Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Jag har en fascination för Ryssland som jag burit med mig länge. Det skrev jag om redan när jag recenserade Johanna Meléns Mina ryska vänner. Blandningen av elegans och misär. Känslan av extra allt, finkultur och smaklöshet, en annorlunda berättartradition, ett annat alfabet, ett språk där några ord kan betyda sådant som skulle ta en lång mening att uttrycka på svenska. (Ett språk som jag tycker mycket om att studera). Och någonting med likheten, trots att det är så stor skillnad. Att det känns så nära men ändå inte.

Många av er tipsade om Sammetsdiktaturen när jag recenserade Mina ryska vänner, och det är förstås begripligt. Båda böckerna nyutkomna nu under våren, båda skrivna av journalister, båda präglade av djup kännedom och personlig erfarenhet av att leva i Ryssland och av rysk kultur. Men de är väldigt olika verk, och behållningen skiljer sig åt.

Finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén har bott i Ryssland sedan 2006. Hon skriver regelbundet för bland annat Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter och har gett ut en tidigare bok om ryssar och rysk kultur, sett genom hennes finlandssvenska blick. Och det är en skarp blick. Sammetsdiktaturen är en samling med kortare texter på olika ämnen om Ryssland och rysk kultur. Om den ryska instinkten att säga njet, nej, oavsett vad frågan är. Om omöjligheten att få ur ett ryskt intervjuobjekt ett detaljerat svar, hur man kan behöva pressa för att få svar på de enklaste frågor trots att incitamentet för att inte ge svaret är tveksamt. Om relationen till litteraturen, och litteraturens roll i det ryska samhället i jämförelse med till exempel det finska eller det svenska.

Sammetsdiktaturen är en rolig bok, åtminstone om man som jag har en humor där människors mest karakteristiska drag är kul. Och den är skriven med värme, genomsyras av en road fascination över kulturskillnaderna. Språkligt gör den vad den ska, det som ska berättas kommer fram, men tonen är betydligt mer rak och snabb och journalistisk än den drömska, närmast skönlitterära tonen i Mina ryska vänner. Någon gång kan det snabba göra att texterna känns lite slarviga, som om de inte fått mogna till sig. Å andra sidan gör det inte mycket när observationerna är pricksäkra och inblicken något som är svårt att få på annat sätt, om man inte lever i Ryssland.

Medan Mina ryska vänner nog gör sig väl av att läsas i ett svep är Sammetsdiktaturen perfekt för att plocka upp och njuta av då och då. En text här, en text där – den sortens bok jag brukar kalla toalettläsning utan att det på något sätt säger något om bokens kvalitet. Vi kan kalla det pastan ska koka i åtta minuter-läsning också, eller pizzan är klar om femton minuter en kvart-läsning. Lättlästa texter med driv på några sidor, allmänbildande och underhållande, och utan krav på att ha föregående text färskt i minnet för att kunna gå vidare till nästa.

Man läser den och blir underhållen, lite mer allmänbildad, och får en lite klarare blick för att det egna sättet att se på världen inte är det enda.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

4

”De kommer att döda i lekparken ikväll”, säger Lilla Gubben en dag vid middagen.
Lugnt konstaterande fakta, som Lilla Gubben oftast lugnt konstaterar saker. Den sakligaste sjuåring jag mött. Hela världen kan sorteras in i en logisk ordning, har man ännu inte hittat sambanden är det för att frågan är fel ställd.
”OFFRA”, säger Habanero utan att tugga ur sin mun, bröd och grön ärtsoppa rakt mot mig i ett väldigt femåringsgap, ”de sa att de skulle OFFRA och OFFRA BETYDER DÖDA DET VET FAKTISKT JAG.”

Det är två timmar sedan de kom hem från parken, och jag skulle kunna ifrågasätta varför denna anmärkningsvärda rapport kommer först nu, liksom en passant.
Men jag vet ju hur det är, att det är vid middagen snacket går. Och dessutom hinner jag inte säga något förrän Storasystern bryter in, tar det förklaringsansvar som Storasystrar tar.

”Det var tonåringar”, säger hon, med betoning på ordet som om det egentligen frågar allt. ”De satt i en ring i parken, det var tjejer och killar. Och tjejerna snurrade runt en pinne mellan sig, och så sa de att de skulle offra killarna.”
”OFFRA BETYDER DÖDA”, förtydligar Habanero.
En djup suck från Storasystern.
”Ja alla vet redan det. I alla fall, så sprang hon” – hon viftar med fingret i Habaneros riktning ”hon sprang fram till dem, allihopa.”
Lilla Gubben nickar ivrigt.
”Ja. Det gjorde hon verkligen.”
”Och jag sa till dem”, säger Habanero, ”vad är det här för DUMHETER?”
”Men de sa det är du för liten för att bry dig om.”, säger Storasystern. ”De var för att de var tonåringar.”
Och kanske för att en femårings åsikter om ens dumheter väger ganska lätt.
”Och vad gjorde ni sen?”, säger jag.
De rycker på axlarna.
”Vi gick hem och åt mackor.”
Också ett rimligt sätt att hantera möjlig brottslighet i närområdet.

”Vi borde kanske ringa polisen”, säger Lilla Gubben efter en stund.
”Vi vet ju faktiskt inte om något faktiskt hände”, säger Storasystern. ”Vi borde gå till parken och undersöka.”
”Men offra betyder faktiskt döda”, säger Habanero.
”Tonåringar menar inte alltid vad de säger, de försöker bara vara coola”, säger Storasystern, avfärdande, som Storasystrar gör eftersom de vet att de är källan till all kunskap.
Så de går till parken, för att undersöka saken.
”Om vi hittar någon död kommer vi hem och ringer polisen”, meddelar Lilla Gubben när han tar på sig skorna, och sedan, innan dörren smäller igen: ”Och sedan ringer vi deras mamma och pappa.”

De kommer hem en kvart senare.
”Parken var TOM”, säger Habanero.
”De kanske gick någonstans där små barn inte kunde se dem”, säger Lilla Gubben.
”Men syskon”, säger Storasystern, samlar dem runt sig som storasystrar gör, som matriarker gör. ”Nu kan vi faktiskt inte göra mer.”
Tysta ser de upp henne, ansikten tagna av stundens allvar.
”Nu går vi in i mitt rum”, säger Storasystern. ”Nu lyssnar vi på ljudbok.”
Och därmed är utredningen avslutad.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

7

Sommar, hetta, orkar inte tänka på mat, än mindre stå vid spisen och laga den. Sista veckorna inför semestern, vill dra till havet efter jobbet, låta kvällarna kännas lediga fast det är vardag. Inte röra i grytor och fräsa i stekpannor.
Och sedan, när det är semester, vill jag inte att semestern ska ägnas åt att känna sig som personalen på ett bättre hotell, ständigt på tårna för att vara redo med nästa måltid.

Såhär tänker jag om sommarmat och semestermat:

  1. Minimal ansträngning gäller.
  2. Upprepning är inte farligt, tvärtom skapar det känslan av en tradition.
  3. Det är härligt att utgå från att maten ska kunna ätas ute.
  4. Barn kan göra jättemycket själva.

Har därför påbörjat följande tradition, som kvalar in på alla punkter: den egenplockade pastasalladen.
Fyller helt enkelt kylen med olika grejer man kan ha i en pastasallad. Storkokar makaroner, skär en massa tomat och gurka, sköljer kikärtor och vita bönor ur tetra (brukar koka egna men VEM vill göra det när det är tjugofem grader varmt ute??? kommer inte att hända), öppnar soltorkade-tomater-burkar, skär upp fetaost i kuber… ja ni fattar. Allt finns i skålar i kylen.
Hemkomna från skola och dagis och jobb får alla i familjen plocka fram varsin glasmatlåda med lock, och så fyller man den med de ingredienser man själv vill ha. Var och en är ansvarig för sin matlåda, man packar den med en gaffel i sin badväska (man är ansvarig för sin handduk och sina badkläder med, minns punkt fyra!).

Goda grejer att ha i pastasalladen kan vara:

  • soltorkade tomater
  • kronärtskockshjärtan
  • oliver
  • mozarellabollar
  • fetaost
  • stekt zucchini
  • stekta champinjoner
  • picklad rödlök (gillar framförallt sådan där snabbpicklad i limesaft)
  • kikärtor/vita bönor/kidneybönor
  • rökt tofu
  • babyspenat
  • coleslaw
  • kokt ägg
  • stekt ägg!
  • goda nötter (jag gillar hasselnötter mest, mmm)
  • avokado

    MEN! Ett bonustips här är att inte använda hela artilleriet på en gång. Jag rekommenderar en bas av ingredienser som alltid finns där och någon specialare här och där. Tycker barnen smakar mycket mer på grejer om det kommer lite nymodigheter då och då, och ”vi äter ju samma sak hela tiden”-tjatet får mindre tyngd med variation över tid. Tycker för övrigt att man gärna kan ösa på kostnadsmässigt här, jag som ju annars är rätt sparsam i mycket inklusive matbudgeten. Dels för att det är gott, dels för att det ändå kommer att bli sjukt mycket billigare än att beställa take-away eller äta på strandrestaurangen varje gång man inser att man inte orkar laga mat.

    Det är ju ingen revolution att man kan äta pastasallad på sommaren, eller att plocka ihop mat själv, men hur som helst är det ett system som kan vända sega eftermiddagar till fina utemiddagar. Skönt att slippa gnället om att maten bara innehåller äckliga saker (plocka inte dem i din låda nästa gång då, liksom). Skönt att samtidigt kunna götta ner sin middag med alla grejer man själv gillar men kanske ingen annan. Skönt att sitta på en strand, titta på hav, känna håret fuktigt efter ett bad, huden ljummen av sol, och äta sin middag. En alldeles vanlig tisdag eller så.

Det var vad jag hade att säga om sommarmaten, det här undantagsätandet i en undantagstid. Vill ni veta vad jag har att säga om vardagsmaten kan ni läsa det här.

Och kolla in Mega-Vego-kokboken förresten! Där finns recept på ”pasta i tusen skålar” som just är typ en uppdelad pastasallad, med många bra tips på fyllningar och goda grejer att stoppa i.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och om ett enklare liv här.  Här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Under juni roar jag mig förresten med att försöka skriva ett inlägg om dagen. Har du något önskeinlägg? Hojta till och kanske blir din dröm besannad! (Ska försöka beta av en del av önskningarna från det här inlägget i alla fall 🙂 ).

9

Efteråt kommer tomheten. Jag hade glömt bort den.
Skriver klart en roman, har levt med berättelsen i en evighet. Bara den här skriv/redigeringsomgången har pågått sedan november. Ibland många timmar på en dag, lediga dagar avsatta bara för detta, ibland bara fem minuter om dagen. Men hela tiden närvarande.
Något att längta till, något att längta bort från. Att oroa sig över, att slingra sig igenom.
Jag har levt med Laura, och resten. Jag har suttit med snö och regn utanför köksfönstret och skrivit om julis obönhörliga hetta, jag har cyklat hem genom regnet och skrivit om den tryckande fuktiga värmen före åskan.

Sedan skriver jag de sista orden, skickar många många mail till testläsare, och kvar finns bara resten av mitt liv, som inte borde vara så bara.
Livet jag längtat efter, livet jag försakat, livet som väntat runt hörnet bara jag blir klar. Storstädningar och sandslott, kylskåpsrensingar och kärlek, havsvatten och hud.
Att sitta stilla, att sitta lugn, och låta de som är viktiga för en prata till punkt.

Ändå: tomheten. Som en kompass som gått sönder, nålen fladdrar utan riktning. Som när kroppen inte längre är gravid och man bara är sig själv igen, utan att bygga nytt liv för varje dag man lever.

Simmar i havet, dricker kaffe på stranden, läser dagstidningar. Promenerar i kvällen, sover oroligt om natten, läser facklitteratur. Springer om morgonen, äter croissanter till frukost, läser andras manus och skriver feedback.
Pratar, pratar, pratar. Lyssnar, lyssnar, lyssnar.
Sitter på balkongen, stirrar ut mot solnedgång i en tropiskt fuktig kväll, tankarna svåra att få fatt i, hjärnan fadd som avslagen läsk.

Tomheten.
Utan sorg, men också utan eufori.
Jag skrev en berättelse en gång, den levde i mig, nu fattas den mig.

Bestämmer mig för att skaffa mig andra riktningar. Köper en dymo och börjar märka upp varenda hylla i barnens garderober. Tunna långärmade. Tunna kortärmade. Tjocktröjor. Lilla Gubben euforisk, Lilla Gubben som älskar var sak på sin plats, regler och principer.
Letar teman för den nya bloggen jag ska bygga, när den här platsen så småningom stänger. Skaffar någon att öva finska med, så jag kan bli bättre på att prata.
Bestämmer mig för att utmana mig, skriva ett blogginlägg om dagen juni ut. Kanske har jag inte tillräckligt att säga. Kanske har jag det visst, det visar sig.
Allt för att inte börja med ett nytt stort skrivprojekt, för från det behöver jag också vila.
Men också vila kan få vara fylld med substans, bara av ett annat slag.

Småningom börjar mailen från de som läst rulla in.
Jag överraskas av hur väl min text landar. Hur många som verkar tycka om den, och hur mycket.
Att dessa människor jag levt med i mitt huvud börjar leva i någon annans. Att andra kan uppleva den här berättelsen jag skrev en gång, sugas in i den.

Lika obegripligt som när barnet som lämnat ens mage tom börjar utvecklas till en egen liten person.
Trots att man hela tiden vetat att det skulle ske står blir man ändå fullkomligt överväldigad.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.


11

Jag tycker om att passera obemärkt. Röra mig utanför hemmet som den som iakttar, inte den som iakttas. Vara ifred bland folk. Se världen utan att världen ser mig.
Att vara förälder till en Habaneroflicka innebär att träna på en annan sorts varande. Mitt i blickfånget, volymen på max, placerad där ingen kan undgå att se en.

Så därför är vi plötsligt här, på gräsmattan intill en vägkorsning, i sommarkvällen. Jag och Habanero. Jag och denna lilla femåring, liten i kroppen, enorm i orden. Jag står, hon sitter. Jag är tyst, hon skriker:
”FUCK MITT LIV FÖR FAN! Hör du det? Kalla HEM henne! Kalla hem henne NU!”

Fem år, snart sex, och minst. Storasyskonen cyklar i kvällen till kompisar. Detta fria cykelliv där man rör sig runt i kvarteren, hittar en vän, hittar en ny. Packar kudde och tandborste, sover över.
Kvar blir den som ännu inte får ta sig till kompis själv. Den som ännu inte får sova över hos kompis själv. Den som alltid får höra att hon är för liten. Alltid får vänta när någon större redan får.

Så vi promenerade några hundra meter för att ringa på hos en kompis, fråga om hon kunde leka. Det skulle gå snabbt. Vi skulle vara hemma igen i ett nafs. Men nu är vi här istället, i gräset, på den plats i grannskapet där man syns som bäst. Bilar passerar. Grannar susar nedför backen på sina elsparkcyklar och hälsar. En mamma kommer ut i en trädgård, vinkar till mig och ropar: KÄMPA!

”Kalla hem henne”, säger Habanero, ”det är vad jag säger. För att annars är det ORÄTTFIS.”
För Storasystern ska sova hos en vän inatt. Storasystern som alltid får, Storasystern som andas flärd och stora vida världen, Storasystern som har allt som är nio och ett halvt, så mycket mer än usla fem snart sex.
Och därför borde kallas hem. Så att alla har det lika illa. För den här orättfisen, den stinker.

Solens bedövande hetta, klistrig svett i nacken, här i gatukorsningen får jag glömma att passera obemärkt, här får jag blanda hårt och mjukt.
Jag hotar med att jag aldrig kommer att gå med henne till en vän igen. Jag mutar med att säga att vi kan gå hem och se på film. Jag hotar med att hennes bror – som är ensam hemma en stund och plaskar i en uppblåsbar bebispool vi dragit fram i trädgården – kanske drunknar när han lämnas obevakad så länge. (Den som vill ifrågasätta lämpligheten i uttalandet kan först prova att vara mamma till en Habaneroflicka, och sedan uttala sig igen).
”Ursäkta mig men får jag säga en sak”, säger Habanero, ”men en stor pojke kan INTE drunkna i en liten bebispool.”
Och det är förvisso helt sant att vattnet i den där poolen når honom max till knäna när han står upp, möjligen skulle en vattenpöl utgöra ungefär samma grad av hot.
Men:
”Du är för liten för att förstå precis hur pooler och sånt funkar”, säger jag, klamrar mig desperat fast i det maktmedel jag har: att jag är äldre än hon.
Kalla hem henne”, väser Habanero till svar.

Sedan räddas vi av en katt. En välvårdad liten en, med halsband och prydlighet, som kommer och gosar med Habanero, hon börjar lugna ned sig, jag tänker att kanske är det såhär historien ska sluta: med att någon annan lyckas trösta henne. Så fort hon kommer ur känslan löser det sig alltid. Sedan kommer ursäkterna, försoningen, hemgången.

Men Habanero är nöjd där i gräset, med katten, det börjar bli för trevligt för att jag ska tro att jag någonsin får hem henne.
Tills den nafsar henne i handen. Ett litet busnafs bara. Men tillräckligt för att få henne att resa sig. Säga:
”Fucking kisse! Det här är orimligt. Nu går vi hem.”

Och så går vi hem.
Hem, där känslor får lugna ned sig, ursäkter flöda, försoningar få plats.
Hem, där man kan sätta sig på balkongen med en bok. Ifred.
Aldrig behöva bli sedd.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

17

Du är nio och ett halvt år gammal. Det är längre tid sedan jag fick dig än det är tills du blir myndig. Kanske borde det skrämma mig att tiden går så snabbt, men de här nio åren har gått långsamt.
Men lite svindlar jag om jag tänker på att när du är dubbelt så gammal som du är nu, då är du lika gammal som jag var när jag blev mamma.
Mitt vuxenblivande och ditt ganska-stort-barn-blivande har skett samtidigt.

Jag vill att det ska vara något du sällan tänker på. Jag vill inte vara din unga mamma, jag vill bara vara din gamla morsa. Nio och ett halvt är att vara så stor att du söker en annan relation till mig än det lilla barnets, nio och ett halvt är att börja det trevande famlandet för att hitta hur man ska gå från flicka till kvinna, nio och ett halvt är att inte veta hur många år och hur många svårigheter det famlandet kommer att ta. Nio och ett halvt är att leka med barbies, nio och ett halvt är att komma ut ur sitt rum med glänsande hallonröda läppar. Nio och ett halvt är att slå händerna för munnen när jag frågar vad du gjort, skrika MEN DU ANVÄNDER JU ÄNDÅ ALDRIG DITT SMINK SÅ HUR SKULLE JAG VETA ATT JAG INTE FÅR. Rusa tillbaka in i rummet, smälla igen dörren.

Nio och ett halvt är att säga förlåt och jag älskar dig, att säga förlåt för att jag skrek men ibland fattar du verkligen ingenting.

Nio och ett halvt är att ringa mig på morgonen när jag just ska börja ronda en avdelning.
”Jag sitter här med en massa folk och ska bestämma hur vi ska ta hand om sjuka patienter, det är inte det bästa läget att prata. Är det akut?”, säger jag.
Nio och ett halvt är att säga att det är akut, det är jätteakut. Och sedan, hasplande, andfått, ord som snubblar över varandra som barnfötter.
”Alltså jag står här nu framför spegeln PRECIS NU står jag här framför spegeln OCH JAG SER att ENA ögat har mycket mer ögonfransar än det andra!!!!!!!!!!!”

Nio och ett halvt är en värld av det omedelbara.
Förra minuten glömd, nästa sekund ett okänt äventyr.

Öva närhet av ett annat slag än bebislivet, småbarnslivet, öva förtrolighet och konflikt. Frigöra sig och rusa tillbaka. Skrika jag hatar dig du fattar ingenting, ångra sig när man fått en macka i magen.

Nio och ett halvt är att göra grejer, bara du och jag, för att ibland måste familjens stora tjejer göra saker som bara stora tjejer fattar. Ta en fika. Äta en lunch på stan. Mellan tuggorna en hel värld av samvaro, mellan tuggorna varenda tanke du tänkt den sista tiden.
Fortfarande tar du min hand när jag vill hålla den på vägen hem, kanske händer det inte länge till.

Nio och ett halvt innebär en ökad jämlikhet oss emellan, och samtidigt: en relation som aldrig ska vara jämlik. Eftersom jag är din mamma, inte din vän.
Du får stå i vattenbrynet och vägra komma hem från stranden och skrika att jag är en idiot, att ingen i familjen begriper ditt liv och att du inte älskar mig längre. Men jag kommer aldrig att skrika samma sak tillbaka.
Du får komma hem i en hög från skolan, brista ihop till en gråtande pöl i mina armar, berätta om något drama som i den totala närvaro som nio och ett halvt innebär känns komplett överväldigande. Du får krypa in i min famn tills vi rett ut alla trådar, gjort ett nystan av trasslet. Men du kommer aldrig att behöva göra samma sak för mig.
Du får glömma och ha sönder, krascha och bygga upp, vara övertygad och sedan ändra dig, känna hela känsloregistret och se till att jag inte behöver tvivla en sekund på exakt hur mycket det känns. Och jag står kvar, står pall, står kanske vacklande, men aldrig verkligt ostadig.

”Herregud jag hatar mitt liv det kan vara det sämsta livet som någonsin fanns”, säger du när du inte får gå till din kompis för att det snart är läggdags trots att sommarnattens ljus kunde övertyga vem som helst om att det inte stämmer.
”Mycket möjligt”, säger jag medan jag plockar i en diskmaskin. ”Men även om det är det värsta livet som någonsin fanns kanske det är dags för en skål kvällsgröt.”
Puffar tryggt, puffar rätt.
Som gamla morsor gjort i alla tider.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

12

Sommaren brukade vara svår för mig, folk kastade sig in i den med lättad eufori, den innehåller sådant som människor tycker om. Vila. Värme. Minskade krav, eller åtminstone andra krav, lösare i kanterna. Kanske upplevda som mer självvalda. Tiden som luckras upp i konturerna. Sena kvällar, morgnar av flödande ljus.

Jag tycker om när det är svalt nog för att tänka, hetta bedövar hjärnan, allt jag älskar handlar om tänkande. Jag tycker om att gå upp tidigt och lägga mig därefter, att ha en struktur och en plan, jag tycker om förväntningar och att uppfylla dem.

Det brukade vara svårt med sommaren, denna förväntan som omgav mig. Att nu var det dags att känna frihet. Men friheten fanns alltid där, finns alltid där, i mitt huvud, i projekten och kreativiteten. Men aldrig under solens hetta, en dag när ingenting särskilt händer.

Det blev lättare med barn.
Någonting händer, hela tiden.
Tillvaron en show som aldrig tar slut. Näsvisheter och förlåtelser, tysta mordhot över middagsbord med blickar som hade kunnat döda och fingrar som rör sig över halsen i skärande rörelse för att visa att räcker inte blicken till finns det andra metoder. Slagsmål och försoning, akut kissnödighet, förhandlingar med caféägare om glasspriser när kostnaden inte motsvarade mängden mynt man fått av mamma. Nya vänner i en klätterställning. Havets isande kyla mot kroppen. Cykla upp för branta backen utan att stanna en enda gång. Inte våga hoppa från höga bryggan, inte våga hoppa från höga bryggan, våga hoppa från höga bryggan och stiga ovan vattenytan som en ny människa och vråla jag hoppar här och jag är bara fem år. Jag hoppar här OCH DET ÄR DEN BÄSTA DAGEN I MITT LIV.

Regler och förmaningar, packa sin badväska, sandiga fötter, pastasalladspicknick. Runt hörnet alltid ett möjligt äventyr. Vid fara en syskonklunga att retirera till.
Smuts under fötterna, grus i sandalerna.
Bygga sandslott, bygga muskler, bygga kärlek.

Ännu är det bara början, det är semestern innan semestern. Dagarna då vi cyklar till stranden direkt efter jobb och dagis, äter medhavd middag på en filt. Lever med havet som barnvakt, med friheten som kommer när alla barn är sysselsatta och underhållna.

Hettan ger mig huvudvärk, jag har ingenting jag måste göra.
Men det räcker bra. Allting händer ändå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

9

Maj försvann i skrivande, det var bara så det blev, det kom till en punkt när det var omöjligt att göra på något annat sätt. Jag skrev och skrev och petade och kämpade och ibland var jag tvungen att resa mig och gå runt runt köksbordet mellan meningarna när jag skrev om kvällarna för att jag blev så frustrerad över att inte kunna nå den perfektion jag söker i något jag tror skulle kunna bli så bra. Sedan blev jag klar, skickade ut manuset till sådana som vill läsa. Nu finns en tomhet kvar, jag ska försöka formulera den någon dag, vet att jag inte är ensam om den. Post-manus-depressionen, hur svårt det än är att vara i ett projekt kan det vara ännu svårare att vara utanför det. Men det var inte vad jag skulle berätta om idag, idag skulle jag berätta om vilka böcker jag hann läsa i maj, trots allt detta skrivande.
Det kändes som att jag läste väldigt lite, och ändå läste jag fyra böcker. Det gör mig så glad att det är så numera, att det här är vad lite läsande innebär för mig. För ett par år sedan läste jag kanske fyra böcker om året.

Läs mer:

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Självbiografisk debutroman som kom ut på franska 2001, om Delphines anorexiinsjuknande vid 19 års ålder och en slutenvårdsperiod i anslutning till att hon var på väg att dö i svält. Delphine de Vigan har skrivit flera böcker efter detta och är ju verkligen författare, har kapaciteten för berättande om allt möjligt, inte bara sin egen historia, och det genomsyrar boken. Eleganta formuleringar, den där lätta franska stilen där texten liksom flyter. Kanske blir allt på något sätt automatiskt lite elegantare för att det utspelar sig i 80-talets Paris. Poetisk inblick i en anorektisk tankevärld, kan läsas för språket eller för insikten den ger.

Läs mer:

Tvångsamheten av Alexandra Sundqvist

Nyutkomna Tvångsamheten är en roman i diktform om en destruktiv relation. Varje kapitel en liten dikt men de hänger samman i en klassisk dramaturgi. Går snabbt att läsa, kryper in under huden och känns. Jag upplever inte att de enskilda dikterna har en sådan kraft att de skulle fungera för sig själva, språkets kraft och originalitet når inte riktigt så långt, men som en prosalyrisk roman håller det. Bra om man vill komma igång med läsandet och vill in i mörka teman och känslor. Utgjorde perfekt pausläsning för att få kliva in i någon annans värld och språk när jag var mitt i mitt skrivande.

Läs mer:

Verklighetsglappet – att hantera sina krav och förväntningar av Åsa Kruse

Läser ju en del facklitteratur också! Skriver recensioner för Affärsmagasinet Forum varje månad med recension av populärvetenskapliga böcker, och tycker överlag om att varva skönlitteratur med andra ämnen.
Den här boken av KBT-psykologen Åsa Kruse handlar om när vår oförmåga att förhålla oss till den verkliga situationen ställer till problem för oss. När jag läste den insåg jag hur mycket av det lättare psykiska lidandet som faller inom ramen för den här problembeskrivningen, kanske framförallt i vår tid. Det finns en tanke att man ska uppmuntra varandra att vad som helst är möjligt, bara man kämpar lite till. Att få verktyg för att kunna förhålla sig och omvärdera när det faktiskt inte är möjligt är nog så viktigt. Uppskattade bokens stadiga realism, och att läsa exempelberättelser som kändes ovanliga, om folk som kämpat och kämpat för att nå en dröm (bli skådespelare, influencer, whatever) och sedan aldrig når den, medan livet springer dem förbi. Vår moderna dramaturgi bygger på att om man aldrig ger upp så händer det. Men realismen behövs för att ha en fallskärm, att inte behöva känna att fallet blir så hårt om man inte når den där drömmen.

Läs mer:

Galenskap – en bok om vetenskap av Mikael Landén

Essäistiskt om hur vi betraktar psykiatriska tillstånd i vår kultur och i andra, om hur god vetenskap bedrivs och hur den inte bedrivs. Om allt från distanshealing mot HIV och exorcism till hur Socialstyrelsen utformar rekommendationer. Underhållande och fullt av intressanta sidospår, tyvärr blir sidospåren ibland så många att jag har svårt att bli klar över vad huvudspåret egentligen är. Tror den här passar bäst att läsa ett kapitel i taget här och där, inte sträckläsa som jag gjorde. Då kommer det lite lösa filosoferande mer till sin rätt.

*

Det var det, nu ska vi cykla till stranden. Det är ju fint väder, sägs det, man måste njuta av det, sägs det, fast den här urladdningen efter att ha skrivit klart romanen förvandlat mig till något slags tidigt 00-talstonåring som bara vill ligga i svartklädd i sovrummet med gardinerna fördragna och lyssna på Muse.
Men jag är inte femton, så vi packar picknickkorgen, badkassen. Sockerkaka (Storasystern har bakat!), kaffe.
Och – alltid i väskan, för alla eventualiteter – en bok.

Läs mer:

4

Hej, där är jag en söndagseftermiddag när jag sitter och dricker ett glas jordgubbsläsk, samma jordgubbsläsk som jag älskat i alla år, känd från tidigare blogginlägg (som här och här.)
Ibland när jag dricker den tänker jag på fladdrande dagar i sensommarljusets sköra snedhet när jag just hade fött min yngsta dotter, denna kraftfulla lilla unge som skulle bli en Habanero av alldeles särskild sort, fast jag inte visste det då.
Dagar då allt jag visste var att vara tjugotvå och just för första gången ha exponerats för sin kropps sårbarhet, sin egen dödlighet, för det där man alltid vetat men aldrig känt, att man inte är för evigt oövervinnerlig. Att kroppen kan gå sönder, att man inte kontrollerar den även om man studerar den, att man inte har makten över allt i ett liv.
Eftersom hon kom till världen på ett annat sätt än de första två, mer omvälvande.

Och det försatte mig inte i kris, tvärtom i något slags stillhet, eller om stillhet är mitt sätt att krisa. I sensommarsolen, dagarna efter kejsarsnittet, tog jag på mig min prickiga omlottklänning – som gjord för att amma i – och vande mig vid att gå trots att det stramade där man hade öppnat upp och sytt ihop min kropp. Tog mig till en annan våning, för på den våningen fanns mitt barn. Fick henne i min famn, ammade henne, blundade, lyssnade till ljudet av apparater och steg i fotriktiga-inom-sjukvården-skor, kände ingen oro, för i min famn var hon så uppenbart frisk, här fanns ett alldeles livskraftigt längtande barn.
Tog mig tillbaka till BB, utan henne, och drack jordgubbssaft.
Min kropp behöver extra energi för att både kunna amma och läka, tänkte jag.
Och jag drack glas efter glas i hettan, blandade saften med det kolsyrade vattnet, så att det smakade som läsk.

Det var inte berättelsen jag tänkte berätta idag, jag tänkte berätta om att ha skickat ut mitt bokprojekt till andra och att börja få respons, om att få upp hoppet att det kanske är vettigt att skicka in det här till ett förlag innan sommaren, om att få meddelanden om att jag läser och jag kan inte sluta, om att se karaktärer man levt med under åratal få liv i någon annans hjärna, om lättnaden som infinner sig efter att ha spurtat ett projekt i hamn, om vilan som en förutsättning för produktiviteten, om vikten av att strunta i att rensa ogräs och istället sätta sig i försommarsolen i sin trädgård och dricka ett glas jordgubbssaft.

Men när jag skulle berätta vad jag hade i glaset kom en annan berättelse, och ibland är det med skrivandet som med livshändelserna, att man inte ska frisera dem och kontrollera dem, bara hantera dem. Text och liv att delta i, text och liv att låta sig svepas med i.
Medan kolsyran kittlar i svalget.

Läs mer:

  • Liv. Här är den ju, all livskraft i världen, den tog sig bara ut på ett annat sätt.
  • Vinbären, Mercedesen. Konstanterna: att vara mamma, att skriva, att se vinbärsmannen i sin vita Mercedes.
  • Måsarna. 18 år och nyvaken.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du alla mina inlägg om att skriva. Eller så tittar du på mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

12
Litet barn i strandkanten. Svartvit bild.

”Man får inte somna med taklampan på, så är det bara”, säger jag för tusende gången i ett försök att därmed-basta-avsluta en kamp som pågått i månader. Habanero som kan acceptera att det är läggdags nu, om hela rummet får bada i starkt ljus så att hon inte riskerar att somna. Föräldrafronten som tycker att det är bra om barn sover om kvällarna, inte ligger i sin starkt belysta säng och sjunger sånger där de provar att rimma olika fula ord på varandra för att se hur de passar ihop.
”Okej OKEJ”, säger Habanero till min förvåning, rösten blir mjuk, alldeles följsamt lugn. ”Men då måste vi prata om en sak. Bara en liten sak.”

Så jag sätter mig på hennes sängkant för att prata om bara en liten sak. Bekvämt brer hon ut sig i sängen, redo att prata om stora saker.
”Jag tänker att du behöver jobba lite på din ilska”, säger hon och och höjer upp händerna i luften långt ifrån varandra, så att det bildas ett långt avstånd mellan dem. ”Försöka, menar jag. Om det här liksom är hur arg du är” – och hon viftar lite med händerna i luften, som för att understryka detta enorma avstånd mellan sina händer och vilken orimlig vrede det representerar – ”så kan du bara, jag tänker, MINSKA lite.” Hon drar ihop händerna närmare varandra, som för att visa kraften i metoden.
”Okej, det kan jag försöka”, säger jag. ”Nu tänker jag att det är dags att -”
Hon sätter upp handen i luften för att tysta mig. Senare ska jag tänka att det är bisarrt att det faktiskt får mig att tystna, hon är fem och ett halvt år gammal, det är jag som bestämmer, men sådan är visst min Habanero: när hon talar lyssnar man, när hon höjer handen tystnar man.

”Jag tänker att du kan få några tips. När du känner, nu kommer ilskan, här kommer alla KÄNSLORNA. Jag tänker: du kan ta ett djupt andetag in, du kan ta ett djupt andetag ut.” (Hon illustrerar detta med att andas så intensivt att hon blir röd i ansiktet av ansträngningen.). ”Jag tänker, du kan ta din lilla kopp kaffe, ja ta din cappucino som du gillar, läs din bok, som du tycker så mycket om” – och nu blir hon så engagerad av sina egna ord att hon satt sig upp i sängen, helt uppfylld av detta profetiska budskap som är hennes – ”ja GÖR din mammagrejer, HA din lugna stund! Det är så fint, det är så bra, det är viktigt, för alla känslorna.”
Det låter onekligen lockande.
Detta säregna lilla barn, tänker jag, ser på henne i förundran. Och sedan:
”Ja. Bara ta det lugnt. Inte tänka så mycket på små grejer, inte tänka så mycket på små grejer som inte spelar någon roll. Som: inte spelar det någon roll om barn är lite pigga och vakna! Som: inte spelar det någon roll med en lampa, bara ibland, du vet. Det viktiga är att vi älskar varandra.”
”Godnatt”, säger jag.
Reser mig upp.
Släcker.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Och vill du hjälpa mig att göra den här platsen ännu bättre, skriv gärna en rad i min läsarundersökning. Tack för att du läser!

20