2020-12-20

Nio

För nio år sedan vaknade jag en morgon av att vattnet gick.
Jag var nitton år gammal och på många sätt någon annan.
Att hon föddes den dagen var ett led i att göra mig till den jag skulle bli.

Det finns mycket att säga om att vara mamma till en nioåring. Det mesta av det kommer jag inte att skriva, eftersom det är betraktelser för mina ögon men kanske inte andras.
Att ha en nioåring handlar om att mötas, i tankar och samtal. Om att se den större människan som är på väg att slipas fram ur det lilla barnet.
Det handlar om en gemensam berättelse, de små sakerna oss emellan, och den är inte bara min att berätta.

Men att det är nio år sedan den morgonen innebär också att det är nio år sedan jag blev mamma.
Den upplevelsen är bara min, och jag är tacksam för den.
Det har skärpt min blick, skapat klarhet. Förankrat mig och fått mig att mjukna.

Förstå mig rätt – glädjen i hennes existens är inte att den ledde mig till att bli bättre.
Glädjen i hennes existens ligger i att hon existerar, i egen rätt, och allt det andra är sekundäreffekter.

Men bättre, av henne, det blev jag.
En vändpunkt i min egen historia, en av de berättelser som är mina att dela.

*

Liknande inlägg:

 

1

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.