2021-03-21

Bokrecension: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal

En charterö, klibbigt svettig. Ömsom klaustrofobiskt tryckande, ömsom kittlande fylld av förväntan. En mamma som svajar, glider på gränsen, uppfylld av egna hastiga känslor och desperation som hindrar henne från att ta det föräldraansvar hon borde. Tre systrar: fjortonåriga Sabina som utmanar mamman med eldiga konflikter till följd. Den lilla Isabella, som storasystrarna behöver ta hand om och skydda, fast de inte alltid orkar att axla det ansvaret. Och så Kornelia, historiens berättare, mellansystern i mellanlandet som det är att vara tolv år gammal. Ett barn som längtar efter vuxenvärldens suggestion. En beundrare av sin storasyster, som vill få alliera sig med henne. Men också ett barn som inte vågar vara på systerns sida i konflikterna med mamman. Eller kanske inte alltid vill det. Söker sig till mamman som ett barn söker sin förälders kärlek, även när svaret inte blir vad man letar efter.

Den tryckande hettan. Ön där semestern skulle bli så rolig för det har mamman bestämt. Men spänningarna mellan dem är lika tryckande som luften. Och en dag är mamman borta.

Vissa böcker kommer till en i ett läge när man är mottaglig, precis som vissa kärlekar gör. Och sedan är man golvad. I helgen var det så, jag plöjde en bok på en dag, vet inte när det hände sist. Det var debutromanen Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal, och det var årets bästa läsupplevelse hittills, kanske 20-talets bästa läsupplevelse hittills.

Här finns så många saker jag älskar, sådant jag själv skriver om i mitt bokprojekt: gränsland mellan barn och vuxendom. Att förhålla sig till en dysfunktionell modersrelation mitt i den frigörelsen. Miljön som en avgörande del av berättelsen, att använda skådeplatsen till fullo för att spela upp sin historia. Språket är exakt och gestaltningen utsökt – här skrivs inget på näsan, här får jag som läsare uppleva det. Här finns gråskalorna och jag får uppleva dem med. Jag känner öns hetta, nattens kittlande lockelse. Jag känner mammans förtvivlan av att inte kunna vara den mamma hennes döttrar behöver. Jag ser Sabina och Isabella och Kornelia framför mig. Jag oroar mig för dem alla tre, kan inte sluta läsa förrän jag vet vart det ska ta vägen.

Pascoal lyckas skapa en bladvändare där spänningen ligger på flera plan – både i det yttre och det inre. Hon åstadkommer det jag ofta saknar i nyutkommen svensk litteratur: kombinationen av ett driv i berättelsen, ett djup i karaktärsteckningarna och ett språk med en egen ton. Teknisk skicklighet kombineras med känsla, det finns en närvaro och ett djup i texten och när jag slagit igen boken ligger jag tyst, berörd, samma känsla i rummet som när en fantastisk musiker tystnat och det går flera långa sekunder innan alla samlat sig nog att börja applådera.

En magnifik debut, smärtsam med nerv, inget att läsa om man känner sig lite skör men definitivt något att läsa om man vill bli berörd. Jag hoppas att detta är början på ett långt författarskap.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

12

Kommentera

Den här vill jag absolut läsa. Låter som något för mig. Fin recce!

ulrikanettelblad

ja den rekommenderas verkligen, hoppas du gillar den. och tack!

Jan

Mycket engagerande och välskriven recension!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.