2021-03-16

Bara dansa.

I julklapp fick vi Just Dance, det där spelet när man har en kontroll på armen som känner hur man rör sig och dansar och försöker samla poäng. Ett bra sätt för hela familjen att få röra på sig. Lite lättsamt roligt.
Fast för Lilla Gubben blev det – som med så många andra saker för både honom och mig – inte bara lite lättsamt roligt.
För Lilla Gubben blev det en passion, som med Monopol eller att läsa, för Lilla Gubben blev det ett strategispel av rang.

Om det var allmänningskort i Monopol som lärde Lilla Gubben att läsa bra på svenska, så blir det låttexterna och den skrivna informationen i Just Dance som lär honom att läsa på engelska. Hur det går till förstår ingen, allra minst Lilla Gubben som inte ens förstår frågan när jag undrar hur han lärt sig det. Så här fungerar visst bara den gubbiska hjärnan, tänker jag medan jag läser bok i soffan och hör den klarar rösten mumla With the sticker album, you can rediscover the super-hero story from the bakground of the song ”Without me” med samma andäktiga stämma som om det var fader vår. Systrarna ropar åt honom att sluta med sitt prat, det är dags att dansa nu.

Och sedan dansar de, sedan dansar vi, och Lilla Gubben vet allt.
Med en befälhavares överblick och prioriteringar styr han spelet. Vilka låtar som ska dansas och hur många gånger, för att låsa upp nästa nivå. Vilka sånger som ska prioriteras när jag är med, för jag är duktigast så det finns störst chans att få superstar och då får man en ny koreografi till samma låt. Som en manager börjar han se till att förutsättningarna för mina danser ska vara så bra som möjligt. Du kanske borde dricka ett glas vatten innan, så att du verkligen är i form. Som en aerobicsledare kommer han med kontinuerlig feedback för att se till att jag förstår alla delar av koreografin. Gå fram, säger han allvarligt, gå bak. Böj ditt huvud, sträck din arm.
Och rummet uppfylls av det som händer när man är i närheten av ren passion. Närvaron blir total. Anspänningen ligger nästan elektrisk i luften.

Han är en krävande läromästare, men inte omöjlig. Bara saklig.
”Aaaah jag tyckte ju jag dansade bra den här gången”, säger jag efter ytterligare ett försök att få superstar på ’til the world ends.
”Nej”, säger Lilla Gubben lugnt, ”du dansade sämre än förra gången. Då fick du fem stjärnor, nu fick du fyra. Men du borde gå fram när man ska fram, och bak när man ska bak, och sedan: sträck din arm. Titta på instruktionerna, de är en bra hjälp för dig.”

En krävande läromästare, men inte omöjlig, och fördelen när man har en sådan är att när han säger att något duger, då är det verkligen bra.
Som en dag när jag oförhappandes dansar in en megastar.
”En MEGASTAR”, säger Lilla Gubben, nickar med eftertryck, ”det har jag aldrig sett förut. Jag har LÄST om det förstås, men jag visste inte att det kunde hända oss! Du är verkligen väldigt skicklig.”

Och jag känner mig som en stjärna i detta rum av dansant fokus och jag ser på honom, och jag tänker att jag vet.
Att jag vet precis hur den är – passionen.
Passionen och envisheten, oslagbara vapen, de kan ta en vart som helst.
Kan få en att suga i sig grammatiska regler som en svamp, gå upp tidiga morgnar en hel sommar för att skriva, sitta varje kväll med sin text hur lång dagen än har varit. Passionen är den sista energin som andra inte har, det är reserven som kan ta en till platser andra inte orkar besöka.

Ser på honom, blicken rakt mot skärmen, stegen kontrollerade och exakta, kunskapen total, och tänker att passionen kommer jag alltid att stötta.
Bara han låter mig påminna om vattenpauserna.

Liknande inlägg:

  • Envisheten. All kraft i världen men ta med dig ett täcke nästa gång.
  • Monopol. Intensivt som den första kärleken.
  • Lösa tänder. ”Man vaknar upp till en värld, och det är nästan samma värld som igår fast ändå inte alls.”

Här hittar du alla mina inlägg om familjelivet och här hittar du mina bästa inlägg.
Följ mig gärna på Facebook och bloglovin’ för att inte missa nya inlägg.

12

Kommentera

”Passionen är den sista energin som andra inte har, det är reserven som kan ta en till platser andra inte orkar besöka.” Så himla bra beskrivet! Det är verkligen den där sista energin som gör att man går längre fast man kanske inte riktigt orkar. En annan slags energi som inte går att få på andra sätt.

ulrikanettelblad

Ja! Och som kan göra det så svårt att jämföra sina resultat inom något med någon som har passionen. Alltså brinner man så man kan fortsätta hela tiden så kommer det ju inte kännas som ”övertidstimmar” att sitta med något, även om det ibland är segt. jämfört med om man gärna vill vara säg författare, eller fotograf, men egentligen inte riktigt gillar att skriva, eller fota. typ. en speciell kraft är det!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.