknande inlägg:

Här hittar du en massa inlägg med tips om böcker/poddar/klipp/musik. Och som vanligt: här hittar du mina bästa inlägg, följ mig gärna på Bloglovin eller Facebook för att inte missa nya inlägg.

9
(Ur serien En riktig Lucia i Bamse nr 12, 1984.)
(Ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson).
Ur Diva av Monika Fagerholm.

Hur går det med skrivandet då? undrar ni kanske, eller så undrar ni inte alls. Pandemivågor kommer och går, snöstormar rasar och smälter bort, barn föds, förälskelser brinner eller kanske krasar hjärtesorg i varje steg man tar och ett Zoommöte till och ögonen grusas sönder och kommer världen någonsin tillbaka till vad den en gång var.
Sådant kan man ju tänka på. Mycket mer än på mitt skrivande.

Det tröstar jag mig med när jag grips av obehag över hur mycket jag dokumenterat den här skrivprocessen här. Över att hur mycket man än tycker om att läsa om andras misslyckanden gör de sig bäst med en viss sorts dramaturgi, misslyckandet som leder till framgång, tolv refuseringar för J.K Rowling och sedan Harry Potter-världssuccé.

Berättelsen om skrivandet som ett klassiskt modernt västerländskt berättande med ett lyckligt slut, men det finns inga garantier för att det verkliga livets historier slutar så. De kan vara grekiska tragedier, de kan sluta när det är som allra värst.

Hur går det med skrivandet? kanske ni undrar, eller inte, och på den frågan finns det många svar.
Det går dåligt, för att det går långsamt.
Eller: det går bra, för det går framåt.
Det går bra, för jag dyker upp.

Varje kväll brygger jag en kopp pepparmynta-chokladte, tänder ett ljus, sätter på min skrivspellista, sätter mig vid köksbordet och skriver en halvtimme.
Texten är seg för mig nu, den är som att cykla genom snöslask men utan den stolta euforin. Jag pressar mig igenom den, stryker och lägger till, ibland vill jag klippa bort allt, som en lugg man friserar och friserar tills inget finns kvar annat än att gömma huvudet i en mössa.

Ibland är jag så trött på att befinna mig i hennes värld, i Lauras värld, i allt det smärtsamma och hjälplösa och elaka som finns i Lauras värld, att jag tänker efter min halvtimme: jag går inte tillbaka hit igen. Nu räcker det.
Och likväl, nästa kväll, går jag dit igen. För att jag är övertygad om att det är i detta tyngsta som berättelsens styrka byggs, som att träna en muskel till failure.
Och för att i hennes värld finns också ljus, så starkt och så klart.

En kväll kommer jag att sätta mig och orden kommer att flöda med en annan lätthet, en dag kommer jag att sätta mig och skriva de sista orden och säga nu är jag klar.
Skrivandet, hur går skrivandet? kommer ni att fråga och jag kommer inte att kunna sluta le, jag kommer att säga det går så jävla bra.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande, och här finns mina bästa inlägg i olika kategorier. Min Facebooksida finns här och här kan du följa mig på bloglovin’. Tack för att du läser!

5

Hon är utestängd från gemenskapen igen. Vissa oförrätter gör sådant, man kastas ut från det där eftertraktade rummet. En dörr som smälls igen, och man är ute i kylan, eller åtminstone vardagsrummets ensamhet. Marsvinen i buren intill piper som galningar, de tror att hennes klampande steg betyder att hon är på väg för att ge dem mat.
”Håll käften!”, ropar Habanero till marsvinen, med det stora språket som finns i den lilla kroppen och det ordförråd man får när man är minst och har en storasyster som går i skolan.
Dörren till Storasysterns rum rycks upp. Där står Lilla Gubben, petar upp glasögon från näsroten, ser allvarligt på henne.
”Det är alla barnens marsvin. Man får inte prata så, till alla barnens älskade marsvin.”
Och, i en mycket träffande omedveten imitation av sin mamma:
”Det är oacceptabelt att prata så i det här huset.”

Så Lilla Gubben och Storasystern marscherar till hallen, tar på sig skorna. Meddelar att de går till parken och att Habanero är välkommen med först när hon lärt sig att prata med vårdat språk till dem.
”FÖR FAN MENAR NI ENS”, skriker Habanero efter dem med desperationen man får i rösten när man inser att slaget är förlorat men att det enda man har är att kämpa till sista blodsdroppen.

Marsvinen piper vidare och undrar när vitkålen ska komma. Habanero blänger på dem.
”Jag tänker inte lyssna på er”, säger hon.
Mumlar för fan, orden skamsna, fortfarande ovana, oväntade i sina konsekvenser, inte skulle det bli såhär.

Slänger sig ned på golvet, stirrar i taket, vägrar min famn, begrundar sitt öde.
Ordens makt. Stundens ingivelse. Handlingars konsekvenser.

Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är Storasystern som kräver att få prata med sin lillasyster. Det är tydligen bråttom.
Habanero far upp från golvet, lyssnar storögt på Storasystern som pratar så högt att jag hör vad hon säger fast jag är en meter ifrån dem.
”Vi har pratat och vi älskar dig. Vi har pratat och vi vill bli vänner igen. Snälla KOM. Vi leker en jätterolig lek och den blir bara bra på tre.”

Och ut i vårkvällen far min lilla Habanero, och kvar står jag.
Och tänker det jag tänkt förut: att det är inte intensiteten i konflikterna som är avgörande, det är intensiteten i försoningen.

Liknande inlägg:

Läs mina bästa inlägg här, tryck på hjärtat eller kommentera om du tycker om det här inlägget, och följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin. Kyssar & kärlek, over and out!

13

När jag var barn och familjen var ute och åkte i bilen och jag såg betongbroar, öde parkeringsplatser, massiva höghus i grått som sträckte sig mot skyn över asfaltslandskap, brukade jag säga åh vad vackert. Jag är svag för gopnik-estetiken, jag älskar det ryska originalet av Around the world. En 1900-talshistoria med revolution, världskrig, Stalin, kalla krigets terrorbalans, en brutal övergång till marknadsekonomi fascinerar mig. Skeenden och livshistorier som bär på det allra mest utsökta i de svartaste av stunder har alltid intresserat mig. Att se sina pengar bli värdelösa dag i ett trollslag men att kunna spela klassiskt piano som en gud. Att ha tre jobb för att ha råd med mat och hyra men kunna sin litteraturhistoria som ett rinnande vatten.

Av alla dessa små och stora skäl, och säkert många andra, har jag alltid hyst en fascination för Ryssland. Så nära men ändå så främmande, så likartat men samtidigt så långt ifrån. På gymnasiet läste jag ryska som tillval, sedan kom barn och en läkarutbildning och jobb och liv och så en världspandemi på det, men nu läser jag en ryskkurs på distans bara för njutningen skull, någon gång när coronan är över längtar jag österut.

I väntan på en tid när jag själv kan upptäcka öst får jag se det genom Johanna Meléns Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland. Melén är journalist på SR. 1999 – samma år som Vladimir Putin kom till mkaten – flyttade hon till St Petersburg för att studera i Ryssland. Boken varvar hennes upplevelser av rysk kultur och studentliv under tidigt 00-tal med beskrivningar av den politiska utvecklingen under samma tid. I bokens senare del återvänder hon till Ryssland, intervjuar människor hon mötte under tiden hon levde där.

Det är skickliga skildringar av människorna Melén möter, miljöerna hon rör sig i, de små men avgörande detaljerna. Jag tas med till ett Ryssland som jag kanske aldrig kommer att få uppleva, för att det inte längre finns. Jag känner hur rått och nedgånget studenthemmet är, rör mig genom solnedgångar i St Petersburg, känner karaktären hos de människor Melén samtalar med. Det är eleganta gestaltningar och det ger en kulturell fördjupning av det slag man annars bara får genom att själv göra samma sorts resa, uppleva samma sorts möten.

Delarna om rysk samtidshistoria från 1999 och fram till idag är allmänbildning som kommer på köpet, säkert kommer en gång då jag får använda de kunskaperna för att känna mig lite smart.
Men det är berättelsen om människorna, och miljöerna, som jag bär med mig.
En resa bort i en tid då man annars är stilla.

Liknande inlägg:

10

Ljuset rister i kroppen om kvällarna, det finns en sådan rå melankoli i mars, i april, dessa sneda strålar och väldiga solnedgångar och svala vindar som kryper under jackan. Barmarkens smuts. Knopparnas hopp. Så mycket skört och hudlöst med tidig vår, som första tiden med ett litet barn, en trevande längtan tills man inte vet vad man längtar efter längre.

Den tredje vågen kommer men det är Ålands första. Här har funnits några fall men inte en vitt förgrenad smittspridning som rör sig genom alla områden i samhället. Samtidigt ökande tal på fastlandet på båda sidor omkring oss. Det blir stängt, som på så många andra platser redan. Storasysterns skola stängd på grund av omfattande smittspridning, en vecka nu och kanske öppnar den sedan.

Jag ser på presskonferenserna och tänker att det är märkligt att leva på en plats med knappt 30 000 invånare som har en egen regering, två tidningar, en radiostation. Makten är inte långt ifrån mig, sannolikt finns den inom några kilometers radie eller max ett par mil. Jag hade kunnat se den på stan, om det var sådana tider då man fortfarande gick på stan, om det var sådana tider då man såg någon annan.

Det här är att leva i historien, det är uttråkning, det är att inte kunna bli rädd för att rädslan redan legat latent så länge, det är att blunda, dra ett djupt andetag och sedan göra det man måste när man måste göra det oavsett om det känns tungt. Det här är att leva i historien, jämfört med att läsa om den: det är att vara i det första utkastet i stället för den färdigredigerade versionen.

Historieskrivningen när skeendena är över är ett meningsskapande, det är historien när alla transportsträckor har skurits bort, när de essentiella vändpunkterna har identifierats-
Det är ett sedan, det när man har glömt bort allt som bara var mellantid.

Det här är att leva i historien: alla ögonblick som inte är något speciellt, mitt i det exceptionella. Alla ögonblick som är som det alltid har varit, som det alltid kommer att vara. Ljuset som faller så snett i mars. Dammet som syns så tydligt när ljuset flödar in genom köksfönstren. Havet som gnistrar, solnedgången som är överväldigande cerise, jackan som alltid är för tunn men annars svettas man ju, det här är ljuset när det kommer som det alltid har kommit, det här är ljuset när det fortsätter att komma.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg.

12

En morgon hittar vi en sjuåring hopkrupen på badrumsgolvet. Huvudet på kudden. Bara pyjamasen mellan kroppen och det svala golvet. Bredvid honom en bok om Minecraft, fortfarande uppslagen på kapitlet om boskapsskötsel.
Han stiger upp när vi kommer, ser på oss med svärta. Det förkolnat mörka som just den här sjuåringen kan få i blicken när livet har gått honom emot.
”Du sa att vi skulle sova på en speciell plats, mamma.”, säger han. ”Du sa det men du glömde. Men jag vaknade, och jag mindes.”

För att förstå hur han hamnade där måste man känna till Läsnatten. Läsnatten är en tradition, något som arrangeras av Hem och skola i Mariehamns grundskolor varje år. Under en natt i läsandets tecken får elever och föräldrar övernatta i skolan. Det är högläsningsstunder och en nattöppen skolas mystik, det är föräldrars ömmande liggunderlagsryggar. Men i år var det med läsnatten som med allt annat på 20-talet: den hölls på distans.

Detta hade jag nämnt för barnen några dagar tidigare. Att de kunde få sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Att vi skulle läsa böcker hela kvällen.
Men sedan hände liv, som liv händer. Middagen blev försenad och någon fick ett sammanbrott och det kom påminnelser från biblioteket om försenade böcker och det blev stopp i toaletten och någon blödde näsblod och jag slog min tå i en byrå och utropade ord som fick Habanero att med sin vanliga känsla för tajming utbrista Men mamma, har ingen lärt dig hur man pratar fint?

Och i allt detta glömde jag bort vår läsnatt. Och ingen tänkte mer på det.
Förrän Lilla Gubben vaknade vid midnatt, den natten, och insåg vad han hade blivit berövad.
Att sova på ett särskilt ställe.
Att läsa hela natten.

Hans mamma hade kanske lurat honom. Men han var inte en pojke som skulle låta sig luras.
När möjligheter uteblir får man skapa dem.
Så han tog sin kudde, sin bok, travade in i badrummet, kröp ihop på golvet och läste tills han somnade.

Och nu står jag i morgonljuset och ser in i de mörka ögonen. Han har lyft upp Minecraftboken, trycker den mot kroppen. Lyfter på hakan, bröstar upp sig, redo att slåss för vad han tror på, för sanningen och för att löften ska hållas, ända till det bittra slutet.

Och jag tänker att envisheten, min älskling, den kan ta dig långt.
Tro mig, jag vet.
Envisheten kan skriva ett romanutkast på en månad, envisheten kan springa fem kilometer till fast benen redan är trötta. Envisheten kan föda barn, envisheten kan förflytta berg. Envisheten kan ta en till platser i livet man aldrig hade anat och envisheten kan vara det som lyfter upp en, rycker upp en när man sjunkit i de djupaste av dalar.
Tänker: envisheten, älskling, den ska du värna om.
Men den behöver inte vara så hård, och så kall.
Ta med dig ett täcke nästa gång.

Liknande inlägg:

  • Quiz. ”Tänk. Att jag inte redan visste det.”
  • Känslorna. ”Visste du att man kan bli arg och ledsen på samma gång?”
  • Frågorna. ”Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar?”
  • Monopol. Kliar, kliar. Inkassera kr 4000.

Här hittar du mina bästa inlägg i olika kategorier, och här hittar du alla mina inlägg om familj.

13

Vissa böcker, vissa författare, läser man andras åsikt om så många gånger att man till slut tror att man redan har läst dem.
Kanske säger det något om filterbubblan, eller böckers korta livslängd, eller hur mycket lättare det är att skriva om recensionsexemplar som dimper ned i brevlådan än att söka fram och lyfta annat. (Jag försöker rota fram andra böcker ur arkiven, också, vill tro att en bok kan leva längre än till nästa säsong, att böckerna inte måste gå något slags modevärldsliv till mötes där man lever under några intensiva månader och sedan dör när tiden som aktuell är över.)

Så var det i alla fall med Geir Gulliksen. Jag hade läst så många recensioner av Se på oss nu och Berättelse om ett äktenskap av personer vars boksmak jag delar att jag tänkte att det här är en författare jag tycker om att läsa. Fast jag aldrig har läst en bok av honom, tills Bli snäll igen dök upp med sitt underbart vackra omslag (så grönt! så skönt!) och sitt lättsmälta språk som fick mig att snabbt fastna.

De första tjugofem procenten av Bli snäll igen är jag i extas. Här finns en uppbyggnad till något som skulle kunna vara allt jag gillar.
Henning är femtio år, trött på relationer. Inget har blivit som han tänkt sig med kvinnorna. Kanske har det inte blivit som han tänkt sig med någonting. Han är skev, en aning av en opålitlig berättare, han är stundtals bisarr. Han köper en kostym vars byxor är shorts för att expediten säger att man kan göra så, alla stirrar på honom på jobbet.
Han närmar sig andra, för länge och för mycket. Han är obehaglig och ibland medveten om det, ömkansvärd och ibland medveten om det, mänsklig och ibland medveten om det – ibland är alla dessa saker bara tydliga för läsaren.
När Henning blir av med jobbet finns ett givet driv framåt, bollen är i rullning i Hennings livskris.

Men sedan stannar boken av. Vi kastas bakåt i betraktelser av Hennings alla tidigare relationer. Vilka kvinnorna var och vad han tänkte om dem. Varför det slutade. Hur sexet tedde sig. Det första äktenskapet, separationen, den förlorade kontakten med den första dottern. Det andra äktenskapet, den andra dottern. Att vilja kompensera för den förlorade kontakten med ett barn genom att hänge sig åt ett nytt.

Henning försöker bearbeta att relationerna i hans liv inte blivit som han tänkt sig att de skulle bli. Han försöker agera sig igenom det. Söker upp sin nu vuxna äldsta dotter och försöker prata med henne, trots att hon är avvisande. Grips av idén att kanske är felet med de tidigare kärleksrelationerna kvinnorna – kanske skulle allting lösa sig om han bara blev gay. Han söker kontakt och närhet, kräver förståelse, men tycks många gånger inte förstå sig själv. Relationerna går sönder på sätt som blir obegripligt för honom eftersom han missar sin egen del i det.

Alla dessa teman är fascinerande, och Henning hade potential att bli en fängslande karaktär. Men i slutändan känns han inte tillräckligt väl gestaltad.
Jag får inte ihop honom som karaktär, får inte ihop rösten i bokens berättarjag med Henning. Ibland är han så oförstående, ibland med väldigt klara insikter, på ett sätt som gör att han glider undan för mig, inte som en opålitlig berättare utan bara en otydligt skriven berättare.

Händelserna är utspridda och lite slumpmässiga. Här finns ingen tydlig dramaturgi, bara händelseförlopp efter varandra, och kanske är det ett medvetet val, en del av stilen, ett plotter av skeenden som livet faktiskt är, men jag personligen hade föredragit ett mer klassiskt dramaturgiskt driv.

I slutändan levererar aldrig boken vad jag så starkt hoppades på av att läsa inledningen. Däremot är den lättläst och behaglig. En bok att svepa igenom en dag på balkongen i vårsolen, kanske ett startskott för att själv fundera över relationer genom livet, men ingen litteratur jag bär med mig, inget som lämnar mig verkligt berörd.

Liknande inlägg

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du en samling med mina bästa inlägg.

5

I augusti 2005 började jag att blogga. Jag var tolv år gammal och och hade läst en tidningsnotis om webblogg. Det var något på internet som hade att göra med att skriva. Och jag gillade internet, och jag gillade att skriva. Logiken behövde inte vara mer komplex än så.

Jag läste Veckorevyn där bloggaren Ebba von Sydow blev chefredaktör och bytte fokuset från relationer till mode och jag trodde att det fanns en djup och evig sanning i att alla basgarderober behöver två par mörka jeans och två par ljusa, trots att jag på den tiden bara gick klädd i klänning.

I min egen blogg skrev jag berättelser. De var präglade av en känslomässig värld som var en nästan-tonårings och ett språk som tedde sig äldre än min hjärna. De rörde sig mellan sanning och fiktion, en blandning av världen som den var och världen som jag skapade i min fantasi. Det skapade drama på sättet det gör när man är tolv-tretton-fjorton och flätar samman halvsanningar med lögner, jag fick upptäcka det skrivna ordets makt, allt är preskriberat nu.

Alla skrev om sina liv för det var tiden innan man visade sitt liv på tusen andra sätt. Sedan slutade de skriva om sina liv på det sättet, i långa texter. En bild säger mer än tusen ord. Men jag fortsatte, för mina bilder sa aldrig lika mycket som mina tusen ord.
Formen varierade, men orden slutade jag aldrig.

Numera har min blogg en form och en tanke. Den sitter ihop med mitt skönlitterära skrivande, med mitt läsande.
Jag tror på bloggen som en plats för ord. På att utnyttja det faktum att det är här ton och språk och historiers egen rytm kan få bre ut sig. Den här platsen och att skapa den efter min vision om vad den kan vara är något av det roligaste jag vet.

Och idag byter bloggen hem, hit till Justwannahavefun. Så att mina ord får befinna sig ett sammanhang bland andras, och att min kreativitet får bollas med andra, och det finns andra än jag som kan hjälpa mig att bolla tekniska lösningar. Så att jag kan fokusera på det jag vill: att skriva.

Ingenting hade kunnat kännas bättre.

*

Psst! Här finns en intervju med mig på startsidan.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg här!

17

Februari fylls av förmåga och förståelse. (Skriver hon som brukade roa sig som sjuttonåring med att skriva noveller där alla ord började på f.)
Habanero lär sig att skriva mamma och använder det genast för att uttrycka missnöje mot regler som inte passar henne genom att rita en bild på en hög bajs, skriva ordet hon just har lärt sig och dra en pil mot sin bild.
Men en kväll när ärtbiffarna bränner fast i stekpannan och spagettin kokar över och jag slår min tå i en av köksstolarna så att den värker på sättet kroppsdelar gör när de blivit skadade genom skrattretande klumpighet, då ritar hon änglar och hjärtan och drar pilar mot dem istället, det är mamma mamma mamma och:
”Det här är VÅR EVIGA KÄRLEK”, säger Habanero och aldrig har jag sett den så väl gestaltad.

Vi läser i en kvällsbok om att det finns månfaser, Lilla Gubben rusar mot fönstret för att se i vilken vi är nu. Jag säger att det är mulet och inte går att se. Hans blick svartnar. Strax därpå får han syn på en bild av planeterna, i samma bok, och frågar varför de har glömt bort Pluto. Jag ger honom beskedet om hur Pluto klassificerats de senaste femton åren och det uppstår en smärre kris. Världsbilden har rubbats! Och i ett läge när man redan var så sårbar.

Förmåga och förståelse. Man kan se de stora tankarna i den lilla kroppen och fascineras över dem. Man kan tänka att man själv inte hade reagerat på samma sätt i precis samma situation, och ändå kan man förstå känslornas essens. Hur besviken man blir när man vill hänge sig åt nyfikenhet och mulna himlar begränsar en. Hur förfärad man kan bli när sådant man trodde sig veta visar sig vara en chimär.

Tänker man så kan man ha tålamod, och veta att också pojkar som gömmer sig under täcket och säger att de tänker sitta där och tjura hela natten vanligen kommer fram till sist.
Och så gör han ju det, sväljer, ser på mig med stora melankoliska ögon som någon kommer att drunkna i en dag, och säger:
”Jag blev på väldigt dåligt humör. Men nu är hjärnan glad igen.”

Och jag, jag badar badkar med Storasystern och pratar om bulldogs och om kärlek, kastas mellan alla växlingar mellan stor och liten som ryms i en enda liten nioåring. Cyklar genom tretton minus när snön gnistrar som den bara gör i rätt sorts kyla och näshåren fryser och låren bränner. Dricker svartvinbärste, lyssnar på Kao Bang med Indochine och pluggar ryska glosor och känner mig som om jag vore sexton igen. Läser ut Geir Gulliksens Bli snäll igen och tänker att jag ska recensera den för bloggen men tycks aldrig komma till skott. Tänker att jag ska dricka mer te och mindre kaffe men ingen morgon känns som den bästa att börja. Tänker att jag borde rensa bort saker jag varken vill ha eller behöver och skänka dem till Emmaus men det är så mycket mysigare att ligga i soffan och äta frysta hallon och läsa kokböcker.

Skriver text och raderar den.
Ser historiers potential och hur jag inte realiserar den.

Förmåga finns det gott om, det är bara förståelsen som saknas.
Att allt inte behöver byggas på en dag, att allt inte måste bli så särskilt bra.
Att: vem bryr sig om texters perfektion och om dvärgplaneter,

allt som räknas är vår eviga kärlek.

Liknande inlägg:

5

När barnen kom levde vi på CSN och lägsta föräldrapenningen. Golvet myllrade av ungar klädda i omatchande kläder vi fått från vänliga grannar, affärernas extrapriser var jackpot. Vi gick inte på något babysim och åkte inte till några lekland men jag tillbringade många långa dagar i en inhägnad lekpark utanför vår lägenhet medan jag läste kurslitteratur och biblioteksböcker och barnen lekte.
Jag kände mig aldrig fattig. Jag kände mig ofta fri. Den känslan har jag försökt hålla kvar in i ett liv med andra ekonomiska förutsättningar.

Därför är det här ett inlägg om att spara pengar och leva billigare, men det är ett inlägg med utgångspunkt i hur det är att välja en enklare livsstil som kostar mindre. Jag är fullt medveten om att det finns människor som inte har det valet. Även du som behöver klara dig på små inkomster av nöden kan ha nytta av det här inlägget, men kanske blir du förbannad och tänker: det är lätt att välja om man har ett val.
Och jag håller med dig. Så är det. Men nu: vidare till inlägget.

Läs mer:

tappa tänder

Varför leva billigt?

Jag försöker leva betydligt billigare än vad min ekonomiska situation skulle tillåta mig. Varför gör man så?
För att det får mig att känna mig rik på ett sätt som konsumtion inte gör. Det ger mig friheten att känna att jag inte är beroende av min inkomstnivå.  Det gör att jag har marginaler om jag blir utan inkomster.

Det gör att mina val blir medvetna. Med ramen att hålla nere kostnaderna njuter jag mer av det jag väljer att lägga pengar på. Att leva billigare och enklare höjer min livskvalitet. Det är ingen uppoffring utan ett mål i sig.
Dessutom upplever jag att jag blir bekvämare i att investera i dyra saker jag verkligen vill ha när jag vet att jag inte småblöder pengar på en massa saker som inte ger mig njutning.

Mitt mål är inte mest pengar på banken när jag dör, utan att använda de pengar jag har på sådant jag upplever som meningsfullt.

Här har jag samlat fem strategier som ger mig lägre omkostnader på ett sätt jag tycker är trivsamt. Kom gärna med egna tips i kommentarsfältet!

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.

Tips 1: Köp ingenting – shopping som funktion, inte aktivitet

Min grundinställning är att inte köpa saker. Jag har ingen regel för det, inget köpstopp ett visst antal dagar eller något sådant. Men jag har lagt mig till med vanan att inte konsumera för sakens skull.
Jag köper grejer om det finns ett behov. Jag är medveten om att det behovet sällan är akut. Jag kan utvärdera det över tid och se om det är ett verkligt behov eller bara ett sug.

Många människor har vanan att slentrianhandla grejer för att täcka ett annat behov. Man kanske är ledsen eller vill fira eller så vill man bara göra något som bryter rutinen.
Jag tror att man kan må bättre genom att möta de behoven på andra sätt. Man kanske behöver en lång varm dusch. Eller ligga i sin säng och kolla på teveserier. Eller sova. Eller dansa vilt i sitt vardagsrum med sina ungar.Då är det vänligare mot sig själv att ge sig de sakerna i stället för en ny tröja.

Jag tänker att inköp ska fylla en funktion, att föremålet eller tjänsten man betalar för ska tillföra någonting man behöver, men att shoppande inte ska vara en aktivitet eller sysselsättning.

Läs mer:

Tips 2: Köp second hand

Jag försöker att köpa allt second hand. Samma sak gäller här som med det första tipset: jag har inga strikta regler eller någon extrem utmaning som innebär att jag har totalt förbud mot nyköp. Men jag har försökt skapa en vana som sitter i ryggmärgen. En grundinställning: ska jag köpa något letar jag i första hand begagnat. Det gäller små saker som gummistövlar, och stora saker som min kamera. Väldigt många saker tappar massor i pris bara för att förpackningen varit öppnad.

Men då får jag ju inte exakt vad jag vill ha, kanske någon tänker. Och så kan det ju vara – vill du ha en specifik produkt av en viss modell och märke med vissa detaljer exakt rätt kan det vara svårt att få det. Då kanske det är värt att köpa nytt. Men det kan också vara värt att fundera över om du verkligen är finsmakare nog att uppfatta skillnaden, eller om reklamen har fått dig att tro att detta är det enda rätta.

Jag visste till exempel när jag köpte min kamera att det under en lång tid framöver inte kommer att vara utrustningens kapacitet som begränsar mig. De mer avancerade funktionerna kan jag skaffa mig om och när jag behöver dem.

Den här punkten underlättas av att följa det första tipset. Om man inte köper så mycket grejer, har man tid och energi att lägga på de inköp man gör.

Med det sagt händer det förstås även mig att galonvantar plötsligt är mystiskt försvunna och att spöregnet piskar ned och att mitt modershjärta är på väg att brista vid tanken på frusna blöta barnfingrar en hel lång dagisdag. Då akutköper jag nytt. Jag söker ju livskvalitet, inte gulagarkipelag.

Utflykt med barn, äta mat ute

Tips 3: Matplanering

Jag planerar alltid maten i förväg.  Det blir billigare och gör det lättare att fatta genomtänkta beslut. Dessutom minskar en bra matplanering risken för svinn, som är en stor kostnad i många hushåll. Här är mina bästa tips för att få en matplanering att fungera:

  • Utgå från vad ni faktiskt äter och brukar laga. Att styra upp en planering om man tidigare spontanhandlat från dag till dag blir så lätt ett enormt projekt där man tänker att man från och med nu bara ska laga fantastiskt avancerad och perfekt mat. Så skriver man en meny och handlar för den men kommer hem från jobbet och är fortfarande samma trötta människa som inte orkar göra egen falafel i en timme, och beställer take away. När jag matplanerar numera har jag som kriterium att vardagsmaten ska ta mellan 20-40 minuter att laga, och jag tänker igenom vilken dag i veckan jag kommer ha mest ork att prova något nytt eller göra något pyssligt. Matplaneringen ska underlätta, inte diktera vilken ambitiös person man borde orka vara.
  • Laga mat så att det räcker till matlåda dagen efter. Ni har nog alla sett beräkningar någon gång på hur mycket pengar en matlåda kan spara. Det är inget fel med att äta lunch ute (om vi bortser från pandemin förstås), ibland behöver man andra intryck eller träffa kollegor eller vad det nu kan vara, men låt det då vara ett behov som uppfylls, inte ett slentrianbeteende.
  • Planera in restdagar. Jag planerar alltid 1-2 dagar per vecka då vi äter rester. Antingen direkt som de är eller lite omgjorda (det kommer ett inlägg framöver med mina bästa ta-hand-om-resterna-tips).
  • Nödmat istället för takeaway. Skaffa dig några trogna nödrätter som alltid funkar när det är kaos och se till att ha ingredienserna hemma för dem. Mina är ugnspannkaka med keso och frysta hallon, den här tomatsoppan, och majscarbonara eller ärtcarbonara. Tänk på att de här rätterna inte behöver vara bäst på alla sätt. De kan vara lite onyttigare och dyrare – de kommer sannolikt ändå vara nyttigare och billigare än att beställa hem pizza.
Läs mer:

Tips 4: Identifiera behov och lev enklare med gratis njutningar

Reklam handlar om att spela på behov vi har, och få oss att tro att en viss produkt är den enda lösningen för att tillfredsställa de behoven.
Att leva enklare och billigare handlar för mig om att kunna ge mig själv vad jag behöver och att jag väljer sättet att göra det på. Det finns så oerhört mycket njutningar som inte kostar pengar.

I våras ville jag känna att livet kändes mer som en semester. Då började jag varje dag med att ligga och läsa bok fem minuter i sängen innan jag steg upp, för morgonläsning känns som sommarlov för mig. Och om kvällarna lagade vi middag och slängde ned i en glasmatlåda från Ikea tillsammans med våra vanliga tallrikar och bestick, stoppade allt i lådcykeln och åkte till stranden och åt där. Ingen specialutrustningar, ingen nyköpt produkt, inga särskilda kostnader men väldigt mycket livskvalitet.

I höstas kände jag mig som om allting snurrade i samma cirklar, inte framåt mot något jag ville utan runt runt på samma fläck. (Inte en helt unik känsla i pandemins sega historiska tristess.). Så jag anmälde mig till en ryskkurs på distans via Dalarnas Högskola. Nu sitter jag varje tisdagskväll på Zoom och tänker på rysk grammatik och hårda och mjuka vokaler och det känns som att något händer.

Jag behöver mycket konditionsträning för att min hjärna ska må bra så jag cyklar dagligen, men jag har inget gymkort. Jag behöver träna mina stackars skrivaxlar, jag kör styrkepass och yogapass från Youtube. Och så vidare.

Låt inte produkter diktera dina behov, låt dina behov diktera om du behöver några produkter och i så fall vilka.

Läs mer:

 

Lådcykel/Lastcykel utan el

Tips 5: Se över dina måsten och experimentera

Följer man de första fyra punkterna får man naturligt lägre kostnader. Det är stora vanor som ger stora effekter, och därför är de basen i en billigare livsstil. Med det sagt kan det vara roligt att experimentera med att pressa kostnaderna och plocka bort så mycket man bara kan. Att utmana tanken om vad man måste ha för att leva ett trevligt liv kan vara ett sätt att spara pengar, men också att börja njuta och uppskatta vissa grejer man har, eftersom man inte tar dem för givet utan ser dem som ett aktivt val. Ungefär som en dusch känns som en lyx efter en vandring men en självklarhet i vardagen. Några saker man kan se över här är till exempel:

  • Måste du ha abonnemang för streamingtjänster? För hur många? Hela tiden?
  • Måste du ha en bil? Månadskort för kollektivtrafik? Vilka transporter vore möjliga att byta ut mot att gå eller cykla? Hur stor skillnad blir det i tid? Om du räknar in att du får motion på samma gång, blir det då en tidsförlust?
  • Måste du ha en ny telefon/dator/ipad? Hur bra måste den verkligen vara? Måste den vara av ett visst märke?
  • Måste du dricka alkohol? Äta godis? Dricka kaffe?

Men kom ihåg: det är den stora tendensen som påverkar mest. Att säga upp sitt Spotify premium kommer inte att spara lika mycket per månad som att inte spontanshoppa kläder när du känner dig trött efter en lång arbetsvecka.

Själv har jag kommit fram till att jag trivs med att leva utan smartphone, att jag hellre har streamingtjänster för teveserier bara ibland (jag brukar ha en streamingtjänst i 1-2 månader och sedan säga upp den och vara några månader utan), att jag hellre har lådcykel än bil, att jag gärna dricker kaffe men inte alkohol. Men också att jag hellre köper cappucino än vanlig bryggkaffe 9 gånger av 10 om jag dricker kaffe på café, och att dyrare soltorkade tomater är godare än de billiga.

Det fina med  att vara vuxen är när man själv får välja.

Läs mer:

Bonus: Tips för läsning och lyssning om att leva billigare och enklare

Här är tips på poddar och böcker som inspirerat mig till de här tankarna.

Och kom gärna med era bästa tips i kommentarsfältet!

Läs mer:

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

8