2018-12-20

Om att vara barn av missbrukare

Tänkte skriva en lång text om vad julen varar ända fram till påska innebär för väldigt många barn men det har jag ju redan gjort men eftersom att den jag citerar allra mest är mig själv så ska jag göra precis exakt det nu igen. Jag skrev nämligen om detta förra året och vill så gärna att ni tänker på detta  nu och åtminstone två veckor framöver för det är så himla viktigt för fler än vad ni tror.

Om att vara barn av missbrukare.

Jag ska berätta för er om att vara barn till en förälder med missbruksproblem och vad det gör med ett barn. Hur det formar och hur det tillslut blir en del av barnets person.

Jag är sex år och står på vår frostiga balkong och tittar efter mamma. Kanske kommer mammas silvriga volvo snart. Det frostiga balkonggolvet smälter och mina fötter blir både blöta och snart bortdomnade. Jag vet att mamma slutar jobbet 18. Vet att hon borde vara hemma nu.  Jag är sex år och min tryggaste person har blivit min största oro i livet.
Jag är sex år när jag ser min mamma på en stol i köket. Hon plockar ut en tallrik i taget och släpper rakt ner i golvet. Skriker på ett sätt som jag nu vet är ett skrik man skriker när allt rasar.  Ett skrik som bara finns i en person som inte orkar mer.

Pappa kommer och samlar ihop oss och föser ut oss fyra syskon ur lägenheten som där och då slutade att vara vårt hem. Vi åker och det är tyst i bilen, det finns inte rum för pedagogiska förklaringar om en sjuk mamma som snart kommer tillbaka.
Jag minns ingenting från denna perioden förutom just denna kvällen då mamma springer bakom bilen. När mamma skrek, hur hon jagade sina fyra barn som nu togs ifrån henne, hur hon tillslut gav upp och sjönk ihop på den gula lådan med sand. Tystnad i bilen.
Det finns inte plats för frågor, gråt eller en enda känsla som sträcker sig över likgiltighet.
Sen är det svart. Jag minns ingenting.

Jag blev aldrig missbrukare själv, så blir det ju ganska ofta, men inte med mig.
Kanske hade jag en period men det var liksom aldrig nära att jag hamnade där. .
Vad jag blev är något annat. Jag blev en förälder till en förälder.
Man städar undan. Man lär sig laga mat för hela familjen när man är sju. Man tvättar och håller ordning. Man börjar plocka, tar alltid med sig disk på väg in till köket. Torkar av något när man är på toa. Sköljer handfatet när man borstar tänderna. Ser till att det finns tandkräm . Ställer i ordning och inventerar schampooflaskor.
Man blir mamma fastän att man är sju. .
Det går ett år och vi bor hos min pappas syster. Vi bor i vår husbil på min pappas systers gård. Jag ser bilder från den tiden men minns inget av det. Hur länge bodde vi där? En månad? Ett år?
Plötsligt bor vi ihop igen. Mamma är hemma. Hon har varit full i ett år och är nu sjuk, hela kroppen är trasig och hon är trött, trött på ett sätt som jag förmodligen aldrig kommer att uppleva. Mamma återhämtar sig, hon är hemma i flera år men plötsligt är hon borta igen. .

Jag är 14 år.
14 år och vansinnig. Vansinnig på alla men aldrig på mamma. Jag vet inte vart hon är eller egentligen vem hon är för det skiftar. Min mamma är inte min mamma längre. Hon är en av de vi alla ser på stan. Hon rör sig som dem och agerar som dem. Mina ögon vänjer sig vid det. Ett barn vänjer sig snabbt. De är anpassningsbara och de formar sig.Jag formar mig, min personlighet ÄR ett barn av en missbrukare.
– Vart är Mamma, när pratade du med henne sist?

Telefonkedjan går runt. Varje vecka ringer jag runt och försäkrar mig om att någon pratat med mamma. Försöker träffa henne och känna av hur hon mår. Aldrig bra men alltid levande.
Jag lär mig läsa av hennes tonläge. Hela livet går ut på att hon inte ska sluta svara när man ringer. Aldrig ifrågasätta, aldrig ställa krav, aldrig markera.
Hanterat det som en yrkesperson. Jag reagerar knappt. Jag noterar. För protokoll.
Jag håller mig iskall när hon berättar om dörrar som piper och samhället som bevakar. Jag vet hur man hanterar en psykisk sjuk när jag är 14.
Det är vardag, mitt obetalda yrkesliv.
Jag är 23. Jag har jobbat på way out west och har just växlat ner efter fyra dagars dygnetrunt jobb, är trött. Mamma ringer.
15 minuter efter att hon har ringt har jag rört mig från ena sidan stan till den andra likt en ambulans. Ringer syskon och organiserar oss. Vi agerar som proffs.
Mamma har en psykos. När hon ringer så ringer hon med panik i tonen. Hon tror att hennes yngsta son står på taket hemma hos vår mormor.  Det gör han inte.Min mamma har grävt ner datorer i skogen och är misstänksam mot alla förutom just oss.  Telefonen är avlyssnad. Polisen korrumperad och läkaren på psykaktuen lika så.
Jag är livrädd, livrädd för vad denna rädsla kan få henne att göra.
Sen följer fem dygn som är de värsta i mitt liv. Jag vill fly. Stänga av och inte komma tillbaka förs detta är över. Men jag måste stanna och jag måste vara stadig.

Jag är 27 år.
Min mamma är mycket men hon är inte påverkad, aldrig full och hon svarar alltid i telefon. Tillslut blev hon den mamman jag saknade i över tio år.
Mormorn jag ett tag inte trodde att mitt barn skulle få.
Min mamma har lärt mig mycket genom att vara den mamman hon var, eller inte var, men viktigast av allt är att jag Vet hur det är att känna sig orolig hemma, otrygg med sin största trygghet och jag vet hur det påverkar ett barn.

Jag säger inte att tre glas vin gör någon skillnad för era barns upplevelser kring jul. Jag vet att det gjorde mer för mig än för mina kompisar.
Men. Jag vet att tre glas vin gör skillnad för många barns upplevelse och det som är tre glas i trevligt sällskap med er blir ofta fem till i total sorg när ni gått hem.
64

Kommentera

Tack. Tack för att du delar med dig.

Helena

Tack för att du skriver och delar med dig av detta viktiga.

John

Jojo! Svagt är det inte. ❤️

Så fint du skriver om så viktiga saker!

SaraMy

Så viktig berättelse och så tänkvärt inlägg <3
(ps. din blogg är den första på väldigt länge som jag verkligen läser med brinnande intresse – du verkar vara så klok och smart och rolig osv.osv!)

Ellie

Tack för att du vågar vara så uppriktig. Det är nog något av det finaste vi människor kan ge varandra.
Även min mamma är alkoholist, jag tror tyvärr att hon alltid kommer att vara det. Det gör ont, samtidigt har en acceptans för att det är så gjort mig lugnare. Hennes alkoholism är en sorg som aldrig kommer gå över, och alltid finnas med mig. Men jag har också ljusa minnen av henne och oss…

Barkar Åt Skogen

<3 <3 <3 <3 <3

Sara

❤️

ruffa

Så rakt och ärligt!
SÅ viktigt!
Allt gott till dej/er, och God jul!

Malin

Tack! Fint skrivet!

❤️

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.