2021-05-10

Till slut

Att närma sig slutet av ett långt skrivprojekt påminner om att vara fixerat tonårsförälskad och tappa intresset om man faktiskt får kontakt med föremålet för besattheten. Kanske var det längtan som var poängen, kanske var det riktningen och drömmen men aldrig en verklig idé om vad som skulle hända sen, om man fick som man ville.

Jag trodde att den här omskrivningen av bokprojektet skulle vara svårast i mitten, det är mitten jag verkligen ändrat och skrivit om. Nu, i den sista fjärdedelen, ligger strukturen kvar som förut, det är bara fördjupning och förfining, skala bort det övertydliga, det löper fortare, och kanske är det därför jag tappar drivet, för att jag får tid att lyfta blicken och betrakta annat. Eller kanske är jag bara trött, som man blir om man spurtar för tidigt, kanske är det onaturliga egentligen hur lite jag har ifrågasatt vad jag egentligen håller på med den här vändan. Jag har skrivit med samma självklarhet som jag borstar tänderna, jag har gett upp att undra vad det ska leda till.

Jag har inte lagt ned för att jag redan lärt mig att jag kan inte lägga ned, det händer aldrig, skrivandet som ett behov som att kissa eller äta, man kan planera det så att det sker vid lämpliga tidpunkter som passar i ens övriga vardag, men man kan inte bestämma sig för att ta bort det ur sitt liv.

Jag har inte lagt ned för att jag bestämt mig för ett skrivande som får existera i sin egen kraft, sin egen rätt, som inte behöver motiveras med yttre framgångar eller någons godkännande, jag har inte lagt ned för att det finns värre saker man kan göra för att få tillfredsställelse i sitt liv, jag har inte lagt ned för att om jag försökt skriva romaner de senaste tjugofem åren och har jag gjort det ett kvartssekel är det väl ett större beslut att lägga av än att fortsätta.

Men i dessa dagar och veckor av det allra sista för den här gången kommer jag allt oftare på mig själv med att blicka upp, blicka ut, lämna min text och tänka på allt som finns utanför den.

Doften av ett majregn, kvällar utan planer, tre syskon ”på promenad” i trädgården med huvudena under sina paraplyer, samtal som jag inte behöver bryta för att skriva, att äntligen ta sig tiden att rensa igenom skåp och hyllor, spela gitarr, läsa böcker om samtalsteknik och neuroanatomi och bli bättre på mitt yrkesområde, bada fotbad och läsa tidningar, gå och simma längd efter längd utan att tänka på något särskilt alls, låta saker dra ut på tiden när tiden inte behövs för mitt skrivande.

Att slutföra projektet kommer att bli som tystnaden när strömmen går och man inser hur mycket kylskåpet och alla andra maskiner surrar.
Man har inte märkt att det rör sig där i bakgrunden, ändå har det hela tiden pågått.

Lägger inte ned, men påminner mig om att saker kostar, allt i livet kostar i någon ände, och vissa kostnader är värda att skära ner på, och andra håller man kvar för att de utgör livskvalitet man inte vill tumma på.

Lägger inte ned, men saktar ned, försöker tillåta mig att smyga in i mål, även med sådant som kostar måste man inte bränna alla resurser på en gång, även när det kostar kan man försöka förhandla sig till en bra deal.

Så att det man har räcker hela vägen.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

12

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.