2021-04-27

Meteorologerna

Är det något de här barnen är bra på, så är det att prata väder. (Okej, jag erkänner genast: de är bra på en massa annat också, som att dansa eller i detalj beskriva sorgen över sin egen död.)
Men väder, det pratas om det hemma i tid och otid, en diskussion som aldrig tar slut. Det ligger bortom det klassiska småpratet om vädret: mellan dessa syskon utvärderas varje grad, varje skiftning, långa vindlande samtal där en ny diskussion tar vid när den föregående upphör.

Ofta hör jag att de citerar dagispersonalen ordagrant.
”Jag måste ha mina galonisar med imorgon”, kanske Lilla Gubben säger på vägen hem i lådcykeln, ”de har lovat regn.”
”Det duggar, det duggar, det regnar, det regnar”, säger Habanero med en mycket långsam, mörk och allvarlig röst.
”Men det regnar ju inte än”, säger Lilla Gubben. ”De har lovat regnet imorgon.
”Det är en sång, jag har lärt mig den på dagis”, säger Habanero, fortfarande med samma dramatiska tonfall. ”Den handlar om regnet”, förtydligar hon, och upprepar sedan: ”Det duggar, det duggar! Det regnar, det regnar!”
”Mhmmm”, säger jag och tänker på tusen andra saker, som man gör, detta är ju bara väderleksrapporten på Radio Barn, den kommer varje dag.

Det pågår även en aldrig utdöende diskussion om gradtal. Lilla Gubben rapporterar, Habanero säljer.
”Mamma! Nu är det åtta plusgrader”, rapporterar han efter middagen, står rak i ryggen och inspekterar vår termometer.
”Mhmmm”, säger jag.
”Det är… FYRA grader mindre än mitt på dagen, jag såg vid lunchen på dagis, det var tolv.”
”Jaha”, säger jag.
”FATTAR du inte vad det betyder?”, säger Habanero, som dyker upp mitt i konversationen som Habanero tenederar att dyka upp, pang bom är hon där och har tagit över hela scenen, som om strålkastarljuset äntligen tänts. ”Vi måste gå ut, vi måste gå ut allihopa, hela familjen, NU! Vi får inte missa åtta grader!!!”

Och kläderna. Ständigt diskuteras dessa kläder.
”Det är nog lite kallt idag”, säger jag, ”ta på er mössa.”
Genast springer de till termometern för att verifiera detta påstående, och Lilla Gubben nickar med den sakkunniges informationstillfredsställelse.
”Ja. Det är sju grader. Det är kallare än tio.”
En mild indignation väcks i mig då, som det kan bli när man är van att bli lyssnad på, att vara den som sitter på kunskapen, men aldrig är man profet i sin egen stad, inte ens temperaturangivelser kan de lita på utan att se det med egna ögon.
”Ni kan ta de tunna utebyxorna nu”, säger jag när de plockar fram sina täckbyxor, ”det är vår.”
De ställer sig bredvid varandra, enad front. Nästan lika långa, nästan lika tunga, ett och ett halvt år mellan mina små, så olika, och ändå ett sådant radarpar. Och nu: rörande överens.
”Vi måste ha varma kläder”, säger Habanero.
”De har lovat kallt”, säger Lilla Gubben.
”Vi lyssnar alltid på vår personal”, säger Habanero.
”Man ska lyssna på vuxna”, säger Lilla Gubben.
”MEN JAG ÄR VUXEN”, säger jag och ignorerar att jag aldrig låtit mer som ett barn. ”OCH DET ÄR VÅR.”
Men som enad front är minimeteorologerna omöjliga att motstå. Täckbyxorna åker på barnen och tunnbyxorna åker ner i extraklädeskassen, om än under mitt muttrande och fnysande och suckande.
Och sedan – under dagen – kommer snöstormen.

Läs mer:

  • Carpe noctem. ”Vi har varit på ett äventyr, vi har sett Mariehamn på natten.”


Tack för alla era kommentarer i läsarundersökningen (kommentera gärna om ni inte gjort det! Tar med mig så mycket från varenda en) och tack för kommentarerna, delningen och spridningen på det här inlägget. Det är sådant som gör mig så glad och betyder mycket!

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

17

Kommentera

Alltså dina kids! Och ditt sätt att beskriva dem! ❤️

Mikael Öhman

Håller helt med Kugge !!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.