2015-04-08

Gryningspojken

 
 

Min son vill inte sova på natten.
Istället vill han gny, kramas, gråta krypa, krafsa med desperata och mörkerrädda händer i hårbotten på vem helst som kommer i närheten.
Oh boy, I feel you. Har vi inte alla demoner som rasar inom oss så mycket mer mellan midnatt och fyra på morgonen än alla andra tider på dygnet. (Eller är det bara du och jag?). I en månads tid har han varit sådär, och jag som aldrig brukade ta några nätter har börjat göra det. Vi hade en sådan deal för att lösa familjefriden och vidmakthålla min överproduktivitet, men nu började det bli dags innan sömnbristen får min man att börja hallucinera Fight club style.
 
I gryningsljus stirrar jag in i mina egna ögon, de sitter i ansiktet på en liten pojke som har bott i min mage och som inte skrek de första sekunderna av sitt liv för han svalde fostervatten i ren indignation på vägen ut. Hans händer drar i mtt hår och hans kropp är liten, vild, och varm. Han är den otåligaste och envisaste och rastlösaste pojke jag vet. Och samtidigt, när de där ögonen rör sig över världen, då finns det något i den där blicken som får mig att tro att han ser allt. Vet allt.
Han har redan genomskådat oss allihop.
 
Mammas pojke. Du vill ha hela världen och lite till på en och samma gång, du vill ha den nu och allra helst igår. Jag vet – tro mig – precis hur det känns.
Men du måste förstå, min älskling, att sömnlöshet bygger inga imperier.
0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.