2021-04-21

Citaten

(Ur Diva av Monika Fagerholm.)
(Ur Schopenhauer’s Telescope av Gerard Donovan.)

Svartvitt citat ur boken Fight Club
(Ur Fight Club av Chuck Palahniuk.)
(Ur Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal).

Citat har en särskild plats i min hjärna, kanske är det ofta så för någon som skriver. Kanske är det därför jag älskar böcker som använder ord på samma sätt som mitt huvud gör, upprepar dem i nya sammanhang, låter samma meningar få andra betydelser. Som det Fagerholmska skrivandet med översatta låtcitat som får nya betydelser, repliker som upprepas gång på gång men med en annan innebörd.

Mitt huvud är fyllt av lösryckta meningar, ibland felciterade, från raptexter och böcker, från filmer och podcasts.
När jag är på väg att börja läsa nyheter på datorn och dricka kaffe istället för att klä på barnen jackor och hjälmar och dra till dagis tänker jag We definitely don’t have time don’t have time to go to Patapsco, från Serial-avsnittet Route talk om tidslinjen som inte går ihop. Man får inte fucka up sin tidslinje om morgnarna, my case lived and died in those 23 minutes, ut genom dörren innan det är för sent.

När jag sätter mig och skriver på bokprojektet igen efter att ha tagit en paus på en vecka eller två, känner den euforiskt förrädiska blandning av ruset i att det kan bli så bra och ångesten över att det inte är det, tänker:
Det är igång igen., som i Karolina Ramqvists Alltings början när huvudpersonen Saga återigen är tillbaka i den smärtsamma sexuella on-off-relation som ligger som en konstant genom hela hennes ungdomstid.

När jag trampar hem från dagis med en hungrig och förbannad Habanero i lådcykeln som gastar att dagisfröknar är idioter och att jag är en mamma som inte förstår sitt barn och stanna cykeln omedelbart din fåntratt och en nogsamt trafikregelserespekterande Lilla Gubben på egen cykel några meter framför stannar, vänder sig om, rättar till glasögonen från nästippen och säger:
”Kan du snälla skrika lite tystare. Jag kan inte koncentrera mig annars.”
Då tänker jag på ett citat ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, när den historieintresserade huvudpersonen spelar upp en fiktiv intervju med Genghis Khan. Om hur lite man vet om något man bara ser på ytan, hur många historier som måste upplevas för att förstås. The world knows little of us. Few saw and reported. They wrote what suited them. The world will never see the like of us again.

Och i stunder när jag besöker gränsland. Gränsen mellan det sköra och det starka, det ljuvligaste och det smärtsamma. Soluppgången efter en sömnlös natt. Mötet med en patient som är nära döden, men det är en fridfull död. Någon som berättar om sitt sårigaste och mörkaste och hemligaste för mig, men rummet fylls av hopp för att jag vet hur man kan hjälpa. När man klädde sig för kallt och kvällen blev för sval och man huttrar hela vägen hem på promenaden men man just därför känner sig alldeles särskilt vid liv.
Då tänker jag på ett citat ur The Stone Gods av Jeanette Winterson:
I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.
Och tänker på hur livet är kontraster, skuggorna och solljuset mellan dem, värmen i hörnet och skuggan, döden och det liv som ännu finns, stunder då varje ögonblick skärpts till och upplevs med en alldeles särskild klarhet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Och en sak till! Tack alla ni som svarat på min lilla läsarundersökning. Så intressant och givande. Blir så väldigt glad, och så väldigt inspirerad. Läser du här men inte har svarat får du gärna gör det, det ger otroligt mycket. TACK!

8

Kommentera

Jenny

Läste för flera år sen ”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff och språket och handlingen var verkligen magisk. Detta avsnitt fastnade speciellt hos mig:
”- Le inte så fasligt, Benedetto. Folk kan tro att du har något att vara glad åt. Men hon insåg också att detta sätt att tänka var typiskt för hennes klass och hennes ursprung, och hon anade förmodligen redan innan hon träffade min mors familjs att det kunde finnas något annat. Kvinnolivet, misstänkte hon, kunde rymma något mer än dystra insikter, kuvade hållningar, nariga händer och ledsamt åldrande. Det kunde finnas något annat att växa mot. Något större än tröttheten och det stumma vardagslivet med en slumrande man i soffan. Hon kunde intuitivt känna den delen av kvinnligheten, men hon kunde inte greppa den. Själv växte hon i mörker, och hon trodde att detta var hennes lott.
– Män kan dö i strid, sa hon till pappa. Men den så mycket mer plågsamma vardagsdöden, det ska en kvinna till den” (s.226-227, Lina Wolff).

ulrikanettelblad

åh, tack för citatet! Har börjat på Köttets tid av Lina Wolff någon gång men den är faktiskt ännu lite halvläst, kanske var jag inte i rätt fas för den. De polyglotta älskarna har jag inte läts, men hört mycket gott om. får kika på den!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.