2020-11-02

Tankar från vardagen

De nya restriktionerna kom förra onsdagen och sen dess har mer eller mindre allt ställts in. Om jag tidigare spenderade mycket tid i trädgården har det nu blivit ännu mer. Klädd i mina nya funktionskläder såklart, vad annars. Vågar nog påstå att de redan känns värt pengarna. Bästa känslan när man köpt något dyrt men inte vet om det kommer kännas värt.


I fredags var jag i stan för att ta lite nya pressbilder och på vägen hem köpte jag två kransar på torget till våra två ytterdörrar. Och väl hemma kom jag på att vi har tre ytterdörrar. Detta känns så symboliskt på något sätt, jag försöker mentalt komma ifatt hur ofattbart vuxen jag blev, som över en natt. Det var bara fem år sen jag spenderade majoriteten av tiden utanför jobb på Londons diverse restauranger och barer, med en cocktail i ena handen och Tinder i mobilen i andra, typ. Att nu bo i villa med fyra(!) barn och kontinuerligt slänga fram halvfabrikat till middag för att man *inte hinner med*, nej men det är så sjukt. Absolut, fem år är ganska lång tid, men inte så lång tid.

På tal om halvfabrikat hade jag som mål att sänka både krav och ambitionsnivå när jag blev mamma. Å ena sidan har det väl gått sådär (har ju tex spenderat stora delar av min mammaledighet med att jobba), men å andra sidan är hemmet nu ofta vad jag för ett år sedan hade kallat för totalt bombnedslag, och det är inte sällan jag föreslår fiskpinnar till middag. Och på något sätt känns det som en seger? Ja men allt behöver inte vara så perfekt och prydligt hela tiden. Huset är ett hem, och i det bor jag och mina fem bästa personer. Det får väl vara lite stökigt, så länge alla mår bra.

Och idag var vi på BVC för Poms fyra-månaderskontroll. Fyra månader. Vad är det i ett liv? Inget och tydligen allt. Det är ofattbart för mig att om fem år är Pom bara fem år. Herregud. Han ska vara svinliten svinlänge. Och jag är redan så trött. Haha. Trots att han fortsatt sover helt okej, trots att han inte är grinigare än vad som kan väntas. Jag är helt slut. Och varje gång jag tycker att något är svårt blir jag lite chockad. Som om jag tänkte att jag inte skulle tycka något var svårt. Eller att ”jaja det blir bra”. Och det blir det såklart, det vet man ju. Men småbarnschocken. Nu är den här. Med mf råge.

26

Kommentera

Så bra att ha som målsättning att inte göra det så himla perfekt. och va stolt över det. heja fiskpinnar!

Ja! Heja fiskpinnar indeed ❤️

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.