När jag var barn och familjen var ute och åkte i bilen och jag såg betongbroar, öde parkeringsplatser, massiva höghus i grått som sträckte sig mot skyn över asfaltslandskap, brukade jag säga åh vad vackert. Jag är svag för gopnik-estetiken, jag älskar det ryska originalet av Around the world. En 1900-talshistoria med revolution, världskrig, Stalin, kalla krigets terrorbalans, en brutal övergång till marknadsekonomi fascinerar mig. Skeenden och livshistorier som bär på det allra mest utsökta i de svartaste av stunder har alltid intresserat mig. Att se sina pengar bli värdelösa dag i ett trollslag men att kunna spela klassiskt piano som en gud. Att ha tre jobb för att ha råd med mat och hyra men kunna sin litteraturhistoria som ett rinnande vatten.

Av alla dessa små och stora skäl, och säkert många andra, har jag alltid hyst en fascination för Ryssland. Så nära men ändå så främmande, så likartat men samtidigt så långt ifrån. På gymnasiet läste jag ryska som tillval, sedan kom barn och en läkarutbildning och jobb och liv och så en världspandemi på det, men nu läser jag en ryskkurs på distans bara för njutningen skull, någon gång när coronan är över längtar jag österut.

I väntan på en tid när jag själv kan upptäcka öst får jag se det genom Johanna Meléns Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland. Melén är journalist på SR. 1999 – samma år som Vladimir Putin kom till mkaten – flyttade hon till St Petersburg för att studera i Ryssland. Boken varvar hennes upplevelser av rysk kultur och studentliv under tidigt 00-tal med beskrivningar av den politiska utvecklingen under samma tid. I bokens senare del återvänder hon till Ryssland, intervjuar människor hon mötte under tiden hon levde där.

Det är skickliga skildringar av människorna Melén möter, miljöerna hon rör sig i, de små men avgörande detaljerna. Jag tas med till ett Ryssland som jag kanske aldrig kommer att få uppleva, för att det inte längre finns. Jag känner hur rått och nedgånget studenthemmet är, rör mig genom solnedgångar i St Petersburg, känner karaktären hos de människor Melén samtalar med. Det är eleganta gestaltningar och det ger en kulturell fördjupning av det slag man annars bara får genom att själv göra samma sorts resa, uppleva samma sorts möten.

Delarna om rysk samtidshistoria från 1999 och fram till idag är allmänbildning som kommer på köpet, säkert kommer en gång då jag får använda de kunskaperna för att känna mig lite smart.
Men det är berättelsen om människorna, och miljöerna, som jag bär med mig.
En resa bort i en tid då man annars är stilla.

Liknande inlägg:

1

Ljuset rister i kroppen om kvällarna, det finns en sådan rå melankoli i mars, i april, dessa sneda strålar och väldiga solnedgångar och svala vindar som kryper under jackan. Barmarkens smuts. Knopparnas hopp. Så mycket skört och hudlöst med tidig vår, som första tiden med ett litet barn, en trevande längtan tills man inte vet vad man längtar efter längre.

Den tredje vågen kommer men det är Ålands första. Här har funnits några fall men inte en vitt förgrenad smittspridning som rör sig genom alla områden i samhället. Samtidigt ökande tal på fastlandet på båda sidor omkring oss. Det blir stängt, som på så många andra platser redan. Storasysterns skola stängd på grund av omfattande smittspridning, en vecka nu och kanske öppnar den sedan.

Jag ser på presskonferenserna och tänker att det är märkligt att leva på en plats med knappt 30 000 invånare som har en egen regering, två tidningar, en radiostation. Makten är inte långt ifrån mig, sannolikt finns den inom några kilometers radie eller max ett par mil. Jag hade kunnat se den på stan, om det var sådana tider då man fortfarande gick på stan, om det var sådana tider då man såg någon annan.

Det här är att leva i historien, det är uttråkning, det är att inte kunna bli rädd för att rädslan redan legat latent så länge, det är att blunda, dra ett djupt andetag och sedan göra det man måste när man måste göra det oavsett om det känns tungt. Det här är att leva i historien, jämfört med att läsa om den: det är att vara i det första utkastet i stället för den färdigredigerade versionen.

Historieskrivningen när skeendena är över är ett meningsskapande, det är historien när alla transportsträckor har skurits bort, när de essentiella vändpunkterna har identifierats-
Det är ett sedan, det när man har glömt bort allt som bara var mellantid.

Det här är att leva i historien: alla ögonblick som inte är något speciellt, mitt i det exceptionella. Alla ögonblick som är som det alltid har varit, som det alltid kommer att vara. Ljuset som faller så snett i mars. Dammet som syns så tydligt när ljuset flödar in genom köksfönstren. Havet som gnistrar, solnedgången som är överväldigande cerise, jackan som alltid är för tunn men annars svettas man ju, det här är ljuset när det kommer som det alltid har kommit, det här är ljuset när det fortsätter att komma.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg.

9

En morgon hittar vi en sjuåring hopkrupen på badrumsgolvet. Huvudet på kudden. Bara pyjamasen mellan kroppen och det svala golvet. Bredvid honom en bok om Minecraft, fortfarande uppslagen på kapitlet om boskapsskötsel.
Han stiger upp när vi kommer, ser på oss med svärta. Det förkolnat mörka som just den här sjuåringen kan få i blicken när livet har gått honom emot.
”Du sa att vi skulle sova på en speciell plats, mamma.”, säger han. ”Du sa det men du glömde. Men jag vaknade, och jag mindes.”

För att förstå hur han hamnade där måste man känna till Läsnatten. Läsnatten är en tradition, något som arrangeras av Hem och skola i Mariehamns grundskolor varje år. Under en natt i läsandets tecken får elever och föräldrar övernatta i skolan. Det är högläsningsstunder och en nattöppen skolas mystik, det är föräldrars ömmande liggunderlagsryggar. Men i år var det med läsnatten som med allt annat på 20-talet: den hölls på distans.

Detta hade jag nämnt för barnen några dagar tidigare. Att de kunde få sova i bäddsoffan i vardagsrummet. Att vi skulle läsa böcker hela kvällen.
Men sedan hände liv, som liv händer. Middagen blev försenad och någon fick ett sammanbrott och det kom påminnelser från biblioteket om försenade böcker och det blev stopp i toaletten och någon blödde näsblod och jag slog min tå i en byrå och utropade ord som fick Habanero att med sin vanliga känsla för tajming utbrista Men mamma, har ingen lärt dig hur man pratar fint?

Och i allt detta glömde jag bort vår läsnatt. Och ingen tänkte mer på det.
Förrän Lilla Gubben vaknade vid midnatt, den natten, och insåg vad han hade blivit berövad.
Att sova på ett särskilt ställe.
Att läsa hela natten.

Hans mamma hade kanske lurat honom. Men han var inte en pojke som skulle låta sig luras.
När möjligheter uteblir får man skapa dem.
Så han tog sin kudde, sin bok, travade in i badrummet, kröp ihop på golvet och läste tills han somnade.

Och nu står jag i morgonljuset och ser in i de mörka ögonen. Han har lyft upp Minecraftboken, trycker den mot kroppen. Lyfter på hakan, bröstar upp sig, redo att slåss för vad han tror på, för sanningen och för att löften ska hållas, ända till det bittra slutet.

Och jag tänker att envisheten, min älskling, den kan ta dig långt.
Tro mig, jag vet.
Envisheten kan skriva ett romanutkast på en månad, envisheten kan springa fem kilometer till fast benen redan är trötta. Envisheten kan föda barn, envisheten kan förflytta berg. Envisheten kan ta en till platser i livet man aldrig hade anat och envisheten kan vara det som lyfter upp en, rycker upp en när man sjunkit i de djupaste av dalar.
Tänker: envisheten, älskling, den ska du värna om.
Men den behöver inte vara så hård, och så kall.
Ta med dig ett täcke nästa gång.

Liknande inlägg:

  • Quiz. ”Tänk. Att jag inte redan visste det.”
  • Känslorna. ”Visste du att man kan bli arg och ledsen på samma gång?”
  • Frågorna. ”Hur skulle tyg och trådar kunna fånga in drömmar?”
  • Monopol. Kliar, kliar. Inkassera kr 4000.

Här hittar du mina bästa inlägg i olika kategorier, och här hittar du alla mina inlägg om familj.

10

Vissa böcker, vissa författare, läser man andras åsikt om så många gånger att man till slut tror att man redan har läst dem.
Kanske säger det något om filterbubblan, eller böckers korta livslängd, eller hur mycket lättare det är att skriva om recensionsexemplar som dimper ned i brevlådan än att söka fram och lyfta annat. (Jag försöker rota fram andra böcker ur arkiven, också, vill tro att en bok kan leva längre än till nästa säsong, att böckerna inte måste gå något slags modevärldsliv till mötes där man lever under några intensiva månader och sedan dör när tiden som aktuell är över.)

Så var det i alla fall med Geir Gulliksen. Jag hade läst så många recensioner av Se på oss nu och Berättelse om ett äktenskap av personer vars boksmak jag delar att jag tänkte att det här är en författare jag tycker om att läsa. Fast jag aldrig har läst en bok av honom, tills Bli snäll igen dök upp med sitt underbart vackra omslag (så grönt! så skönt!) och sitt lättsmälta språk som fick mig att snabbt fastna.

De första tjugofem procenten av Bli snäll igen är jag i extas. Här finns en uppbyggnad till något som skulle kunna vara allt jag gillar.
Henning är femtio år, trött på relationer. Inget har blivit som han tänkt sig med kvinnorna. Kanske har det inte blivit som han tänkt sig med någonting. Han är skev, en aning av en opålitlig berättare, han är stundtals bisarr. Han köper en kostym vars byxor är shorts för att expediten säger att man kan göra så, alla stirrar på honom på jobbet.
Han närmar sig andra, för länge och för mycket. Han är obehaglig och ibland medveten om det, ömkansvärd och ibland medveten om det, mänsklig och ibland medveten om det – ibland är alla dessa saker bara tydliga för läsaren.
När Henning blir av med jobbet finns ett givet driv framåt, bollen är i rullning i Hennings livskris.

Men sedan stannar boken av. Vi kastas bakåt i betraktelser av Hennings alla tidigare relationer. Vilka kvinnorna var och vad han tänkte om dem. Varför det slutade. Hur sexet tedde sig. Det första äktenskapet, separationen, den förlorade kontakten med den första dottern. Det andra äktenskapet, den andra dottern. Att vilja kompensera för den förlorade kontakten med ett barn genom att hänge sig åt ett nytt.

Henning försöker bearbeta att relationerna i hans liv inte blivit som han tänkt sig att de skulle bli. Han försöker agera sig igenom det. Söker upp sin nu vuxna äldsta dotter och försöker prata med henne, trots att hon är avvisande. Grips av idén att kanske är felet med de tidigare kärleksrelationerna kvinnorna – kanske skulle allting lösa sig om han bara blev gay. Han söker kontakt och närhet, kräver förståelse, men tycks många gånger inte förstå sig själv. Relationerna går sönder på sätt som blir obegripligt för honom eftersom han missar sin egen del i det.

Alla dessa teman är fascinerande, och Henning hade potential att bli en fängslande karaktär. Men i slutändan känns han inte tillräckligt väl gestaltad.
Jag får inte ihop honom som karaktär, får inte ihop rösten i bokens berättarjag med Henning. Ibland är han så oförstående, ibland med väldigt klara insikter, på ett sätt som gör att han glider undan för mig, inte som en opålitlig berättare utan bara en otydligt skriven berättare.

Händelserna är utspridda och lite slumpmässiga. Här finns ingen tydlig dramaturgi, bara händelseförlopp efter varandra, och kanske är det ett medvetet val, en del av stilen, ett plotter av skeenden som livet faktiskt är, men jag personligen hade föredragit ett mer klassiskt dramaturgiskt driv.

I slutändan levererar aldrig boken vad jag så starkt hoppades på av att läsa inledningen. Däremot är den lättläst och behaglig. En bok att svepa igenom en dag på balkongen i vårsolen, kanske ett startskott för att själv fundera över relationer genom livet, men ingen litteratur jag bär med mig, inget som lämnar mig verkligt berörd.

Liknande inlägg

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du en samling med mina bästa inlägg.

5

I augusti 2005 började jag att blogga. Jag var tolv år gammal och och hade läst en tidningsnotis om webblogg. Det var något på internet som hade att göra med att skriva. Och jag gillade internet, och jag gillade att skriva. Logiken behövde inte vara mer komplex än så.

Jag läste Veckorevyn där bloggaren Ebba von Sydow blev chefredaktör och bytte fokuset från relationer till mode och jag trodde att det fanns en djup och evig sanning i att alla basgarderober behöver två par mörka jeans och två par ljusa, trots att jag på den tiden bara gick klädd i klänning.

I min egen blogg skrev jag berättelser. De var präglade av en känslomässig värld som var en nästan-tonårings och ett språk som tedde sig äldre än min hjärna. De rörde sig mellan sanning och fiktion, en blandning av världen som den var och världen som jag skapade i min fantasi. Det skapade drama på sättet det gör när man är tolv-tretton-fjorton och flätar samman halvsanningar med lögner, jag fick upptäcka det skrivna ordets makt, allt är preskriberat nu.

Alla skrev om sina liv för det var tiden innan man visade sitt liv på tusen andra sätt. Sedan slutade de skriva om sina liv på det sättet, i långa texter. En bild säger mer än tusen ord. Men jag fortsatte, för mina bilder sa aldrig lika mycket som mina tusen ord.
Formen varierade, men orden slutade jag aldrig.

Numera har min blogg en form och en tanke. Den sitter ihop med mitt skönlitterära skrivande, med mitt läsande.
Jag tror på bloggen som en plats för ord. På att utnyttja det faktum att det är här ton och språk och historiers egen rytm kan få bre ut sig. Den här platsen och att skapa den efter min vision om vad den kan vara är något av det roligaste jag vet.

Och idag byter bloggen hem, hit till Justwannahavefun. Så att mina ord får befinna sig ett sammanhang bland andras, och att min kreativitet får bollas med andra, och det finns andra än jag som kan hjälpa mig att bolla tekniska lösningar. Så att jag kan fokusera på det jag vill: att skriva.

Ingenting hade kunnat kännas bättre.

*

Psst! Här finns en intervju med mig på startsidan.

Liknande inlägg:

Eller läs mina bästa inlägg här!

16

Februari fylls av förmåga och förståelse. (Skriver hon som brukade roa sig som sjuttonåring med att skriva noveller där alla ord började på f.)
Habanero lär sig att skriva mamma och använder det genast för att uttrycka missnöje mot regler som inte passar henne genom att rita en bild på en hög bajs, skriva ordet hon just har lärt sig och dra en pil mot sin bild.
Men en kväll när ärtbiffarna bränner fast i stekpannan och spagettin kokar över och jag slår min tå i en av köksstolarna så att den värker på sättet kroppsdelar gör när de blivit skadade genom skrattretande klumpighet, då ritar hon änglar och hjärtan och drar pilar mot dem istället, det är mamma mamma mamma och:
”Det här är VÅR EVIGA KÄRLEK”, säger Habanero och aldrig har jag sett den så väl gestaltad.

Vi läser i en kvällsbok om att det finns månfaser, Lilla Gubben rusar mot fönstret för att se i vilken vi är nu. Jag säger att det är mulet och inte går att se. Hans blick svartnar. Strax därpå får han syn på en bild av planeterna, i samma bok, och frågar varför de har glömt bort Pluto. Jag ger honom beskedet om hur Pluto klassificerats de senaste femton åren och det uppstår en smärre kris. Världsbilden har rubbats! Och i ett läge när man redan var så sårbar.

Förmåga och förståelse. Man kan se de stora tankarna i den lilla kroppen och fascineras över dem. Man kan tänka att man själv inte hade reagerat på samma sätt i precis samma situation, och ändå kan man förstå känslornas essens. Hur besviken man blir när man vill hänge sig åt nyfikenhet och mulna himlar begränsar en. Hur förfärad man kan bli när sådant man trodde sig veta visar sig vara en chimär.

Tänker man så kan man ha tålamod, och veta att också pojkar som gömmer sig under täcket och säger att de tänker sitta där och tjura hela natten vanligen kommer fram till sist.
Och så gör han ju det, sväljer, ser på mig med stora melankoliska ögon som någon kommer att drunkna i en dag, och säger:
”Jag blev på väldigt dåligt humör. Men nu är hjärnan glad igen.”

Och jag, jag badar badkar med Storasystern och pratar om bulldogs och om kärlek, kastas mellan alla växlingar mellan stor och liten som ryms i en enda liten nioåring. Cyklar genom tretton minus när snön gnistrar som den bara gör i rätt sorts kyla och näshåren fryser och låren bränner. Dricker svartvinbärste, lyssnar på Kao Bang med Indochine och pluggar ryska glosor och känner mig som om jag vore sexton igen. Läser ut Geir Gulliksens Bli snäll igen och tänker att jag ska recensera den för bloggen men tycks aldrig komma till skott. Tänker att jag ska dricka mer te och mindre kaffe men ingen morgon känns som den bästa att börja. Tänker att jag borde rensa bort saker jag varken vill ha eller behöver och skänka dem till Emmaus men det är så mycket mysigare att ligga i soffan och äta frysta hallon och läsa kokböcker.

Skriver text och raderar den.
Ser historiers potential och hur jag inte realiserar den.

Förmåga finns det gott om, det är bara förståelsen som saknas.
Att allt inte behöver byggas på en dag, att allt inte måste bli så särskilt bra.
Att: vem bryr sig om texters perfektion och om dvärgplaneter,

allt som räknas är vår eviga kärlek.

Liknande inlägg:

4

När barnen kom levde vi på CSN och lägsta föräldrapenningen. Golvet myllrade av ungar klädda i omatchande kläder vi fått från vänliga grannar, affärernas extrapriser var jackpot. Vi gick inte på något babysim och åkte inte till några lekland men jag tillbringade många långa dagar i en inhägnad lekpark utanför vår lägenhet medan jag läste kurslitteratur och biblioteksböcker och barnen lekte.
Jag kände mig aldrig fattig. Jag kände mig ofta fri. Den känslan har jag försökt hålla kvar in i ett liv med andra ekonomiska förutsättningar.

Därför är det här ett inlägg om att spara pengar och leva billigare, men det är ett inlägg med utgångspunkt i hur det är att välja en enklare livsstil som kostar mindre. Jag är fullt medveten om att det finns människor som inte har det valet. Även du som behöver klara dig på små inkomster av nöden kan ha nytta av det här inlägget, men kanske blir du förbannad och tänker: det är lätt att välja om man har ett val.
Och jag håller med dig. Så är det. Men nu: vidare till inlägget.

Läs mer:

tappa tänder

Varför leva billigt?

Jag försöker leva betydligt billigare än vad min ekonomiska situation skulle tillåta mig. Varför gör man så?
För att det får mig att känna mig rik på ett sätt som konsumtion inte gör. Det ger mig friheten att känna att jag inte är beroende av min inkomstnivå.  Det gör att jag har marginaler om jag blir utan inkomster.

Det gör att mina val blir medvetna. Med ramen att hålla nere kostnaderna njuter jag mer av det jag väljer att lägga pengar på. Att leva billigare och enklare höjer min livskvalitet. Det är ingen uppoffring utan ett mål i sig.
Dessutom upplever jag att jag blir bekvämare i att investera i dyra saker jag verkligen vill ha när jag vet att jag inte småblöder pengar på en massa saker som inte ger mig njutning.

Mitt mål är inte mest pengar på banken när jag dör, utan att använda de pengar jag har på sådant jag upplever som meningsfullt.

Här har jag samlat fem strategier som ger mig lägre omkostnader på ett sätt jag tycker är trivsamt. Kom gärna med egna tips i kommentarsfältet!

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.

Tips 1: Köp ingenting – shopping som funktion, inte aktivitet

Min grundinställning är att inte köpa saker. Jag har ingen regel för det, inget köpstopp ett visst antal dagar eller något sådant. Men jag har lagt mig till med vanan att inte konsumera för sakens skull.
Jag köper grejer om det finns ett behov. Jag är medveten om att det behovet sällan är akut. Jag kan utvärdera det över tid och se om det är ett verkligt behov eller bara ett sug.

Många människor har vanan att slentrianhandla grejer för att täcka ett annat behov. Man kanske är ledsen eller vill fira eller så vill man bara göra något som bryter rutinen.
Jag tror att man kan må bättre genom att möta de behoven på andra sätt. Man kanske behöver en lång varm dusch. Eller ligga i sin säng och kolla på teveserier. Eller sova. Eller dansa vilt i sitt vardagsrum med sina ungar.Då är det vänligare mot sig själv att ge sig de sakerna i stället för en ny tröja.

Jag tänker att inköp ska fylla en funktion, att föremålet eller tjänsten man betalar för ska tillföra någonting man behöver, men att shoppande inte ska vara en aktivitet eller sysselsättning.

Läs mer:

Tips 2: Köp second hand

Jag försöker att köpa allt second hand. Samma sak gäller här som med det första tipset: jag har inga strikta regler eller någon extrem utmaning som innebär att jag har totalt förbud mot nyköp. Men jag har försökt skapa en vana som sitter i ryggmärgen. En grundinställning: ska jag köpa något letar jag i första hand begagnat. Det gäller små saker som gummistövlar, och stora saker som min kamera. Väldigt många saker tappar massor i pris bara för att förpackningen varit öppnad.

Men då får jag ju inte exakt vad jag vill ha, kanske någon tänker. Och så kan det ju vara – vill du ha en specifik produkt av en viss modell och märke med vissa detaljer exakt rätt kan det vara svårt att få det. Då kanske det är värt att köpa nytt. Men det kan också vara värt att fundera över om du verkligen är finsmakare nog att uppfatta skillnaden, eller om reklamen har fått dig att tro att detta är det enda rätta.

Jag visste till exempel när jag köpte min kamera att det under en lång tid framöver inte kommer att vara utrustningens kapacitet som begränsar mig. De mer avancerade funktionerna kan jag skaffa mig om och när jag behöver dem.

Den här punkten underlättas av att följa det första tipset. Om man inte köper så mycket grejer, har man tid och energi att lägga på de inköp man gör.

Med det sagt händer det förstås även mig att galonvantar plötsligt är mystiskt försvunna och att spöregnet piskar ned och att mitt modershjärta är på väg att brista vid tanken på frusna blöta barnfingrar en hel lång dagisdag. Då akutköper jag nytt. Jag söker ju livskvalitet, inte gulagarkipelag.

Utflykt med barn, äta mat ute

Tips 3: Matplanering

Jag planerar alltid maten i förväg.  Det blir billigare och gör det lättare att fatta genomtänkta beslut. Dessutom minskar en bra matplanering risken för svinn, som är en stor kostnad i många hushåll. Här är mina bästa tips för att få en matplanering att fungera:

  • Utgå från vad ni faktiskt äter och brukar laga. Att styra upp en planering om man tidigare spontanhandlat från dag till dag blir så lätt ett enormt projekt där man tänker att man från och med nu bara ska laga fantastiskt avancerad och perfekt mat. Så skriver man en meny och handlar för den men kommer hem från jobbet och är fortfarande samma trötta människa som inte orkar göra egen falafel i en timme, och beställer take away. När jag matplanerar numera har jag som kriterium att vardagsmaten ska ta mellan 20-40 minuter att laga, och jag tänker igenom vilken dag i veckan jag kommer ha mest ork att prova något nytt eller göra något pyssligt. Matplaneringen ska underlätta, inte diktera vilken ambitiös person man borde orka vara.
  • Laga mat så att det räcker till matlåda dagen efter. Ni har nog alla sett beräkningar någon gång på hur mycket pengar en matlåda kan spara. Det är inget fel med att äta lunch ute (om vi bortser från pandemin förstås), ibland behöver man andra intryck eller träffa kollegor eller vad det nu kan vara, men låt det då vara ett behov som uppfylls, inte ett slentrianbeteende.
  • Planera in restdagar. Jag planerar alltid 1-2 dagar per vecka då vi äter rester. Antingen direkt som de är eller lite omgjorda (det kommer ett inlägg framöver med mina bästa ta-hand-om-resterna-tips).
  • Nödmat istället för takeaway. Skaffa dig några trogna nödrätter som alltid funkar när det är kaos och se till att ha ingredienserna hemma för dem. Mina är ugnspannkaka med keso och frysta hallon, den här tomatsoppan, och majscarbonara eller ärtcarbonara. Tänk på att de här rätterna inte behöver vara bäst på alla sätt. De kan vara lite onyttigare och dyrare – de kommer sannolikt ändå vara nyttigare och billigare än att beställa hem pizza.
Läs mer:

Tips 4: Identifiera behov och lev enklare med gratis njutningar

Reklam handlar om att spela på behov vi har, och få oss att tro att en viss produkt är den enda lösningen för att tillfredsställa de behoven.
Att leva enklare och billigare handlar för mig om att kunna ge mig själv vad jag behöver och att jag väljer sättet att göra det på. Det finns så oerhört mycket njutningar som inte kostar pengar.

I våras ville jag känna att livet kändes mer som en semester. Då började jag varje dag med att ligga och läsa bok fem minuter i sängen innan jag steg upp, för morgonläsning känns som sommarlov för mig. Och om kvällarna lagade vi middag och slängde ned i en glasmatlåda från Ikea tillsammans med våra vanliga tallrikar och bestick, stoppade allt i lådcykeln och åkte till stranden och åt där. Ingen specialutrustningar, ingen nyköpt produkt, inga särskilda kostnader men väldigt mycket livskvalitet.

I höstas kände jag mig som om allting snurrade i samma cirklar, inte framåt mot något jag ville utan runt runt på samma fläck. (Inte en helt unik känsla i pandemins sega historiska tristess.). Så jag anmälde mig till en ryskkurs på distans via Dalarnas Högskola. Nu sitter jag varje tisdagskväll på Zoom och tänker på rysk grammatik och hårda och mjuka vokaler och det känns som att något händer.

Jag behöver mycket konditionsträning för att min hjärna ska må bra så jag cyklar dagligen, men jag har inget gymkort. Jag behöver träna mina stackars skrivaxlar, jag kör styrkepass och yogapass från Youtube. Och så vidare.

Låt inte produkter diktera dina behov, låt dina behov diktera om du behöver några produkter och i så fall vilka.

Läs mer:

 

Lådcykel/Lastcykel utan el

Tips 5: Se över dina måsten och experimentera

Följer man de första fyra punkterna får man naturligt lägre kostnader. Det är stora vanor som ger stora effekter, och därför är de basen i en billigare livsstil. Med det sagt kan det vara roligt att experimentera med att pressa kostnaderna och plocka bort så mycket man bara kan. Att utmana tanken om vad man måste ha för att leva ett trevligt liv kan vara ett sätt att spara pengar, men också att börja njuta och uppskatta vissa grejer man har, eftersom man inte tar dem för givet utan ser dem som ett aktivt val. Ungefär som en dusch känns som en lyx efter en vandring men en självklarhet i vardagen. Några saker man kan se över här är till exempel:

  • Måste du ha abonnemang för streamingtjänster? För hur många? Hela tiden?
  • Måste du ha en bil? Månadskort för kollektivtrafik? Vilka transporter vore möjliga att byta ut mot att gå eller cykla? Hur stor skillnad blir det i tid? Om du räknar in att du får motion på samma gång, blir det då en tidsförlust?
  • Måste du ha en ny telefon/dator/ipad? Hur bra måste den verkligen vara? Måste den vara av ett visst märke?
  • Måste du dricka alkohol? Äta godis? Dricka kaffe?

Men kom ihåg: det är den stora tendensen som påverkar mest. Att säga upp sitt Spotify premium kommer inte att spara lika mycket per månad som att inte spontanshoppa kläder när du känner dig trött efter en lång arbetsvecka.

Själv har jag kommit fram till att jag trivs med att leva utan smartphone, att jag hellre har streamingtjänster för teveserier bara ibland (jag brukar ha en streamingtjänst i 1-2 månader och sedan säga upp den och vara några månader utan), att jag hellre har lådcykel än bil, att jag gärna dricker kaffe men inte alkohol. Men också att jag hellre köper cappucino än vanlig bryggkaffe 9 gånger av 10 om jag dricker kaffe på café, och att dyrare soltorkade tomater är godare än de billiga.

Det fina med  att vara vuxen är när man själv får välja.

Läs mer:

Bonus: Tips för läsning och lyssning om att leva billigare och enklare

Här är tips på poddar och böcker som inspirerat mig till de här tankarna.

Och kom gärna med era bästa tips i kommentarsfältet!

Läs mer:

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

4

I år är det tio år sedan jag började på läkarprogrammet. Jag hade nyss fyllt arton. Umeå var januarimörkt och det var trettio minus. Vi bodde precis vid Vasaplan, jag tog buss till universitet på morgonen men promenerade ofta hem. Om kvällarna försökte jag skriva, och jag spelade piano, jag skrev egna låtar på den tiden. Det låg en musikbutik mittöver gatan och jag kunde se den från mitt fönster. Därifrån hade jag köpt mitt vita elpiano som var det dyraste jag ägde.

Fåglar föll ned döda från himlen över hela världen, det sades att det var för att de blivit rädda för nyårsraketer. Folk diskuterade om det var värt att ha en sådan där telefon med internet i, de var så mycket större, men tänk om man kom i en diskussion med någon om en faktafråga, då skulle man alltid kunna ta fram telefonen och googla. Sverigedemokraterna gjorde sin första mandatperiod i riksdagen, den arabiska våren hade just börjat.
Jag läste Spill av Sigrid Combüchen, hon hade just vunnit Augustpriset.
Jag hade ingen aning om vad jag höll på med och var ständigt rädd att gå vilse i universitetets lokaler.

Länge har min tröst när jag tänker på gamla tider varit att jag inte vet någon som har ett minne som jag.
Jag minns doften av kyla och sorlet i Lindellhallens myller av studenter och jag minns smaken av kaffe som kostar fem kronor koppen och hur kläderna skavde och alltid tycktes sitta fel och känslan av kurslitteraturen i händerna, men ännu mer minns jag konversationer. Jag har så många lagrade samtal i mitt huvud. Allt jag sa, allt jag inte sa, vad någon svarade, vad någon måste ha trott, vad jag kanske missuppfattade.

Den där tiden var som det varit i stora delar av mitt liv. Fram tills dess, och senare.
Att jag var på samma gång så liten och så stor. Som pubertala barn som växer massor men inte proportionerligt, blir klumpiga och lite ofärdiga innan det är klart. Fast med hjärnan. På vissa sätt så mogen för min ålder att det var svårt för både mig och andra att fatta hur mycket som var obegripligt.
Det gjorde det så svårt för mig, så många gånger.
Jag gjorde det så svårt för mig, så många gånger. För att jag inte visste något annat sätt.
För att jag visste att andras sätt inte var för mig, men ännu inte hade hittat mitt eget.

Länge kunde jag alltså minnas hur osäker och förvirrad jag brukade vara och trösta mig med att ingen annan mindes det med en sådan detaljskärpa och ordagrant återgivna konversationer. Men nu, när det är ett decennium sedan, och kanske framförallt när jag växt ikapp mig själv, behövs inte den tanken mer. Det spelar ingen roll hur det var och vad som skedde. Det är preskriberat oavsett.

En sådan fantastisk sak med att inte längre vara väldigt ung.
Att man kan förlåta och älska alla sina jag, alla människor man varit, ge dem den självkärlek de alltid förtjänade men inte klarade att ge sig själva.

*

 Liknande inlägg:

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2

En gång skrev jag om hur det är att transportera sig och sina barn med en lådcykel utan el. 
Då hade jag ännu inte envetet trampat den genom en redig vinter. Nu har jag det. Nu vet jag. Det går, det också.

Mössor, vantar, overaller. Fem minusgrader och växlar som fryser, lära sig precis vid vilken temperatur längs vilken del av vägen till dagis som de fryser så man kan ställa växlarna på mittemellan lagom tills det händer. Galonbyxor, regnskyddet över cykelvagnsbarnen. Plusgrader och smältväder, lager av tjock snömodd, trampa och trampa tills även den minsta uppförsbacke gör att det inte går, hoppa av vagnen och skjuta på bakifrån en bit. Mössor, vantar, overaller, halskrage, när smältväder övergår i djupa minusgrader igen, snömodd blir is, man glider fram, får bara inte glömma att bromssträckan blir därefter.

Snedblåsande snö rakt in i ögonen. Vind som aldrig jobbar med en, alltid mot en. Köra fast. Komma loss.

Och jag trampar och trampar och tänker på hur det är att bestämma sig en gång, jämfört med att bestämma sig tusen gånger.
Jag bestämde mig för att jag skulle cykla. Om det råder ingen tveksamhet.
Därför lägger jag ingen tid och tankekraft på att svära över vädret, fordonet, min lårstyrkas otillräcklighet, hur långt det är kvar.
Jag lägger all energi på att ta mig fram. Trampa det som trampas kan. Skjuta på det som skjutas måste.

I en värld av obegriplighet och ovisshet, scenarier och prognoser, längtan och drömmar som återkommande grusas, är detta uppdrag befriande handgripligt.
Man vet när man är klar. Det är lätt att begripa vad som måste göras för att bli det.
Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst och snöslaskiga morgnar och hagelseftermiddagar fyller min kropp med pulshöjande träning varenda dag och det är gigantiskt i sin enkelhet. Och kvällsostbrickan smakar aldrig så gott som i en kropp som slitit.

Den sortens vardagsval som gör en stark i sin kropp, men kanske lika stark i hjärnan.
Och jag fortsätter framåt, utan att snegla bakåt.

Liknande inlägg:

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1

Corona är inte över än. Man längtar efter äventyr men går i samma cirklar.  Snöslask läcker in genom skorna och fötterna blir blöta. Hallar luktar fuktiga galonbyxor, lägenheter är fyllda med pigga men inte barnomsorgsredo snorbarn, ingen vet när den här tiden tar slut och en annan tar vid.

Så man behöver vidga sina vyer via sina öron. Man behöver ett gäng riktigt bra poddavsnitt som tar en till andra tankar och verkligheter ett tag. Man kanske inte orkar få ett tips om en podcast med tvåhundra avsnitt och hitta något bra på måfå, utan vill ha tips på ett roligt specifikt avsnitt att slå på direkt.

Jamen jag gjorde en sådan lista, med podcastavsnitt jag hört och gillat på sistone, inom olika kategorier. Håll avstånd, håll er hemma, håll ut, lyssna podd.

Svartvit tre barn går i skogen.

Tre podcastavsnitt om barn och familj

Svartvitt fönster Österbottens landsbygd

 

Tre podcastavsnitt om ekonomi och pengar

  • Rika tillsammans om fyra-hinkar-strategin. Tänkte du strukturera upp din ekonomi och ta itu med ditt sparande men tror att det ska vara svårt? Här får du pedagogiska verktyg för hur du kan tänka. Plus att rikatillsammans-podden alltid känns så snäll och trygg. Skön att somna till, känns som om någon kommer att lösa allt åt en.
  • Narkonomi i podcasten Kapitalet. Om knarkbranschens likhet och olikhet med vanliga företag.
  • Slowfashionpodden om konsumtion. Intervju med en konsumtionsforskare om varför vi köper, eller inte köper, och om det går att leva utanför konsumtionssamhället.

Tre podcastavsnitt om random allmänbildningsgrejer

Tre podcastavsnitt om personlig utveckling

  • Bortom ekorrhjulet om 365 äventyr. Spännande intervju om att rycka upp och förändra tillvaron. Börjar med en lite bucket-list-kulturen-känsla där jag först får vibbarna av hur det kan bli när vi försöker målinrikta vår väg bort från det målinriktade, men intervjuns längd tillåter den att mjukna, djupna, och bli både reflekterande och inspirerande.
  • Säljteknik med Mikael Arndt i framgångspodden. Vad man än tycker om säljsnack kan det vara fantastiskt att lära sig tekniker för att övertyga andra. I grunden handlar det om att kunna gestalta värde för den andra i det man har att erbjuda, och här guidas man till hur.
  • Dumma människor om konsten att bråka bra. Konflikter kan vara läskiga men det är också nödvändiga. Om hur man gör dem lite bättre.

Tre podcastavsnitt om skrivande

 

Sådär.
Nu håller ni er sysselsatta och stimulerade en stund till.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

1