2019-05-30

Att leva med ångest

Hur ska jag börja.
Hur kan jag sömnlöst glida in här efter en månad och skriva som om att vi hördes igår? Jag hade förmodligen kunnat köra igång med en kul bild på en outfit och sedan vrålat om mitt otroliga bloggformat ”skriv-en-gång-i-månaden”.
Men hela min form och ton är att skriva rakt ut ur en tanke så vi behåller denna ton.

Jag är en ångestdriven person, har alltid varit det även om det är först på senare år som jag har fattat det. Jag har haft ångest sen jag var fem, det är en så otroligt stor del av min person att jag liksom bara tänker att det är min personlighet.
Ni som vet ni vet men ni som inte vet – ångest går upp och den går ner.
Min ångest går i skov och dom är långa. Alltså år.
Både år utan och år med.

Innan Betty föddes hade jag flera år som innefattade panikångest, social fobi och massa tvång.
VA?! sa människor runt om mig. Har aldrig märkt. Konstigt tyckte jag med tanke på hur otroligt märkligt jag kunde bete mig på jobbet som då var en triggande miljö. Det svartnade på ögonen för mig när jag skulle gå igenom ett körschema.
Innan jag och Olof träffades bodde jag i Stockholm och de sista sex månaderna innan jag flyttade hem till Göteborg var ångesten överallt.
Men ingen märkte för jag har lärt mig att hantera den sen jag var just fem.
Några gånger varje arbetspass fick jag sånt påslag av ångest att det svartnade för ögonen, i flera sekunder kunde jag prata med en kollega eller kund utan att se. Jag lärde mig att jobba med synbortfall.

Mitt i ångesten skaffade jag två jobb.
Jobbade förskola på dagen, restaurang på kvällen.
Två dagar ledigt per månad. Jobbade 07.00-23.00
VA?
En morgon ringde jobbet och frågade om jag kunde komma NU pga sjuk kollega.
JAJEBUS sa jag och var på bussen 15 min senare. Kom aldrig till jobbet.
En hållplats in på bussturen stegrade ångesten och denna gången backade den inte efter synbortfall. Tänk er känslan av att svimma samtidigt som du känner dig plötsligt magsjuk. På en buss som du måste åka vidare på. För du måste till jobbet.
Jag tappade all färg och fick krypa av bussen mitt i rusningstrafik. Blev liggande raklång på marken på Södra station. Lyckades ringa min kollega och liksom skämtade ”HAHA FAN VA SJUKT JAG SVIMMADE MEN VI SES SNART”.
Min kollega ledde mig till akuten istället. Det blev ingen utflykt med vår barngrupp.
Dagen efter gick jag till jobbet.
Några månader efter att jag jobbat dubbla pass mer eller mindre varje dag gick jag ner 10 kilo på tre sekunder. Jag blev utbränd utan att fatta det utan trodde bara att jag som vanligt hatade mina jobb så jag sa upp mig och började jobba nattklubb. Lika utbränd.

Och såhär pågick livet.
Jag träffade Olof och flyttade hem till Göteborg. Skaffade olika jobb som jag slutade på lika snabbt för jag ”hatade mina jobb”.
Jag började plugga.
Skolan var ju platsen min ångest blev som störst för första gången. Det visste jag liksom inte förs jag kom tillbaka.
Tre steg in i skolmiljö började ångesten snurra. En två och tre gånger ramlade jag ut i hissen i någon form av panikångest som släppte fem steg ut från skolan.
Jag fortsatte gå. Gick. Hade muntliga prov. Tvingade mig att svara på frågar som jag visste till 789% att jag hade rätt i. Började ifrågasätta lärare som hade fel.
Helt plötsligt styr jag en hel debatt i ett klassrum och ser att jag är ledare i samma klassrum som jag kröp från ett år tidigare.
Jag har vunnit och nu har jag läst över 25 kurser som snart kommer ge mig ett samlat betygsdokument. Jag kommer ta studenten. Jag kommer klara att läsa vidare.
HALLOJ JAG VANN.

Men man vinner liksom inte över ångest. 
Det är i mig och att jag vinner över en ångest betyder för mig att den kommer ta form på andra platser.
Och nu, efter flera år av happy life, insåg jag att den har tagit form och nu är mer utspridd än någonsin.
JAHA men SNÄLLA jag är också trött på att läsa om 90talister och deras ångest men nu blir det såhär och det blir så framförallt för att jag hanterar ångest sådär.
Jag vrålar om den.
För några dagar sedan bestämde jag mig för att jag måste ta i min ångest. Jag måste identifiera alla min ångest och hantera den istället för att ignorera den.

Så jag skrev en lista. Och den var smärtsam.
Och lång.

Från mina anteckningar i telefonen jag sölade ner med tårar och snor:
Visualiserar katastrofhändelser i alla slutna utrymmen jag befinner mig i. Eller eventuellt skulle kunna befinna mig i. Tänker på mig och min familj inlåst i en hytt på en sjunkande båt trotts att vi aldrig åker båt exempelvis. 
Avvikande beteenden (som ej är avvikande beteenden utan kan vara att en person …. inte blippar på sin telefon (HAHA)) i kollektivtrafiken ger puls och jag letar rimliga ursäkter till att gå av. Går sällan av men att inte gå av är en kamp.

Visualiserar hur spårvagnar sprängs och bestämmer varje dag att börja cykla.
Vill inte resa med något annat färdmedel än tåg och bil.
Vill ej äga bil pga höjd chans att vi är med i en bilolycka.

Vågar inte skaffa ett till barn pga större risk att något av dem blir sjuka.
Vågar inte heller skaffa barn pga min ångest nu. Tänker att jag kommer få förlossningspsykos och aldrig bli mig själv igen. Bekräftar rädslan med att tänka att jag inte ägnade en tanke åt det scenariet med första barnet. Är lågintensiv psykiskt sjuk nu och en graviditet kommer förmodligen utlösa det jag har i mig.

Tänker på om det barn vi redan har skulle bli missbrukare eller på något vis må dåligt när hon blir äldre och lägger upp strategier för hur vi ska undvika det. Blir sen orolig att det i sin tur skall leda till det förstnämnda.

Överväger vissa utbildningar (sjuksköterska, barnmorska osv) delvis för att jag vill läsa dem men med en stor vikt i att de kommer behövas även i krig och att det då kan rädda min familj.
Är rädd för att Olof  jobbar på skola, särskilt för att det är en stor skola och därmed större risk för skolskjutning.
Visualiserar sjukdomsbesked. Målar upp hela sjukdomsförlopp. Beräknar sannolikhet.
Tänker att all tid jag inte spenderar med min familj nu är tid jag kommer ångra att jag inte gav den dagen någon av oss blir sjuka.

När jag sparade denna anteckning sa jag att jag skulle ringa läkaren dagen därpå. Nu har det gått en vecka. Och jag har fortfarande inte ringt.

43

Kommentera

Linn

Hej, gled in här av en slump när jag kikade in en annan blogg. Bor du fortfarande i gbg? Jag har tips på en bra vårdcentral och en bra läkare du kan söka till där. Med fungerande psyk.

Jag är utmattad 15 månader in, jag vet vad bemötandet å förståelsen inom vården gör för en. Släng iväg ett mail till mig så svarar jag!

sarahreivinger

Hej Linn!
Bor kvar i Göteborg och kommer maila dig om min vårdcentral som jag har nu inte levererar som önskat. Ska först om främst ringa tänker jag.. Tack!

Anna L

❤️ Jag hoppas hoppas att du klarar av att ringa för det där ska du bara inte behöva klara av att hantera på egen hand.

sarahreivinger

<3

Ellen

tack för att du skrev det här

sarahreivinger

Tack för att du läser!

Linda

Så stor igenkänning. Som tur är vågade jag skaffa fler barn – för varje barn har jag blivit mer ”frisk” dvs ångestfri(are). Något händer med mig när jag sätter ångesten i relation till något större; och det enda som är större för mig än ångesten är mina barn och deras väl och ve. Ibland svartnar det ändå, och jag tänker att jag ska svimma, men det är lättare att hålla ihop sig trots allt. För dom små finns ju där och behöver mig. Och deras behov är så konkreta. Det är en räddning för mig. Hoppas du också vågar! Och/eller att du ringer läkaren! Tack för fint inlägg.

Alice

Tack för att du skrev detta. Så skönt att höra att man inte är ensam. Bröt precis ihop framför min pojkvän. Rädslan och ångesten blev bara för mycket. Tänk om allt går åt helvete tänk om allt går åt helvete runt runt går huvudet.

Så fin blogg förresten, mvh din nya läsare sedan några veckor tillbaka.

sarahreivinger

Bra att du bryter ihop tänker jag, känns som att det är ett sundhetstecken att du reagerar.
Allt kommer inte gå åt helvete. Det kommer KANSKE gå lite åt helvete men det går alltid att rädda. Det vet vi ju. Egentligen.

Kul att du hittat hit!

Sara

Så starkt och fint att du delar. Hoppas, hoppas att du vågar och orkar be om hjälp. Och får bra sådan och får stöd från någon nära. Jag har inte haft några direkta problem med ångest, men har mått svajigt på många andra sätt och gått i terapi från och till i många många år. Tänker väldigt ofta på att det är det bästa som jag har gjort i mitt liv. Klyschigt, men livet är för kort för att inte levas fullt ut och du är för värdefull för att inte ge dig själv en mindre ångestfylld och rikare tillvaro. Det är det som stundtals kan driva mig mest i arbetet med mig själv, att jag måste ge den där personen en bättre tillvaro. Kan bli så ledsen när jag tänker på att jag inte alltid har tagit den kampen för mig själv. Varmt lycka till!

sarahreivinger

Förstår ju att det absolut bästa man kan göra är att göra precis det du gör. Dvs ta hjälp!
Det ska jag göra, förhoppningsvis imorgon.
Tack för pepp!

B

Wow, fint skrivet! Fick mig att inse hur länge jag också har levt med ångest och hur ingen egentligen har märkt det (inte ens jag själv) för att man är så duktig på att leva med det och det blir en del av ens personlighet. Jag tog modet och tog hjälp i år, eller början till det iaf. Att ringa någon och göra det var för svårt, så jag loggade in på 1177.se och bokade tid där. Skrev att jag mår dåligt och behöver träffa någon. Fick en tid några veckor senare (som jag såklart avbokade dagen innan) men bokade en ny och gick. Min läkare var väldigt förstående och bokade in mig till ett möte med en psykolog, lyssnade verkligen och föröskte inte att få mig att ta några piller, vilket jag var väldigt rädd för. Vet egentligen inte vad jag vill säga mer än att jag förstår hur svårt det kan vara men också vilken lättnad det är när man inser att ens känslor inte är konstiga och att läkare verkligen tar det på allvar. Ibland räcker det med små steg i taget, till slut kommer man fram. Börja med att logga in på 1177.se och boka en tid! Lycka till!

sarahreivinger

Det är väl svårt att identifiera ångest när det har blivit så stor del av en själv och inte kommer AKUT från ingenstans. Så bra att du fick hjälp och mår bättre!
Tack för pepp!
Jag ska se om jag pallar att ringa imorgon, annars kanske jag provar att just maila. Visste inte att man kunde göra det faktiskt.

Linn

Hej! Jag är typ likadan, eller har i alla fall liknande ångest. Kan må enormt dåligt över att saker och ting KANSKE går åt helvete i framtiden. Ibland vågar jag inte somna för att då kanske jag dör och då märker jag inte att jag dör ens. Precis som för dig så går min ångest i vågor, den finns alltid med men den är starkare ibland och mindre stark ibland. När jag för tre veckor sedan hade flera ångestattacker på samma dag, utan att något särskilt ens hade hänt, så kände jag att ”fan, detta är inte rimligt” och så skickade jag en förfrågan via nätet om tidsbokning till vårdcentralen. Det är nog mitt enda icke ombedda tips här, att om det känns jobbigt att ringa: boka tid på nätet! Skicka en egenremiss! Vi ska inte behöva må såhär egentligen. Hoppas det blir bättre för dig. Kram

sarahreivinger

Fyfan vad tufft det är när det blir så intensivt och bra av dig att du insåg att man kan och får ta hjälp!
Ska försöka ringa imorgon, annars blir det ett mail! Visste inte att man kunde göra det förs du och en till här tipsade om det.
Tack för pepp!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.