Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Att skriva ett så långt projekt som en bok handlar ganska lite om att skriva, och mycket om att fortsätta och fortsätta. Det är ingen slump att många författare springer maraton: processen är likartad. Det krävs väldigt många pass för att nå ett större mål. Man måste tycka om processen till någon del – att springa, eller att skriva. Men varje stund kommer inte att vara njutbar.

Att skriva på ett bokprojekt är också lite som att vara i en relation. Det går lätt i den första förälskelsefasen, den fasen i bokskrivandet när idén är berusande och man är rusig av fascination inför detta man är på väg att skapa. Det är tyngre när förälskelsen lagt sig och den grå vardagen (eller mittendelen av ens bok) ska harvas igenom. Här kommer därför fem tips för att väcka liv i kärleken och lusten i ett bokprojekt som börjar kännas lite grått.

Läs mer:

Laptop i knä på hotellsäng, svartvit bild.

1. Bli nyförälskad: lek lite

En del av förälskelsen i ett nytt bokprojekt är att allt är möjligt. Man upptäcker detta fiktiva universum, utforskar dess möjligheter och begränsningar, allt som känns fel kan man ändra på. Längre in i skrivprocessen har man ofta en tydligare bild av vad som ska hända. Det kan vara tryggt, och det kan vara tråkigt. Dessutom: ju närmare man kommer att bli färdig med sitt projekt, desto större sannolikhet att perfektionismen smyger sig på. Den text man skriver börjar ju faktiskt bli den text det ska bli, och den tanken kan skapa låsningar.
Så prova att våga leka med texten igen! Ditt skrivandet är bara ditt, du måste inte plikttroget arbeta dig fram kapitel för kapitel eller enligt din plan. Öppna ett nytt dokument eller skriv i ett anteckningsblock som inte är till för din övriga romanplanering och våga experimentera i den värld du byggt upp, ta ut svängarna och skriva om dina karaktärer eller miljöer på helt andra sätt än du tänkt dig.

3 skrivövningar för att få ny inspiration i ett bokprojekt:

  • Skapa en Spotifylista med musik din karaktär lyssnar på. Ta en promenad medan du lyssnar på listan och försök tänka på det du ser omkring dig som du tror att din karaktär skulle göra.
  • Skriv en scen som utspelar sig i samma miljö som din bok, men som handlar om en helt annan person än din huvudperson.
  • Skriv en scen som antingen utspelar sig i samma miljö som din bok, eller innehåller en eller flera karaktärer från din bok, där följande förekommer: ordet ”mjölkbar”, en yxa, någon som säger något på ett främmande språk.

2. Träffa andra

En roman kräver ditt engagemang för att någonsin bli färdig, men den kräver inte nödvändigtvis exklusivitet. Ibland är fullt fokus på ett bokprojekt det som krävs för att kunna lägga tillräckligt med tid och passion på att komma framåt. Ibland är omväxling och sidoprojekt det som krävs för att hålla det lustfyllda vid liv. För mig betyder det oerhört mycket att ha ett skrivande bortom romanskrivandet. Den snabba produktionens tillfredsställelse får jag i blogginläggen, bokrecensionerna, krönikorna. Romanskrivandet ger det långvariga och skyddade, den text som är bara min länge, länge innan andras ögon kommer in.

3 förslag på texter du kan varva bokskrivandet med:

Laptop, tekopp, tekanna, romanmanus och anteckningsbok och levande ljus på köksbord framför fönster. Svartvit bild.

3. Ta en weekend ihop

Ibland är den grå vardagen särskilt grå för att den alltid är likadan. Man sitter med sitt bokprojekt på samma plats, vid samma tidpunkt, harvar på med samma spellista i öronen. Miljöombyte kan göra underverk här. Det kan vara det stora: töm huset på andra eller ta in på hotell, hyr en stuga någonstans. Det kan vara det lilla: prova att skriva på papper om du skriver på dator, lyssna på en helt annan sorts musik, eller sitta någon annanstans i huset och skriva.

Läs mer:

4. Parterapi – gå en kurs

Ibland kommer man inte längre genom att rota i det själv, ibland behöver man få prata skrivande och romanliv med andra. Jag har aldrig pluggat skrivande på folkhögskola eller universitetet, men jag har gått två helgkurser och det gjorde mycket för att väcka och passionen för mitt projekt. På tiden man fortfarande kunde åka till ställen gick jag på ett yoga/skrivretreat som Kugge var med och anordnade, och i januari gick jag Skriv din roman med Yrsa och Flora på distans. Båda kurserna var jättefina och att befinna sig i ett sammanhang av andra skrivande åstadkommer stora saker, som sträcker sig långt efter helgens skrivtimmar.

Läs mer:

Ulrika Nettelblad ligger på en hotellsäng och läser en bok.

5. Egentid

Ibland är det bästa man kan göra för sin bok att bara hålla i, kämpa på, lägga mer tid tillsammans med sin roman snarare än mindre. Hålla bastun varm, som Ellen Strömberg så träffande uttryckt det; om man låter skrivandet kallna tar det tid att värma upp det igen.
Men ibland är det bästa man kan göra att lämna sitt projekt, samla energi i annat, låta det vila och återkomma med nya ögon. Om du försöker och försöker och det alltid känns tungt kanske det är dags att prova en paus. När jag tar en paus från mitt skrivprojekt brukar jag göra det uttalat för mig själv: nu pausar jag en vecka. Och så lägger jag fokus på andra saker. Läsa böcker. Dansa Just Dance. Prata i telefon. Simma. Springa. Äta små ostbitar och kolla på teveserier. Allt det här som är liv, men inte är skriv.
Och ibland, om det vill sig rätt, återvänder jag till skrivandet igen med den nyförälskades passion.

Läs mer:

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

1

Jag kan komma ihåg tre tillfällen i Lilla Gubbens liv då han medvetet farit med osanning.
Det första var sommaren 2019 och han lydde bara order.
Det andra var i höstas, han var hungrig och förbannad och doppade tårna i bedrägeriets vatten men drog snabbt tillbaka dem då det var så kallt och mörkt och blött.
Det tredje var den andra april, och det var helt enkelt ett väldigt lämpligt tillfälle.

Den första gången beordrades han av en storasystern, och när Storasystern ger order, då lyder man, eftersom Storasystern är den som vet. Vi var på en strand som man är om somrar, barnen lekte på lekplatsen runt hörnet, vuxna satt på filten och drack kaffe. Inga oegentligheter med arrangemanget uppdagades förrän efter middagen, som var pannnkakor. När Lilla Gubben ätit upp sin portion, reste han sig, rak i ryggen, harklade sig och meddelade:
”Vi fick chips av en främmande person på stranden och jag skulle inte berätta det för då skulle vi inte få pannkakorna till middag men nu har vi ätit pannkakorna så NU får jag berätta det.”
Systrarna såg på honom som om han begått krigsbrott och deras nation var jämnad med marken. Genom moderligt korsförhör uppdagades historien: ett barn hade kastat sand på Habanero. Eftersom Habanero ser möjligheter i varje motgång hade hon travat fram till barnets föräldrar och meddelat detta. Men, när hon såg vad som fanns i deras fikakorg, också lagt till:
”Men jag tycker ganska mycket om chips, faktiskt. Det gör min bror och min syster också.”
Hon var inte ens fyra år fyllda vid det här tillfället, men det hindrade henne förstås inte i förhandlingarna, det har aldrig hindrat henne. Alla syskon fick chips, alla var glada, tills Storasystern drabbades av tanken av vad mamma skulle säga och snabbt arrangerade damage control.
”Om hon får veta kommer vi ALDRIG att få pannkakorna till middag. Ni håller tyst, berättar ingenting.”
Och Lilla Gubben höll tyst, berättade ingenting, tills alla tallrikar var renskrapade.

Den andra gången var han hungrig, det var morgon. Han snäste åt mig för en småsak, och Lilla Gubben snäser bara för småsaker om magen är tom.
”Har du ätit frukost?”, sa jag, trots att jag (som också snäser för småsaker om magen är tom) vet hur frustrerande det är att få sin upprördhet avfärdad på det sättet.
Han var tyst. Jag kunde se i hans ansikte hur hjärnan arbetade, övervägde möjligheter: skulle han prova det där som systrarna ger sig in i ibland, att inte säga som det är?
”Ja”, sa han sedan.
”Jaha”, sa jag, ”vad åt du då?”
Slipad förhörsledare som man blir av att vara morsa, skulle kunna börja jobba för en säkerhetstjänst vilken dag som helst.
Paus. Han svalde.
”Det vanliga.”
”Jaha”, sa hans säkerhetstjänstförhörsledarmamma, ”och vad är ’det vanliga’ då?”
Då bröt försvaret samman.
”OKEJ DET ÄR INTE SANT JAG SKA GÅ OCH ÄTA GRÖT.”

Den tredje gången var den andra april, vi var i en lekpark, jag höll på att duka upp fikat på ett bord. Men var fanns Habaneros vantar, undrade Lilla Gubben mycket allvarligt. Jag morrade.
”De var ju här alldeles nyss!”, muttrade-frustade jag för mig själv, som vanligt fascinerad över hur föremål kan försvinna rakt framför en när man har barn, som om man går in i en annan dimension som suger upp allt som är nödvändigt.
Böjde mig ned och tittade under bordet.
”Men här är de ju. Hur hamnade de här? Det blåste ju inte ens!”
När jag lade dem på bordet igen började Lilla Gubben skratta, han har ett skratt som står i sådan skarp kontrast till hans noggranna allvar, ett kittlande bubblande hängivet ett.
”DÄR fick du dig ett riktigt lurendrejeri! April april!”
Både jag och Habanero såg chockade på honom, för det är väl så det är: att de som blir allra skickligast på att luras, är de som aldrig gör det, man tror på vartenda ord de säger och deras pokeransikten avslöjar ingenting.
”Det var första april igår”, sa Lilla Gubben, ”men då hittade jag inget lureri. Så NU tyckte jag att det var ett väldigt lämpligt tillfälle!”
Lutar sig tillbaka, tar en tugga av sin macka, lägger till:
”Och nu har jag ett helt år att komma på nästa lur.”
Och en livstid att hitta stora sanningar.

Läs mer:

  • Alltings ordning. Huvudet ovanför vattnet, iaktta tillvaron i förunderlig vidunderlighet.
  • Kunskapskällan. Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar? (Och det är Jaffa som gäller på Åland.)
  • Envisheten. En pojke på badrumsgolvet, ta ett täcke nästa gång.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

10
Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo

En kokbok kom i min brevlåda, den kom i precis rätt tid. I dessa ljusa kvällar när jag vill ut med barnen i en lekpark, inte stå vid spisen. När jag är djupt inne i mitt skrivprojekt och vill göra en planering för redigering av de kommande scenerna, inte rulla bönbollar. När svårighetsnivån höjs i min ryskkurs och jag vill plugga kasusböjningar och glosor, inte locka fram svårfångade långdragna smaker ur en sås som måste koka för evigt.
När jag bara vill älska alla jag älskar och låta konversationer föras till sitt slut vid middagsbordet, låta själva ätandet ta tid som om hela kvällen ligger framför oss, inte komma till det bordet utmattad efter att man bakat sitt eget hamburgerbröd och fyllt det med krångliga biffar och inse att nu måste vi lägga på ett kol för snart är det dags för läggningsrutinen att börja.

Stökigt matbord, bild i vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Bild på uppslag med recept ur vegatriska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.

Ni vet ju redan att jag gillar Mera-Vego-böckerna av dietisten Sara Ask och barn-och-ungdomsboksförfattaren Lisa Bjärbo. Familjevänliga vegetariska recept, roliga och varierade smaker, och en varm och mjuk stämning. Böcker där mat ska vara god och lagom lätt att laga och genvägar är tillåtna, framförallt om det gör att man har tid att sitta vid köksbordet och samtala kring den. De lyckas med den fina balansen att ge tips på hur man kan peta in lite mer näring, variation och mättnad i sin maträtt utan att använda ett språk som skapar en hets kring att följa vissa kostregler slaviskt och äta ”nyttigt”. Dessutom är texterna som beskriver recepten skrivna i en trygg, varm och humoristisk ton.

Beskrivning av receptet Matig soppa med tomat, potatis, fänkål och apelsin ur vegetariska kokboken Kaosvego av Lisa Bjärbo och Sara Ask.
Beskrivande text till receptet Våffelsemlor ur vegetariska kokboken Kaosvego.

I Kaosvego ligger fokuset på de snabba recepten. Maten som kanske kan bli alternativet till att beställa pizza eller köpa take-away, eller att äta gröt och mackor till middag. (Här finns förvisso ett recept på gröt, men med en särskild touch för att ge den lilla extra middagsnjutningen och tillfredsställelsen). Recepten är varierade i smakerna, vilket jag uppskattar – just när det ska gå snabbt är det så stor risk att hamna i samma hjulspår tills man till slut inte vet om man äter söndagens, tisdagens eller torsdagens middag.

Uppslaget Solorätter ur vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Tipsuppslag 5 x Gott mellan två bröd ur vegetariska kokboken Kaosvego av Sara Ask och Lisa Bjärbo.
Recept på Mazarinkaka ur vegetariska kokboken Kaosvego av Lisa Bjärbo och Sara Ask.

Utöver snabba vegetariska middagsrecept finns ett kapitel med rätter som passar särskilt bra att laga om man bara är en person som ska äta, tipsuppslag med till exempel sådant som är gott att wrapa eller stoppa i hamburgerbröd, och ett kapitel med snabblagade efterrätter.
En bok för den som vill laga snabbt, för att hinna äta långsamt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om mat, här hittar du alla mina inlägg om böcker,  och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

10
Laptop, tekanna, romanmanus utskrivet på papper på köksbord framför fönster.

Snöblandat regn utanför fönstret. Äppelte i min kanna. Tystnad, en total tystnad, så väldig i att det inte finns något avbrott, inget att vara vaksam på, här finns bara jag och mina ord.
Morgon, förmiddag. Morgonbestyren avklarade, barn har tagits till dagis och skola, men jag har inte läst några mail, kollat något Facebook, läst några nyheter. Jag har satt mig vid mitt köksbord, hällt upp mitt te, satt på min pomodorotimer och börjat forma meningar.

Fyra dagar att ta ut övertidstimmar och gammalt jourkomp, och ge mitt skrivande dagtiden att bre ut sig på. Istället för idoga trötta kvällshalvtimmar får det mina klaraste stunder. Istället för det korta får det tiden att bre ut sig, låta min hjärna sakta sjunka in, som att sjunka in i en yinyogaställning, hitta ron att stanna där.

Tystnaden omkring när jag får vara i ett skapande är lika ljuvlig som vattnet efter en löptur. Så enkelt, det är ju ingenting egentligen, ett tomt hus eller vatten från kranen, och ändå kan det vara hela världen.

Jag skriver på bokprojektet fram till lunch, sedan gör jag andra skrivjobb. Bokrecensioner, krönikor, sådant. Jag upplever många stunder av djup försjunkenhet under de här förmiddagarna, det där de kallar flow, att befinna mig på en plats där texten uppenbarar sig för mig och faller på plats på ett sätt jag inte vågat hoppas på. Det ger energi. Men jag vet också att det krävs något för att upprätthålla det där tillståndet, att öppna sig med en viss känslighet, att riva ner alla filter jag lärt mig att ha på för att de behövs i den här världen, jag har skrivit om det förut. I det kan jag inte stanna för länge, då dras energin istället.

Men under resten av dagen dröjer sig berättelsen kvar, medan jag skriver andra texter, skickar fakturor, dricker kaffe, hämtar barn på dagis, lagar mat. Det vore omöjligt att den inte skulle göra det.
Och om kvällen promenerar jag genom aprilsolen och kylan, känner doften av rök från skorstenar och av fuktig mossa i skogen, och tänker som så många gånger förut på hur märkligt det är, att ha levt med en berättelse så länge som nästan ingen annan har läst, det är som om jag skulle haft en partner som nästan ingen har träffat, så verkligt för mig men för andra mest en låtsaskompis man hört om någon gång.
Men vilken kraftfull låtsasvän, ändå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

8
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.
Ulrika Nettelblad ligger i hotellsäng på Hotell Pommern och läser bok. Svartvit bild, motljus, ansiktet kraftig upplyst av solen.
Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus, silhuett.

”Verklighetsflykten är ett sinnestillstånd, inget avstånd”. en lokal semester.

Jag checkar in på Hotell Pommern klockan tolv, jag har fått en kod till min mobil. Nyckelkortet finns i ett skåp, receptionen i just dessa pandemitider bara bemannad under några få morgontimmar. Jag är tre kilometer från mitt hem och hade inte kunnat vara längre därifrån. Hemma rasar barnlek, här råder tystnad. Hemma finns avbrott, här finns kontinuitet. Hemma finns tvätthögarna, här finns lakan att svepa in sig i, tvättade av en osynlighet, bäddade av någon som inte är jag.

Min ryggsäck är packad med böcker, skrivmaterial, och en hårborste. Jag har ett hår som är långt och tjockt på ett sätt som får frisörer att häpna. Hemma hinner jag aldrig borsta hela på en gång innan jag tillkallas för att lösa små och stora katastrofer. Här ska jag rapunselborsta det i många, långa tag medan jag ser på reality-tv.

Tystnaden reder upp trassel i min hjärna som balsamsprayen i mitt hår. Jag har ett sinne med många och långa tankar, med rätt förutsättningar kan det åstadkomma extraordinära ting, men det måste få bottna. Mina tankar måste få löpa klart, slingras ut, annars blir de bara trassel och knutar och tovor.

"This too shall pass,. Take away breakfeast." Skylt på frukostbuffén på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Svartvit bild med sepiatoner på bord, stolar och handsprit i lobbyn på Hotell Pommern.
Svartvit bild, motljus på bord och fåtöljer på Hotell Pommern.

Ödslighet och le framför kameran. att bo på hotell under pandemin.

Att röra sig genom korridorerna och i lobbyn under det dryga dygnet som är mitt är kittlande på samma sätt som att besöka ett ödehus, vara i skolan efter stängning, arbeta under röda dagar. Med en särskild skärpa är den här tiden, den här platsen, bara min – eller så känns det. Vid ett tillfälle möter jag två andra gäster. Vi hälsar på varandra med nickningar, som om vi vore på spa, i kyrkan, på biblioteket.

Jag dricker te i lobbyn och skriver på mitt bokprojekt. Överraskad betraktar jag min berättelse, hur den ser ut när den skapas någon annanstans än vid köksbordet om kvällen. Den blir inte bättre, eller sämre, men annorlunda, som att se sitt ansikte i ett badrum med flera speglar, där man kan upptäcka det ur nya vinklar.

Jag går ut, promenerar längs havet, en blek solnedgång, vind som blåser in under kläderna, kyler ned, sol som värmer men bara knappt, den här årstiden, jag köper en chèvresallad på ett av snabbköpen, det här sker under restriktioner när alla restauranger är stängda.

Jag äter i sängen och ser på teve, Tillsammans med Strömstedts, båtresor i glittrande skärgård och äta middag med andra och skratta framför kamerorna så att det ser ut som att man bara råkar ha en trevlig kväll tillsammans och det slumpade sig så att man blir filmad. Jag tänker på hur tacksam jag är över att mitt jobb inte handlar om att småprata avslappnat gemytligt med en kamera i ansiktet, kanske är det vad jag är minst lämpad för i hela världen.

Jag ser på Babel, de sänder en intervju med en mexikansk författare. När hon och journalisten kommit på plats med avstånd mellan sig konstaterar de att de kan ta av sig maskerna, det är en märklig tid detta, att det nästan blir intimt att umgås med någon annan utan att ha halva ansiktet täckt.
Journalisten säger ord hon ska associera till, säga vad hon tänker så snabbt som möjligt.
Journalist, säger Babeljournalisten.
Mord, säger den mexikanska författarinnan utan en sekunds tvekan, för detta är hennes verklighet: att döden är vad man riskerar om man skriver och söker en sanning.

Laptop framför hotellfönster på hotell Pommern, Åland.
Ulrika Nettelblad med tekopp i handen i hotellobbyn på Hotell Lobbyn. Laptop på bordet.
Ulrika Netelblad skriver i skrivblock i hotellsäng på Hotell Pommern, Åland. Svartvit bild.

tid som blir lång. konsten att göra ingenting.

Jag läser i timtal och inget stoppar mig. Jag läser Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Jag läser Diva av Monika Fagerholm. Jag läser Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén. Ibland tröttnar jag på att läsa och då tittar jag på teve. Ibland tröttnar jag på att se på teve och då tar jag en tupplur. Ibland tröttnar jag på att tupplura och då skriver jag. Ibland blir jag hungrig, då äter jag nötter. Ibland blir jag kaffesugen, då gör jag kaffe med kapslar i bryggaren på rummet. Ibland behöver jag miljöombyte, då sitter jag i en tyst lobby.
Ibland får jag för mig att jag borde göra något mätbart, skaffa mig en målsättning; brainstorma fram blogginlägg, skriva färdigt en recension med deadline snart, sitta med romanen ett visst antal pomodorostunder. Då skakar jag sakta på huvudet, drar krispiga lakan tätare kring kroppen, och påminner mig att var sak har sin tid, vart krav har sin plats, och på den här platsen finns inga krav alls, det är hela poängen.

Jag ser på frågesport på teve och skriker YES! till tystnaden när jag svarar rätt svar. Jag tar kvällspromenader när det mörknat men fryser för mycket. Jag köper en tandborste för det har jag glömt, det glömmer jag alltid, oavsett om jag är i Göteborg eller ett par kilometer från mitt hus, och jag kommer inte att cykla hem och hämta, hemma finns inte, det är en annan verklighet, det är ett annat sinnestillstånd.

Jag sover en natt i drömlös tystnad, jag vaknar när jag vaknar. Jag hämtar take-awayfrukosten och dricker vit-chokladsmoothie och äter rågbrödsmackor i sängen medan jag ser på Nyhetsmorgon, jag dricker kaffe och tänker på ord, jag fotograferar och tänker på ljus.
Jag njuter av mitt eget sällskap, det är det sällskap som alltid varit bäst, det är ett sällskap jag trivts i hela mitt liv.

Jag checkar ut vid två, i pandemitider får man stanna länge, bara att lämna kortet i en korg, jag cyklar långsamt hem genom blåsten, som när man sakta sträcker på sig efter yogapasset, ett försök att inte chocka kroppen när jag rör mig från ett tillstånd till ett annat, när jag återvänder efter tjugosex timmar och tre kilometer bort.
Men känner mig som om jag har rest både länge och långt.

Hög med böcker och laptop på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Böcker på hylla på Hotell Pommern. Svartvit bild.
Ulrika Nettelblad läser bok på hotellsäng på Hotell Pommern. Svartvit bild.

PS. Ifall någon undrar, som man gör i bloggar ibland, är detta varken något kommersiellt samarbete eller något jag blivit bjuden på. Egna pengar finansierade denna verklighetsflykt. DS.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

19
Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock på hotellsäng, svartvit bild.

Påskaftons kväll och kanske är det nu du inser det fantastiska i påsken: Att lördagskvällen får kännas som en söndagsafton fast man har två lediga dagar kvar. Så mycket möjlig skrivtid! Men hur kan man sätta igång?
Eller så har du överskattat vad man hinner och orkar på fyra dagars ledighet och tänkt att du både ska storstäda huset, springa en mil, bygga goda relationer till familjen och skriva en roman. I så fall kanske du behöver släppa skrivplanerna för helgen och istället planera hur dina skrivdrömmar kan få ta plats i din vardag, så inte varje ledighet fylls av stressen att jaga det du längtar efter.
Oavsett vad du behöver kommer här tips på tre sätt att få igång med skrivandet. För dig som drömmer om att skriva och samtidigt kanske ifrågasätter de drömmarna. Tänker men om jag vill skriva, varför skriver jag inte?

Ulrika Nettelblad som skriver på laptop på hotellsäng, svartvit bild.

1. Skapa en vana utan prestationskrav

Man får sjunga i duschen utan att behöva bli en världsstjärna och man får skriva utan att lyckas skriva en roman. Om du längtar efter att skriva men det aldrig blir av, kan det handla om att kraven på vad du ska åstadkomma har blivit så stora att det blir oöverstigligt. Närma dig skrivandet genom att ge det plats i ditt liv. Skrivande behöver inte berättigas av något annat än lusten att skriva. Det behöver inte ”bli” något. Och även om du vill att det ska bli något, så är det något som kan komma i ett senare skede. Börja med att skapa en vana där du skriver. Det kan vara korta skrivövningar, fritt flödesskrivande, små scener som du inte vet hur de hänger samman.
Ge dig en tid och en plats och låt målen komma senare.

3 tips för att etablera en skrivvana:

  • Gör den regelbunden. Jag älskar vad som händer med mitt skrivande när jag strävar efter att skriva varje dag. Även om många strödagar faller bort gör regelbundenheten att jag är inne i min text och mitt skrivmindset. Precis som med regelbunden träning gör regelbundet skrivande att startsträckan varje gång inte blir lika lång.
  • Koppla vanan till något. Efter att mina barn är i säng brukar jag ta en kopp kvällste. När jag slår på vattenkokaren vet jag att det är dags att ta fram datorn och sätta mig med romanprojektet. Kanske kan du koppla väckarklockans signal på morgonen med att du ska skriva några minuter? (Det händer inte i mina kaosmorgnar kan jag garantera, men ditt liv kanske ser annorlunda ut). Eller kan skrivandet få plats när du väntar i bilen medan barnet är på fotbollsträning? Eller vid köksbordet direkt efter att du städat undan middagsdisken?
  • Gör den enkel att utföra. Det är roligare att ha målsättningen att skriva tio minuter och ibland sitta en halvtimme än att kräva trettio minuter och oftast bara hinna tio. Gör vanan liten och känn dig ofta duktig.

Läs mer:

  • Halvtimmen. Det går inte fort, men det är inte heller bråttom. En halvtimme om dagen i tropisk hetta.
Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock på hotellsäng, svartvit bild med sepiatoner.

2 Använd dig av skrivövningar

Vissheten om att man kan skriva vad som helst kan vara förlamande. Vad som helst är så stort att det blir överväldigande. Skrivövningar är fantastiska för att sätta igång kreativiteten, eftersom de ger ramar och begränsningar. För den som ändå dras med känslan av att det borde bli något av det man skriver kan det vara skönt att ha en konkret uppgift.

3 skrivövningar för att komma igång med skrivandet:

  • Skriv en kort text där följande ord ingår:
    nymåne
    pappa
    dagg
    äppelpaj
    rök
    läder
    Tillägg: Du kan göra samma övning men kombinera den med flödesskrivande, dvs sätta en timer på 10-20 minuter och bestämma att du skriva så mycket du kan under den tiden, och försöka få in dessa ord.
  • Leta reda på en låt du lyssnade på mycket som tonåring.
    Sätt den på repeat och skriv om de minnen som låten väcker. Fokusera på alla dofter du kan komma ihåg från den tiden.
  • Skriv en text som börjar med meningen: ”Hon kunde inte sluta springa.”

Läs mer:

3 Läs böcker

Om man knappt hinner skriva, hur ska man då hinna läsa böcker? Jag fattar, tiden är knapp. Men skrivande flyter så mycket lättare om man också läser. Om du ska springa blir det lättare om du har ett par skor att springa i, om du ska skriva blir det lättare om du har en bank av språk och historier i hjärnan att ta avstamp i från. De gånger jag har skrivkramp är det ofta att läsa mer, inte skriva mer, som slutligen lossar den. En bra nyhet är att det funkar fint att kombinera en läs- och en skrivrutin. En uppvärmning inför varje skrivpass kan vara att läsa i en bok.
Vad ska man läsa då? Vad som helst. Både litteratur du älskar och litteratur du hatar kommer att lära dig skrivandet. En riktigt dålig bok kan få dig att tänka men det där kan jag göra bättre själv. Och sedan sätta dig ner, köra igång, och göra det bättre själv.

Läs mer:

Laptop i skarpt ljus på hotellsäng. Svartvit bild.

Sådär. Det var allt för den här gången. Lämna gärna egna tips på att få in skrivande i livet i kommentarsfältet. Om du har nytta av det här inlägget – dela det gärna vidare, eller tryck på hjärtat.

Läs mer:

  • Första gången. Om att skriva en berättelse i oändligt många omgångar. Om att landa i skrivandet, inte resultatet.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

9
Svartvit bild på kvinna som ligger och läser på hotellsäng i motljus.
Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen av Agota Kristof. Pojken av Karin Erlandsson. Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén. Diva av Monika Fagerholm. Återhämtningsguiden av Niclas Almén. Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Missdåd av Karin Erlandsson.

Mars var en njutningsfull läsmånad. Jag avslutade några böcker jag läst under längre tid och plöjde andra på mindre än ett dygn. Jag lyckades välja att läsa för att koppla av i stället för att distrahera mig med sådant som egentligen inte hjälper mig att vila. Jag läste facklitterärt och skönlitterärt, sparsmakat och bombastiskt. Här är böckerna jag läste i mars:

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen av Agota Kristof.

Den stora skrivboken-trilogin av Agota Kristof

Den här boken innehåller tre tunna böcker som tillsammans utgöra en trilogi: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Böckerna utgavs första gången på 80-talet och är skrivna av den ungerska författaren Agota Kristof, som i ung vuxenålder flydde Ungern för Schweiz och skrev sina böcker på franska. De skildrar krig och efterföljande diktatur, mänskligt mörker och mänskligt ljus – fast ibland blir läsaren osäker på om ljuset faktiskt finns där, eller om det är fantasier som människorna i mörkret skapar för att klara av sin verklighet. Här finns många obehagliga scener som jag är ambivalent inför, och en myllrande lek med verklighet och fiktion. Den stora behållningen är det avskalade, precisa språket som har en alldeles säregen karaktär. Kommer med en längre recension snart!

Läs också:

  • Söndagsplock vecka 25. Tipsar om Vi kom över havet av Julie Otsuka, också den språkligt intressant och mäktig i det kortfattade.
Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.

Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Efter min recension av Mina ryska vänner och beskrivning av min östfascination fick jag minst fem tips om att läsa Anna-Lena Lauréns Sammetsdiktaturen. Laurén är finlandssvensk journalist bosatt i Ryssland sedan 2006 och är korrespondent för flera tidningar och har gett ut flera böcker om att leva och bo i Ryssland. Där Mina ryska vänner är poetisk, personlig och litterär och med fördel kan läsas i ett svep, är den här essäsamlingen om livet i Ryssland rak och rapp och humoristisk och mindre personlig. De enskilda essäerna kan läsas helt fristående. Längre recension kommer även här!

Läs också:

Diva av Monika Fagerholm.

Diva av Monika Fagerholm

Poetisk uppväxtskildring med tusen lager. Språket och berättande bryts upp, sanning eller fantasi är svårt att urskilja, ett eget världsskapande av en särskild sort. Läste om denna för min serie med böcker som inspirerat mitt skrivande, och recensionen hittar ni här.

Läs också:

  • Skrivandet? Skrivandet. Så är minnet slut. Jag vet inte riktigt hur det var. Allt det som hände och det som inte hände alls.
Återhämtningsguiden av Niclas Almén.

Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Psykologen Niclas Almén skriver konkret om hur vi kan minska stressens negativa effekter genom att öka vår återhämtning, inte minska stressfaktorerna. Högaktuellt i denna tid av stress och oro vi inte kan styra över i form av coronapandemin, samtidigt som pandemin och restriktionernas effekter har minskat ned återhämtande lustfyllda aktiviteter för många. Boken är lite långrandigt skriven ibland för min smak, men budskapet inspirerande. Första halvan innehåller teorier och tips kring att få mer återhämtning, andra halvan är ett konkret program vecka för vecka för ökad återhämtning. Ett annat boktips på samma tema är Reload: så blir du återhämtningssmart av Henrik Fexeus och Catharina Enblad som kom för några år sedan.
Längre recension finns i nästa nummer av Affärsmagsinet Forum som utkommer 8.4 – jag skriver bokrecensioner för dem en gång i månaden. Här kan du läsa mer om vilka typer av frilanstexter jag skriver.

Läs mer:

  • Jobba med mig. För den som läser detta och undrar varför jag inte redan skriver text för er också!
Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal

Suggestivt och tight om tre systrar, en charterö, en fladdrigt dysfunktionell mamman och att behöva bära ett ansvar man är för liten för. 20-talets bästa läsupplevelse skrev jag i min recension, och tankarna kring den här boken dröjer sig kvar. Rekommenderas starkt.

Läs också:

Missdåd och Pojken av Karin Erlandsson.

Missdåd och Pojken av Karin Erlandsson

Jag har tidigare skrivit om Karin Erlandssons barnbok Pärlfiskaren och hennes bok om att skriva, Alla orden i mig.
Missdåd och Pojken är två deckare i finska Österbotten, i samma miljö och med i hög grad samma karaktärer. Eftersom Alla orden i mig delvis beskriver processen med både Missdåd och Pojken har jag varit sugen på att läsa dem ett tag. Miljön är tidigt 90-tal på mindre ort i Österbotten. Nyexaminerad journalisten Sara Kvist kommer för att arbeta på lokaltidningsredaktion. Under midsommaraftonen dör en kvinna, ett misstänkt mord, och berättelsen är i rullning.
Mord- och våldsberättelserna i både Missdåd och Pojken är egentligen böckernas svagaste del – i slutändan övertygar de mig inte. Är man ute efter en riktigt pusslig pusseldeckare ska man nog söka något annat. Men här finns ett exakt, avskalat språk – på ett sätt samma kvaliteter som i Agota Kristofs böcker, fast de i övrigt är helt olika berättelser. Varje mening bär en exakthet, när så få ord används måste varje ord vara avgörande, och det innebär en mycket skicklig gestaltning. Lätta att läsa men ändå med litterär tyngd, bra kom-igång-läsning om man vill ha något med både flyt och litterära kvaliteter.

Läs mer:

Kvinna i solljus läser Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Sådär mina vänner. Vad har ni läst i mars? Var det en härlig eller ohärlig läsmånad? Har ni några lästips att dela med er av?
Och glad påsk!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

8
Kvinna som ligger på soffa, ljusspeglingar i bordet framför henne.

Måsarna skriker så mycket nuförtiden, har de gjort det varje vår här hela tiden, när jag hör dem rör sig alltid samma minnen framför mig, vissa tider som etsar sig fast och vissa ljud som tar en dit. Jag minns att vara arton år i Umeå när våren går över i försommar, de första varma dagarna, björkarna i maj, ett helvete för pollenallergiker men inte för mig, jag minns att vara nygravid för första gången i mitt liv och vara illamående och trött på ett omvälvande sätt, ett personlighetsförändrande sätt, att översköljas av detta okontrollerbara som jag inte kan kämpa emot. Dåsiga dagar på soffan så fort jag kommer hem efter föreläsningarna, att tillbringa timmar med att stirra ut i hur vårljuset virvlar genom dammet, att göra det utan att där finns någon sorg, att göra det och allt som finns är varande.

Men måsarna, hur jag öppnade fönstret och hörde dem skrika, de brukade cirkla kring Rådhustorget och äta matrester från tonåringar som fikade på bänkarna där och från Rex uteservering, vi bodde nära torget då, in for ljudet av majvind genom börkarna och in for ljudet av måsarna.
Och in for värmen, efter min första vinter där uppe, tinade upp mig.

Jag visste mycket lite om många saker men jag visste också att jag brukar klara mer än vad jag har förväntat mig.
Och när jag somnade från mitt illamående var det med tanken om att om jag klarade också dessa ändlösa dåsiga dagar, då kunde jag åstadkomma stordåd.

Som man tror att man kan göra, när man är arton år.
Som man kanske faktiskt kan göra sen, i all den tid som kommer efter.

När jag vaknade gick vi och satte oss där vid Rådhustorget, doften av stekos från Frasses Hamburgare, en blodröd solnedgång över oss, människors sorl, måsarnas skrik.
Det väldiga i att uppleva världen omkring sig för första gången som det är att vara så ung.
Jag blickade mot himlen, lät händerna stryka över magen som ännu inte fanns.
Kände mig alldeles nyvaken.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

9

En gång steg vi upp en timme för tidigt, men vi förstod det inte.
Vissa händelser är lätta att datera, eftersom de sker i samband med något annat. Det här var förra gången vi bytte tid, i höstas. Vintertiden. Om sommartiden känner ni ju till min åsikt, men vintertiden!
En timme extra på dygnet, som om någon gav en chansen att få hinna ikapp.
Om man kommer ihåg ändringen, förstås.

Jag har ju ingen smartphone, åtminstone inte i det här skedet i mitt liv, och just den morgonen uppenbarade sig en av nackdelarna: man måste själv komma ihåg att ställa om tiden på telefonen.
Klockan ringde en måndagsmorgon i oktober. Höstmörker och dimma låg tungt utanför fönstren. Morgonen var stressig som måndagsmorgnar i oktober kan vara. En Habanero som argumenterade mot att man ska byta underkläder dagligen (Varför skulle man slänga trosor i tvätten som man JUST blivit van vid?). En Liten Gubbe som glömde bort att äta frukost eftersom han fastnade i att läsa en bok. En Storasyster vars gympakläder var mystiskt försvunna.
Och så fort, fort iväg i lådcykeln, redan försenade.

Gatorna var märkligt öde den morgonen. Dimman, den tomma tystnaden, fukten i luften som kröp in under kläderna, var vi i en roman av Stephen King? Var vi så försenade att alla redan hunnit till jobbet? På vägen till dagis brukar jag alltid se kollegor på väg till jobbet, men nu – inget.

Vi var femtio meter från dagis när jag insåg att vi missat tidsomställningen och var en timme tidiga. Fast eftersom vi var så försenade var den timmen bara en halvtimme.

Vi skulle kunna åka hem igen, men då bara för att vända i dörren och åka tillbaka igen. Så istället fortsatte vi. Förbi dagiset, ned på stan. En mamma och två små, tätt hopkrupna i lådcykeln, medan de med beundran betraktade staden, på natten. Ljusen. De stängda butikerna. Ett ödsligt hösttomt Gröna Udden, så annorlunda från sommarens äventyr.

Vi anlände tidigt till dagis, istället för försenade. Jag var glad i huvudet av den extra morgonmotionen.
Vi har varit på ett äventyr, sa Habenero, ett stort äventyr, sa Lilla Gubben, vi har sett Mariehamn på natten, sa de båda två.
Och i mitt stilla sinne tackade jag för min extra timme.
Att den blev så välanvänd, trots att jag inte ens planerat den.


Läs mer:

  • Också en sådan dag. Också en becksvart morgon i november kan man förvånas över hur gott morgonluft doftar.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

8

Världen ser smutsig ut den här tiden på året, jag vet att folk spritter av ljuset men jag vet också att för mig blottar det mest alltings damm. Det blir bättre sedan när försommaren kommer. Det är övergången som alltid förvirrar, precis som omställningen till sommartid, varje år sliter jag mitt hår, varför ska man nu plötsligt stjäla en timme av mig, struntsamma om kvällarna är ljusa, jag vill ändå bara sova tidigt.

Jag har suttit i möten vid en skärm hela veckan, jag har inte orkat skriva. Mitt hjärta ömmar för alla er som gör det här hela tiden, sitter med headsetet på i möten. Jag längtar till att få träffa riktiga patienter nästa vecka, människor av kött och blod, känna på en puls och rummets stämning, lyssna till ett hjärta och en människas berättelse, möta en blick.
Jag har suttit i möte om förbättringsförslag för en kurs (om ätstörningar, det var den jag gick i Göteborg i höstas under de korta veckor mellan två coronavågor då vi fick resa på sådant). Jag har gått en kurs i affektiva sjukdomar. Jag har tänkt att det finns så mycket jag vill lära mig, att att det finns så mycket jag borde lära mig, jag har tänkt att skärmen ger mig huvudvärk.

Och jag har inte skrivit, framförallt är det väl det jag har saknat, läst massor men inte skrivit, som att andas in men inte ut, vad blir man utan sina ord.
Vad blir jag utan mina ord.

Idag har jag:
cyklat med en barncykel i lådcykeln för att få hjälp att fixa en kedja som hoppat ur (och kände samma lättnad när jag fick det ordnat som i höstas). Jag försökte ordna det själv men det gick inte, jag tänkte att finns det något jag vill i mitt liv förutom att lära mig allt om bipolaritetsdiagnostik så är det att meka med cyklar. Tyvärr är jag mycket närmre diagnostiken än cykelkunskaperna, med cykelfixandet blir jag som alla som säger jag vill också skriva en roman jag har världens bästa idé men aldrig ens öppnat dokumentet.

cyklat till Emmaus med en lådcykel full med saker som kan ge någon annan glädje men inte längre mig. Jag stod i inlämningshallen och stirrade upp mot dessa enorma hyllor med lådor, svindeln som i en katedral när man blickar upp mot taket valv, överkonsumtionens överflöd, hur kan det existera så många saker om någon redan haft och inte vill ha, tänkte jag.
Jag vill inte ha så många saker, jag vill bara ha en cykel och ett hem.

klippt marvinsklor.

Idag ska jag:
ligga på soffan och läsa dagstidning.
äta getost och rödbetor och hasselnötter.
plugga ryska. (Varje gång jag nämner den där ryskkursen får jag en sådan dejà vu-upplevelse, som om det här är min blogg 08/09 igen och ingenting har hänt, och egentligen har det kanske inte det, det är samma kärna, bara en mognare språkdräkt.)
ha bokklubb på Zoom.
se på teveserier och äta frysta hallon, som karameller.

Som ni märker hade jag ovanligt lite att säga, men sa det som vanligt i ovanligt många ord. Kanske ville jag bara berätta varför den här platsen stått lite stilla den här veckan, och att snart kommer den att röra sig som vanligt igen.
Vi hörs.

Läs också:

  • Reboot. ”Om nätterna tänker jag på säkerhetstjänster och förhör.”

Här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

8