2021-05-14

Glimtar, maj 2021

Maj kommer med kyla. Jag cyklar i regnet och doften av nysköljd grönska, jag skriver. Vandrar längs blåsigt hav, ser vinterbadare som blivit vårbadare doppa sig från bryggan vid Lilla Holmen, läser skönlitteratur på en bänk, äter piroger som tappas i sand och fångas av fåglar, jag skriver. Trampar i backar med nyservad lådcykel, simmar längder på badhuset, promenerar i skymningen förbi vitsippsfält med blommor som är på väg att sluta sig för kvällen, kommer hem och sätter mig vid köksbordet med lakritste och frysta hallon och levande ljus, jag skriver.

Maj förvandlas till värme, och jag skriver. Försöker undvika sociala medier för att inte se vad jag förlorar, drömmen om en solstol och en terrass var aldrig min, men varje år den här tiden börjar jag undra på samma sätt. Varför ligger jag inte bara och stirrar upp i den soliga himlen och gör inget särskilt alls. Vad är det för märkliga vanor jag alltid har för mig.

Skrivandet som ett bakgrundsbrus i hjärnan, vad jag än gör ligger bokprojektet och pyr, som låtar man inte slutar sjunga på, som citat man inte kan släppa.

Jag lyssnade på en intervju med Lisa Ekdahl, hon sa att när det känns som om man har gjort 80% av jobbet med ett album är det fortfarande 80% kvar. Tanken tröstar mig, när det känns som om jag öser in tid i ett projekt som varit nästan klart i vad som känns som en evighet, kanske hade tanken kunnat skrämma istället, beror väl på hur man tänker det.
Men för mig, en tröst.
Att det inte behöver betyda att det inte blir bra. Det betyder bara att det tar tid, att det får ta tid, vill man inte att det ska tid ska man försöka göra något annat än att skriva böcker (eller göra skivor).

Så jag rullar femtio hemmagjorda falaflar på gula ärtor, att styckfrysa in för att ha mitt hemmagjorda halvfabrikat i frysen (som var ett av mina nyårslöften), och jag skriver. Jag sätter på min skrivspellista för att tvinga mig in i känslor, och jag skriver. Jag har ingenting att säga, för jag skriver.

Och jag måste låta den här platsen eka tyst nu ett tag, en vecka eller två, för som ni märker går det inte att formulera en enda ny tanke här.
Sedan, när jag är klar för den här omgången, dessa sista 80%, då jävlar.

Tills dess rekommenderar jag er lite tid i mitt arkiv.

Läs mer:

Vi hörs.

9

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.