(Ur Diva av Monika Fagerholm.)
(Ur Schopenhauer’s Telescope av Gerard Donovan.)

Svartvitt citat ur boken Fight Club
(Ur Fight Club av Chuck Palahniuk.)
(Ur Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal).

Citat har en särskild plats i min hjärna, kanske är det ofta så för någon som skriver. Kanske är det därför jag älskar böcker som använder ord på samma sätt som mitt huvud gör, upprepar dem i nya sammanhang, låter samma meningar få andra betydelser. Som det Fagerholmska skrivandet med översatta låtcitat som får nya betydelser, repliker som upprepas gång på gång men med en annan innebörd.

Mitt huvud är fyllt av lösryckta meningar, ibland felciterade, från raptexter och böcker, från filmer och podcasts.
När jag är på väg att börja läsa nyheter på datorn och dricka kaffe istället för att klä på barnen jackor och hjälmar och dra till dagis tänker jag We definitely don’t have time don’t have time to go to Patapsco, från Serial-avsnittet Route talk om tidslinjen som inte går ihop. Man får inte fucka up sin tidslinje om morgnarna, my case lived and died in those 23 minutes, ut genom dörren innan det är för sent.

När jag sätter mig och skriver på bokprojektet igen efter att ha tagit en paus på en vecka eller två, känner den euforiskt förrädiska blandning av ruset i att det kan bli så bra och ångesten över att det inte är det, tänker:
Det är igång igen., som i Karolina Ramqvists Alltings början när huvudpersonen Saga återigen är tillbaka i den smärtsamma sexuella on-off-relation som ligger som en konstant genom hela hennes ungdomstid.

När jag trampar hem från dagis med en hungrig och förbannad Habanero i lådcykeln som gastar att dagisfröknar är idioter och att jag är en mamma som inte förstår sitt barn och stanna cykeln omedelbart din fåntratt och en nogsamt trafikregelserespekterande Lilla Gubben på egen cykel några meter framför stannar, vänder sig om, rättar till glasögonen från nästippen och säger:
”Kan du snälla skrika lite tystare. Jag kan inte koncentrera mig annars.”
Då tänker jag på ett citat ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, när den historieintresserade huvudpersonen spelar upp en fiktiv intervju med Genghis Khan. Om hur lite man vet om något man bara ser på ytan, hur många historier som måste upplevas för att förstås. The world knows little of us. Few saw and reported. They wrote what suited them. The world will never see the like of us again.

Och i stunder när jag besöker gränsland. Gränsen mellan det sköra och det starka, det ljuvligaste och det smärtsamma. Soluppgången efter en sömnlös natt. Mötet med en patient som är nära döden, men det är en fridfull död. Någon som berättar om sitt sårigaste och mörkaste och hemligaste för mig, men rummet fylls av hopp för att jag vet hur man kan hjälpa. När man klädde sig för kallt och kvällen blev för sval och man huttrar hela vägen hem på promenaden men man just därför känner sig alldeles särskilt vid liv.
Då tänker jag på ett citat ur The Stone Gods av Jeanette Winterson:
I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.
Och tänker på hur livet är kontraster, skuggorna och solljuset mellan dem, värmen i hörnet och skuggan, döden och det liv som ännu finns, stunder då varje ögonblick skärpts till och upplevs med en alldeles särskild klarhet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Och en sak till! Tack alla ni som svarat på min lilla läsarundersökning. Så intressant och givande. Blir så väldigt glad, och så väldigt inspirerad. Läser du här men inte har svarat får du gärna gör det, det ger otroligt mycket. TACK!

5

En flytt, tusen lärdomar

Kanske har ni sett på startsidan eller Christins blogg att Just wanna have fun kommer att lägga ned fram mot sommaren. Om ni inte har sett det så vet ni det i alla fall nu. Så där är det ibland, det är synd förstås, jag har trivts i det här sammanhanget och jag vet att det har hjälpt mig att hitta nya läsare. Samtidigt är jag mer tacksam över att ha fått vara här än ledsen över att det tar slut. Betyder det att man börjar bli vuxen? När man på allvar börjar göra lemonad av citronerna och tycka att den smakar gott?

Att flytta bloggen hit, även om det blev en kort vistelse, har gett mig så mycket. I konkret exponering, att nå ut till nya läsare. Men också i att inse ännu mer hur jag vill att den här platsen ska se ut, vad som är viktigt för mig i den kreativa visionen jag skrev om här.

Vart jag flyttar nu är inte bestämt än, kanske går jag tillbaka till min egen domän, kanske hittar jag en annan plats att trivas på. Oavsett vart jag ska ta vägen tänker jag ta med mig det bästa jag har fått härifrån. Jag vill ha bredd för mina bilder, kategorisidor där man kan fastna i att bläddra mellan inläggen, jag vill att gammalt och nytt ska blandas i min blogg, att man ska kunna snubbla in och lockas vidare.
Och så hoppas jag få med mig alla nya läsare. Och alla gamla, ni som alltid hängt här.

Några frågor till er som läser

En förändring, men inte en försämring, är mottot framöver. Jag säger till när jag byter plats såklart, och tänkte på samma gång som jag gör det ta en minikonferens med mig själv och sätta mig och brainstorma för hur jag vill utveckla den här platsen. (Kanske reser jag på endygnssemster igen).
Det är sällan jag frågar vad ni som läser tycker – jag har ju envisheten i mitt blod, gör mest på mitt eget sätt ändå. Men när jag nu ändå kommer att skapa nytt så småningom passar jag på att göra en miniläsarundersökning. Vill ni hjälpa mig att fortsätta skapa den här platsen får ni jättegärna svara på de här frågorna (hoppa över någon om ni inte har lust förstås):

  1. Hur länge har du läst bloggen och hur hittade du hit?
  2. Hur gammal är du och var bor du?
  3. Vad tycker du är bäst med den här bloggen? Några särskilda inlägg du gillar mer än andra?
  4. Har du något önskeinlägg?

tack så mycket och vi hörs snart igen.

11

Aprilvindar viner in under jackan på morgonen, men när jag väl har börjat trampa kommer värmen, man får inte glömma sådant när man klär sig om morgonen och ser frost på cykeln och vill ha tjocka tröjan på, allt blir varmare när man väl är igång, ingenting är som man tror vid ett första ögonkast.

Ljuset är så skarpt, har det varit såhär skarpt alla vårar, det känns som om det är det enda jag pratar om i år (till exempel här och här). Men fördelen med att ha skrivit, år efter år, är att man kan påminna sig själv om att såhär har det varit förut, så här är det varje år.

Överväldigad av solkatterna och kvällskylan, de ljusa kvällarnas omskakande vemod, vårars konsistenslöshet, dessa ljusa långa timmar som flyter ut till en rad av rutinbrott med oväntade lediga dagar och en väntan på sommar som lätt börjar alldeles för tidigt.

April och ett år sedan jag hittade vart jag vill med den här bloggen.
Som med andra projekt, som med romanskrivande och vad man ska bli när man blir stor, har insikterna kommit i omgångar. Jag minns enskilda vändpunkter och inlägg som tagit mig till den här graden av kreativ visshet. Trevande försök att göra litteratur av livet som jag började med 2015, längre flöden av händelser och ögonblick sammanfogade som det här helginlägget 2017, en viss typ av reseskildringar som var lika mycket inre som yttre resor som i mina inlägg från Helsingfors 2018.

Men det här inlägget från april förra året innebar något särskilt. Det är inte mitt bästa inlägg, jag hade skrivit det annorlunda idag, men jag minns att något klickade till i mig, det var den sista pusselbiten som behövdes. Hur jag ville berätta en historia om mitt liv utan att egentligen berätta något om mitt liv. Att dela enskilda ögonblick men hålla integriteten, att få vara alldeles hemlig och alldeles öppen på samma gång. Det var den sista punkten som krävdes för att bli bekväm, efter det fanns bara kreativiteten kvar, no turning back och hela tiden på väg framåt i att skapa något utefter en vision som bara finns i mig.

Jag tänker på det när jag ser Lilla Gubben dansa, om och om igen för att nå en viss poäng på en viss sång utan behov av någon annans uppmuntran. Jag tänker på det när jag skriver på ett bokprojekt om kvällarna som nästan ingen läst. När jag spelar gitarr och skriver sånger som jag aldrig haft någon plan på att sprida. När jag mitt i matlagningen får idéer på ett nytt koncept för ett blogginlägg och börjar klottra ner samband och planer. Ser pappret fyllas av pilar och samband, blogginläggen som enskilda enheter men också sammanlänkade, som scenerna i en roman.

Att det finns något särskilt i oss, en egen övertygelse man kan fastna i och som kan leva separat från omvärlden, man bara bestämmer sig och man gör det, en nästan religiös övertygelse fast inte ens en gud behövs, man har själv satt standarden och den kan vara skyhög eller obegriplig men man vet precis hur den ska vara.

Tänker på det, genom aprilvindarna, på cykeln, på väg till dagis och tillbaka, när solen värmer, när händerna fryser, vilken gåva det är att kunna få översköljas av sådan fanatisk riktning. Och ibland en förbannelse, att få dessa fixa idéer som ska följas, ibland på bekostnad av annat, men mest en gåva, en utstakad väg, en karta att gå efter som andra inte har och ibland tror de man är vilse när man springer efter vägen man vet är den rätta, men till slut är man framme, kan visa ett resultat som är begripligt.

Och medan man håller på med alla sina idéer kommer vinden bli ljummare, ljuset mjukna, majfåglar börja sjunga som majfåglar gör och en morgon kommer man att stiga ut i soluppgången och överraskas av att det blivit försommar.

Läs mer:

Fler inlägg om vår:

Fler inlägg från arkivet:

  • Recap. Hoppa som en ryss, landa som en katt.
  • Radarparet. Samexistens, skott och granar.
  • Liv. Ett barn ur en mage när man sover.

Fler inlägg som det här:

13
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.

Idag är det 15 april och sista dagen att söka universitetskurser. I år är det tio år sedan jag började på läkarprogrammet och fem år sedan jag tog examen, och studievalen som handlar om de stora livsvalen ägnar jag mig inte åt just nu. (Även om jag ofta tänker att jag tror jag hade blivit en fantastisk jurist). Däremot har det funnits en längtan i mig att fortsätta lära mig saker, en passion för nya intellektuella uppgifter, och nu under vårterminen tog jag tag i mina drömmar och började på en nybörjarkurs i ryska. Det har varit så roligt att ha en grej som inte är jobb, inte skrivande, ingenting som behöver vara något annat än att få lära sig något nytt och få språkliga perspektiv. Här kommer ett inlägg för dig som också blir lite sugen på att söka en språkkurs i höst.

Plugga språk på fritiden – varför?

Varför ska man lära sig ett språk? Orsakerna är många, men det finns också goda orsaker att låta bli (till exempel att man tycker det är tråkigt. Livet är fullt av tillräckligt många tråkiga saker som det är).
Språkkunskaper kan vara meriterande i en del jobb, förstås. Eller användbara när man ska resa. Själv märker jag att jag blir bättre i mitt eget skrivande genom att konfronteras med språk och reflektioner kring sätt att uttrycka ett budskap, även när det handlar om hur ett främmande språk fungerar. Det skapar en metarelation till kommunikation och uttryckssätt som går igen när jag ska använda mitt eget modersmål.
Jag upplever även att man inte behöver kunna ett språk så bra för att ha glädje av det. För många år sedan, när jag var tonåring, studerade jag både franska, tyska och lite ryska, och senare har jag läst finska. Även om jag inte är särskilt smidig på något av de språken idag så gör de studierna det lättare för mig att lära mig ett helt nytt språk om jag skulle vilja det, eftersom jag utsatts för att känna igen olika vanliga grammatiska strukturer på språk, lärt mig att analysera beståndsdelarna.

Jag valde att läsa ryska för att jag alltid velat kunna ryska, eftersom jag är fascinerad av öst och tycker det är ett vackert språk. Ända sedan jag läste lite nybörjarryska på gymnasiet och var tvungen att hoppa av eftersom jag hade för mycket att göra har jag längtat efter att göra det igen, och nu var det dags.

När man väl bestämt sig för att plugga ett språk finns förstås möjligheten att göra det på egen hand, att gå en kurs privat, eller – som jag gjorde nu med ryskan – att söka en universitetskurs.

Läs mer:

Plugga språk på universitet: fördelar och nackdelar

Jag har som sagt pluggat språk både på egen hand och nu läst en distanskurs i ryska. (För tusen år sedan eller i alla fall ett decennium läste jag även 30 högskolepoäng nybörjarfinska på en kvällskurs på universitetet). Universitetsstudier är förstås bara ett av många sätt, med både fördelar och nackdelar.

Fördelar med att plugga språk på universitetet:

  • Det är gratis!
  • Lättare att komma igång eftersom det finns deadlines.
  • Man har andra att plugga med.

Nackdelar med att plugga språk på universitetet:

  • Mer teoretiskt. Universitetskurser är ofta mindre ”kom igång snabbt” än exempelvis en nybörjarkurs på Folkuniversitetet eller liknande. Helhetsgrepp om grammatik och fonetik (vilket jag ÄLSKAR) kan göra att det känns segt om man snabbt vill kunna säga enkla fraser. Tips: det går finfint att komplettera sin universitetskurs med någon språkapp, för att få det bästa av båda världar.
  • Prestationsångest. Är man lagd åt att bryta ihop om man inte får ett VG eller låser sig inför deadlines kanske det är skönare med det helt kravlösa plugget utan någons annan ögon på det man gör?
  • Jobbigt att hålla koll på ett schema. Att plugga igen har påmint mig om hur lycklig jag var när jag slutade läkarprogrammet och slapp hålla koll på var alla dokument fanns på kursplattformen…

Andra sätt att plugga språk

Det finns förstås en massa sätt att plugga språk. Jag har pluggat språk en del på egen hand och gillar att verkligen dyka ned i språket. Brukar tänka att man kan omge sig med språket för alla sinnen: se filmer och läsa böcker, lyssna på podcasts, försöka skriva egna texter. Fler tips på sätt att lära sig språk hittar du här i Jennifer Sandströms blogginlägg om att lära sig ett nytt språk.

Plugga språk hösten 2021: tips på fyra distanskurser

Okej, börjar du bli sugen? Det finns ju hur många kurser som helst på antagning.se, så egentligen är det ju bara att gå in och söka på ett språk som lockar och njuta av utbudet. Det är möjligt att filtrera efter både studietakt och distansstudier, med eller utan träffar. Men här är tips på fyra kurser jag tycker verkar intressanta. Den första har jag erfarenhet av, de andra skulle jag vilja gå – men man hinner ju inte allt i livet, eller åtminstone inte på samma termin. Alla kurser är på distans.

1. Ryska I: Grundläggande kurs 1 och 2, 15 hp på 50%, Dalarnas Högskola

Kursen jag läst nu under våren: en nybörjarkurs i ryska. Det är en halvfartskurs som inte kräver några förkunskaper i ryska. Var dock beredd på rejält tempo – men med belöningen att du kan en hel del när du är klar. Jag pluggade som sagt ryska för tio år sedan och var väl bekant med alfabetet och känner igen många ord även om jag inte kan dem aktivt, så därför är jag fel person att fråga hur tung den är om man helt är nybörjare. Kul är den i alla fall och bra undervisningsmaterial. Utöver klisterlappar till tangentbordet för att ha kunna skriva ryska på datorn behövs ingen kurslitteratur, utan kompendierna för kursen räcker.
Upplägget är träffar på Zoom en gång per vecka med både helklassgenomgångar och övningar i mindre grupper i breakout rooms. Det har funnits grupper både på dagtid samt sen eftermiddag/kväll (16.30-18.30 svensk tid). Kursen har återkommande inlämningsuppgifter varje-varannan vecka. Jag har gillat att det är många små uppgifter under kursen, en skön kontrast mot minnet av läkarprogrammets 30-poängs-tentor.

2. Tyska, påfartskurs (steg 4), 7,5 hp på 50%, Umeå Universitet

Inte läst men sugen på att läsa! Det verkar som ett så trevligt upplägg. Det här är alltså en kurs för alla som läst tyska ”någon gång” men kanske inte känner att de där högstadie/gymnasiekunskaperna är så fräscha att man vill hoppa på en utbildning som kräver förkunskaper. Ett sätt att repetera upp sin gamla skoltyska för att sedan kunna plugga vidare på mer fördjupad nivå. Kursen är bara 7,5 hp vilket alltså är en kvarts termins studier, men studietakten tycks vara 50% – kursen börjar därför i november. Helt på distans, inga obligatoriska seminarier men muntliga examinationsmoment som sker på överenskommen tid.

3. Franska, Aktivera din franska, 7,5 hp på 25%, Umeå Universitet

Liknande upplägg som för tyskkkursen: detta är en kurs för dig som någon gång pluggat franska men vill fräscha upp kunskaperna innan du kanske går vidare med djupare studier. Här läser du 7,5 hp över hela terminen vilket innebär 25% studietakt. Helt på distans, inga obligatoriska träffar. En skön mjukstart för att komma igång med språkpluggandet igen?

4. Kinesiska i tal och skrift I, 15 hp på 50%, Dalarnas Högskola

Detta tänker jag mig är en hardcorekurs, om man bara vill ösa på med ett språk långt ifrån de man tidigare stött på och nörda ner sig totalt. Sugen på den här någon gång i mitt liv, men inte just nu i mitt liv. Distanskurs med obligatoriska onlineträffar. 16 stycken totalt, så jag gissar att det blir ungefär en i veckan? Det finns en kurs som har träffarna på kvällstid och en på dagtid.

Varför lade du inte upp det här inlägget tidigare?

För att jag kom på att skriva inlägget idag! Men även om du ser det här inlägget om några dagar: misströsta inte. Sen antagning är din vän. Jag sökte en massa språkkurser i november, trots att sista antagningsdag är i oktober. Kom in på både kinesiska och ryska, den senare först som reserv och sedan fick jag min plats. Det finns många språkkurser och många som söker flera kurser i reserv, så blir du sugen: sök allt du kan söka och se om det inte finns något för dig också.

до свидания!

Läs mer:

7
Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Att skriva ett så långt projekt som en bok handlar ganska lite om att skriva, och mycket om att fortsätta och fortsätta. Det är ingen slump att många författare springer maraton: processen är likartad. Det krävs väldigt många pass för att nå ett större mål. Man måste tycka om processen till någon del – att springa, eller att skriva. Men varje stund kommer inte att vara njutbar.

Att skriva på ett bokprojekt är också lite som att vara i en relation. Det går lätt i den första förälskelsefasen, den fasen i bokskrivandet när idén är berusande och man är rusig av fascination inför detta man är på väg att skapa. Det är tyngre när förälskelsen lagt sig och den grå vardagen (eller mittendelen av ens bok) ska harvas igenom. Här kommer därför fem tips för att väcka liv i kärleken och lusten i ett bokprojekt som börjar kännas lite grått.

Läs mer:

Laptop i knä på hotellsäng, svartvit bild.

1. Bli nyförälskad: lek lite

En del av förälskelsen i ett nytt bokprojekt är att allt är möjligt. Man upptäcker detta fiktiva universum, utforskar dess möjligheter och begränsningar, allt som känns fel kan man ändra på. Längre in i skrivprocessen har man ofta en tydligare bild av vad som ska hända. Det kan vara tryggt, och det kan vara tråkigt. Dessutom: ju närmare man kommer att bli färdig med sitt projekt, desto större sannolikhet att perfektionismen smyger sig på. Den text man skriver börjar ju faktiskt bli den text det ska bli, och den tanken kan skapa låsningar.
Så prova att våga leka med texten igen! Ditt skrivandet är bara ditt, du måste inte plikttroget arbeta dig fram kapitel för kapitel eller enligt din plan. Öppna ett nytt dokument eller skriv i ett anteckningsblock som inte är till för din övriga romanplanering och våga experimentera i den värld du byggt upp, ta ut svängarna och skriva om dina karaktärer eller miljöer på helt andra sätt än du tänkt dig.

3 skrivövningar för att få ny inspiration i ett bokprojekt:

  • Skapa en Spotifylista med musik din karaktär lyssnar på. Ta en promenad medan du lyssnar på listan och försök tänka på det du ser omkring dig som du tror att din karaktär skulle göra.
  • Skriv en scen som utspelar sig i samma miljö som din bok, men som handlar om en helt annan person än din huvudperson.
  • Skriv en scen som antingen utspelar sig i samma miljö som din bok, eller innehåller en eller flera karaktärer från din bok, där följande förekommer: ordet ”mjölkbar”, en yxa, någon som säger något på ett främmande språk.

2. Träffa andra

En roman kräver ditt engagemang för att någonsin bli färdig, men den kräver inte nödvändigtvis exklusivitet. Ibland är fullt fokus på ett bokprojekt det som krävs för att kunna lägga tillräckligt med tid och passion på att komma framåt. Ibland är omväxling och sidoprojekt det som krävs för att hålla det lustfyllda vid liv. För mig betyder det oerhört mycket att ha ett skrivande bortom romanskrivandet. Den snabba produktionens tillfredsställelse får jag i blogginläggen, bokrecensionerna, krönikorna. Romanskrivandet ger det långvariga och skyddade, den text som är bara min länge, länge innan andras ögon kommer in.

3 förslag på texter du kan varva bokskrivandet med:

Laptop, tekopp, tekanna, romanmanus och anteckningsbok och levande ljus på köksbord framför fönster. Svartvit bild.

3. Ta en weekend ihop

Ibland är den grå vardagen särskilt grå för att den alltid är likadan. Man sitter med sitt bokprojekt på samma plats, vid samma tidpunkt, harvar på med samma spellista i öronen. Miljöombyte kan göra underverk här. Det kan vara det stora: töm huset på andra eller ta in på hotell, hyr en stuga någonstans. Det kan vara det lilla: prova att skriva på papper om du skriver på dator, lyssna på en helt annan sorts musik, eller sitta någon annanstans i huset och skriva.

Läs mer:

4. Parterapi – gå en kurs

Ibland kommer man inte längre genom att rota i det själv, ibland behöver man få prata skrivande och romanliv med andra. Jag har aldrig pluggat skrivande på folkhögskola eller universitetet, men jag har gått två helgkurser och det gjorde mycket för att väcka och passionen för mitt projekt. På tiden man fortfarande kunde åka till ställen gick jag på ett yoga/skrivretreat som Kugge var med och anordnade, och i januari gick jag Skriv din roman med Yrsa och Flora på distans. Båda kurserna var jättefina och att befinna sig i ett sammanhang av andra skrivande åstadkommer stora saker, som sträcker sig långt efter helgens skrivtimmar.

Läs mer:

Ulrika Nettelblad ligger på en hotellsäng och läser en bok.

5. Egentid

Ibland är det bästa man kan göra för sin bok att bara hålla i, kämpa på, lägga mer tid tillsammans med sin roman snarare än mindre. Hålla bastun varm, som Ellen Strömberg så träffande uttryckt det; om man låter skrivandet kallna tar det tid att värma upp det igen.
Men ibland är det bästa man kan göra att lämna sitt projekt, samla energi i annat, låta det vila och återkomma med nya ögon. Om du försöker och försöker och det alltid känns tungt kanske det är dags att prova en paus. När jag tar en paus från mitt skrivprojekt brukar jag göra det uttalat för mig själv: nu pausar jag en vecka. Och så lägger jag fokus på andra saker. Läsa böcker. Dansa Just Dance. Prata i telefon. Simma. Springa. Äta små ostbitar och kolla på teveserier. Allt det här som är liv, men inte är skriv.
Och ibland, om det vill sig rätt, återvänder jag till skrivandet igen med den nyförälskades passion.

Läs mer:

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

3

Jag kan komma ihåg tre tillfällen i Lilla Gubbens liv då han medvetet farit med osanning.
Det första var sommaren 2019 och han lydde bara order.
Det andra var i höstas, han var hungrig och förbannad och doppade tårna i bedrägeriets vatten men drog snabbt tillbaka dem då det var så kallt och mörkt och blött.
Det tredje var den andra april, och det var helt enkelt ett väldigt lämpligt tillfälle.

Den första gången beordrades han av en storasystern, och när Storasystern ger order, då lyder man, eftersom Storasystern är den som vet. Vi var på en strand som man är om somrar, barnen lekte på lekplatsen runt hörnet, vuxna satt på filten och drack kaffe. Inga oegentligheter med arrangemanget uppdagades förrän efter middagen, som var pannnkakor. När Lilla Gubben ätit upp sin portion, reste han sig, rak i ryggen, harklade sig och meddelade:
”Vi fick chips av en främmande person på stranden och jag skulle inte berätta det för då skulle vi inte få pannkakorna till middag men nu har vi ätit pannkakorna så NU får jag berätta det.”
Systrarna såg på honom som om han begått krigsbrott och deras nation var jämnad med marken. Genom moderligt korsförhör uppdagades historien: ett barn hade kastat sand på Habanero. Eftersom Habanero ser möjligheter i varje motgång hade hon travat fram till barnets föräldrar och meddelat detta. Men, när hon såg vad som fanns i deras fikakorg, också lagt till:
”Men jag tycker ganska mycket om chips, faktiskt. Det gör min bror och min syster också.”
Hon var inte ens fyra år fyllda vid det här tillfället, men det hindrade henne förstås inte i förhandlingarna, det har aldrig hindrat henne. Alla syskon fick chips, alla var glada, tills Storasystern drabbades av tanken av vad mamma skulle säga och snabbt arrangerade damage control.
”Om hon får veta kommer vi ALDRIG att få pannkakorna till middag. Ni håller tyst, berättar ingenting.”
Och Lilla Gubben höll tyst, berättade ingenting, tills alla tallrikar var renskrapade.

Den andra gången var han hungrig, det var morgon. Han snäste åt mig för en småsak, och Lilla Gubben snäser bara för småsaker om magen är tom.
”Har du ätit frukost?”, sa jag, trots att jag (som också snäser för småsaker om magen är tom) vet hur frustrerande det är att få sin upprördhet avfärdad på det sättet.
Han var tyst. Jag kunde se i hans ansikte hur hjärnan arbetade, övervägde möjligheter: skulle han prova det där som systrarna ger sig in i ibland, att inte säga som det är?
”Ja”, sa han sedan.
”Jaha”, sa jag, ”vad åt du då?”
Slipad förhörsledare som man blir av att vara morsa, skulle kunna börja jobba för en säkerhetstjänst vilken dag som helst.
Paus. Han svalde.
”Det vanliga.”
”Jaha”, sa hans säkerhetstjänstförhörsledarmamma, ”och vad är ’det vanliga’ då?”
Då bröt försvaret samman.
”OKEJ DET ÄR INTE SANT JAG SKA GÅ OCH ÄTA GRÖT.”

Den tredje gången var den andra april, vi var i en lekpark, jag höll på att duka upp fikat på ett bord. Men var fanns Habaneros vantar, undrade Lilla Gubben mycket allvarligt. Jag morrade.
”De var ju här alldeles nyss!”, muttrade-frustade jag för mig själv, som vanligt fascinerad över hur föremål kan försvinna rakt framför en när man har barn, som om man går in i en annan dimension som suger upp allt som är nödvändigt.
Böjde mig ned och tittade under bordet.
”Men här är de ju. Hur hamnade de här? Det blåste ju inte ens!”
När jag lade dem på bordet igen började Lilla Gubben skratta, han har ett skratt som står i sådan skarp kontrast till hans noggranna allvar, ett kittlande bubblande hängivet ett.
”DÄR fick du dig ett riktigt lurendrejeri! April april!”
Både jag och Habanero såg chockade på honom, för det är väl så det är: att de som blir allra skickligast på att luras, är de som aldrig gör det, man tror på vartenda ord de säger och deras pokeransikten avslöjar ingenting.
”Det var första april igår”, sa Lilla Gubben, ”men då hittade jag inget lureri. Så NU tyckte jag att det var ett väldigt lämpligt tillfälle!”
Lutar sig tillbaka, tar en tugga av sin macka, lägger till:
”Och nu har jag ett helt år att komma på nästa lur.”
Och en livstid att hitta stora sanningar.

Läs mer:

  • Alltings ordning. Huvudet ovanför vattnet, iaktta tillvaron i förunderlig vidunderlighet.
  • Kunskapskällan. Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar? (Och det är Jaffa som gäller på Åland.)
  • Envisheten. En pojke på badrumsgolvet, ta ett täcke nästa gång.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

10
Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo

En kokbok kom i min brevlåda, den kom i precis rätt tid. I dessa ljusa kvällar när jag vill ut med barnen i en lekpark, inte stå vid spisen. När jag är djupt inne i mitt skrivprojekt och vill göra en planering för redigering av de kommande scenerna, inte rulla bönbollar. När svårighetsnivån höjs i min ryskkurs och jag vill plugga kasusböjningar och glosor, inte locka fram svårfångade långdragna smaker ur en sås som måste koka för evigt.
När jag bara vill älska alla jag älskar och låta konversationer föras till sitt slut vid middagsbordet, låta själva ätandet ta tid som om hela kvällen ligger framför oss, inte komma till det bordet utmattad efter att man bakat sitt eget hamburgerbröd och fyllt det med krångliga biffar och inse att nu måste vi lägga på ett kol för snart är det dags för läggningsrutinen att börja.

Stökigt matbord, bild i vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Bild på uppslag med recept ur vegatriska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.

Ni vet ju redan att jag gillar Mera-Vego-böckerna av dietisten Sara Ask och barn-och-ungdomsboksförfattaren Lisa Bjärbo. Familjevänliga vegetariska recept, roliga och varierade smaker, och en varm och mjuk stämning. Böcker där mat ska vara god och lagom lätt att laga och genvägar är tillåtna, framförallt om det gör att man har tid att sitta vid köksbordet och samtala kring den. De lyckas med den fina balansen att ge tips på hur man kan peta in lite mer näring, variation och mättnad i sin maträtt utan att använda ett språk som skapar en hets kring att följa vissa kostregler slaviskt och äta ”nyttigt”. Dessutom är texterna som beskriver recepten skrivna i en trygg, varm och humoristisk ton.

Beskrivning av receptet Matig soppa med tomat, potatis, fänkål och apelsin ur vegetariska kokboken Kaosvego av Lisa Bjärbo och Sara Ask.
Beskrivande text till receptet Våffelsemlor ur vegetariska kokboken Kaosvego.

I Kaosvego ligger fokuset på de snabba recepten. Maten som kanske kan bli alternativet till att beställa pizza eller köpa take-away, eller att äta gröt och mackor till middag. (Här finns förvisso ett recept på gröt, men med en särskild touch för att ge den lilla extra middagsnjutningen och tillfredsställelsen). Recepten är varierade i smakerna, vilket jag uppskattar – just när det ska gå snabbt är det så stor risk att hamna i samma hjulspår tills man till slut inte vet om man äter söndagens, tisdagens eller torsdagens middag.

Uppslaget Solorätter ur vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Tipsuppslag 5 x Gott mellan två bröd ur vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Recept på Mazarinkaka ur vegetariska kokboken Kaosvego av Lisa Bjärbo och Sara Ask.

Utöver snabba vegetariska middagsrecept finns ett kapitel med rätter som passar särskilt bra att laga om man bara är en person som ska äta, tipsuppslag med till exempel sådant som är gott att wrapa eller stoppa i hamburgerbröd, och ett kapitel med snabblagade efterrätter.
En bok för den som vill laga snabbt, för att hinna äta långsamt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om mat, här hittar du alla mina inlägg om böcker,  och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

12
Laptop, tekanna, romanmanus utskrivet på papper på köksbord framför fönster.

Snöblandat regn utanför fönstret. Äppelte i min kanna. Tystnad, en total tystnad, så väldig i att det inte finns något avbrott, inget att vara vaksam på, här finns bara jag och mina ord.
Morgon, förmiddag. Morgonbestyren avklarade, barn har tagits till dagis och skola, men jag har inte läst några mail, kollat något Facebook, läst några nyheter. Jag har satt mig vid mitt köksbord, hällt upp mitt te, satt på min pomodorotimer och börjat forma meningar.

Fyra dagar att ta ut övertidstimmar och gammalt jourkomp, och ge mitt skrivande dagtiden att bre ut sig på. Istället för idoga trötta kvällshalvtimmar får det mina klaraste stunder. Istället för det korta får det tiden att bre ut sig, låta min hjärna sakta sjunka in, som att sjunka in i en yinyogaställning, hitta ron att stanna där.

Tystnaden omkring när jag får vara i ett skapande är lika ljuvlig som vattnet efter en löptur. Så enkelt, det är ju ingenting egentligen, ett tomt hus eller vatten från kranen, och ändå kan det vara hela världen.

Jag skriver på bokprojektet fram till lunch, sedan gör jag andra skrivjobb. Bokrecensioner, krönikor, sådant. Jag upplever många stunder av djup försjunkenhet under de här förmiddagarna, det där de kallar flow, att befinna mig på en plats där texten uppenbarar sig för mig och faller på plats på ett sätt jag inte vågat hoppas på. Det ger energi. Men jag vet också att det krävs något för att upprätthålla det där tillståndet, att öppna sig med en viss känslighet, att riva ner alla filter jag lärt mig att ha på för att de behövs i den här världen, jag har skrivit om det förut. I det kan jag inte stanna för länge, då dras energin istället.

Men under resten av dagen dröjer sig berättelsen kvar, medan jag skriver andra texter, skickar fakturor, dricker kaffe, hämtar barn på dagis, lagar mat. Det vore omöjligt att den inte skulle göra det.
Och om kvällen promenerar jag genom aprilsolen och kylan, känner doften av rök från skorstenar och av fuktig mossa i skogen, och tänker som så många gånger förut på hur märkligt det är, att ha levt med en berättelse så länge som nästan ingen annan har läst, det är som om jag skulle haft en partner som nästan ingen har träffat, så verkligt för mig men för andra mest en låtsaskompis man hört om någon gång.
Men vilken kraftfull låtsasvän, ändå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

8
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.
Ulrika Nettelblad ligger i hotellsäng på Hotell Pommern och läser bok. Svartvit bild, motljus, ansiktet kraftig upplyst av solen.
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus, silhuett.

”Verklighetsflykten är ett sinnestillstånd, inget avstånd”. en lokal semester.

Jag checkar in på Hotell Pommern klockan tolv, jag har fått en kod till min mobil. Nyckelkortet finns i ett skåp, receptionen i just dessa pandemitider bara bemannad under några få morgontimmar. Jag är tre kilometer från mitt hem och hade inte kunnat vara längre därifrån. Hemma rasar barnlek, här råder tystnad. Hemma finns avbrott, här finns kontinuitet. Hemma finns tvätthögarna, här finns lakan att svepa in sig i, tvättade av en osynlighet, bäddade av någon som inte är jag.

Min ryggsäck är packad med böcker, skrivmaterial, och en hårborste. Jag har ett hår som är långt och tjockt på ett sätt som får frisörer att häpna. Hemma hinner jag aldrig borsta hela på en gång innan jag tillkallas för att lösa små och stora katastrofer. Här ska jag rapunselborsta det i många, långa tag medan jag ser på reality-tv.

Tystnaden reder upp trassel i min hjärna som balsamsprayen i mitt hår. Jag har ett sinne med många och långa tankar, med rätt förutsättningar kan det åstadkomma extraordinära ting, men det måste få bottna. Mina tankar måste få löpa klart, slingras ut, annars blir de bara trassel och knutar och tovor.

"This too shall pass,. Take away breakfeast." Skylt på frukostbuffén på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Svartvit bild med sepiatoner på bord, stolar och handsprit i lobbyn på Hotell Pommern.
Svartvit bild, motljus på bord och fåtöljer på Hotell Pommern.

Ödslighet och le framför kameran. att bo på hotell under pandemin.

Att röra sig genom korridorerna och i lobbyn under det dryga dygnet som är mitt är kittlande på samma sätt som att besöka ett ödehus, vara i skolan efter stängning, arbeta under röda dagar. Med en särskild skärpa är den här tiden, den här platsen, bara min – eller så känns det. Vid ett tillfälle möter jag två andra gäster. Vi hälsar på varandra med nickningar, som om vi vore på spa, i kyrkan, på biblioteket.

Jag dricker te i lobbyn och skriver på mitt bokprojekt. Överraskad betraktar jag min berättelse, hur den ser ut när den skapas någon annanstans än vid köksbordet om kvällen. Den blir inte bättre, eller sämre, men annorlunda, som att se sitt ansikte i ett badrum med flera speglar, där man kan upptäcka det ur nya vinklar.

Jag går ut, promenerar längs havet, en blek solnedgång, vind som blåser in under kläderna, kyler ned, sol som värmer men bara knappt, den här årstiden, jag köper en chèvresallad på ett av snabbköpen, det här sker under restriktioner när alla restauranger är stängda.

Jag äter i sängen och ser på teve, Tillsammans med Strömstedts, båtresor i glittrande skärgård och äta middag med andra och skratta framför kamerorna så att det ser ut som att man bara råkar ha en trevlig kväll tillsammans och det slumpade sig så att man blir filmad. Jag tänker på hur tacksam jag är över att mitt jobb inte handlar om att småprata avslappnat gemytligt med en kamera i ansiktet, kanske är det vad jag är minst lämpad för i hela världen.

Jag ser på Babel, de sänder en intervju med en mexikansk författare. När hon och journalisten kommit på plats med avstånd mellan sig konstaterar de att de kan ta av sig maskerna, det är en märklig tid detta, att det nästan blir intimt att umgås med någon annan utan att ha halva ansiktet täckt.
Journalisten säger ord hon ska associera till, säga vad hon tänker så snabbt som möjligt.
Journalist, säger Babeljournalisten.
Mord, säger den mexikanska författarinnan utan en sekunds tvekan, för detta är hennes verklighet: att döden är vad man riskerar om man skriver och söker en sanning.

Laptop framför hotellfönster på hotell Pommern, Åland.
Ulrika Nettelblad med tekopp i handen i hotellobbyn på Hotell Lobbyn. Laptop på bordet.
Ulrika Netelblad skriver i skrivblock i hotellsäng på Hotell Pommern, Åland. Svartvit bild.

tid som blir lång. konsten att göra ingenting.

Jag läser i timtal och inget stoppar mig. Jag läser Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Jag läser Diva av Monika Fagerholm. Jag läser Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén. Ibland tröttnar jag på att läsa och då tittar jag på teve. Ibland tröttnar jag på att se på teve och då tar jag en tupplur. Ibland tröttnar jag på att tupplura och då skriver jag. Ibland blir jag hungrig, då äter jag nötter. Ibland blir jag kaffesugen, då gör jag kaffe med kapslar i bryggaren på rummet. Ibland behöver jag miljöombyte, då sitter jag i en tyst lobby.
Ibland får jag för mig att jag borde göra något mätbart, skaffa mig en målsättning; brainstorma fram blogginlägg, skriva färdigt en recension med deadline snart, sitta med romanen ett visst antal pomodorostunder. Då skakar jag sakta på huvudet, drar krispiga lakan tätare kring kroppen, och påminner mig att var sak har sin tid, vart krav har sin plats, och på den här platsen finns inga krav alls, det är hela poängen.

Jag ser på frågesport på teve och skriker YES! till tystnaden när jag svarar rätt svar. Jag tar kvällspromenader när det mörknat men fryser för mycket. Jag köper en tandborste för det har jag glömt, det glömmer jag alltid, oavsett om jag är i Göteborg eller ett par kilometer från mitt hus, och jag kommer inte att cykla hem och hämta, hemma finns inte, det är en annan verklighet, det är ett annat sinnestillstånd.

Jag sover en natt i drömlös tystnad, jag vaknar när jag vaknar. Jag hämtar take-awayfrukosten och dricker vit-chokladsmoothie och äter rågbrödsmackor i sängen medan jag ser på Nyhetsmorgon, jag dricker kaffe och tänker på ord, jag fotograferar och tänker på ljus.
Jag njuter av mitt eget sällskap, det är det sällskap som alltid varit bäst, det är ett sällskap jag trivts i hela mitt liv.

Jag checkar ut vid två, i pandemitider får man stanna länge, bara att lämna kortet i en korg, jag cyklar långsamt hem genom blåsten, som när man sakta sträcker på sig efter yogapasset, ett försök att inte chocka kroppen när jag rör mig från ett tillstånd till ett annat, när jag återvänder efter tjugosex timmar och tre kilometer bort.
Men känner mig som om jag har rest både länge och långt.

Hög med böcker och laptop på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Böcker på hylla på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Ulrika Nettelblad läser bok på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.

PS. Ifall någon undrar, som man gör i bloggar ibland, är detta varken något kommersiellt samarbete eller något jag blivit bjuden på. Egna pengar finansierade denna verklighetsflykt. DS.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

19
Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock på hotellsäng, svartvit bild.

Påskaftons kväll och kanske är det nu du inser det fantastiska i påsken: Att lördagskvällen får kännas som en söndagsafton fast man har två lediga dagar kvar. Så mycket möjlig skrivtid! Men hur kan man sätta igång?
Eller så har du överskattat vad man hinner och orkar på fyra dagars ledighet och tänkt att du både ska storstäda huset, springa en mil, bygga goda relationer till familjen och skriva en roman. I så fall kanske du behöver släppa skrivplanerna för helgen och istället planera hur dina skrivdrömmar kan få ta plats i din vardag, så inte varje ledighet fylls av stressen att jaga det du längtar efter.
Oavsett vad du behöver kommer här tips på tre sätt att få igång med skrivandet. För dig som drömmer om att skriva och samtidigt kanske ifrågasätter de drömmarna. Tänker men om jag vill skriva, varför skriver jag inte?

Ulrika Nettelblad som skriver på laptop på hotellsäng, svartvit bild.

1. Skapa en vana utan prestationskrav

Man får sjunga i duschen utan att behöva bli en världsstjärna och man får skriva utan att lyckas skriva en roman. Om du längtar efter att skriva men det aldrig blir av, kan det handla om att kraven på vad du ska åstadkomma har blivit så stora att det blir oöverstigligt. Närma dig skrivandet genom att ge det plats i ditt liv. Skrivande behöver inte berättigas av något annat än lusten att skriva. Det behöver inte ”bli” något. Och även om du vill att det ska bli något, så är det något som kan komma i ett senare skede. Börja med att skapa en vana där du skriver. Det kan vara korta skrivövningar, fritt flödesskrivande, små scener som du inte vet hur de hänger samman.
Ge dig en tid och en plats och låt målen komma senare.

3 tips för att etablera en skrivvana:

  • Gör den regelbunden. Jag älskar vad som händer med mitt skrivande när jag strävar efter att skriva varje dag. Även om många strödagar faller bort gör regelbundenheten att jag är inne i min text och mitt skrivmindset. Precis som med regelbunden träning gör regelbundet skrivande att startsträckan varje gång inte blir lika lång.
  • Koppla vanan till något. Efter att mina barn är i säng brukar jag ta en kopp kvällste. När jag slår på vattenkokaren vet jag att det är dags att ta fram datorn och sätta mig med romanprojektet. Kanske kan du koppla väckarklockans signal på morgonen med att du ska skriva några minuter? (Det händer inte i mina kaosmorgnar kan jag garantera, men ditt liv kanske ser annorlunda ut). Eller kan skrivandet få plats när du väntar i bilen medan barnet är på fotbollsträning? Eller vid köksbordet direkt efter att du städat undan middagsdisken?
  • Gör den enkel att utföra. Det är roligare att ha målsättningen att skriva tio minuter och ibland sitta en halvtimme än att kräva trettio minuter och oftast bara hinna tio. Gör vanan liten och känn dig ofta duktig.

Läs mer:

  • Halvtimmen. Det går inte fort, men det är inte heller bråttom. En halvtimme om dagen i tropisk hetta.
Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock på hotellsäng, svartvit bild med sepiatoner.

2 Använd dig av skrivövningar

Vissheten om att man kan skriva vad som helst kan vara förlamande. Vad som helst är så stort att det blir överväldigande. Skrivövningar är fantastiska för att sätta igång kreativiteten, eftersom de ger ramar och begränsningar. För den som ändå dras med känslan av att det borde bli något av det man skriver kan det vara skönt att ha en konkret uppgift.

3 skrivövningar för att komma igång med skrivandet:

  • Skriv en kort text där följande ord ingår:
    nymåne
    pappa
    dagg
    äppelpaj
    rök
    läder
    Tillägg: Du kan göra samma övning men kombinera den med flödesskrivande, dvs sätta en timer på 10-20 minuter och bestämma att du skriva så mycket du kan under den tiden, och försöka få in dessa ord.
  • Leta reda på en låt du lyssnade på mycket som tonåring.
    Sätt den på repeat och skriv om de minnen som låten väcker. Fokusera på alla dofter du kan komma ihåg från den tiden.
  • Skriv en text som börjar med meningen: ”Hon kunde inte sluta springa.”

Läs mer:

3 Läs böcker

Om man knappt hinner skriva, hur ska man då hinna läsa böcker? Jag fattar, tiden är knapp. Men skrivande flyter så mycket lättare om man också läser. Om du ska springa blir det lättare om du har ett par skor att springa i, om du ska skriva blir det lättare om du har en bank av språk och historier i hjärnan att ta avstamp i från. De gånger jag har skrivkramp är det ofta att läsa mer, inte skriva mer, som slutligen lossar den. En bra nyhet är att det funkar fint att kombinera en läs- och en skrivrutin. En uppvärmning inför varje skrivpass kan vara att läsa i en bok.
Vad ska man läsa då? Vad som helst. Både litteratur du älskar och litteratur du hatar kommer att lära dig skrivandet. En riktigt dålig bok kan få dig att tänka men det där kan jag göra bättre själv. Och sedan sätta dig ner, köra igång, och göra det bättre själv.

Läs mer:

Laptop i skarpt ljus på hotellsäng. Svartvit bild.

Sådär. Det var allt för den här gången. Lämna gärna egna tips på att få in skrivande i livet i kommentarsfältet. Om du har nytta av det här inlägget – dela det gärna vidare, eller tryck på hjärtat.

Läs mer:

  • Första gången. Om att skriva en berättelse i oändligt många omgångar. Om att landa i skrivandet, inte resultatet.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

9