2020-12-17

Dilemman

I en tid av karantän tillsammans under ständigt grå himmel, under dagar då det knappt blir ljust innan det blir mörkt, vet Habanero givetvis hur man håller humöret uppe: med egenskapade dilemman. Gärna som upprepas gång på gång tills någon svarar. Med fördel precis när man har vaknat på morgonen, de där trevande minuterna innan den första koppen kaffe då man knappt vet vem man själv är, än mindre vad man har för värderingar.

”Vad är viktigast”, säger Habanero när jag häller upp snabbkaffepulver i koppen och förstrött noterar att det fanns en tid i livet när jag hällde i en tesked pulver i koppen men att jag numera alltid tar två. ”Att bada bubbelpool VARJE DAG eller att alla ens barn är friska?”
”Öööh friska”, säger jag, fast tänker att de där tillfällena när de är lite lagom småsjuka så att de sover länge på morgonen har sin charm.

”Vad är viktigast”, säger Habanero när vi traskar genom duggregnet på väg mot skogen för att ytterligare en dag leka kurragömma omgivna av doften av blöt jord och mossa och barr, ”att vara jätterik eller att ge alla barnen mat?”
”Öööh ge barnen mat”, säger jag, och Habanero brister ut i ett gapskratt och skakar på huvudet så det ljusa håret far över jackan.
”Men om du är JÄTTERIK kan du ju ge alla barnen mat! Om du väljer jätterik kan du ge alla barnen mat och sen kan du ha KUL.”

”Vad är viktigast”, säger Habanero plötsligt inte  när vi kommit hem från skogen. Faktiskt är det alldeles tyst. Jag hinner dricka två koppar svartvinbärste. Läsa en bok. Tänka på min roman och när jag ska börja skriva på den igen.
Sedan påminner jag mig om att man aldrig ska lita på tystnad från en pratkvarn, reser mig. Letar. Hittar.

Längst in i huset, in i sovrummet dit hon inte får gå, uppkrupen i sängen där hon inte får vara, mitt uppe i att skapa ett konstverk hon gärna får skapa men inte här. Tusen pennor omkring henne. Hon är i full färd att låta tuschen flöda över ett papper.
Och tydligen också, lite, över lakanet. En grön utsmetad fläck mitt på det blåvitrandiga.
”MEN DU VET JU”, säger jag, eller kanske är utropar i förtvivlan ett mer adekvat sätt att uttrycka det. ”Du får ju inte rita i sängen.”
Habaneromunnen ett runt litet o, standarminen hon antar för att vinna tid för att komma på ett svar. Låtsas förvånad som om allt som sägs är nya besked tills hon hittar en bättre metod för damage control.
Och sedan. Släpper pennan. Händerna i sidorna.
”Men mamma. Mamma jag tänker såhär. VAD är viktigast. Lite färg på ett lakan? Eller att ens lilla flicka INTE ÄR DÖD.”
Och nå jo, om det var alternativen.
Inte finns då mycket att orda om.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2

Kommentera

Mikael Öhman

Varken rådlös eller svarslös!

Definitivt inte. Säkert användbara egenskaper för framtiden.

Åsa

Habanero <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.