2021-04-05

26 timmar. Lokal semester på Hotell Pommern

Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.
Ulrika Nettelblad ligger i hotellsäng på Hotell Pommern och läser bok. Svartvit bild, motljus, ansiktet kraftig upplyst av solen.
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus, silhuett.

”Verklighetsflykten är ett sinnestillstånd, inget avstånd”. en lokal semester.

Jag checkar in på Hotell Pommern klockan tolv, jag har fått en kod till min mobil. Nyckelkortet finns i ett skåp, receptionen i just dessa pandemitider bara bemannad under några få morgontimmar. Jag är tre kilometer från mitt hem och hade inte kunnat vara längre därifrån. Hemma rasar barnlek, här råder tystnad. Hemma finns avbrott, här finns kontinuitet. Hemma finns tvätthögarna, här finns lakan att svepa in sig i, tvättade av en osynlighet, bäddade av någon som inte är jag.

Min ryggsäck är packad med böcker, skrivmaterial, och en hårborste. Jag har ett hår som är långt och tjockt på ett sätt som får frisörer att häpna. Hemma hinner jag aldrig borsta hela på en gång innan jag tillkallas för att lösa små och stora katastrofer. Här ska jag rapunselborsta det i många, långa tag medan jag ser på reality-tv.

Tystnaden reder upp trassel i min hjärna som balsamsprayen i mitt hår. Jag har ett sinne med många och långa tankar, med rätt förutsättningar kan det åstadkomma extraordinära ting, men det måste få bottna. Mina tankar måste få löpa klart, slingras ut, annars blir de bara trassel och knutar och tovor.

"This too shall pass,. Take away breakfeast." Skylt på frukostbuffén på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Svartvit bild med sepiatoner på bord, stolar och handsprit i lobbyn på Hotell Pommern.
Svartvit bild, motljus på bord och fåtöljer på Hotell Pommern.

Ödslighet och le framför kameran. att bo på hotell under pandemin.

Att röra sig genom korridorerna och i lobbyn under det dryga dygnet som är mitt är kittlande på samma sätt som att besöka ett ödehus, vara i skolan efter stängning, arbeta under röda dagar. Med en särskild skärpa är den här tiden, den här platsen, bara min – eller så känns det. Vid ett tillfälle möter jag två andra gäster. Vi hälsar på varandra med nickningar, som om vi vore på spa, i kyrkan, på biblioteket.

Jag dricker te i lobbyn och skriver på mitt bokprojekt. Överraskad betraktar jag min berättelse, hur den ser ut när den skapas någon annanstans än vid köksbordet om kvällen. Den blir inte bättre, eller sämre, men annorlunda, som att se sitt ansikte i ett badrum med flera speglar, där man kan upptäcka det ur nya vinklar.

Jag går ut, promenerar längs havet, en blek solnedgång, vind som blåser in under kläderna, kyler ned, sol som värmer men bara knappt, den här årstiden, jag köper en chèvresallad på ett av snabbköpen, det här sker under restriktioner när alla restauranger är stängda.

Jag äter i sängen och ser på teve, Tillsammans med Strömstedts, båtresor i glittrande skärgård och äta middag med andra och skratta framför kamerorna så att det ser ut som att man bara råkar ha en trevlig kväll tillsammans och det slumpade sig så att man blir filmad. Jag tänker på hur tacksam jag är över att mitt jobb inte handlar om att småprata avslappnat gemytligt med en kamera i ansiktet, kanske är det vad jag är minst lämpad för i hela världen.

Jag ser på Babel, de sänder en intervju med en mexikansk författare. När hon och journalisten kommit på plats med avstånd mellan sig konstaterar de att de kan ta av sig maskerna, det är en märklig tid detta, att det nästan blir intimt att umgås med någon annan utan att ha halva ansiktet täckt.
Journalisten säger ord hon ska associera till, säga vad hon tänker så snabbt som möjligt.
Journalist, säger Babeljournalisten.
Mord, säger den mexikanska författarinnan utan en sekunds tvekan, för detta är hennes verklighet: att döden är vad man riskerar om man skriver och söker en sanning.

Laptop framför hotellfönster på hotell Pommern, Åland.
Ulrika Nettelblad med tekopp i handen i hotellobbyn på Hotell Lobbyn. Laptop på bordet.
Ulrika Netelblad skriver i skrivblock i hotellsäng på Hotell Pommern, Åland. Svartvit bild.

tid som blir lång. konsten att göra ingenting.

Jag läser i timtal och inget stoppar mig. Jag läser Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Jag läser Diva av Monika Fagerholm. Jag läser Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén. Ibland tröttnar jag på att läsa och då tittar jag på teve. Ibland tröttnar jag på att se på teve och då tar jag en tupplur. Ibland tröttnar jag på att tupplura och då skriver jag. Ibland blir jag hungrig, då äter jag nötter. Ibland blir jag kaffesugen, då gör jag kaffe med kapslar i bryggaren på rummet. Ibland behöver jag miljöombyte, då sitter jag i en tyst lobby.
Ibland får jag för mig att jag borde göra något mätbart, skaffa mig en målsättning; brainstorma fram blogginlägg, skriva färdigt en recension med deadline snart, sitta med romanen ett visst antal pomodorostunder. Då skakar jag sakta på huvudet, drar krispiga lakan tätare kring kroppen, och påminner mig att var sak har sin tid, vart krav har sin plats, och på den här platsen finns inga krav alls, det är hela poängen.

Jag ser på frågesport på teve och skriker YES! till tystnaden när jag svarar rätt svar. Jag tar kvällspromenader när det mörknat men fryser för mycket. Jag köper en tandborste för det har jag glömt, det glömmer jag alltid, oavsett om jag är i Göteborg eller ett par kilometer från mitt hus, och jag kommer inte att cykla hem och hämta, hemma finns inte, det är en annan verklighet, det är ett annat sinnestillstånd.

Jag sover en natt i drömlös tystnad, jag vaknar när jag vaknar. Jag hämtar take-awayfrukosten och dricker vit-chokladsmoothie och äter rågbrödsmackor i sängen medan jag ser på Nyhetsmorgon, jag dricker kaffe och tänker på ord, jag fotograferar och tänker på ljus.
Jag njuter av mitt eget sällskap, det är det sällskap som alltid varit bäst, det är ett sällskap jag trivts i hela mitt liv.

Jag checkar ut vid två, i pandemitider får man stanna länge, bara att lämna kortet i en korg, jag cyklar långsamt hem genom blåsten, som när man sakta sträcker på sig efter yogapasset, ett försök att inte chocka kroppen när jag rör mig från ett tillstånd till ett annat, när jag återvänder efter tjugosex timmar och tre kilometer bort.
Men känner mig som om jag har rest både länge och långt.

Hög med böcker och laptop på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Böcker på hylla på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Ulrika Nettelblad läser bok på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.

PS. Ifall någon undrar, som man gör i bloggar ibland, är detta varken något kommersiellt samarbete eller något jag blivit bjuden på. Egna pengar finansierade denna verklighetsflykt. DS.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

19

Kommentera

Sussie

underbart inlägg <3

ulrikanettelblad

åh vad roligt att höra!

Åsa

Har du läst Amerikansk jord? Om inte, gör det!

ulrikanettelblad

Läser den just nu! 😀

Vad fint – blir väldigt sugen på att själv dra iväg ett dygn 😊

Åh så bra inlägg. Nu vill jag ju också boka in en staycation! Det lät så mysigt men också viktigt att ta en stund bara för sig själv.

Och ja, måste bara säga att jag läste precis Elizabeth Georges bok om att skriva tack vare dig. Den var så bra och gav mig så mycket! Så tack för tipset! Och nu ska jag börja läsa hennes deckare också.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.