2021-05-06

Stillhetsstunder, glädjeglimtar

Storebror läser för lillasyster
Kvinna läser i skogen svartvitt

Det är den här tidens obönhörliga ovisshet, det är hur den påminner en om att inte heller i samhälleliga normaltillstånd vet man någonsin vad som ska hända härnäst. Det är hagel i maj och ljumma vindar. Det är doften av nysköljt gräs en regnig morgon, vitsippsmattor i skogsbrynet, fåglar som sjunger som majfåglar gör. Det är kaffe i termosmugg på en lekparksbänk i lä, det är kvällspromenader i en solnedgång som aldrig tycks ta slut, det är vårens skiftningar och hur de rister i en. Det är kärleksviskningar i örat och blöta pussar på kinden, det är syskon som slåss tills någon river sår på den andra, det är någon som skäms och säger jag menade inte och kanske måste vi klippa mina naglar så jag inte råkar riva någon igen. Det är svartvinbärste och nybakade kalljästa frallor med smör som smälter. Det är kvällar av att skriva och stirra in i tegelväggar. Det är att läsa på soffan, vid spisen, i alla tidens små porer. Det är att längta efter sommar, efter att kasta sig i iskallt hav, att cykla hemåt med sand i sandalerna, att ligga på en filt och stirra upp i indigoblå himmel, att ligga under filtar inomhus och höra åskans dån och regnets smatter utanför, det är att springa genom vindar och blåst, det är att springa under tryckande varm sol, det är att äta mat som smakar som mat gör när man kommer hem efter ansträngning, det är att dricka vatten som smakar som vatten gör när man verkligen blivit törstig.

Det är skogsmorgnar och trädgårdskvällar, tomatsoppsluncher och födelsedagsglassar, gåshud och svettpärlor, puls och nedvarvning, frågor och svar, det är nätter man inte får sova och det är morgnar då klockan aldrig ringer, det är minuterna som fylls av mening och det är timmarna man alltid glömmer.

Det är böcker och berättelser, det är att välja sin egen handling, det är att märka det som annars rinner som sand mellan fingrarna, det är skörheten och skönheten, det är att trösta sig själv för att stå ut i det svåra, att trösta sig själv för att våga kasta sig ut och prova, att fira de flyktigaste framgångarna för att orka möta de mörkaste motgångarna.

Att stå ut med att ingen kan lova att allt kommer att bli bra.
Att löftet är att det kommer att bli bra och det kommer att bli dåligt, att grejer kommer att hända, att de sker som vädret, som vindarna, som vågorna som sköljer mot stranden för att sedan ebba ut, varje stund med sin sanning, varje ögonblick med sin mening.

Det är stillhetsstunder och glädjeglimtar, det är vissheten i ovissheten om att detta är tillvaron, här kommer den en sekund i taget, här pågår den vare sig man vill ha den eller inte, man kan stanna i njutningen och spara den som karamellögonblick att plocka fram och suga på under mörka dagar, man kan finnas i svärtan, och finna tröst i att i ett annat ögonblick kommer den att vara över.
Det är. Det är visst bara det vi vet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg som inte passar i någon särskild kategori och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

9

Kommentera

Mikael Öhman

Det är-kort sagt-LIVET. Du skriver väldigt fint Ulrika !

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.