2021-01-01

2021: Årets första inlägg

Jag börjar året som jag hoppas att fortsätta det. Med att läsa, att promenera, och att skriva. Orden går trögt, för första gången på länge känns skrivandet skevt och främmande, som när jag försökt öva nya språk med andra människor och halva min personlighet försvinner för att jag inte kan uttrycka den. Kanske får läsningen fart på orden, kanske bara tiden, eller kanske distansskrivkursen i mitten av januari som jag fick i julklapp.

På långpromenaden är himlen blå men molnen märkligt mörka vid horisonten, samma sorts färg som när ett åskväder väntar. Luften doftar blött gräs och havet är spegelblankt och jag tänker att det finns få saker som gör tankarna så gott som att gå. Det är som att vagga ett oroligt barn, lugna monotona stadiga rörelser, fast för den egna hjärnan.

Jag lyssnar på podcasts och de pratar om nyårslöften och drömmar för året som komma skall. Det finns så mycket man inte kan planera, säger folk, för man vet ju inte hur något ska bli.
Kanske blir det mer användbara löften då. Jag har länge varit skeptisk mot hela bucket-list-kulturen. Tror att man drömmer om konceptet uppleva livet som en massa extraordinära upplevelser som kan kryssas av när det kanske snarare rör sig om subtila rörelser i den riktning som är viktig för en varje dag.

Men kanske är det lätt för mig att säga, jag är ju inte den sortens äventyrare, mitt äventyr sker i huvudet. Det är lätt att trivas i de små rörelserna om de små rörelserna känns stora.

Jag vet i alla fall två saker jag vill det här året, ett slags nyårslöften.
Jag vill släppa lös min nyfikenhet. Lära mig nya saker utan att fastna i idén att det måste bli stort eller perfekt eller ha en tydlig funktion. Jag har några planer i den riktningen redan, jag ska berätta om dem senare.

Och så vill jag göra egna halvfabrikat att ha i frysen. En god hemlagad tomatsås, hemlagade vegobollar efter något recept som funkar att frysa, nuggets, egenbakade hamburgerbröd, sånt. Så att jag kan ta tillvara på energin som finns en dag när jag bara vill stå och dona och kökspyssla, paketera den i en glaslåda som ligger som en kärleksgåva i frysen för en dag när det känns annorlunda.

De två sakerna vet jag, resten får bli okända äventyr.
De i huvudet, och de som finns där utanför.

*

PS. Det är lite jullovs-mood på bloggen nu, vet inte om ni märkt det eller om det bara är jag som märker det. Lite lägre ambitionsnivå på texterna, lite spretigare. Och lite långsammare svar på kommentarerna. Om någon vecka eller så blir det mer som vanligt, tills dess kan man alltid botanisera bland gamla inlägg:

 

1

Kommentera

När man har tid att läsa, har en annan person inte tid att skriva. Tur att allt finns kvar!

bloggarkiv <3 <3 <3

Har lite samma känsla för bucket-list-kulturen. Tycker det kan bli en prestation i det, att få saker avklarat. Men jag är ju som du och trivs i det lugna 🙂

Nämen precis! Klart man kan göra det om det känns inspirerande och härligt, jag har absolut saker jag skulle vilja hinna göra, men risken blir ju att man fyller på med det mätbara när det kanske är saker som är svårare att mäta som man känner att man behöver.

K

Det här är ju intressant i sig och något jag tycker din blogg speglar bra Beata. Men ja, just bucket-list kulturen och att bocka av en rad saker innan man dör likt ”100 places you have to visit before you die” är ju verkligen en amerikaniserad trend som hittat hit och kanske är det lite så att trender från andra sidan Atlanten inte riktigt funkar i vår kulturella kontext och skaver lite till följd. Det blir liksom stressande snarare än inspirerande och man ser en väldigt tydlig koppling till ekorrhjulet och prestation ganska snart.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.