2020-09-28

Det går upp upp upp, och ibland går det ner

Ibland känns det som att jag mått provocerande bra sedan förlossningen. Att det provocerar. Jag vet att det gör det och det tycker jag är konstigt och sorgligt på många sätt men ja, det har fått vara så. Våren var en bergochdalbana för de flesta, och i mitt fall gick diskussionerna varma här hemma om huruvida jag och bebisen skulle kunna flytta till Silicon Valley eller iallafall London, ensamma, för att följa med till bolaget som köpte företaget jag jobbade på. Skulle H kunna pendla varannan vecka? Skulle de tre stora barnen flytta med, kanske deras mamma också? Det var minst sagt tumultartat. Påfrestande. Så när allt det landat i att vi inte alls ska flytta och när bebisen väl kom och jag mådde bra kändes det så gött och njutigt att bara få göra det. Fastän folk gärna påpekat att ”ja nu går det bra ja, men vänta bara tills X”.

Och nu kanske X har kommit. De senaste veckorna har jag känt mig låg, lättirriterad, ledsen, inte alls på humör. Så nu troubleshootar vi här hemma. Jag har ju så smått börjat jobba, jag tackade ja till några uppdrag när Pom var runt åtta veckor gammal och fortfarande sov sig igenom dagarna. Det gör han inte längre och att parera jobb med en vaken bebis går riktigt dåligt. Så, inget mer jobb efter min sista deadline 15 oktober. Min kille påpekade att vi går och lägger oss riktigt sent. Det gör vi inte alls, sa jag, och gick in på Fitbit-appen som visade att vi går och lägger oss mellan halv ett och halv två varje dag. Herregud? Ja, så igår kväll gick vi och la oss kvart över elva. Alltid nåt. Jag tittade på Netflix dokumentär The Social Dilemma och började fundera över Instagrams roll i mitt liv. Jag älskar Instagram, det gör jag. Men det får inte alltid plats så mycket nyans där och på sistone har många av mina konversationer där mest gjort mig trött. Så jag har faktiskt raderat appen. Haha. Ja men jag kommer ju ladda ner den snart igen fattar ju vem som helst, men just nu känns det bra med en paus.

Och slutligen är det nu tre veckor sen jag satte in en p-stav. Och tyvärr misstänker jag att det är denna som ligger bakom det mesta. Det är första gången jag tar hormonellt p-preparat på åtta år och det känns sådär. Riktigt dåligt, till och med, om det är denna som ligger bakom min nedstämdhet. Men nu rättar vi till allt det andra och så ser vi om det blir bättre. Och om inte får man väl ta ut skiten och se om man kan hitta något annat, något bättre.

Japp. Det går upp upp upp, och ibland går det ner.

30

Kommentera

Det bästa med framtiden är väl att man alltid kan ta nya beslut! Tycker det är så fint att du testar dig fram och se vad du trivs med. Heja dig och heja er <3

Tack snälla bästa Frida ?

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.