Maj kommer med kyla. Jag cyklar i regnet och doften av nysköljd grönska, jag skriver. Vandrar längs blåsigt hav, ser vinterbadare som blivit vårbadare doppa sig från bryggan vid Lilla Holmen, läser skönlitteratur på en bänk, äter piroger som tappas i sand och fångas av fåglar, jag skriver. Trampar i backar med nyservad lådcykel, simmar längder på badhuset, promenerar i skymningen förbi vitsippsfält med blommor som är på väg att sluta sig för kvällen, kommer hem och sätter mig vid köksbordet med lakritste och frysta hallon och levande ljus, jag skriver.

Maj förvandlas till värme, och jag skriver. Försöker undvika sociala medier för att inte se vad jag förlorar, drömmen om en solstol och en terrass var aldrig min, men varje år den här tiden börjar jag undra på samma sätt. Varför ligger jag inte bara och stirrar upp i den soliga himlen och gör inget särskilt alls. Vad är det för märkliga vanor jag alltid har för mig.

Skrivandet som ett bakgrundsbrus i hjärnan, vad jag än gör ligger bokprojektet och pyr, som låtar man inte slutar sjunga på, som citat man inte kan släppa.

Jag lyssnade på en intervju med Lisa Ekdahl, hon sa att när det känns som om man har gjort 80% av jobbet med ett album är det fortfarande 80% kvar. Tanken tröstar mig, när det känns som om jag öser in tid i ett projekt som varit nästan klart i vad som känns som en evighet, kanske hade tanken kunnat skrämma istället, beror väl på hur man tänker det.
Men för mig, en tröst.
Att det inte behöver betyda att det inte blir bra. Det betyder bara att det tar tid, att det får ta tid, vill man inte att det ska tid ska man försöka göra något annat än att skriva böcker (eller göra skivor).

Så jag rullar femtio hemmagjorda falaflar på gula ärtor, att styckfrysa in för att ha mitt hemmagjorda halvfabrikat i frysen (som var ett av mina nyårslöften), och jag skriver. Jag sätter på min skrivspellista för att tvinga mig in i känslor, och jag skriver. Jag har ingenting att säga, för jag skriver.

Och jag måste låta den här platsen eka tyst nu ett tag, en vecka eller två, för som ni märker går det inte att formulera en enda ny tanke här.
Sedan, när jag är klar för den här omgången, dessa sista 80%, då jävlar.

Tills dess rekommenderar jag er lite tid i mitt arkiv.

Läs mer:

Vi hörs.

6

Att närma sig slutet av ett långt skrivprojekt påminner om att vara fixerat tonårsförälskad och tappa intresset om man faktiskt får kontakt med föremålet för besattheten. Kanske var det längtan som var poängen, kanske var det riktningen och drömmen men aldrig en verklig idé om vad som skulle hända sen, om man fick som man ville.

Jag trodde att den här omskrivningen av bokprojektet skulle vara svårast i mitten, det är mitten jag verkligen ändrat och skrivit om. Nu, i den sista fjärdedelen, ligger strukturen kvar som förut, det är bara fördjupning och förfining, skala bort det övertydliga, det löper fortare, och kanske är det därför jag tappar drivet, för att jag får tid att lyfta blicken och betrakta annat. Eller kanske är jag bara trött, som man blir om man spurtar för tidigt, kanske är det onaturliga egentligen hur lite jag har ifrågasatt vad jag egentligen håller på med den här vändan. Jag har skrivit med samma självklarhet som jag borstar tänderna, jag har gett upp att undra vad det ska leda till.

Jag har inte lagt ned för att jag redan lärt mig att jag kan inte lägga ned, det händer aldrig, skrivandet som ett behov som att kissa eller äta, man kan planera det så att det sker vid lämpliga tidpunkter som passar i ens övriga vardag, men man kan inte bestämma sig för att ta bort det ur sitt liv.

Jag har inte lagt ned för att jag bestämt mig för ett skrivande som får existera i sin egen kraft, sin egen rätt, som inte behöver motiveras med yttre framgångar eller någons godkännande, jag har inte lagt ned för att det finns värre saker man kan göra för att få tillfredsställelse i sitt liv, jag har inte lagt ned för att om jag försökt skriva romaner de senaste tjugofem åren och har jag gjort det ett kvartssekel är det väl ett större beslut att lägga av än att fortsätta.

Men i dessa dagar och veckor av det allra sista för den här gången kommer jag allt oftare på mig själv med att blicka upp, blicka ut, lämna min text och tänka på allt som finns utanför den.

Doften av ett majregn, kvällar utan planer, tre syskon ”på promenad” i trädgården med huvudena under sina paraplyer, samtal som jag inte behöver bryta för att skriva, att äntligen ta sig tiden att rensa igenom skåp och hyllor, spela gitarr, läsa böcker om samtalsteknik och neuroanatomi och bli bättre på mitt yrkesområde, bada fotbad och läsa tidningar, gå och simma längd efter längd utan att tänka på något särskilt alls, låta saker dra ut på tiden när tiden inte behövs för mitt skrivande.

Att slutföra projektet kommer att bli som tystnaden när strömmen går och man inser hur mycket kylskåpet och alla andra maskiner surrar.
Man har inte märkt att det rör sig där i bakgrunden, ändå har det hela tiden pågått.

Lägger inte ned, men påminner mig om att saker kostar, allt i livet kostar i någon ände, och vissa kostnader är värda att skära ner på, och andra håller man kvar för att de utgör livskvalitet man inte vill tumma på.

Lägger inte ned, men saktar ned, försöker tillåta mig att smyga in i mål, även med sådant som kostar måste man inte bränna alla resurser på en gång, även när det kostar kan man försöka förhandla sig till en bra deal.

Så att det man har räcker hela vägen.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

12
Storebror läser för lillasyster
Kvinna läser i skogen svartvitt

Det är den här tidens obönhörliga ovisshet, det är hur den påminner en om att inte heller i samhälleliga normaltillstånd vet man någonsin vad som ska hända härnäst. Det är hagel i maj och ljumma vindar. Det är doften av nysköljt gräs en regnig morgon, vitsippsmattor i skogsbrynet, fåglar som sjunger som majfåglar gör. Det är kaffe i termosmugg på en lekparksbänk i lä, det är kvällspromenader i en solnedgång som aldrig tycks ta slut, det är vårens skiftningar och hur de rister i en. Det är kärleksviskningar i örat och blöta pussar på kinden, det är syskon som slåss tills någon river sår på den andra, det är någon som skäms och säger jag menade inte och kanske måste vi klippa mina naglar så jag inte råkar riva någon igen. Det är svartvinbärste och nybakade kalljästa frallor med smör som smälter. Det är kvällar av att skriva och stirra in i tegelväggar. Det är att läsa på soffan, vid spisen, i alla tidens små porer. Det är att längta efter sommar, efter att kasta sig i iskallt hav, att cykla hemåt med sand i sandalerna, att ligga på en filt och stirra upp i indigoblå himmel, att ligga under filtar inomhus och höra åskans dån och regnets smatter utanför, det är att springa genom vindar och blåst, det är att springa under tryckande varm sol, det är att äta mat som smakar som mat gör när man kommer hem efter ansträngning, det är att dricka vatten som smakar som vatten gör när man verkligen blivit törstig.

Det är skogsmorgnar och trädgårdskvällar, tomatsoppsluncher och födelsedagsglassar, gåshud och svettpärlor, puls och nedvarvning, frågor och svar, det är nätter man inte får sova och det är morgnar då klockan aldrig ringer, det är minuterna som fylls av mening och det är timmarna man alltid glömmer.

Det är böcker och berättelser, det är att välja sin egen handling, det är att märka det som annars rinner som sand mellan fingrarna, det är skörheten och skönheten, det är att trösta sig själv för att stå ut i det svåra, att trösta sig själv för att våga kasta sig ut och prova, att fira de flyktigaste framgångarna för att orka möta de mörkaste motgångarna.

Att stå ut med att ingen kan lova att allt kommer att bli bra.
Att löftet är att det kommer att bli bra och det kommer att bli dåligt, att grejer kommer att hända, att de sker som vädret, som vindarna, som vågorna som sköljer mot stranden för att sedan ebba ut, varje stund med sin sanning, varje ögonblick med sin mening.

Det är stillhetsstunder och glädjeglimtar, det är vissheten i ovissheten om att detta är tillvaron, här kommer den en sekund i taget, här pågår den vare sig man vill ha den eller inte, man kan stanna i njutningen och spara den som karamellögonblick att plocka fram och suga på under mörka dagar, man kan finnas i svärtan, och finna tröst i att i ett annat ögonblick kommer den att vara över.
Det är. Det är visst bara det vi vet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg som inte passar i någon särskild kategori och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

9
Svartvit bild på barn som plockar blommor i skogen.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, sägs det, i ett antal världsreligioner och sådär. Och visst är det så att sättet man agerar inför barnen som förälder påverkar hur de sedan beter sig. Som en spegel, fast ibland kanske mer en skrattspegel.

För att få barnen att göra sådant jag tycker de borde göra (ta på sig kläder, smaka på maten, vara tysta istället för att sjunga DAM DI DAM EN GULLIG TJEJ SA HEJ HEJ HEJ tätt intill mitt öra en tidig lördagsmorgon) brukar jag försöka överrösa dem med positiva tillrop när de gör rätt, snarare än att skälla på dem när de gör fel. Det handlar inte om att jag tycker att det är fel att påpeka misstag och felaktigheter; ibland känns det som om jag inte gör annat än att säga NEJ NEJ NEJ INTE DEN OCH INTE SÅ. Inte heller handlar det om att jag älskar dem så mycket att jag bara vill hylla dem för allt bra de gör. (Jag älskar dem ju, också, men det är liksom inte grunden för det här beteendet). Det handlar om att det är det mest effektiva sättet att få saker att hända. Det funkar i basal depressions-KBT (det är enklare att ”börja göra saker” än att ”sluta vara deprimerad och passiv) och det funkar bra med barnen.

Vad fint att du hittade vantarna, vad duktig du var som lade dem i lådan igår, säger jag kanske. Vad bra att du har tagit på dig dina glasögon så vi inte glömmer dem. Har du mössa? Jamen vad BRA, vad duktig du är som kom ihåg den. Och utebyxor? Nämen de också. Otroligt!
Det är Radio Barn som kontras med Radio Mammas-glada-tillrop, det är som en sång av små uppmärksammade vardagstacksamheter med den trevliga biverkningen att jag själv blir på bättre humör.

Fast sett i skrattspegeln börjar jag ibland undra. Kanske är det också ett sätt som får det att låta lite som att den tilltalade är en idiot, där man kan bli glatt förvånad över att den klarar de enklaste saker?
För jag har börjat få samma sorts kommentarer.
”Vad duktig du är mamma”, säger således Storasystern vid middagsbordet, ”som lagade mat utan att bränna dig en enda gång!”
Jag brukar bränna tungan när jag smakar på maten när jag är hungrig, men inte tänkte jag att det var något som någon hade märkt.
”Bra mamma!”, ropar Lilla Gubben en morgon när jag tar min nyckelknippa som jag för ovanlighetens skull har hängt på kroken, ”du hittade dina nycklar på första försöket!”

”Har du din låda med lite mat så du kan äta en gooood gooood lunch?”, säger Habanero när de satt sig i lådcykeln och jag trampat iväg.
”Mm”, säger jag.
”Bra jobbat! Då behöver vi inte vända om!”, säger Lilla Gubben.
”Men har du ditt lilla kort med en liten bild så du kan komma in på ditt lilla jobb?”, säger Habanero, och låter en aning sträng.
Jag har fem och ett halvt års universitetsutbildning, ett och ett halvt års AT-tjänstgöring för att erhålla legitimation, och därefter hittills två års tjänstgöring på min specialisering, så möjligen skulle jag kunna ifrågasätta att mitt arbete är mitt ”lilla jobb”. Men jag vet ju redan att i den här familjen är det fruktlöst att kräva respekt för sin kompetens.
”Ja”, säger jag.
”Fint, idag har du verkligen koll på läget!”, säger Lilla Gubben.
”MEN”, säger Habanero, gör en konstpaus för att göra mig redo för kuggfrågan. ”Har du med dig din lilla coronamask du kan ta på dig när du går in på dagis?”
”Ja”, säger jag.
Lilla Gubben vänder sig mot mig, plirar med mörka ögon som glittrar i majmorgonens ljus.
”Mamma! Idag går det verkligen bra för dig!”
Tja, tänker jag, om du säger det så.
Och går faktiskt in i dagen med en visshet om att detta är en dag då allting flyter.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.


18
Små katastrofer av Sarah Vaughan och American dirt av Jeanine Cummins och råmanus till Drömma vaken av Ulrika Nettelblad. I ett fönster i solljus, lite motljus.

I april läste jag tre böcker: Små katastrofer av Sara Vaughan, American dirt av Jeanine Cummins och Arbetet på jobbet av Anders Rydell. Den sistnämnda bara som pdf eftersom det fysiska recensionsexemplaret aldrig kom fram i posten och jag hade deadline på en recension för Affärsmagasinet Forum. Den har jag inte så mycket att säga om, det blir så med böcker jag måste stressläsa och på skärm, så jag kommer att prata omd de andra två.

Jämfört med mars läste jag alltså mycket färre böcker. Det har att göra med olika saker: i mars läste jag ut en massa böcker jag påbörjat under andra månader, i april påbörjade jag nya. I mars tillbringade jag ett dygn på hotell och läste i timtal, i april gjorde jag det inte. I mars skrev jag mindre, i april skrev jag mer, och någonstans måste tiden tas ifrån.
Var det en dålig läsmånad? Nej, för det var en månad då jag läste, någonting varje dag läste jag, det är vad jag vill och det var vad jag gjorde.

Läs mer:

Små katastrofer av Sarah Vaughan, uppställd i ett fönster.

Små katastrofer av Sarah Vaughan

Psykologisk spänningsroman om ett gäng mammor som träffades på föräldrautbildningen när de väntade sina första barn. Nu, tio år senare, kommer en av mammorna – Jess – in på barnakuten en sen kväll med sin yngsta flicka som slagit huvudet och skadat sig. Liz, en av de andra mammorna, hör att hennes beskrivning av skadan inte går ihop med vad man skulle förvänta sig, och en anmälan till socialtjänsten görs om misstänkt barnmisshandel. Men det går inte alls ihop med den Jess hon trodde sig känna. Samtidigt tränger sig obehagliga minnen från hennes egen barndom på.

Var inte alls såld på den här boken och rekommenderar den inte. Möjligen om man skriver och funderar kring perspektivval; bitarna om Liz är skrivna i jag-form och jag tror de hade gjort sig så mycket bättre i tredje person. (Hon reflekterar kring sig själv och sina erfarenheter på ett sätt som för mig känns krystat – folk talar sällan kring sig själva på det sättet – och hon saknar nog mycket ton och egen röst för att vara skriven i jagform). Men jag tycker att den saknar tillräcklig psykologisk skärpa, att vändningarna känns krystade och stundtals ganska förutsägbara, samtidigt som det finns många obehagliga scener och mycket mörker. Jag har inget problem med mörker i litteraturen, dras ofta till det, men jag vill att det ska vara befogat och bottna i berättelsen. För mig blir Små katastrofer en bok fylld av hemska scener men utan ett tillräckligt berättande för att göra dem till en del av en större historia. Dock glimmar det till lite i skildringarna av förlossningsdepression och tvångstankar.

Läs mer:

American dirt av Jeanine Cummins, uppställd i ett fönster.

American Dirt av Jeanine Cummins

En medelklassfamilj i Mexiko. På en släktfest blir alla ihjälskjutna av en av drogkartellerna, utom en mamma och hennes son. Men hon vet att kartellens ledare är ute efter dem, och deras möjlighet att komma undan blir att fly norrut, med målet att ta sig till USA. Boken berättar om deras långa och strapatsrika resa men också om människorna de möter på vägen.
Här är ett exempel på mörker när jag tycker det bärs upp av historien som helhet. Naturligtvis finns många hemska inslag i den här romanen, det är av naturliga skäl ingen feel-good. Men det blandas det med ljusglimtar – mänsklig värme, humor, de små stunderna av lättnad. Och framförallt: det är relevant för en större berättelse som håller en kvalitet, ett episkt berättande av klassisk äventyrssort. En bok att försjunka i, och sträckläsa. Några grejer kändes lite krystade för mig och överflödiga och gör att den inte får full pott i min värld, men en riktigt bra läsupplevelse. Dessutom är även denna bok väldigt intressant att studera ur ett berättarperspektiv (den är skriven i ett slags allvetande berättande-perspektiv där man i samma scen kan röra sig in och ut i olika karaktärers perspektiv, något som man sällan ser idag och ännu mer sällan ser gjort väl). Men jag har tänkt återkomma till den här med en längre recension. (Det sa jag om typ alla böcker förra månaden med, och här gapar det ännu tomt, men ni vet ju att allt är lite på sparlåga tills mitt eget bokprojekt är klart).

Utskrivet bokmanus på A4-papper, i ett fönster i motljus.

ett bokprojekt. av mig.

Jamen det var ju ett jäkla tjat om det där bokprojektet, kanske ni tänker. Och det har ni rätt i, kanske jag tänker. MEN DET ÄR MIN BLOGG och i rant if i want to. Att vara i det här projektet är en förälskelse, det är något att fastna i timtal i om man bara får chansen, det är något att längta till. Jag kan komma på mig själv med samma känsla i kroppen som när jag läser en riktigt spännande bok, att jag går och längtar efter att få lägga mig på soffan och läsa så att jag får befinna mig i den världen igen. Och sedan inse att det är ingen annan bok jag längtar efter, bara min egen. I april har jag läst stycken och skrivit dem på nytt, ord för ord befäst min nya struktur för den här berättelsen, med ord målat den vacker. Normalt behöver jag läsa mycket för att hålla mitt skrivande vid liv, men när jag är så här djupt in i slutskedet av en lång process kan andras litterära världar nästan bli för påträngande.
Nu befinner jag mig i det allra sista arbetet med det här; jag har satt sista maj som deadline för att vara klar med den här omarbetningen. Det ska bli skönt att kunna släppa in mer av andras ord snart igen.

Läs mer:

Eller alla mina inlägg om skrivande.

Igår av Agota Kristof, Eufori av Elin Cullhed och Familjelexikon av Natalia Ginzburg, i ett fönster i motljus.

Böcker jag vill läsa i maj

Hur mycket majläsningen får ta plats beror helt på hur romanprojektet fortskrider. Jag hoppas bli klar före min egen deadline, men jag tror alltid att jag ska bli klar före deadline, för att jag inte inser hur mycket tid saker tar. Men hinner jag läsa som jag vill längtar jag efter att hinna läsa de här böckerna. Igår av Agota Kristof, eftersom jag älskar omslaget och eftersom jag är fascinerad av hennes avskalade exakta språk och de skickliga gestaltningar det ger upphov till. Elin Cullhedens Eufori, en fiktionalisering av Sylvia Plaths liv eftersom jag tyckte experimenterandet med språket i Cullhedens debut gudarna var intressant och själva grundidén för den här romanen låter spännande. Och Familjelexikon av Natalia Ginzburg eftersom en person i min bokklubb talade så varmt om den.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

3
Svartvit bild på barn som leker i skog på våren.

Runt ett middagsbord kan många samtal ske. Finns där tre barn mellan fem och nio krävs inte heller särskilt mycket vuxendeltagande för att samtalet ska fortsätta. Det finns alltid ett syskon som kan fylla i, alltid ett annat barns tanke som kan ta vid.

”Jag tror INTE på Gud”, säger exempelvis Lilla Gubben, och lägger ned det tacobröd han just börjat vika ihop på tallriken igen, så att han kan höja ett varnande finger i luften inför sådana galenskaper som religion. ”För om GUD skapade världen, VEM skapade då Gud?”
Och ler förnöjt så man ser hans skrattgrop över att ha kommit med lösningen i denna fråga, en gång för alla.
”Jag vet vem som skapade Gud”, säger Habanero med munnen full av tacosås och majskorn.
”Vem?”, säger Lilla Gubben. Tacobrödet ligger kvar på tallriken, ibland blir han så fascinerad av livets underligheter att han glömmer bort att äta och måste påminnas.
Storasystern himlar med ögonen.
”Hon vet inte.”
”JOHO JAG VET. MEN DET ÄR EN HEMLIS OCH JAG KOMMER INTE ATT BERÄTTA DEN FÖR ER.”

”Det började med Big Ben”, säger Storasystern sedan, med den lugna och särskilt artikulerade rösten hon har när hon går in i undervisa-syskon-i-all-världens-sanningar-mood. (Hon är ju trots allt den som vet.) ”Alltså inte klockan i England utan när alla stjärnorna och planeterna skapades.”
Jag biter mig i läppen för att inte skratta.
”Ååååh”, säger Lilla Gubben. ”DET har jag hört om.”
”Och då kom stjärnorna och planeterna och galaxerna och sen kom dinosaurierna. Det var så det började.”
Hon sänker rösten, som om hon ska delge en konspirationsteori till ett väl utvalt sällskap.
”Men man vet inte vem som fick Big Ben att hända.”
”Jag vet”, säger Habanero.
”Det tror jag inte att du gör, faktiskt”, säger Lilla Gubben. För även den som alltid talar sanning lär sig så småningom att andra kan bedra. ”Om man säger att man kan någonting och sedan säger att det är en hemlis, då kan det vara för att att man ljuger.

Tystnad faller över bordet när de alla begrundar sanningarna, lögnerna, de existentiella mysterierna.
”Men kanske Gud åkte på en asteroid”, säger Habanero sedan. ”Han åkte med från Big Ben och sedan föll han ner på Jorden och dog, och sen åkte han upp upp upp till himlen som ett spöke!”
Lilla Gubben skakar bestämt på huvudet, ler som man gör mot mindre vetande.
”Nej”, säger han. ”Så kan det INTE ha varit. För det finns inga spöken. Det har ju mamma sagt.”

Och visst är livet fyllt av mysterier och vidunderligheter: man älskar och man längtar, man föds och man dör, man låter små liv ta sin början i ens mage, värkas ut i timtal för att sedan växa upp och skaffa helt egna förmågor långt bortom vad man någonsin kunde föreställa sig trots att man hade fått berättat för sig att det skulle ske. Stjärnor tänds och slocknar, kosmos utvidgar sig, allting har en början men ingen kan säga vad som fanns före den.
Men en sak är tydligen säker.
Om en mamma har sagt något, då är det så.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Och vill du hjälpa mig att göra den här platsen ännu bättre, skriv gärna en rad i min läsarundersökning. Tack för att du läser!

9

Våren kommer ojämnt, fågelljud och dofter med en aning av försommar när jag stiger ut på trappen på morgonen, frost på cykelsadeln när jag sätter mig för att trampa iväg. En längtan efter sommar för att förra sommaren var så fin i sin anspråkslöshet, inte för att vårens göromål gör mig trött. En liten skillnad i längtans karaktär, och samtidigt helt avgörande.
Jag vill längta till, inte längta bort, jag är född med en längtan som brusar under huden, en oro som vill ta plats, för att stilla det behövs både vardagens självklara lunk och längtan efter juliregn och augustihav.

Jag längtar efter att få göra i ordning bloggen och flytta tillbaka den till dess gamla hem, som ska få nytt utseende. För det är vad jag har landat i, efter att JWHF lägger ned: tillbaka till egen domän, men med annan design, och andra funktioner, om jag kan få till dem. Sätta mig ner, göra en plan för vad det är jag vill ha, googla järnet, bygga det tills det blir bra.
Jag lever med en bild av att jag är hopplöst oestetisk, jag är inte någon som gör saker vackert. Jag inreder inte mitt hem, är inte intresserad av mina kläder, och jag njuter inte av tanken på att grotta ned mig i utseendet på den här platsen. Men jag njuter av tanken på att man kan lära sig saker, att man kan stärka kedjan genom att lägga allt fokus på den svagaste länken. Av tanken att språket för den här platsen finns och nu är det bara bild och form som ska komma på plats.
Tänker: jag har lärt mig att sy ihop sår och ta ryggmärgsprov, nog kan jag lära mig att omvandla visionen i mitt huvud till layouten för en hemsida och kompositionen och redigeringen hos mina fotografier.

Jag längtar efter att få skriva här på sättet jag vill skriva. Jag försöker hålla mig undan från att påpeka hur den här platsen går på sparlåga, för jag vet att det många gånger är omärkligt, som små renoveringsbehov i någons hem: det finns ingen poäng med att peka ut den flagnande tapeten i hörnet eller listen som sitter lite lös, servera inte kaffet och kakan tillsammans med ursäkter, låt skräpet i hörnen finnas där.
Men jag vet. Att bokprojektet suger ur mig det bästa jag har, smulor och kalla rester blir kvar till bloggen i jämförelse. Att flera av mina favoritinlägg på den här bloggen skrev jag i mellanrummet mellan att jag skickade in bokmanuset till förlag och att jag fick den andra refuseringen – den konstruktiva, med något att bygga vidare på – och bestämde mig för att skriva nytt, skriva mer, skriva om.

Och märkligt är det förstås inte. Alla saker kan inte tvingas fram till sin fulla potential samtidigt. Ibland får 75% räcka även om man vet hur man skulle nå till 100. Ibland – oftast – är det bara man själv som känner av skillnaden.

Men jag är i sluttampen på mitt projekt, och den känns lika lång som de sista dagarna av terminen när hettan hägrar utanför klassrummets fönster och man är dagar och timmar ifrån ändlösheten hos en sommar.
Vad jag längtar efter att sätta en sista punkt, bifoga ett följebrev, trycka på skicka, och låta frihet bre ut sig.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

13

Är det något de här barnen är bra på, så är det att prata väder. (Okej, jag erkänner genast: de är bra på en massa annat också, som att dansa eller i detalj beskriva sorgen över sin egen död.)
Men väder, det pratas om det hemma i tid och otid, en diskussion som aldrig tar slut. Det ligger bortom det klassiska småpratet om vädret: mellan dessa syskon utvärderas varje grad, varje skiftning, långa vindlande samtal där en ny diskussion tar vid när den föregående upphör.

Ofta hör jag att de citerar dagispersonalen ordagrant.
”Jag måste ha mina galonisar med imorgon”, kanske Lilla Gubben säger på vägen hem i lådcykeln, ”de har lovat regn.”
”Det duggar, det duggar, det regnar, det regnar”, säger Habanero med en mycket långsam, mörk och allvarlig röst.
”Men det regnar ju inte än”, säger Lilla Gubben. ”De har lovat regnet imorgon.
”Det är en sång, jag har lärt mig den på dagis”, säger Habanero, fortfarande med samma dramatiska tonfall. ”Den handlar om regnet”, förtydligar hon, och upprepar sedan: ”Det duggar, det duggar! Det regnar, det regnar!”
”Mhmmm”, säger jag och tänker på tusen andra saker, som man gör, detta är ju bara väderleksrapporten på Radio Barn, den kommer varje dag.

Det pågår även en aldrig utdöende diskussion om gradtal. Lilla Gubben rapporterar, Habanero säljer.
”Mamma! Nu är det åtta plusgrader”, rapporterar han efter middagen, står rak i ryggen och inspekterar vår termometer.
”Mhmmm”, säger jag.
”Det är… FYRA grader mindre än mitt på dagen, jag såg vid lunchen på dagis, det var tolv.”
”Jaha”, säger jag.
”FATTAR du inte vad det betyder?”, säger Habanero, som dyker upp mitt i konversationen som Habanero tenederar att dyka upp, pang bom är hon där och har tagit över hela scenen, som om strålkastarljuset äntligen tänts. ”Vi måste gå ut, vi måste gå ut allihopa, hela familjen, NU! Vi får inte missa åtta grader!!!”

Och kläderna. Ständigt diskuteras dessa kläder.
”Det är nog lite kallt idag”, säger jag, ”ta på er mössa.”
Genast springer de till termometern för att verifiera detta påstående, och Lilla Gubben nickar med den sakkunniges informationstillfredsställelse.
”Ja. Det är sju grader. Det är kallare än tio.”
En mild indignation väcks i mig då, som det kan bli när man är van att bli lyssnad på, att vara den som sitter på kunskapen, men aldrig är man profet i sin egen stad, inte ens temperaturangivelser kan de lita på utan att se det med egna ögon.
”Ni kan ta de tunna utebyxorna nu”, säger jag när de plockar fram sina täckbyxor, ”det är vår.”
De ställer sig bredvid varandra, enad front. Nästan lika långa, nästan lika tunga, ett och ett halvt år mellan mina små, så olika, och ändå ett sådant radarpar. Och nu: rörande överens.
”Vi måste ha varma kläder”, säger Habanero.
”De har lovat kallt”, säger Lilla Gubben.
”Vi lyssnar alltid på vår personal”, säger Habanero.
”Man ska lyssna på vuxna”, säger Lilla Gubben.
”MEN JAG ÄR VUXEN”, säger jag och ignorerar att jag aldrig låtit mer som ett barn. ”OCH DET ÄR VÅR.”
Men som enad front är minimeteorologerna omöjliga att motstå. Täckbyxorna åker på barnen och tunnbyxorna åker ner i extraklädeskassen, om än under mitt muttrande och fnysande och suckande.
Och sedan – under dagen – kommer snöstormen.

Läs mer:

  • Carpe noctem. ”Vi har varit på ett äventyr, vi har sett Mariehamn på natten.”


Tack för alla era kommentarer i läsarundersökningen (kommentera gärna om ni inte gjort det! Tar med mig så mycket från varenda en) och tack för kommentarerna, delningen och spridningen på det här inlägget. Det är sådant som gör mig så glad och betyder mycket!

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

17
Svartvit bild på Ulrika Nettelblad, självporträtt taget med systemkamera i spegel. Kameran syns på bilden

Folk har alltid sagt att jag tänker för mycket, men cogito ergo sum och vad skulle man annars göra. (Förutom att fokusera på nuet så att man inte alltid glömmer var man har lagt sina nycklar.)
Det är den 25 april 2021 och utanför köksfönstret virvlar tunga snöflingor, och jag tänker att för min del kan det få fortsätta snöa länge till, det är ett fantastiskt väder att skriva i, kanske det bästa. Hur många gånger har jag inte suttit vid just det här bordet och stirrat ut genom de stora fönstren, det är en perfekt plats, för utanför finns inte mycket att se, men tillräckligt för att ha någonstans att fästa blicken när hjärnan måste formulera färdigt meningarna innan de skrivs ned. Från det här köksbordet ser man trädtoppar och delar av trädgården, och ena sidan av grannhuset, en stor vit tegelvägg utan fönster. Härifrån ser man inga människor, inga bilar, det är som ett sådant där avkopplande filmklipp där man ser ett vattenfall eller en brasa med samma sekvens som spelas om och om igen.
En plats att samla orden, medan man tittar på detta: vinden i trädkronorna, ljuset över de vita tegelstenarna, fåglar.
Och så dessa snöflingor, hur de virvlar och irrar, spiraler genom luften.

Jag tänker på Pamela Reif, jag brukar träna hennes happy cardio-danspass som pausträning när jag skriver, men det väcker så många frågor. Jag undrar vem som valde miljön hon befinner sig i, varför hon är i något slags fejkslott med korridorer som bara fortsätter och fortsätter, eller har hon spelat in det mot en green screen och det är en pålagd bakgrund, men det väcker fortfarande frågor: varför just denna bakgrund? Vad är det man ska känna av detta eviga vita? Det hade känts mer passande om hon var klädd som Marie Antoinette, men det är hon förstås inte, hon är en instagramträningstjej, de brukar inte vara det.
Jag tänker på Pamela Reif och att hennes ögon ser så ledsna ut ibland, eller är det jag som projicerar det? Är det hennes berömda tystnad som gör det, att när någon ser på oss utan att prata fyller vi på med egna berättelser.
Jag tänker på Pamela Reif och hoppas att det finns sammanhang där hon får prata, och någon lyssnar, att hon inte ständigt behöver ikläda sig rollen av att vara ett konstverk, det verkar mer smärtsamt än vad man tror att vara ung och vacker, det är så kort livslängd på det, sedan blir man gammal och mindre vacker. Erfarenhet och kunskap är roligare, man förlorar inte för varje år som går då.

Jag tänker på Kate Moss lillasyster Lottie Moss, som också är modell, men som har gått från de mer prestigefyllda uppdragen till att sälja nakenbilder och lägga upp avklädda bilder på instagram. Det är uppenbart att det ena sättet att utnyttja sitt utseende är mer statusfyllt än det andra, att Lottie på något sätt slösat bort sina vackra drag på ett sätt Kate Moss inte anses ha gjort, men på ytan är skillnaden inte uppenbar. Det finns många avklädda bilder på Kate Moss från hennes tidiga modellår men det har inte gjort henne till en nakenmodell. Vad gör skillnaden? Att bilderna är svartvita och sepiatonade? Att de inte är explicit sexuella, att man använt sig av det intresseväckande i nakenheten för att försöka skapa konst men inte sett nakenheten som själva poängen? Att Kate Moss på vissa sätt inte är lika snygg som lillasystern, att utseendet är vackert men på något sätt bara råkat bli så, ett mer säreget utseende och därför högre i status för att det känns mer unikt?
… tänker jag på, istället för att skriva nästa svåra kapitel i min roman, och jag tittar på Lottie Moss instgram, hennes bio är my sister is Kate Moss
och hon har definitivt ledsna ögon.

Jag tänker på hur skönt det är att åldras utan extraordinär skönhet. Aldrig har jag väl behövt lida för mitt utseende, men aldrig har det heller varit det som vunnit mig respekt. Inte gör det mig immun mot att se förändringarna i spegeln, en hud som omvandlas, kroppskonsistenser som blir annorlunda, och det vittnar om förgänglighet, och visst blir jag överraskad. Tror vi inte alla att åldrande bara är något som ska drabba andra människor?
Men jag ser in i spegeln och ser inga stora saker gå förlorade, inga identiteter gå om intet.
Det stora i min verklighet var aldrig allt som rörde sig på ytan.
Det väldiga har alltid varit alla dessa tankar som rör sig inuti.

Läs mer:

Här hittar du alla andra inlägg som inte passar in i andra kategorier och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

7

Att vara mamma till en flicka av Habanerosort innebär att göra saker som bara blir begripliga för den som känner just en sådan flicka. Sådant som för någon annan kunde verka som om man är en alldeles för hård förälder, eller för vek. Jag vet att man hade kunnat se oss tillsammans och tänka Det är klart att det blir körigt med den ungen om man bara låter henne diktera villkoren. Att man hade kunnat se oss tillsammans och tänka Men det är klart att ungen är hårdaste sortens förhandlare, mamman är ju likadan.

Att vara mamma till den här flickan har lärt mig att man inte kan döma någon förälder förrän man promenerat runt lekparken i hennes fotriktiga skor, hört ljudnivån i hennes hem vid läggdags, smakat på hettan i hennes barns äkta habaneriska temperament.

Att leva med en Habaneroflicka är att veta att varje beslut innebär en potentiell kamp, och i den måste man vara redo att slåss till sista blodsroppen. Det är essensen. Och när man väl förstår det blir slutsatsen enkel: man måste välja sina strider.
Men striderna man väljer ska man vara beredd att utkämpa till fullo.

Därför blandas det mjuka och det benhårda. Mjukt accepterar jag jackan som far av till förmån för t-shirt när graderna är på gränsen. Benhårt vägrar jag barfotafötterna i aprilleran. Mjukt accepterar jag att sovdags förlängs med tjugo minuter eftersom Habanero prompt vill konstruera en uppfinning för att slippa ta sig ur sängen för att få på sig kläderna på morgonen (hon fäster plaggen längs ett paketsnöre som hon sedan drar upp i sängen, så att allt som måste utanför täcket är en liten arm). Benhårt nekar jag henne att därefter fortsätta kvällen med munspelande varvat med egengjorda raplåtar. Mjukt accepterar jag att det vissa morgnar – många morgnar – är svårt att komma iväg till dagis den tid vi skulle önska. Benhårt skyndar jag på henne de gånger det verkligen gäller.

Benhårt, och med lögner.
För att livet som förälder till en Habanero innebär att höra sig själv säga något man aldrig hade föreställt sig att man skulle yttra.
Det är en morgon när jag har möjlighet att vara med på något på jobbet som inte händer varje dag. Läkaryrket är fullt av att samla sådana ögonblick, att skaffa sig mängderfarenheten som ger tryggheten, och jag tänker inte komma för sent och missa det.
Habaneros humör verkar dock inte ha tagit höjd för detta. Den här morgonen är strumporna fel och byxorna idiotiska och frukostmackan helt förskräcklig och hon meddelar att hon stannar hemma vare sig jag vill det eller inte.

”Okej. Då missar jag en jätteviktig sak på mitt jobb”, säger jag.
”Så att du får sparken?”, frågar Habanero.
Mjukt och benhårt, mjukt och benhårt.
Idag hårt som diamant.
”Ja”, säger jag och hennes ögon blir enorma.
”Men bara lite sparken? Bara 50%?”
Jag är specialiserande läkare i en bristspecialitet på en liten ort, intresserad av mitt område, gör vad jag ska och gör det oftast ganska bra. Min arbetssituation är inte sådan att jag kommer att bli sparkad för att jag kommer för sent efter en svettig dagislämning och missar något som egentligen inte är en del av min huvudsakliga arbetsbsekrivning.
Men det vet hon inte. Inte än.
Information är makt, bedräglighet ett verktyg.
”Nej”, säger jag. ”Jättesparken. 100% jättesparken.”
Ögonen blir om möjligt ännu större. Framför hennes inre blick rasar en barndomsvärld av relativt välstånd samman.
”Så vi inte kommer att HA RÅD ATT KÖPA LÖRDAGSGODIS???”
Jag rycker på axlarna.
”Så kan det mycket väl bli.”
Några sekunders tystnad, sedan: snabba händer, snabba fötter, snabba ord:
”Okej okej OKEJ. Jag tar på mig mina byxor. Men bara idag.”
Och mot det argumenterar jag inte emot, för också detta är en sak man lär sig av att leva med en Habanero: att smalna av perspektiven.
Man måste inte tänka på alla strider som ännu finns att ta, behöver inte fundera över alla de som utkämpats. Kan alldeles vackert nöja sig med att just den här stunden, den här sekunden, är vi tillräckligt överens.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.




28