GÄNGET!
Sommaren är kanske inte slut men det är min semester och förutom att vara på Öland, måla om golv och FÖRLOVA mig (!) hann jag också bestämma mig för att jag inte kommer bli den bloggaren jag vill vara. Så nu säger vi tack och hej!
Så kul att ni har velat hänga med mig och mitt otroligt sporadiska bloggande och så tråkigt att det inte blev ett mer långvarig häng såklart. DRÖMMER ju om att va så bra på att blogga som resten av gänget.

Häng gärna med mig på instagram istället!
Skriver ju gärna texter i blogglängd även där så se det som ett byte av PLATS bara!

PUSS OCH KRAM!

16


Vad mycket ångest ni har!
Så mycket kommentarer och dm:s på instagram sen jag postade mitt senaste inlägg. ALLA verkar ha ångest. Det visste jag ju redan men fan vad bra det är att prata om sin ångest ibland. Skrattar åt våra orimligheter och liksom känner att hälften av ångesten försvinner samtidigt som vi skrattar åt den.

IALLAFALL.
Livet. Det pågår ju.

Va fin bild absolut men sanningen är att Betty hade hoppat över vilan på förskolan och var 100% på bristningsgränsen när jag hämtade henne.
A l l t var fel.
Men jag hade tyvärr bestämt att jag skulle plocka blommor på vägen vilket Betty inte hade bestämt.
Slutade absolut med att jag satt på huk medan hon satt på mina axlar och vrålade….. MEN DET VAR DET JU VÄRT.

Nu har jag precis avslutat dag nio på elva dagar på jobbet. Kör på en vecka till innan jag går på FYRA veckor semester. Men innan dess ska jag se till att hinna bygga den där bokhyllan jag TJATAT om. Ska visa det snart!

OCH FÖRESTEN!
Följer ni mig på instagram? Gör det tycker jag! @reivinger
Puss och tack för att ni peppar så fint!

12

Hur ska jag börja.
Hur kan jag sömnlöst glida in här efter en månad och skriva som om att vi hördes igår? Jag hade förmodligen kunnat köra igång med en kul bild på en outfit och sedan vrålat om mitt otroliga bloggformat ”skriv-en-gång-i-månaden”.
Men hela min form och ton är att skriva rakt ut ur en tanke så vi behåller denna ton.

Jag är en ångestdriven person, har alltid varit det även om det är först på senare år som jag har fattat det. Jag har haft ångest sen jag var fem, det är en så otroligt stor del av min person att jag liksom bara tänker att det är min personlighet.
Ni som vet ni vet men ni som inte vet – ångest går upp och den går ner.
Min ångest går i skov och dom är långa. Alltså år.
Både år utan och år med.

Innan Betty föddes hade jag flera år som innefattade panikångest, social fobi och massa tvång.
VA?! sa människor runt om mig. Har aldrig märkt. Konstigt tyckte jag med tanke på hur otroligt märkligt jag kunde bete mig på jobbet som då var en triggande miljö. Det svartnade på ögonen för mig när jag skulle gå igenom ett körschema.
Innan jag och Olof träffades bodde jag i Stockholm och de sista sex månaderna innan jag flyttade hem till Göteborg var ångesten överallt.
Men ingen märkte för jag har lärt mig att hantera den sen jag var just fem.
Några gånger varje arbetspass fick jag sånt påslag av ångest att det svartnade för ögonen, i flera sekunder kunde jag prata med en kollega eller kund utan att se. Jag lärde mig att jobba med synbortfall.

Mitt i ångesten skaffade jag två jobb.
Jobbade förskola på dagen, restaurang på kvällen.
Två dagar ledigt per månad. Jobbade 07.00-23.00
VA?
En morgon ringde jobbet och frågade om jag kunde komma NU pga sjuk kollega.
JAJEBUS sa jag och var på bussen 15 min senare. Kom aldrig till jobbet.
En hållplats in på bussturen stegrade ångesten och denna gången backade den inte efter synbortfall. Tänk er känslan av att svimma samtidigt som du känner dig plötsligt magsjuk. På en buss som du måste åka vidare på. För du måste till jobbet.
Jag tappade all färg och fick krypa av bussen mitt i rusningstrafik. Blev liggande raklång på marken på Södra station. Lyckades ringa min kollega och liksom skämtade ”HAHA FAN VA SJUKT JAG SVIMMADE MEN VI SES SNART”.
Min kollega ledde mig till akuten istället. Det blev ingen utflykt med vår barngrupp.
Dagen efter gick jag till jobbet.
Några månader efter att jag jobbat dubbla pass mer eller mindre varje dag gick jag ner 10 kilo på tre sekunder. Jag blev utbränd utan att fatta det utan trodde bara att jag som vanligt hatade mina jobb så jag sa upp mig och började jobba nattklubb. Lika utbränd.

Och såhär pågick livet.
Jag träffade Olof och flyttade hem till Göteborg. Skaffade olika jobb som jag slutade på lika snabbt för jag ”hatade mina jobb”.
Jag började plugga.
Skolan var ju platsen min ångest blev som störst för första gången. Det visste jag liksom inte förs jag kom tillbaka.
Tre steg in i skolmiljö började ångesten snurra. En två och tre gånger ramlade jag ut i hissen i någon form av panikångest som släppte fem steg ut från skolan.
Jag fortsatte gå. Gick. Hade muntliga prov. Tvingade mig att svara på frågar som jag visste till 789% att jag hade rätt i. Började ifrågasätta lärare som hade fel.
Helt plötsligt styr jag en hel debatt i ett klassrum och ser att jag är ledare i samma klassrum som jag kröp från ett år tidigare.
Jag har vunnit och nu har jag läst över 25 kurser som snart kommer ge mig ett samlat betygsdokument. Jag kommer ta studenten. Jag kommer klara att läsa vidare.
HALLOJ JAG VANN.

Men man vinner liksom inte över ångest. 
Det är i mig och att jag vinner över en ångest betyder för mig att den kommer ta form på andra platser.
Och nu, efter flera år av happy life, insåg jag att den har tagit form och nu är mer utspridd än någonsin.
JAHA men SNÄLLA jag är också trött på att läsa om 90talister och deras ångest men nu blir det såhär och det blir så framförallt för att jag hanterar ångest sådär.
Jag vrålar om den.
För några dagar sedan bestämde jag mig för att jag måste ta i min ångest. Jag måste identifiera alla min ångest och hantera den istället för att ignorera den.

Så jag skrev en lista. Och den var smärtsam.
Och lång.

Från mina anteckningar i telefonen jag sölade ner med tårar och snor:
Visualiserar katastrofhändelser i alla slutna utrymmen jag befinner mig i. Eller eventuellt skulle kunna befinna mig i. Tänker på mig och min familj inlåst i en hytt på en sjunkande båt trotts att vi aldrig åker båt exempelvis. 
Avvikande beteenden (som ej är avvikande beteenden utan kan vara att en person …. inte blippar på sin telefon (HAHA)) i kollektivtrafiken ger puls och jag letar rimliga ursäkter till att gå av. Går sällan av men att inte gå av är en kamp.

Visualiserar hur spårvagnar sprängs och bestämmer varje dag att börja cykla.
Vill inte resa med något annat färdmedel än tåg och bil.
Vill ej äga bil pga höjd chans att vi är med i en bilolycka.

Vågar inte skaffa ett till barn pga större risk att något av dem blir sjuka.
Vågar inte heller skaffa barn pga min ångest nu. Tänker att jag kommer få förlossningspsykos och aldrig bli mig själv igen. Bekräftar rädslan med att tänka att jag inte ägnade en tanke åt det scenariet med första barnet. Är lågintensiv psykiskt sjuk nu och en graviditet kommer förmodligen utlösa det jag har i mig.

Tänker på om det barn vi redan har skulle bli missbrukare eller på något vis må dåligt när hon blir äldre och lägger upp strategier för hur vi ska undvika det. Blir sen orolig att det i sin tur skall leda till det förstnämnda.

Överväger vissa utbildningar (sjuksköterska, barnmorska osv) delvis för att jag vill läsa dem men med en stor vikt i att de kommer behövas även i krig och att det då kan rädda min familj.
Är rädd för att Olof  jobbar på skola, särskilt för att det är en stor skola och därmed större risk för skolskjutning.
Visualiserar sjukdomsbesked. Målar upp hela sjukdomsförlopp. Beräknar sannolikhet.
Tänker att all tid jag inte spenderar med min familj nu är tid jag kommer ångra att jag inte gav den dagen någon av oss blir sjuka.

När jag sparade denna anteckning sa jag att jag skulle ringa läkaren dagen därpå. Nu har det gått en vecka. Och jag har fortfarande inte ringt.

45

Vi kan absolut prata om senaste tre veckornas otrolig frånvaro men det är så Otroligt tråkigt så nu skiter vi i det och pratar om helgen istället.

Fredagen började som alltid med att jag gled in med Betty på förskolan 30 minuter senare än vad jag skrivit på schemat. BEFOGAT att ifrågasätta varför jag inte skriver att Betty alltid kommer att komma 09.30 istället för 9.00? Jo för jag har en VISION om att jag någon gång kommer att lära mig att lämna lite tidigare så att jag slipper SLADDA in på jobbet för att sen veva i mig en halv burk kvarg innan jag börjar kl 10.00 men det verkar vara en rutin jag får jobba vidare på.

Hur som helst.
”Det ska bli jättevarmt idag” Sa Betty fröken och ja bah ”ja härligt ha det gott haj”.
Klipp till tre timmar senare. Det blir 27 grader varmt.
Först PANIK för att man, förutom att vara sen in med semesterlapp, också inser att Betty i detta nu är på förskolan UTAN SOLKRÄM. Stressens mamma utbröt men fick förtränga det och tänka på bättre tider. Dvs de då jag gärna badar henne i spf 50 maj-sep.

Olof ringer på lunchen och berättar att han har blivit erbjuden just exakt prick den lärartjänst som han ville ha och jag blev kanske lite TÅRÖGD?
GOTT HUMÖR nu.

Med friskt humör slutar jag jobbet en timme tidigare än vanligt, har nu glömt bort bristen på solkräm och har istället siktet inställt på min nya stil – TJEJ MED CYKELBYXOR.
Tyvärr verkar jag inte vara ensam om den nya stilen för de var slutsålda i min storlek på 1 2 3 butiker innan jag hittade ett par som satt ok i butik 4.
Vaknade dagen efter redo att ta ut min nya stil på tur.
12 grader. Storm. Snedställt spöregn.
Provade stilen raklång i sängen tillsammans med en ostmacka innan jag fick ge vika för göteborgsuniformen.

Till min nya stils försvar gör den sig bättre Stående men man kan inte få allt i världen.

Vad ROLIGT att få plocka fram denna uniformen igen – TOPPEN.

15

Kolla vad långt hår jag fått!? Chockad varje gång jag råkar ha utsläppt.
Kolla också vad bra selfieljus vi har i vårt vardagsrum – perfekt ju.

Jobbar ju söndagar ganska ofta och det bästa med det är att jag slutar tidigt. Vi brukar försöka ringa in min mamma som barnvakt så att jag och Olof kan göra något KUL innan Betty ska lägga sig så att inte hela helgen blir jobbjobbjobb.
Senaste veckorna har ju det blivit ganska lite KUL och mycket sjukdom, flytt och ja ni vet ju.

Så vi gick till 7:ans ölhall. En klassiker i Göteborg. Ser ni golvet. ÄLSKAR. Hade velat ha exakt samma i hallen, badrummet och köket.

Gick vidare till ViViet i vasastan som vi försökt ta oss till hur länge som helst. Ryktet säger ”pissbra mat” och det är allt jag vill ha.

Kom dit innan öppning så vi kollade på alla sjuka husfasader som ju finns i vasastan, tio min innan öppning var det KÖ in? På en söndag? Bra betyg. 

Började med en otrolig drink med koriander! Förstår ju att detta inte känns lockande för den otroliga gruppen som inte gillar koriander men det fanns såklart annat. Vi älskade iallafall denna!

OTROLIG Bhan mi! 10/10

Så FINT? Också så gott. Välbalanserat och liksom perfekt mängd av allt. Som att varje tugga var portionerad. Men också. Så trevlig service, avslappnad och självsäker. Här vet dom vad dom gör och dom gör det bra. Liten meny, inget skryt.
Och en given, vad jag tror pappa, i tracksuit som tog bra och viktiga varv i restaurangen. Gjorde punktinsatser så som att byta plats på vaser osv. Viktig!

Gå dit, ni kommer Inte bli arga.

 

9

Tänk att Betty blev två och ett halv ändå? Att vi är HÄR nu.
Jag har pratat om denna period SÅ länge, ja faktiskt sen innan hon föddes. Jag har ju jobbat på förskola och då har jag analyserat mig till att barn under just två och ett halvt är gulliga och allt det där men det är verkligen efter två och ett halvt det händer. ÄLSKAR att vara med Betty nu. Vi har liksom… roligt?

Skjut inte av nu men jag har tex haft lite problem med lediga helger fram tills nyligen för jag har liksom inte vetat vad vi ska göra HELA dagarna. Har längtat till måndag och avlastning. Ingenting som hon har tyckt är kul har jag tyckt är roligt. Kan liksom inte njuta av en go timme i sandlådan eller se framemot att va hennes personliga gungvakt. Jag ÄR inte en lekplatsperson och jag vägrar att vika mig helt åt att vara förälder. Jag är kanske en sådan som inte är en barnperson?  Jag vill liksom att vi ska va kul IHOP, göra sånt som VI tycker om.

Och nu är vi där. ALLT är kul.
Trotsåldern är till och med härlig, inte för att jag njuter av att hon skriker rakt ut och vägrar sitta i vagnen utan för att hon nu är en egen människa. Med vilja. Humor. Och egna tankar. HERREGUD, jag bryter fan ihop när hon spelar teater och testar olika humör.  Det är som att jag är nykär?!
Förstår absolut att det är runt denna period som folk börjar planera flera barn för allt det jobbiga med första två åren lär ju vara bortglömt lagom till september.

13

En sak som jag TROR krockar med folks fördomar om mig är att jag älskar att träna.
KÄNNS som att folk har en bild av att jag är en sån som tycker att träning är töntigt? Meeen det kanske också är för att en av mina starka personligheter är att jag spelar mycket på att överdriva mina negativa känslor för typ allt? JAJA.
Så e inte fallet.
HELVETE vad jag har njutit av att vara frisk de senaste veckorna. Varit TIMMAR på gymmet. Tagit bilder och synat musklernas återkomst.
En stor del av att träna på gym är att tuffa mig, går in i karaktär, tar plats bland de fria vikterna och spelar självsäker styrkelyftare. Vill att folk ska se mig som en riktigt stark träningsperson.
Tappade tyvärr en skivstång på ansiktet och rakt ner på bröstkorgen när jag körde bänkpress häromdagen. Fick ta kraft typ tre gånger innan jag fick upp skiten så jag antar att jag måste byta gym nu när jag avslöjat att jag en precis lika svag som jag ser ut.
Kul så länge det varade!

14

Håller på med ett projekt som jag också har ägnat mig åt kanske 15 gånger tidigare utan att lyckas.
Jo, jag rensar skiten ur min garderob.
Är skoningslös, varje gång tanken ”denna kan va skön att sova i” dyker upp så blir det raka spåret till sälj&skänk-högen. Missförstå mig helt rätt nu, jag är inte en person med enorm garderob. Kan Verkligen relatera noll procent till folk som säger ”hittade denna, hade inte en aning om att jag hade den haha” – jag vet Exakt vad jag har.
Men.
Jag hatar saker. Hatar allt som är överflödigt.
Vill ha en garderob med fem outfits och allt som ingår i dom ska va i FINA jävla material. TRÖTT på sladdrig tshirt med tre år gamla sneakers som skapar stilen ”14årig skejtare”. Slut på det.

Ringar – enda smycket jag bär utan att känna mig utklädd. Har någon form av dessa varje dag.
Stickad ulltröja – Har rensat ut minst tio stycken som antingen har tappat formen eller är i kass material. Tänker att jag ska ha tre som jag älskar istället för tjugo som jag gillar.
Köpte på 50% på Arket!
Bok – Prioriterar sällan att läsa men försöker ta tid till det. ENKELT när böcker av denna kvallisort dyker upp. Har inte läst en rad än men man fattar ju att denna kommer att skölja över en. Över mig iallafall.

Vårkappa!
Som ser exakt likadan ut som min vinterkappa!
Har kollat på just denna i många år men snälla rara tyvärr för dyr för mig men så gick jag med i facebookgruppen Labels we love och hittade den efter tre dagar av maniskt scrollande. SKRÖT för Olof om hur snygg jag var i den pga sån e jag.

Slut på konsumtion!

9
  • Just wanna view more of
  • Style

Vi har ju som sagt flyttat vilket också upptar exakt all min tankeverksamhet, inte flytten då utan det som följer med att flytta – inredning av ett nytt hem.
Jamen snälla rara kan du VISA något eller vad är det frågan om?
Vi ska ju platsbygga minst en sak i varje rum pga orkar inte kompromissa med vad vi vill ha och eftersom att vi ska bygga själva så tar det…. jamen det tar lite tid.
Viket också betyder att vi liksom inte har någonstans att packa upp våra saker pga allt vi ska bygga är någon form av förvaring. JAJA.

Har jag berättat att Olof jobbar som gymnasielärare och fram till för två månader sedan kombinerade det med att jobba natt två dagar i veckan? Nu är det bara en dag i veckan (BARA!). Jag jobbar ju inom handeln vilket absolut betyder sovmorgon men också sena kvällar och jobbhelger.
SVÅRT SCHEMA.
Men en sak jag ändå orkat med är att byta mattor och HÅLLA PÅ kring de ytor vi inte ska platsbygga något på.
Låt oss se tillbaka till dag tre i lägenheten:

Har stört mig på denna mattan pga för platt, för lite naturmaterial men främst har jag stört mig på att mattan skar sig till bordet OCH soffan. Lampan funkade inte heller pga för liten för rummet och problemen har, som ni förstår, varit enorma.

Blev därför så OKLÄDSAMT glad när min kollega visade mig en riktigt ful produktbild på denna matta pga har letat efter EXAKT denna i flera månader. Jaja, har hittat typ två till samma pris som min årslön men aldrig någon jag rimligtvis skulle ha råd med.

LÄTTAD över att bordet nu blev så som jag visualiserade mig det när jag vrålade att Olof skulle buda fort som FAN när han hittade det på auktion. Funkade NOLL procent med den mörka mattan men funkar 100% med den nya ljusa? Väl?

Visualisera nu en inbyggd bokhylla mittemot och mig strida runt i en SVAL sommardress. TREVLIGT!

16

Skrev ju igår om återkomsten av min energi? Det bästa med det är ju att jag faktiskt orkar laga mat som inte är ”pasta med sås” ibland. OBS! Älskar pasta med sås men älskar också potatis. Och sallad. Men mest av allt så älskar jag ju faktiskt att laga mat. Laga ny mat. Gärna svår. Men oftast snabb, enkel men god mat.

En sak som jag alltid har haft som middagsklassiker är PLÅTMAT. Så hur glad tror ni att jag blev när jag träffade Julia i Malmö för ett par veckor sedan och fick hennes bok plåtmat .
Älskar den! Delvis för att Julia är sjuk i huvudet och fotade allt på en frostig balkong? Själv? Maten frös till is?
Men också för att man ju fastnar i att göra sammasammsamma. Men nu använder jag boken som ett instagramflöde, scrollar mig genom bilder och bah JAHA, detta är också en god kombination den tar vi. Så står man och river typ äpple som man blandar med senap och turkisk yoghurt för man hade inte majonäs som receptet sa och det blir så gött? TREVLIGT.

Tycker ni ska köpa en till er själva men OCKSÅ som present? Flyttahemifrånpresent? OJOJ vad bra, tacka mig sen. JAJA. Och Julia då.

 

11