Jag skrattade när jag såg Titanic. Jag gråter inte till de sorgliga delarna i Harry Potter.
Men jag har så äckligt lätt för att bli sorgsen av vanliga saker. Som barn som gråter när man går på stan eller par som bråkar, eller någon som halkar på en svinhal gata och reser sig upp, knallröd i ansiktet.
Därför blir jag alltid helt förstörd av Uppdrag Granskning. För det är så sorgligt.

Kvällens UG handlade om köttfusk på Ica. Vinklingen är lite att det goda svenska helylle-Ica bedrar och lurar sina stackars snälla små tanter och småbarnsfamiljer till kunder. Fusket går ut på att kött som inte har blivit köpt, utan finns kvar i butik efter att det har gått ut, paketeras om med ett nytt bäst-före-datum, för att kunna säljas trots att det är för gammalt. Kött som är alltför skämt mals i stället ner i köttfärs.
Detta har man bevisat hos fyra stora Ica-butiker i Sverige.

Man intervjuar Icahandlarna som ansvarar för de fyra stora butikerna. De ser in i kameran och pratar om hur länge de har jobbat på Ica. Sedan de var sexton år, minsann. Och nu tjänar de miljoner. Och det här visar ju att även den som börjar som springpojke på Ica kan jobba upp sig, att vem som helst kan bli något.
  Och en av dem ser in i kameran och säger till Janne Josefsson ”Jag är inte rädd, jag förstår ju att du antagligen är här av någon anledning men jag är inte rädd”. Och ser skräckslagen ut.
Och det är så hemskt för man vet hela tiden när man ser programmet att nej, snart kommer något hemskt att hända. De glada gulliga ica-handlarna har ju fuskat med köttet. Snart avslöjas allt. Allting kommer gå dåligt. Deras liv kommer att bli helt sönderslagna, och de menade det ju säkert inte egentligen – fast jag har förstås ingen aning om vad de menade och inte menade – och alla förtjänar en andra chans, och så vidare, och så vidare.

Och jag blir sorgsen, mycket sorgsen.

Det mest tragikomiska i programmet var när Janne Josefsson försökte få prata med en anställd på Ica, och den anställda bara försökte springa iväg. Janne Josefsson försöker då presentera sig, HEJ HEJ jag är Janne Josefsson, liksom, varvid den anställde utbrister:
”JAG VET VEM DU ÄR!” och fortsätter springa.

Men jag tycker synd om Janne Josefsson också. Jag undrar om folk är rädda för honom vart han än går.

0

Jag går runt i något slags dvala av ett ständigt levande i nuet. Det är lite som när jag var liten och pappa försökte lära mig Basic, och man bildade en loop utan slut. När jag sätter mig ner för att göra något fortsätter jag att göra det. Länge.

När jag går hem från bussen är luften kall men stjärnorna hatar mig eller snarare molnen för det är mörkt men ingen bil kör på mig och jag kan ana röken som går ut ur min mun. Och sedan läser jag gamla Elle konstaterar att det har gått ett år sedan förra december, och jo, ja, mina vänner. Det känns faktiskt helt okej.

Jag köpte långa handskar och tänkte att jag var före och för en gångs skull var jag det för det är nu trenden har blommat upp. Jag och Fish åkte ner på stan och träffade Susanna men hon satt i mitten av Stora Torget för det är där hon sätter sig när man ska träffas.

Det fanns en massa människor jag inte kände då. Och folk jag kände men inte umgicks med. Och jag var inte på väg tillbaka till Surahammar.

som en lian över stupet. Jag tror det är rätt bra.

0

Det här är min bror när han har klätt ut sig till jag.

image70
Det här är jag när jag har klätt ut mig till min bror när han klär ut sig till jag.

Han ser mycket smalare ut, men det beror på att han får ha kläder i sin rätta storlek. BLö.

0
image67

Dagens outfit:

vit blus/puffig sötsak, Myrornas
kjol, H&M
hatt, H&M
strumpbyxor, min garderob

Alltså, alla andra har så mycket kläder från olika ställen hela tiden i sina outfits. Och jag har alltid bara typ… tre saker på mig. Men NAKED IS THE WAY TO GO.

Idag skulle jag haft två lektioner men båda var inställda. I stället har jag suttit och pratat med min fysikgrupp, och gått med sötaste Bea till Katte och ätit. Samt träffat Baby. Sedan var det Lucia-tåg med kören, vi hade fått jobb för ett ålderdomshem. Det var trevligt, för för en gångs skull var det inte en massa äldre som var dementa och borta, utan sådana som ändå inte var så jättegamla… de kändes väldigt värdiga, på något sätt.

Nu sitter jag och väntar på bättre tider, mina vänner. Nej, egentligen inte. Ska bara svara på ett mail och sedan ska jag rita hela natten.

Jag älskar december.

0
image66

Fyrverkerier i Botaniska trädgården är en Uppsala-tradition. I sällskap av Siri, som har ett hemligt kärleksförhållande till min kamera vilket gör att den alltid ger henne sjukt skarpa bilder, blir det ännu trevligare.

Tidigare under dagen sjöng jag på stan med Susanna. Pengarna var trevliga men mängden människor jag träffade som jag faktiskt tycker om och som hälsade på mig var ännu trevligare. Jag älskar när sådant händer, jag räknar alltid poäng. I olika sammanhang. Och det gav mig en massa människopoäng.
I princip tycker jag nog om människor.

Miss Li är en ÅH så underbar artist. Jag ska gifta mig med henne. Och så vidare.

Jag och Siri har också kommit på bästa planen, för att ha någonstans att hänga och göra trevliga saker. (Läs: vårt Simpsons-maraton, vår nyårstilldragelse/fest/whatever, filmkvällar av diverse slag, TREVLIGA SAKER helt enkelt). Om vi bildar en förening får vi låna hennes kvarterslokal, och alla är lyckliga. Allting blir perfekt och åh det kommer bli så bra man kan göra så roliga saker. Har redan massa idéer till olika temafester, typ tema 50-tal; alla får klä ut sig i lite 50-talsstuk och sedan ser man på Marilyn Monroe, och så Simpsons-maratonet såklart, eller bara en maskerad rent allmänt, och trevliga filmkvällar och jättemycket bra film men ännu hellre sådana där märkliga saker utan struktur men som är roliga.

(När jag blir exalterad börjar jag skriva utan punkt.)

Man skulle också kunna låna en skolgympa-sal någon gång och spela sådan där basket-fia-med-knuff-igen, och andra roliga saker. Jag saknar inte skolidrotten som den var en gång i tiden. Men jag saknar gulliga människor.

Vi avslutar med att göra en ytterst positiv lista:

jag är rädd för just nu:
o att sms:a Mr Egg eftersom jag alltid skickar sms till honom och då kommer han bli irriterad, gifta sig med Corny och vägra vara med på ett Simpsonsmaraton
o att jag kommer gå upp en massa i vikt för att jag mår så bra
o att jag inte kommer att bry mig om jag går upp en massa i vikt för att jag mår så bra
o ATT JAG KOMMER DÖ ENSAM FÖR INGEN VILL JU HAAAAAAAAAAAAAAAAAAA MIG BUHU! STACKARS MEJ! NEJ! BUHU! skojade bara.

DON’T FEAR YOUR FEAR, MY FRIENDS. FEAR IS JUST ANOTHER ASPECT OF BEING BRAVE.

Good night and good luck.

0

Nattens dröm var en sådan där märklig en, inte så mycket i innehåll – jag kan lätt se varifrån jag kan ha fått olika beståndsdelar i den – men i att den efterlämnade en sådan där lyckokänsla, som de gör ibland. Lite samma känsla som när jag drömmer att jag har hittat ett sätt att bli otroligt rik, och vaknar med känslan av att jag är så smart och att jag kan göra så mycket bra och fantastiskt för nu är jag multimiljardär. Tills jag inser. Att det bara var en dröm.

Drömmen gick ut på att jag och Bea åkte buss, men det var en mycket längre bussresa än den till Stockholm, det var lite som att vi skulle till Tyskland igen. På ett plan räknades det som att vi faktiskt skulle dit; det var samma busschaufförer, och Micke, prästen, var med. (Jag var på konfirmationsresa i Tyskland i somras.)
Sedan skulle vi gå av vid en mack, man fick köpa saker, jag ville hyra film, allting var så rörigt. Bea sa åt mig att det inte var någon idé att hyra film, de hade sagt att vi bara hade 35 minuter kvar att åka. Som vanligt hade inte jag hört informationen. Jag blev outhärdligt sorgsen för det var den sortens bussresa man vill ska vara för evigt.

Sedan – på något sätt, kom Vladi P. (ett helt fantastiskt kodnamn, om jag får säga det själv), och han var ledsen. Så vi pratade lite, och sedan blev vi vänner, och sedan sa han något som ”Ulrika, jag är så kär i dig, jadijadijadi, blablabla”, och det var så töntigt alltihop, och så läskigt när jag tänker tillbaka på drömmen, och Bea satt där och bara, jaha. Okej. Här sitter jag utmobbad.

Och i nästa klipp sitter jag och räknar geometri vid ett bord och suckar och Fish sitter vid ett annat bord och skrattar åt mig och jag blir så arg och ledsen för att reprisen alltid ser likadan ut det är ju alltid samma grej och jag säger åt honom att han är så fruktansvärt elak och han säger åt mig att jag aldrig kan bestämma mig att jag alltid springer iväg när jag väl har fått vad jag vill ha att jag förstör för mig själv.

Sedan frågar min pappa, som tydligen är där, om inte Amy Winehouse är med på bussen, och jag säger att ”Nej, vi skulle komma fram så snart så hon åkte iväg med sin rehabiliteringsbuss i stället”.

Det hela avslutas med att en mjäkigare version av Joanna Newsom står framför mig och säger ”Infallstermiter… vakna… infallstermiter…” Men hon är egentligen min kära mamma som försöker få mig att vakna. Fast det där med termiterna lade min hjärna till själv, skulle jag tro.

Idag, mina vänner, fyller jag femton. Det hela firades dock igår. Trevliga presenter. Skivor, skivor. En bok om hur man skriver en roman. Lite andra böcker. Filmer. Sådant där underbart trevligt, allmänt.

Gratulera mig och var vänliga.

0

Bristen på kommentarer gör mig sorgsen, mina vänner. Mycket sorgsen.

Idag har jag varit på Myrornas och köpt en underbar vit blussak med puffärmar, och en spetsmorgonrock som jag tänkte använda som kappa, någon gång fram emot våren. Jag är lätt förälskad, så där lite klädsamt.

På söndag fyller jag 15. Tänk så det kan gå.

0
371417-37

namnlös

jag samlar upp oss
skriver sanningar
på servetter

tåget gör vår längtan
och jag undrar vad dina händer
gör tusen mil ifrån oss

”En begåvad ung poet”
sa du

och vilade huvudet
mot bordet

jag lyssnade
och lyssnade
tills luften äntligen tog slut

0
<image62

lila skjorta, pappas
svart kjol, H&M
strumpbyxor,
ööööh ingen bryr sig.

I intervjuer med designers berättar de alltid om vad de har för tema för den senaste kollektionen. Eller alltid är en överdrfit, men ofta. Det är alltid saker som ”fiskarens hustru möter en urban Xena Krigarprinsessan”, typ. Jag antar att det är bra och fantasieggande på något sätt, men om i var flera som designade en kollektion och jag ville veta hur de andra tyckte, och de sa ”åååh, men det är lite som ett skogstroll möter Harry Potter!”, så skulle det inte säga mig så mycket.

I alla fall, dagens outfit tycker jag är lite OSKYLDIG SKOLFLICKA vs THE BAD GIRL. Därav de två bilderna.

Om jag skulle vara en designer och ha en kollektion med det temat, skulle jag spela Metric i bakgrunden. Något från Old World Underground, Where are you now?. Och jag skulle vara den enda modellen för jag ÄR JU SÅ SNYGG HOHO.

Idag ska vi till Stockholm, Historiska museet och Tekniska är på tapeten. 99% av skolan tar buss, men vi glada människor som är <=16 får åka tåg. Det bådar gott, alltihop.

0
image61image57
image58
image59
image60

Att överleva biologiplugg, (när det inte är gentetik! Ge mig genetik!), går. Man ska bara ladda upp med Läkerol, och världens bästa vän – kaktusvatten. (För den som tycker att jag är äckligt omiljövänlig, så ska vi fixa vårt kranvatten någon gång, för det är knäppt.)
Sedan är det bara att le.

I morgon ska jag och Siri träffa lite brandmän. Det ska bli kul.

0