Karamellögonblick. Stunder att spara, suga på så länge man kan hålla kvar smaken av dem.

Lilla Gubben som ger noggranna rapporter när jag hämtar honom om vilka skor han valt att ta på sig på dagis.
”Idag var det dags för vårskor”, säger han och nickar åt ordens sanning, ”det var hela tretton grader varmt mitt på dagen.”
”Hur vet du det?”, säger jag och han ser på mig som om han blir oroad över min bristande uppmärksamhet.
”För att det finns ju en termometer på dagis. Vi har en termometer hemma också, har du sett det? På morgonen visade den åtta grader. Graderna ändrar sig, på dagen.”

Doften av en gråvit morgon i slutet av mars, när asfalten doftar fukt och man anar att solen bakom molnen kommer att värma när den kommer fram. När även gråmulna dagar är så ljusa.
Direkt solljus är så starkt, framförallt vårens sneda strålar, gräver sig rakt in, jag får huvudvärk. Men detta. Att också en mulen dag kan andas vår.

Storasystern och jag, när det bara är hon och jag, som man kan behöva att bara vara med sin mamma när man är nio snart tio och både liten och stor. I badkaret, i duschen, på promenaden. Borsta hennes hår, fläta hennes hår, fånga alla hennes hjärtas hemligheter.

Pepparmintste och en bok på balkongen när det egentligen är för kyligt för att sitta ute, men bara några minuter, semesterkänslan i att läsa i tystnad utomhus, lugnet i huvudet som kommer av ord.

Att gå en promenad med Habanero i skymningen. En liten hand i min. Solens sista strålar värmer, vårens alla vindar kyler. Längre tystnad än vanligt, med Habanero. Och sedan:
”Mamma, jag vill alltid vara på den här åldern.”
Ser upp på mig, ögonen klara och blå, bakom allt vilt runtsnurrande i världen så stora tankar i en så liten flicka.
”Mamma, jag vill alltid vara fem kanske sex år.”
Flyttar sig några centimeter närmre, trycker sig mot mitt ben.
”Men mamma, jag växer upp. Åldern kommer vara över. Mamma, jag kommer sakna den.”
Älskade vän. Jag också.

Liknande inlägg:

  • Envisheten. Värna om envisheten, men inte behöver den vara så hård och kall.

Läsa mer? Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Tack och hej!

12

En charterö, klibbigt svettig. Ömsom klaustrofobiskt tryckande, ömsom kittlande fylld av förväntan. En mamma som svajar, glider på gränsen, uppfylld av egna hastiga känslor och desperation som hindrar henne från att ta det föräldraansvar hon borde. Tre systrar: fjortonåriga Sabina som utmanar mamman med eldiga konflikter till följd. Den lilla Isabella, som storasystrarna behöver ta hand om och skydda, fast de inte alltid orkar att axla det ansvaret. Och så Kornelia, historiens berättare, mellansystern i mellanlandet som det är att vara tolv år gammal. Ett barn som längtar efter vuxenvärldens suggestion. En beundrare av sin storasyster, som vill få alliera sig med henne. Men också ett barn som inte vågar vara på systerns sida i konflikterna med mamman. Eller kanske inte alltid vill det. Söker sig till mamman som ett barn söker sin förälders kärlek, även när svaret inte blir vad man letar efter.

Den tryckande hettan. Ön där semestern skulle bli så rolig för det har mamman bestämt. Men spänningarna mellan dem är lika tryckande som luften. Och en dag är mamman borta.

Vissa böcker kommer till en i ett läge när man är mottaglig, precis som vissa kärlekar gör. Och sedan är man golvad. I helgen var det så, jag plöjde en bok på en dag, vet inte när det hände sist. Det var debutromanen Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal, och det var årets bästa läsupplevelse hittills, kanske 20-talets bästa läsupplevelse hittills.

Här finns så många saker jag älskar, sådant jag själv skriver om i mitt bokprojekt: gränsland mellan barn och vuxendom. Att förhålla sig till en dysfunktionell modersrelation mitt i den frigörelsen. Miljön som en avgörande del av berättelsen, att använda skådeplatsen till fullo för att spela upp sin historia. Språket är exakt och gestaltningen utsökt – här skrivs inget på näsan, här får jag som läsare uppleva det. Här finns gråskalorna och jag får uppleva dem med. Jag känner öns hetta, nattens kittlande lockelse. Jag känner mammans förtvivlan av att inte kunna vara den mamma hennes döttrar behöver. Jag ser Sabina och Isabella och Kornelia framför mig. Jag oroar mig för dem alla tre, kan inte sluta läsa förrän jag vet vart det ska ta vägen.

Pascoal lyckas skapa en bladvändare där spänningen ligger på flera plan – både i det yttre och det inre. Hon åstadkommer det jag ofta saknar i nyutkommen svensk litteratur: kombinationen av ett driv i berättelsen, ett djup i karaktärsteckningarna och ett språk med en egen ton. Teknisk skicklighet kombineras med känsla, det finns en närvaro och ett djup i texten och när jag slagit igen boken ligger jag tyst, berörd, samma känsla i rummet som när en fantastisk musiker tystnat och det går flera långa sekunder innan alla samlat sig nog att börja applådera.

En magnifik debut, smärtsam med nerv, inget att läsa om man känner sig lite skör men definitivt något att läsa om man vill bli berörd. Jag hoppas att detta är början på ett långt författarskap.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

12
Grön ärtsoppa med topping av rostade solrosfrön och hembakta kalljästa frallor.

Jag är ingen matbloggare, kommer aldrig att bli. Jag tycker om att äta mat, och ibland att tänka på den, men jag tycker inte om att stylea den. Därför kan solrosfrönstoppingen och det hembakta brödet till min gröna ärtsoppa serveras i de stora tekopparna för att alla andra kärl var i diskhon.

Vill ni läsa riktigt bra matblogg ska ni rusa in till den senaste nyrekryteringen hit till Justwannahavefun, Chipstillfrukost. Ni vet ju att jag älskar alla bloggar som kan konsten att berätta en historia. Och det gör Emelie verkligen, till exempel i det här inlägget som handlar lika mycket om ensamhet som om mat, eller det här som handlar om uppväxt såväl som om pannkakor.

Men vidare till bloggandet om mat som inte är en matblogg. Ibland vill man kanske bara veta hur någon gör, inklusive tekoppsbröd och kladdiga tallrikar och tveksam färgåtergivning.

Matlagningen i vår familj tar en halvtimme de flesta vardagar, längre om det är ugnsmat så man kan ligga på soffan och läsa eller föra ett samtal medan maten lagar sig själv, och lite långlagningar på helgen ibland. Det är billig mat (nyligen handlade jag mat för två veckor och betalade 80 euro), men inte dålig mat. Det är oftast ”nyttig” mat, där nyttig är mycket pragmatiskt definierat som ”mat med mycket grönsaker och som man håller sig mätt på länge så man inte blir hungrig direkt igen”. Det är mat som är god. Minst en dag per vecka är restdag, då vi antingen äter resterna som de är eller gör om dem till andra rätter.
Vi äter mycket baljväxter, rätt mycket fullkorn, bakar det mesta brödet själva och väljer oftast recept med grönsaker som är i säsong. Oftast är det vegetariskt. Jag tycker om att att ha några hållpunkter, men har valt att inte ha några stenhårda regler. Vi lever i en tid där man kan ägna oerhört mycket tid på att tänka på mat, skämmas över mat, diskutera kring mat.
Jag vill ägna så mycket tid åt att tänka på andra saker, maten har jag tänkt klart kring.
Hur kan en sådan helt vardaglig mat som man inte tänker så mycket på se ut då? Jamen ungefär såhär.

Grön ärtsoppa med fetaost och rostade solrosfrön.

En grön ärtsoppa med fetaost-och-solrosfrön-topping från Portionen under tian. Mackor med kalljästa-frallorna-brödet till.

Gottebullar med hemlagade tomatsås och ketchup.

Gottebullar på kidneybönor med massa hemlagad tomatsås från Portionen under tian och fullkornssnabbmakaroner. Och massa ketchup, älskar ketchup. (Så länge ketchupmängderna inte leder till en diskussion om de egna barnens gravar förstås.)

Linsstroganoff med ris och haricots verts.

Linsstroganoff (också Portionen under tian, börjar ni ana ett mönster här…) med en blandning av havreris/vanligt ris. En näve haricots verts, i vår familj också kända som gröna tänder (man kan tugga på dem och sedan gnida ut dem över tänderna, flina stort och säga Här är jag och mina gröna tänder! Inte jag som kom på det…) Köper dem frysta och sen tinar jag upp ett gäng i mikron som snabbt sätt att lägga till grönsaker på tallriken.

Sötpotatis- och rotsellerisoppa.

En billig rotfruktssoppa från Portionen under tian. Potatis och palsternacka och sötpotatis, krämig och fyllig, toppad med grönkål man haft i ugnen. Älskade den här och det lilla stinget som kom från palsternackan, tyvärr gjorde den inte generell succé.

Kålpudding med belugalinser med potatis och gräddsås och rårivna morötter.

En helg med feeling och tid lagade vi kålpudding från Portionen under tian med belugabologneser i botten. Till det en gräddsås och potatis. Jag hade aldrig TROTT att min mamma kan koka potatis!!! sa Lilla Gubben exalterat, och alla åt massor i ren chock av att jag lagat en så husmanskostig rätt.

Rester av kålpudding och ris omgjort till en ris/kålwok.

Det blev dock väldigt mycket kålpudding, och ingen var sugen att äta den som rester flera dagar på raken, framförallt inte när gräddsåsen var slut. Så då gjorde jag en sås/marinad/dressing/vem-vet-egentligen-kanske-en-matbloggare-men-inte-jag av soja, sweet-chili-sås och rapsolja i rikliga mängder. Hackade en gammal purjolöksslurk som låg och skrumpnade i kylen, hyvlade ned några morötter i fina strimlor och blandade den gamla kålpuddingen och ris som var över från linsstroganoffdagen och gjorde något slags wok. Blev en helt annan smakprofil. Jag ljög för barnen och sa att detta är ungefär som fried rice, och eftersom det hade ett engelskt namn lät det coolt tyckte de och smakade. Är det en väldigt populär rätt i världen? frågade Storasystern och jag sa ja, framförallt på semesterorter, och semester lät ännu bättre tyckte de och åt lite mer.

Bara ett annat klassiskt resttips. Gammal kall kokt kålpuddingspotatis kan man hacka i tärningar, steka i olja i en stekpanna, och servera i en tekopp. Eller ja, en skål om man ser till att diska. Till det kan man äta några överblivna gottebullar, eller lite fetatost från ärtsoppedagen, eller för den delen lite ketchup och en sked jordnötssmör om man råkar vara en av familjens mer smakmässigt avvikande gourmeter.

Så! Det var det. Måltider som går lagom snabbt att laga, kostar lagom mycket, och håller en mätt och glad.
Mätt och glad så att man orkar göra alla viktiga saker som man måste hinna här i livet.
Som att vara en femåring och öva på att cykla med på cykelutflykterna för egen maskin.
Som att vara en mamma och orka trampa både ett par trötta barnben och en cykel de sista metrarna hem, när den mätta magen blivit tom igen.

Liknande inlägg:

Alla inlägg om enklare liv hittar du här, och mina bästa inlägg här. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, och gillar du just det här inlägget: tryck på hjärtat!

14

Första gången jag skriver berättelsen är det hösten 2013. Jag är tjugoett och höggravid med mitt andra barn. Det är en varm november för att vara Umeå, den är grå, snöstormen kommer först när han är född.

Jag läser den internmedicinska terminen på läkarprogrammet och jag går fortfarande igenom varje termin med en känsla att vara mindre vetande än alla andra men på något sätt löser det sig alltid till slut ändå.

Jag vill skriva men har svårt att ge mig själv rätten. Jag tror att det är något som måste förtjänas, att jag måste kunna bevisa dess värde för att ge mig själv tiden. Gång på gång skriver jag bokprojekt med tanken att nu får det bära eller brista, om det inte blir något av det här lägger jag undan skrivandet. Skickar in dem till förlag, kommer lite längre i processen varje gång.
Det är innan jag har förstått att jag ändå inte kommer att sluta.
Det är innan jag har förstått att man inte måste bevisa något för att ha rätt till sitt skrivande.
Att viljan är tillräcklig för att få.

Det blir november och National Novel Writing Month och jag tänker om en månad kommer jag att föda mitt andra barn, efter det kommer jag nog inte att hinna skriva. Det är nu eller aldrig.
Och så är det inte, men det vet jag inte, och av nu eller aldrig väljer jag nu, och jag skriver.

På lunchraster och kafferaster, kvällar och morgnar. Vid vardagsrumsbordet, i ett bås i tysta rummet på Medicinska Biblioteket, vid borden vid fönstren på Kafé Station med utsikt över älven i becksvart höstnatt, glittrande av ljuset från villorna på Teg.

Jag skriver en berättelse om en isolerad ö, om vänskap och om kärlek. Jag skriver om julinattsljus och doften av båtbränsle och saltvatten. Vid den här tidpunkten har jag aldrig bott omgiven av hav, som jag ska göra flera år senare. Det spelar ingen roll. Det här är berättelsen som kommer till mig.

Mycket i den där boken kommer att ändras. Hela huvudhandlingen strykas, eftersom det är i den växande bihandlingen som det bränner till. Tonen fördjupas, karaktärer läggas till och tas bort. Men platsen kommer alltid att vara densamma. Huvudspelarna alltid desamma. Laura, Tim, Lola och Chrissy. På Ön.

Sedan Lilla Gubben var bestämda sparkar i min mage har de funnits i mitt sinne.
Jag vet inte varför det blev just den här berättelsen som dröjde sig kvar. Historier kan vara som kärlek, man vet att attraktionen finns där men inte hur man ska förklara den.

Sedan skickar jag in boken till ett förlag, får omarbetningsförslag av en förläggare, jobbar med henne kring det där manuset i tre omgångar innan jag slutligen blir refuserad. (Man kan läsa mer om alla turerna här.). Jag glömmer bort den där boken med all min kraft, skriver andra romanprojekt, skickar in dem till förlag. Slutar skriva helt, men misslyckas.
Återvänder en dallrande het sommar till tankarna på den där ön. På Laura, Tim, Lola och Chrissy. Känner pulsen, längtan i tanken på att låta det vakna till liv igen.
Skriver om, skriver nytt, blir refuserad. River bort, flyttar om, skriver nytt igen.
Min roman som jag skrev på en månad har blivit en följeslagare genom sju år.
I höst börjar sparkarna i magen skolan.

I all denna tid finns en trygghet.
Jag har inte längre någon orsak att ha bråttom.
Jag skriver, alltså skriver jag.
Det krävs inget annat än det.

Och när jag skriver om kvällarna tänker jag på henne ibland,
hon som var jag,
om hon skulle mött mig, hur svårt hon skulle ha att förstå.
Är du författare än? skulle hon fråga, och jag skulle säga Jag skriver, och det räcker och hon skulle himla med ögonen och säga Men är du på riktigt och hon skulle skaka på huvudet och säga att jag har blivit gammal och lat.
Och jag skulle se på henne med ömhet.
Och veta att tiden kommer att göra henne – och hennes skrivande – gott.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

15

I julklapp fick vi Just Dance, det där spelet när man har en kontroll på armen som känner hur man rör sig och dansar och försöker samla poäng. Ett bra sätt för hela familjen att få röra på sig. Lite lättsamt roligt.
Fast för Lilla Gubben blev det – som med så många andra saker för både honom och mig – inte bara lite lättsamt roligt.
För Lilla Gubben blev det en passion, som med Monopol eller att läsa, för Lilla Gubben blev det ett strategispel av rang.

Om det var allmänningskort i Monopol som lärde Lilla Gubben att läsa bra på svenska, så blir det låttexterna och den skrivna informationen i Just Dance som lär honom att läsa på engelska. Hur det går till förstår ingen, allra minst Lilla Gubben som inte ens förstår frågan när jag undrar hur han lärt sig det. Så här fungerar visst bara den gubbiska hjärnan, tänker jag medan jag läser bok i soffan och hör den klarar rösten mumla With the sticker album, you can rediscover the super-hero story from the bakground of the song ”Without me” med samma andäktiga stämma som om det var fader vår. Systrarna ropar åt honom att sluta med sitt prat, det är dags att dansa nu.

Och sedan dansar de, sedan dansar vi, och Lilla Gubben vet allt.
Med en befälhavares överblick och prioriteringar styr han spelet. Vilka låtar som ska dansas och hur många gånger, för att låsa upp nästa nivå. Vilka sånger som ska prioriteras när jag är med, för jag är duktigast så det finns störst chans att få superstar och då får man en ny koreografi till samma låt. Som en manager börjar han se till att förutsättningarna för mina danser ska vara så bra som möjligt. Du kanske borde dricka ett glas vatten innan, så att du verkligen är i form. Som en aerobicsledare kommer han med kontinuerlig feedback för att se till att jag förstår alla delar av koreografin. Gå fram, säger han allvarligt, gå bak. Böj ditt huvud, sträck din arm.
Och rummet uppfylls av det som händer när man är i närheten av ren passion. Närvaron blir total. Anspänningen ligger nästan elektrisk i luften.

Han är en krävande läromästare, men inte omöjlig. Bara saklig.
”Aaaah jag tyckte ju jag dansade bra den här gången”, säger jag efter ytterligare ett försök att få superstar på ’til the world ends.
”Nej”, säger Lilla Gubben lugnt, ”du dansade sämre än förra gången. Då fick du fem stjärnor, nu fick du fyra. Men du borde gå fram när man ska fram, och bak när man ska bak, och sedan: sträck din arm. Titta på instruktionerna, de är en bra hjälp för dig.”

En krävande läromästare, men inte omöjlig, och fördelen när man har en sådan är att när han säger att något duger, då är det verkligen bra.
Som en dag när jag oförhappandes dansar in en megastar.
”En MEGASTAR”, säger Lilla Gubben, nickar med eftertryck, ”det har jag aldrig sett förut. Jag har LÄST om det förstås, men jag visste inte att det kunde hända oss! Du är verkligen väldigt skicklig.”

Och jag känner mig som en stjärna i detta rum av dansant fokus och jag ser på honom, och jag tänker att jag vet.
Att jag vet precis hur den är – passionen.
Passionen och envisheten, oslagbara vapen, de kan ta en vart som helst.
Kan få en att suga i sig grammatiska regler som en svamp, gå upp tidiga morgnar en hel sommar för att skriva, sitta varje kväll med sin text hur lång dagen än har varit. Passionen är den sista energin som andra inte har, det är reserven som kan ta en till platser andra inte orkar besöka.

Ser på honom, blicken rakt mot skärmen, stegen kontrollerade och exakta, kunskapen total, och tänker att passionen kommer jag alltid att stötta.
Bara han låter mig påminna om vattenpauserna.

Liknande inlägg:

  • Envisheten. All kraft i världen men ta med dig ett täcke nästa gång.
  • Monopol. Intensivt som den första kärleken.
  • Lösa tänder. ”Man vaknar upp till en värld, och det är nästan samma värld som igår fast ändå inte alls.”

Här hittar du alla mina inlägg om familjelivet och här hittar du mina bästa inlägg.
Följ mig gärna på Facebook och bloglovin’ för att inte missa nya inlägg.

12
Diva av Monika Fagerholm.

Det är våren 2002 när jag hittar Monika Fagerholms Diva i en hylla på vuxenavdelningen på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag har nyss fyllt nio år, jag är ett allvarligt och mycket brådmoget barn, född med för stora ord i huvudet, ojämnheten i min mognad som ska följa mig genom livet som både en skugga och en tillgång.


Nio år gammal, jag har redan försökt skriva ”böcker” i fem år. Skriver, men har inte hittat sättet att skriva på som jag vill in i, eller kanske inte vågat. Också mina berättelser är för stora för ett litet barn. De är inget att visa upp för jag hittar inte andra omkring mig som förstår dem. Ibland skriver jag snälla historier om sådant som jag tror att vuxna tycker att någon i min ålder ska skriva. De blir platta, dör på pappret.
Om kvällarna leker jag med mina barbiedockor, leker fram berättelserna som ska bli teman i mina första romanutkast.

Och mitt i bibliotekets tystnad, i väntan på nästa buss, ser jag den här boken. Bibliotekarien har ställt fram den som en rekommendation. Jag tar upp den för att jag tycker om omslaget, det har roliga färger, och jag tycker om att den är tjock, jag tycker om böcker som räcker länge.

Där, vid hyllan, börjar jag läsa.
Sedan slutar jag inte. De närmaste veckorna är jag uppslukad.
Det är inte en bok för min ålder men det spelar ingen roll. Min ålder har ändå aldrig passat mig.

Diva är en roman som inte kännetecknas så mycket av sin handling som av sin stil. Det är en uppväxtberättelse, en skildring av den där nästan mytologiska tonårskänslan. Huvudpersonen, som kallas Diva, är tretton-snart-fjorton, berättelsen och språket och observationerna är hennes. Vilt och sprakande på ett sätt som får vanlig betongförort att bli ett eget universum. Det är en berättelse om den första kärleken, eller kanske kärlekarna. (Men hur mycket av dem händer, och hur mycket händer bara i Divas huvud?). Det är en berättelse om hur allt händer, och hur ingenting händer, om att längta så mycket efter något annat att man nästan sprängs, men att inte veta vad man längtar efter.
Och – kanske – att behöva hantera sin brådmognad i den egna uppväxten.

Jag kan förstå vad som lockade det allvarsamma Ulrika-barnet som ofta undrade hur detta med att växa upp egentligen var tänkt att gå till. Också Divakaraktären är fylld av ojämnheter, även om hon försöker dölja dem under en dundrande självsäkerhet.
Det är en berättelse om ungdom, men definitivt ingen ungdomsbok.

Diva av Monika Fagerholm citat.

För Diva är inte bara en berättelse om ungdom, den är ett eget kosmos, ett sätt att bända språk och berättande, slå sönder det i små pusselbitar och foga samman dem i oordning. Här finns, om man letar, en underliggande klassisk dramaturgi, en berättelse med en konflikt och en upptrappning och en avrundning, men det kräver sitt att foga samman den, kanske är det inte ens nödvändigt för läsupplevelsen.

Jag läser om Diva många gånger efter den där våren, med nya lager av livserfarenhet. Varje gång tänker jag att jag förstår hur man kan plocka upp den här boken och avsky den. Hur man kan tänka att här finns bara ord utan sammanhang, rader av obegripligheter. För mig är det just allt detta som går rakt in under huden på mig: det splittrade vildvuxna språket, användningen av citat som återkommer med nya betydelser beroende av sammanhanget, osäkerheten i vad som är fantasier och vad som är sanning. För nioåringen som sökte en väg för sitt skrivande var detta en uppenbarelse. För tjugoåttaåringen som gör detsamma är det fortfarande det.

Jag skriver också ett bokprojekt som handlar om ungdom och uppväxt, men som inte riktar sig särskilt till unga. Av samma skäl som jag tänker att Diva inte är en bok som riktar sig till unga. För att blicken, språket, skildringarna är komplexa på ett sätt som passar någon med stor läsvana och litterärt intresse. Det kan förstås drabba en mycket brådmogen nioåring, men då drabbar det just eftersom det inte är anpassat för unga läsarögon, eftersom bokens värld få bre ut sig i all sin experimentella omöjlighet.
Jag läser om Diva och tröstas av att det går, att man får.
Att allt är tillåtet.

Liknande inlägg:

Här kan du läsa alla mina inlägg om böcker, här finns alla mina inlägg om skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg i olika kategorier.

8




För ett år sedan förflyttade jag mig mycket. Inte mycket för att vara en människa i den här tiden (eller om man ska säga den där tiden), men för att vara jag. Jag var på jobbkurser i Sverige nästan en gång i månaden. Båt och buss och tåg. Göteborg, Linköping, Lund. Tog barnen att hälsa på morföräldrar, farföräldrar. Ryggsäckar, mellanmålsmackor, vattenflaskor, båtar-bussar-tåg. En kopp kaffe medan barnen är i lekrummet, gå ut med den på däck, blicka ut över februarihav, låta håret fara i vinden, kanske den enda lugna stunden under en hel lång resa.

Jag tyckte om de där resorna, de långa transporterna, har alltid älskat färden i sig. Sover bra på båtar och tåg, skriver bra när jag befinner mig i rörelse. Det finns en förändringskänsla i transporten, i att vara på väg, samma känsla som att vara gravid. Bara genom att befinna mig här åstadkommer jag en förändring. Lyckas jag dessutom åstadkomma något under den tiden är det en bonus.
Transporter och graviditeter lugnar min perfektionism, sänker ribban så att jag kan få ro att skapa som bäst.

Men den sista tiden innan båtarna slutade gå och kurserna ställdes in var mina ögon så trötta. De tittar in i kameran och munnen ler men ögonen vaknar aldrig.
Jag hade alltid en bok i väskan, men läste den inte.
Hade datorn med för att skriva men kom mig sällan för att ta fram den.
Scrollade på mobilen och letade efter något, en känsla av att jag hade tappat bort något och måste hitta det igen, vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren, vem är det som scrollar och scrollar och aldrig hittar fram.

För ett år sedan var jag på väg till en kurs, jag skulle åka till Göteborg. Bilder spreds från en italiensk sjukvård på väg att rasa samman. Jag hade eksem, kanske av stress, huden flagnade och Habanero kallade de röda utslagen för den fruktansvärda smittan och använde uttrycket närhelst det passade henne bäst. KOM INTE NÄRA MIG MED DIN FRUKTANSVÄRDA SMITTA! kunde hon till exempel ropa när jag försökte hämta henne på dagis, och jag famlade bland orden och försökte hitta ett sätt att säga att hon pratade om psoriasis, inte den här nya konstiga sjukdomen från Kina.

Jag var orolig för att resa, för världen kändes instabil, jag tänkte: tänk om jag åker bort och sedan inte kommer hem.
Jag var orolig för att resa, fast beslutet egentligen inte var mitt.
Jag visste inte då att det skulle sätta tonen för det som komma skulle. Att vi var på väg in i en tid där nästan varje beslut skulle kännas felaktigt, trots att man redan begränsats i vad som är möjligt att välja.

Strax innan jag skulle åka dog min smartphone.
Jag orkar inte köpa en ny, tänkte jag, och rotade fram en orange knapptelefon ur en låda medan jag började kontrollera att jag kunde visa upp min biljett för SJ-kontrollanter på något annat sätt än med telefonen.
Det var ett icke-beslut som blev ett beslut.
En uttråkad axelryckning som blev en förändring, som så många stora skeenden börjar med frågan men hur svårt kan det vara att låta bli då.
Att inte vilja välja är också ett val.

Jag blev förkyld, den där veckan när det virvlade igång, plötsligt rasade på samma sätt som en marsstorm kan gå hastigt från första brisen till full vindstyrka. Låg hemma från jobbet och undrade hur frisk måste man vara för att resa, kommer det att finnas nya regler nu, kunde inte scrolla på mobilen för jag hade ingen men hade ännu inte ro att läsa, såg tre presskonferenser om dagen: svenska, finska, åländska.

Våren efter det här skulle jag börja läsa böcker igen. Jag skulle cykla mig igenom en hel sommar, benen så starka i den sega backen på väg mot Gröna Udden, jag skulle springa en mil och bada i havet, jag skulle läsa femton böcker på min semester, de flesta medan jag satt på en brygga och doppade fötterna i havet och barnen plaskade intill. Jag skulle börja skriva igen på min gamla blogg, väcka den till liv och skapa den till något nytt. Jobba igenom mitt bokprojekt, en sen julinatt skriva de sista raderna och sedan skicka in det till förlag. Jag skulle lägga mindre kraft på att fly från obehag och mer på att söka mig till välbehag.
Men om detta visste jag ingenting, nu.
Man vet inte att man befinner sig i vändpunkten förrän efteråt.

Men detta hände: jobbet förbjöd mig att resa, kursen ställdes in, båtarna slutade gå.
Jag kröp ihop under en filt på soffan och sov.
Och världen jag vaknade till gick redan i en annan takt.

Liknande inlägg:





10

Morgondoft av nybakat bröd, rena lakans frasighet mot huden, lukten av rök från skorstenar genom glödande solnedgång en kväll som andas vår, frysta hallon när de smälter på tungan, blåbärste i koppen medan stearinljuset fladdrar och det är lördagskväll på väg mot natt och man sitter uppe när alla somnat och skriver för att skriva var det man alltid ville göra,

böcker som införskaffas när biblioteket är stängt, recensionsexemplar i brevlådan och bruna papperspåsar med litteratur som bytes på öde plats mitt i den kyliga dagen vi säger att vi ser ut som knarkkurirer,

böcker, böcker!
som jag lovar att hämta upp på vägen någon annanstans och glömmer bort och mitt i kvällen ringer det på dörren och där finns de, kommer rakt till min dörr, dessa världar mellan sidor, alla dessa ord som kommer att ta mig någonstans fast världen står stilla

kolaglass, armhävningar på ett vardagsrumsgolv, att fortsätta tills musklerna darrar, duschen efteråt, hetta och ånga, att bli så varm att man inte längre vet om man är varm eller kall, att bli så kall att man inte längre vet om man är varm eller kall, trampa på lådcykeln genom morgnar som har blivit så ljusa numera,
över havshorisonten soluppgång,

ord, att stoppa dem tillsammans tills de lägger sig där man vill ha dem, att låta texterna de skapar genomsyras av böckerna man läser men att låta läsandet vara så stort att det är väldigt och brett och tusen stilar genomsyrar texten samtidigt tills den blir ens egen,

ord, ord!
att låta dem skapa verkligheter och vilka möjligheter det innebär, att bära hundratals andra existenser inuti sitt eget huvud,

en filt i soffan när man är kall, varma barnhänder i ens egen, en bit prinsesstårta när man minst anar det, jobbdagens första kopp kaffe, söndagsförmiddagar med äppelte, fotmassage med lavendelolja, att dansa i vardagsrummet till She’s a freak med Infinite mass och känna sig som om det här var tjugo år sedan.

Att befinna sig i en värld som på så många sätt krympt, som är som ett fotografi man beskär och beskär i ett försök att ta bort det onödiga ur bilden men till slut ser man inte längre vad bilden föreställer sig.

Och ändå, i detta lilla liv, få uppleva det så stort.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg här.

8
Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Dialog, alltså när folk i ens texter pratar med varandra, tycker många är svårt. Och det finns många bra böcker där dialogen inte håller samma standard som resten av verket.

Många scener i mitt skrivprojekt bygger på laddning mellan karaktärerna som gestaltas i dialogerna. Alltså: de snackar med varandra, och på ytan är det kanske bara samtal, men under ytan ligger maktobalanser och manipulation och hela bokens spänning. Utan vettig dialog dör texten. Därför har jag behövt öva en del på det där, och det finns saker att göra för att lära sig att skriva bättre dialoger, och idag får ni fem tips för att skriva dialog av mig.

1 Lyssna på folk omkring dig

Man blir bra på dialog av att lyssna på hur folk pratar. Man ska inte transkribera exakt vad folk säger – dialog på pappret är något annat än det här babblande snackandet vi ägnar oss åt i verkligheten. Prat i verkligheten är en hög med räkskal, bra bokdialog är när du har kokat ner alla dessa räkskal till en ljuvlig liten buljong.
Men genom att lyssna på folk kan du öva upp ett gehör för olikheterna i hur människor uttrycker sig. Analysera hur folk omkring dig (eller ja, i Teamsmöten, numera) pratar. Vilken rytm finns i deras meningar, är de mångordiga eller utgörs de av enstaka ord? Väljer de att säga Går fint eller Det passar mig utmärkt? Har de några särskilda uttryck som är typiska för just dem? Plockar de upp outtalade budskap eller har det aldrig föresvävat dem att ett outtalat budskap skulle kunna existera?

Skrivövning:

  • Föreställ dig två personer du känner som är ganska olika till sättet. Skriv en dialog mellan dem två där de befinner sig tillsammans i mataffären och diskuterar vad de ska handla till en gemensam middag. Hur uttrycker de sig? Hur skiljer sig deras sätt att uttrycka sig från varandra?

2 Känn dina karaktärer

Genom att lyssna på folk omkring dig bygger du upp en verktygslåda med varianter för hur folk pratar. Genom att lära känna dina karaktärer vet du vilken variant just de använder sig av. Att skriva dialog är att skriva repliker som din karaktär skulle ha uttryckt dem, inte du. Många bra böcker har blivit mycket sämre av att alla personer i dem pratar likadant fast de är helt olika personligheter. Gör inte så! (Om det inte är ditt litterära grepp och du vet precis vad du håller på med). Man går miste om fantastisk karaktärsgestaltning genom att inte använda sin dialog till fullo.

Gå i dina karaktärers skor. Lyssna på deras spellistor, skriv dagbok med deras röst. Ibland går jag och pratar för mig själv som en av mina karaktärer när jag är på promenad, kommenterar allt jag ser fast med deras röst. (Ibland tror jag att jag är ensam på promenadstråket och får plötsligt syn på någon stirrande hundägare en bit längre fram i skogen, men sånt bjuder jag på.) Kände igen mig mycket i den här gamla intervjun med Malin Persson Giolito om processen när hon skrev Störst av allt och hur Majas röst började finnas med henne i vardagen.

Skrivövning:

  • Sätt en timer på fem minuter och skriv om miljön du befinner dig i på det sätt en av dina karaktärer skulle beskriva den.

Läs också:

Svartvitt citat ur Fight club.

3 Ge dialogen konflikt

Konflikt i skrivandets värld är inte att alla bråkar, konflikt är att någon vill något och att någon eller något stoppar det.
Konflikt kan handla om att vilja våga säga något, men stoppas av sina egna rädslor. Eller att vilja berätta för den andra hemliga agenten vad man har fått veta i sitt viktiga spionuppdrag, men hindras av att man båda är på väg att ramla ut för ett stup och måste rädda varandra först.
Konflikt är det som ger en berättelse driv, som får den att bli spännande och att bränna till. Det är det som gör att berättelserna inte känns som den här konsistenslösa tiden, som ger dem en riktning.
Konflikten kan finnas i själva dialogen: att en karaktär frågar om en sak men får svar på något annat. Eller att karaktärerna tror att de pratar om samma sak, men egentligen pratar om helt olika saker. Eller att dialogen återspeglar en tydlig maktobalans mellan karaktärerna. Bra sätt att driva upp konfliktnivån i dialog är att låta karaktärer avbryta varandra, eller byta ämne, eller inte svara på vad den andra säger.
Konflikten kan också finnas i miljön dialogen utspelar sig i. Som stupet i agentexemplet ovan, eller i huvudpersonens tankar kring det dialogen handlar om. Det behöver inte vara så stort alla gånger. Det kan räcka med en kastrull på väg att koka över om karaktärerna inte slutar vara så fixerade vid sitt samtal och öppnar ögonen.
Ofta fungerar det mycket bra att kombinera både konflikt i själva replikerna och att lägga in ett spänningsmoment i miljön där karaktärerna befinner sig. I det här utdraget från mitt skrivprojekt finns till exempel konflikt i maktobalansen mellan de två karaktärer som pratar. Det märks dels i deras repliker, dels i hur de beter sig i miljön där de befinner sig.

Skrivövning:

  • Skriv en dialog mellan två personer som är i en parrelation och diskuterar hur man bäst ska sortera tvätt. Den ena personen tror att det rör sig om en faktabaserad diskussion kring hur tvätt ska sorteras. Den andra personen uppfattar att konversationen handlar om tvätten, men också deras relation. Vad händer i samtalet?

Läs också:

4 Låt dialogen vara en del av textens sammanhang

Den bästa dialogen jag sett är dialog som man inte tänker på som dialog. Det är bara text som har funktion bland annan text. Läs olika favoritböcker och du kommer att märka att bra dialog kan vara skriven på väldigt många olika sätt, att olika böcker kan innehålla väldigt olika mängder dialog, och att känslan och sättet den är skriven på kan spegla hela textens universum. Jag brukar inte tänka nu borde nog mina karaktärer snacka lite med varandra. Jag tänker nu vill jag skriva en scen och ungefär det här vill jag få fram och ibland är replikväxlingar mellan personerna i min bok ett sätt att få fram det, ibland inte.

Skrivövning:

  • Ta fram dina favoritböcker och leta efter dialog. Jämför. Hur mycket eller lite dialog finns det? Hur är den skriven?

Läs också:

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

5 Stryk, stryk, stryk

Mitt favorittips i det mesta skrivande, men kanske allra mest i dialog.
De behöver inte snacka så mycket som du tror. BULJONG, inte en hög med räkskal, okej? Det är vanligt att behöva skriva sig in i samtalen. Då kan man få dialoger som är mysiga och trevliga och artiga och fyllda av hej hur mår du och jo det är okej men lite trött och vad är väl en dialog av artighet, jo alldeles utan konflikt. (Om inte läsaren förstår att det under artighetens yta råder outtalad bitterhet, exempelvis.) Dialog får driv av att frågor lämnas obesvarade, av att alla repliker inte återges, av att vi som läsare får läsa mellan raderna. Men prova att skriva först och stryka sen. Så gör i alla fall jag.

Och skriv, bara skriv, och lite till. Det är trots allt genom att öva som man lär sig allra mest.

Liknande inlägg:

Alla mina inlägg om skrivande hittar du här, och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier.
Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ och tryck på hjärtat om du gillade det här blogginlägget lite extra.
Och sen sätter du dig och skriver.

9

Ljuset sipprar in genom ovissheten. Vårens första månad är här, rör sig mellan smältvatten och snöstorm. Det är en tid av reflektioner, av spegelbilder och ljusspel och skuggor. Det är att lyfta saker som man sett dem förut och betrakta dem igen.

Ett år sedan allt det här började, med dramaturgin att om vi härdar ut nu är det i värsta fall över till sommaren. Den mänskliga hjärnan älskar den sortens dramaturgiska kurva. Händelse, handling, förändring. Coronan kom, vi såg, vi segrade. I en sådan kamp finns samma kraft som i en bladvändare.
Och den här tiden är som ett bokmanus som någon borde ha strukit de sista 50% av, den här författaren har fastnat i sin värld och glömt att berättelsen borde vara över.

Jag skapar min egen verklighets dramaturgi. Jag rensar avlopp och det är veni vidi vici för hela slanten när vattnet flödar undan ur vasken med lätthet och det är berättelsen om kvinnan som besegrade sitt hus. Jag springer upp och ned för en backe i skogen medan duggregn smeker ansiktet och andfåddheten trycker i bröstet så att jag hinner tänka kan det vara så att jag har fått en lungemboli innan jag granskar sannolikheten för det jämfört med att det här helt enkelt är jobbigt, och jag är kvinnan som vann mot sin löptur.

Skolan stänger en vecka och det blir distansundervisning, jag städar köksbordet och hjälper med tekniken och ordnar en ordentlig plats för Storasystern och jag är kvinnan som vann mot stressen i att plötsligt behöva ställa om sina planer. Tills jag ser Storasystern klicka för att unmutea sig på Teams, be om sin lärares uppmärksamhet och säga:
”Jag vill säga två saker: kan alla som inte pratar stänga av sina mikrofoner och den här tidningen ni säger att vi ska ha på bildkonsten har min mamma slängt bort, jag såg henne göra det när hon städade vårt köksbord.”
Ridå, för den berättelsen.

Jag läser. Fem minuter när jag vaknar, femton innan jag somnar. Enstaka minuter här och där: medan jag står och rör om i en gryta för att det inte ska bränna fast, medan jag väntar på att ett barn ska äta upp en kvällsmacka innan det är dags att borsta tänderna.

Jag skriver. Varje kväll. Nu har jag hållit min halvtimmeskvällsrutin en vecka i sträck, nu börjar kedjan av dagar som fogas till varandra av att skriva på boken bli så många att det känns som något att sakna om den bryts, och även om jag är i en platå så finns det en sådan visshet i detta att komma till samma plats varje kväll och bara göra det.
I att jag är berättelsen om någon som fortsätter.

Att mutationer sker, stormar rasar så båtar inte går, barn skriker till varandra genom huset att de är djävulen och djävulens bror, skolor stängs och öppnas, risken för smitta och risken för karantän finns ständigt runt hörnet, men jag läser och jag skriver.
Jag har mina ord.
De formar en berättelse, och den fortsätter.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg här.

13