Jag tror hårt på att var sak har sin tid och därför försöker jag leva mer i nuet snarare än att längta efter saker som komma skall. Men med det sagt har jag längtat så himla mycket efter vår bebis. Med försiktig entusiasm för tänk så skulle något ha gått fel. Och så har jag också vetat om riskerna kring baby blues och förlossningsdepression. Jag har som många andra haft min beskärda del av psykisk ohälsa och vet att om man tidigare dragits med till exempel ångest är riskerna för förlossningsdepression större. Och nu har det ju visserligen bara gått tio dagar sen Puffen kom men jag mår så himla… Bra? Allt känns bara bra. Till och med saker som tidigare varit jobbiga eller knövliga känns nu lätta. Och det som faktiskt är jobbigt, typ ständiga akuta blodsockerfall eftersom jag nu ofta glömmer att äta, sömnbrist och annat, känns också ganska hanterbart. Det hjälper säkert att jag är påhejad av min kille, familj och vänner, för gud vad man upptäcker vilket episkt support network man har när man skaffar barn. Eller man och man. Jag har återupptäckt vilka fantastiska människor jag har runt omkring mig, som överöser både mig och Puffen med kärlek, peppiga sms, presenter, hejarop och allt därtill. Moderskapet verkar också ha gjort mig väldigt mycket mer förlåtande, mot mig själv och kanske också mot andra. Alltså, jag är ju knappast ett pro på blöjbyte till exempel och de läcker kanske lite väl ofta hehe men istället för att tänka att ”gud vad jag är sämst på detta” tänker jag mer att ”hoppsan, kanske får kolla en blöjbytevideo till och bättre lycka nästa gång, det blir bra det här”. Mer ”jag lär mig”, mindre ”gud vad dåligt detta går”. Jag kan absolut svettas i panik när det kommer en arg vindpust ner i barnvagnen, eller när jag oroar mig för att bebis är för varm eller för kall (eller för varm på magen men för kall på fötterna) eller för vad-som-helst, men vartenda orosmoment rationaliseras med att alla orosmoln är biologiskt inbyggda i mig och det är exakt detta som är min uppgift här och nu. Att oroa mig för min bebis och se till att han, och jag, har det så bra som bara möjligt är. Och vi har det faktiskt underbart.

10

Med risk för att låta ganska så lagom pompös och pretto måste jag ändå säga att jag älskar livets alla eror. Jag flyttade hemifrån som 15-åring och har haft så många tydliga eror sen dess. Gymnasiet såklart där jag parerade plugget med 20-30 timmar per vecka jobbandes på ett kafé och spenderade lönen på kläder, taxiresor(!) och fest. Första åren i London där jag jobbade som fashion buyer och levde loppan på London Fashion Week, och därefter jobb och studier i bland annat Wales, Sydafrika och Uganda. Sen tillbaka till London där jag sedermera började bygga min karriär inom startup PR. Inte sällan hade jag flera olika jobbkontrakt samtidigt och jag försökte jämt och ständigt optimera för att bygga så smart och effektivt som möjligt. Karriär, sparkapital, självkänsla. Under många år kändes det som att ens mantra var hustle, hustle, grit, grit. Tackade ja till allt och gjorde allt för att inte missa en enda av de möjligheterna som kom ens väg.

Det har såklart varit svinkul. Jag har älskat alla jobbresor, sena kvällar på kontoret, tentaplugg, utlandsvistelserna som många gånger varit riktigt overkliga. Människorna man träffat och äventyren man fått vara med om. Att få jobba hårt har känts som ett privilegium. Samtidigt har min egen drivkraft ofta varit en rädsla för att misslyckas med byggandet av allt möjligt. Karriär, sparkapital, självkänsla, för att nämna något. Så ja, det har varit svinkul, men herregud vad man har slitit. Därför är det en otrolig känsla att nu få ligga på soffan i vårt fina hem med vår fina bebis, se tillbaka på de senaste 15 års byggande och konstatera att wow, det har ju gått riktigt bra det här. Livet har ju bokstavligen talat precis bara börjat, men på ett sätt känns det ändå som att komma i mål. Att nu får man skörda. Allt hårt jobb, allt slit och alla sena jobb- och pluggnätter har lett en just precis hit. Till ens familj och till en känsla av att nu behöver man inte oroa sig för något världsligt alls. Vilken ofantlig ynnest. Ja, nästan lite svindelkänsla. Livet va. Vilken grej.

31

Hej från bebisbubblan! Det verkar som att vi har fått världens lugnaste bebis. Han äter och sover och äter och sover. Ibland är han lite ledsen men det är sällan det inte kan hjälpas med mat eller en liten sång. Såklart har den första veckan varit lite skakig, men mest för mamman dvs jag. Som första-gångs-mamma oroar jag mig för plötslig spädbarnsdöd, för att han ska få i sig tillräckligt med mat, för att sätta blöjan bra, för att ge tillräckligt nackstöd osv osv osv. Ja men det finns tusen saker att oroa sig för och det är så himla skönt att ha en medförälder som är ett superpro samt lugn som en filbunke.

Sista magbilden innan igångsättning! BF+12.

Idag är det hur som helst en vecka sen Puffen kom. Jag hade ju gått tolv dagar över tiden när jag gick på min tredje rutinundersökning på BB. Eftersom jag fortfarande bara hade öppnat mig en centimeter trots dagar av förvärkar och det nu hade gått tolv dagar rekommenderade läkaren en igångsättning. Sagt och gjort. Jag blev inlagd direkt på morgonen, messade H som kom med BB-väskan och hämtade hem min cykel. I och med nya restriktioner på grund av covid fick han inte vara med under igångsättningen, utan endast när förlossningen gått in i den aktiva fasen. Personalen förberedde mig på att igångsättningen skulle ta minst 24 timmar och denna tiden skulle jag alltså vara själv. Det kändes mer än okej, jag åt massor med god mat som H hade packat ner, kollade serier, gjorde en Q&A på Instagram och kände mig allmänt pepp. Jag fick en dos cytotec varannan timme ungefär och det var inte förrän tolv timmar senare som värkarna faktiskt började komma igång på allvar och med stor intensitet. Under graviditeten gick jag och H en Föda Utan Rädsla-kurs online och tillsammans tränade vi på alla verktyg medan jag andades mig igenom ”värkar”. Värkarna iscensattes genom att H nöp mig allt vad han kunde i innanlåret i cirka en minut. Det var vidrigt såklart, inte minst för att vi tränade på detta ganska mycket och ofta, men under förlossningen gjorde det att jag hade extremt mycket enklare att hantera smärtan på egen hand. Jag trodde att de riktiga värkarna skulle vara mycket värre eller helt enkelt annorlunda, men faktiskt skulle jag säga att smärtan under öppningsfasen är jämförbar med lårnypen. Detta gjorde att jag hanterade värkarna under öppningsfasen med bravur. Det gjorde ont men jag visste hur jag skulle hantera smärtan.

Runt midnatt började jag dock känna mig ganska utmattad och jag hade svårt att sova i och med med värkarna. Hittills hade jag endast använt Ipren, tens-maskin och en kam för avledning av smärta som smärtlindring. Barnmorskan erbjöd mig då en sovdos som bland annat innehåller lugnande. Jag är extremt skeptisk till användandet av opiater men efter en överläggning med personalen kom vi fram till att det var det bästa för att ladda energi inför den aktiva fasen. Sovdosen gjorde att jag kunde somna och jag slumrade mig sen igenom värkarna hela natten.

Runt 10 nästa morgon, 26 timmar efter att jag först kom till sjukhuset, började jag känna mig ganska less. Jag hade ont såklart, saknade H, och grät en skvätt mellan värkarna i uppgivenhet över detta sjuka med att föda barn mitt under en brinnande pandemi. Tanken var ju att H skulle ge mig massage under öppningsfasen, att jag skulle bada, att vi skulle vara tillsammans. Men efter ett fint telefonsamtal med H återhämtade jag mig och vaggade fram och tillbaka i rummet i några timmar tills barnmorskan äntligen kom in vid 13 och sa att ”nu flyttar vi dig snart till förlossningen”, dvs snart får H komma. HURRA.


Väl inne på förlossningen säger de att de kommer att fortsätta igångsättningen genom ballongmetoden. Efter över ett dygn av cytotec-shottar undrar jag dock om vi inte snälla kan se hur mycket jag öppnat mig först. Det visar sig då att jag är tre centimeter öppen. Inte supermycket, men tillräckligt för att undvika ballongen och istället ta hål på hinnorna så att vattnet går. Därefter blir jag erbjuden epidural och lustgas och tackar ja till båda. Jag var inte alls förberedd på att jag skulle få epidural så tidigt utan jag var mentalt förberedd på väldigt mycket mer smärta. Epiduralen gjorde att de nästkommande timmarna kändes som… ja men typ som en dejt? Jag och H åt vattenmelon och drack blåbärssoppa, skrattade, hade fantastiska samtal och hade det hur mysigt som helst. Jag hade fortfarande värkar såklart och med ökad intensitet eftersom jag även fått värkstimulerande dropp, men jag kände inte så mycket av dem och kunde andas mig igenom dem utan konstigheter. Till slut kom barnmorskan in och beordrade oss att sova lite inför utdrivningsfasen. Tråkigt tyckte jag som ville hänga med min kille hehe, men vi slumrade till och sov i någon timme.

Vid 18 kom krystvärkarna och det svåraste under hela förlossningen. All vår förberedelse för att hantera värkarna gick ut på att vara tung och avslappnad i kroppen samt att djupandas. Men nu kom krystvärkarna och barnmorskans instruktioner var att jag absolut inte fick lov att krysta. Alltså: var tung i kroppen, spänn dig ej, men gå totalt emot kroppens instinkter som just nu är att krysta. Det var exakt så svårt som det låter. Vid denna tiden är jag dessutom ganska borta och rätt svår att kommunicera med. Men jag står på knä, vaggar fram och tillbaks för att hjälpa bebisen ner i födelsekanalen, och till slut säger barnmorskan till mig att vända mig på rygg.

I mitt förlossningsbrev skrev jag att jag, såklart, ville undvika bristningar i största möjliga mån. Därför ville jag inte föda på rygg, eftersom forskning visar att detta ökar risken för bristningar. Min barnmorska sa dock att hon har lättare för att förlösa när den födande ligger ner och därför rekommenderade hon detta även till mig. Jag litade på henne och intog ryggläge. Under 23 ganska overkliga minuter krystade jag och efter önskemål fick jag både känna bebisens huvud och se honom krystas fram i spegel. Det var otroligt. Ja men det var så sinnessjukt faktiskt. Jag fick inte alls den superkraften och superenergin som jag hört andra prata om när de kunde känna bebisens hjässa komma fram, däremot kände jag mig totalt chockad. Som att jag aldrig på riktigt hade vågat hoppas att det faktiskt skulle komma en bebis.


Men det gjorde det. 20.23 den fjärde juli kom Puffen till världen. Han var såklart underbar. Ett mirakel på alla sätt. Förlossningen gick inte alls till så som jag hade tänkt mig, men det var på många sätt en drömförlossning ändå. Min bebis kom ut välbehållen, jag behövde bara sy ett litet stygn, och genom hela förlossningen kände jag mig trygg, stark, välinformerad och, faktiskt, vid gott mod. Jag är så glad och tacksam för min förlossning och att den gick så bra. För att H och jag var ett superteam, till och med när vi inte var tillsammans. Och för att jag kände mig så pass trygg att jag utan vidare litade på personalen och deras rekommendationer. Det kunde kännas ganska abstrakt att förbereda sig inför förlossningen, men jag är så glad att vi gjorde det och att vi gjorde det ordentligt. Det resulterade i en drömförlossning, trots dåliga förutsättningar.


Och sen började det nya livet med världens bästa Puff. Mer om det senare.

39

I två och ett halvt dygn har han funnits men det känns så himla mycket längre. Allt är nytt och man når nästa nivå i Mamma Pappa Barn ungefär varje halvtimme. Och så är det ofattbart hur en helt ny liten människa kan kännas så självklar och så hemma från första anblick.

I fredags morse blev jag under en rutinkontroll inlagd för en igångsättning och i lördags kväll kom han. Jag hade en drömförlossning mer eller mindre från början till slut. I teorin finns det mycket att klaga på. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig och min kille fick bara vara med i tio timmar av 36 på grund av nya direktiv i och med covid. Men trots detta var det en fantastisk förlossning och jag är så glad, nöjd och stolt över hur vi förberedde oss inför förlossningen och hur det gjorde att vi kunde hantera det oförutsägbara på allra bästa sätt. Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse senare i veckan, just nu ville jag mest kika in och säga att han är här, äntligen är han här, och livet känns komplett.

48

En av de bästa sakerna med min kille (ja men det finns så många) är att han alltid ställer så roliga frågor. Han är minst lika nyfiken som jag och ofta går det att packa upp frågorna som ställs på så roliga sätt. Igår frågade han vad mitt livs fem bästa köp är. Ursäkta men hur rolig fråga? Vad ÄR ens ett bra köp? Mycket mer än face value visade det sig när vi gick igenom köpen. Vi tittar.

Vardagsrummet på Kirseberg

✨ Lägenheten på Kirseberg ✨
Eller som jag kallade den, 46 kvadrat Real Estate Gold™. Efter att ha befunnit mig i kontexten av Londons bostadsmarknad i över åtta år trodde jag aldrig att jag skulle ha möjlighet att köpa en egen bostadsrätt. Det är såklart mycket dyrare i London än i Malmö, men utöver det måste man också ha 20% i handpenning vilket blir en gigantisk skillnad. Dessutom är ju hyrorna högre i London så möjligheterna att spara är avsevärt lägre. Inom ett år efter att jag flyttat till Sverige hade jag dock lyckats spara ihop till en handpenning och utöver att det är en av mina bästa investeringar någonsin vad gäller avkastning var det en *fenomenal* känsla att äga sitt eget boende. Att veta att ingen skulle kunna be en att flytta, chockhöja hyran eller ha några som helst synpunkter på hur man inrett. Jag älskade den friheten så mycket. Lägenheten var min borg. I slutändan bodde jag där bara i ett år men det är ju en annan historia…

Trädet och jag

✨ Trädet ✨
Året var 2017 och som växtälskare hade jag länge velat ha ett gigantiskt fiolfikusträd. Samtidigt kände jag att jag inte kunde rättfärdiga ett inköp av en växt för flera tusentals kronor. Men så kom dagen då mitt ex äntligen flyttade ut ur lägenheten vi hade bott i tillsammans och jag kände att fuck it, nu köper jag ett träd till mig själv för pengarna jag själv tjänat. Sagt och gjort. Samma vecka cyklade jag till Anna Gouteva här i Malmö och la en beställning på ett ruskigt dyrt träd i någon slags frigörelse. Trädet är nu 22 år gammalt och jag älskar det fortfarande. Min förhoppning är att något av kidsen eller barnbarnen ska ta över det när jag gått bort hehe, det hade varit så himla fint om det fått leva förevigt.

På biblan på SOAS, University of London

✨ MacBook Pro ✨
Jag hade exakt 0 SEK på sparkontot när jag år 2012 bestämde mig för att börja plugga. För att vara helt ärlig hade jag inte ens ett sparkonto. Inte heller hade jag en dator och jag fattade ju att detta var viktigt att ha som student. Att spara ihop pengar till en dator genom jobb fanns det ingen tid till, så istället gick jag emot alla mina principer och köpte en på avbetalning med skyhög ränta. Jag räknade ut att med studentrabatt skulle datorn och räntan totalt kosta lika mycket som datorn hade gjort kontant fast utan studentrabatt. Jag har inte köpt något på avbetalning varken före eller efter och jag betalde av datorn på mindre än ett år men jag minns att jag ändå tyckte det var läskigt att ha en avbetalningsplan med hög ränta på vad som egentligen var ett konsumtionslån. Men, detta till trots är det ett av mina bästa köp. Det var en investering i min framtid och avgörande för att jag skulle kunna studera. Lånet och datorn möjliggjorde mina studier och allt som kommit därefter. Tack datorn <333

Sluta-röka-nyckelringen

✨ Nyckelringen ✨
Jag hade varit en av-och-till-rökare i flera, flera år när jag flyttade ihop med min kille och hans tre kids för ett och ett halvt år sen. Jag ville absolut inte att kidsen skulle få reda på att jag ibland rökte och till slut blev det mest irriterande att behöva planera cover-ups om jag tex hade varit ute på några drinkar. Detta var den främsta anledningen till att jag till slut bestämde mig för att sluta. Det handlade inte om pengar eller hälsa för så himla mycket rökte jag inte. Jag räknade på det och på ett år la jag ungefär 55 kronor/vecka på cigaretter. Men jag bestämde mig att sluta för kidsen och för att det till slut var störigare än det var positivt/snuttefiltigt. I samma veva bestämde jag mig för att ha en stående överföring av 55 kronor i veckan till ett konto jag döpte till ”istället för cigaretter”. Detta kontot skulle finansiera totalt onödiga lyxsaker som jag älskade men aldrig annars köpt, och efter ett år köpte jag denna mest fantastiska nyckelring från Mulberry. Det kändes som världens slös och världens lyx, men i efterhand har det visat sig vara fantastiskt. Varje gång jag tittar på mina nycklar (flera gånger om dagen) påminns jag om att jag tog ett fantastiskt beslut för kidsen och för mig själv och som resultat kunde jag köpa denna ganska sinnessjuka nyckelring. Jag älskar den så mycket och känslan den ger mig är värd så mycket mer än vad jag betalde för den.

Ja, det var det. Jag kunde inte komma på ett femte fantastiskt köp. Visst, klart jag har gjort andra bra köp, men inga som har haft så stort symbolvärde eller haft lika stor ekonomisk utväxling. Jag har ju köpt fler datorer sen den där första MacBook Pron, men inga andra datorer har gett samma ekonomiska utväxling eller varit lika avgörande för min framtid. Jag har också köpt andra dyra växter men inga växter har betytt så mycket som trädet gjorde efter att jag lämnade ett värdelöst förhållande. Så ja, en ganska så rolig fråga från min kille öppnade upp en lång diskussion om vad jag värdesätter i livet och varför vad är viktigt. Älskar det, älskar honom, och älskar våra diskussioner.

34

När man gått en vecka över tiden i Malmö blir man erbjuden kontroll på BB varannan dag för att hålla koll på bebis, mamma och moderkaka. Där är jag nu. Jag har gått tio dagar över tiden och idag var jag inne för min andra varannan dag-kontroll och blev också erbjuden en igångsättning. Förra veckan hade jag nog tackat ja i ren desperation men idag undrade jag mest om det fanns en medicinsk anledning att sätta igång förlossningen. Och utöver att jag ”gått över tiden” finns det ingen anledning. Alla värden ser bra ut, bebisen har ordentligt med fostervatten och hans lilla hjärta bankar på som det ska. Att då sätta igång förlossningen hade nog mest känts konstigt, så jag tackade nej och kände mig så himla stolt och vuxen och ansvarsfull över att kunna motstå frestelsen att få se bebis så snabbt som bara möjligt är. Sen kom barnmorskan in för en undersökning och konstaterade att jag är en centimeter öppen! Wow. Började lipa såklart. Kände mig så uppgiven när jag i förrgår, åtta dagar över tiden, var helt stängd så till den milda grad att barnmorskan utbrast ”här var det lukket och stängt!”. Att jag nu öppnat mig *en hel centimeter* känns som ett mirakel. Världens längsta centimeter.

Sen cyklade (japp) jag vidare till Farm2Table, åt en smoothie bowl och nu ska jag vidare till Mini Rodini som tydligen har 70% rea i sin Malmö-affär. Och sen då? Nej men jag kommer väl lägga mig på soffan och kolla några avsnitt The Morning Show. Och kanske jobba mig igenom några värkar om man har tur. Vilken ✨PANGDAG✨. Tack livet för det.

35

Nej men hörrni, vilken vecka. Under många år har jag jobbat hårt på att förbättra min kapacitet att styra mina tankar kring omständigheter jag inte själv kan kontrollera. Ofta med bra resultat. Jag har skrivit en del om detta bland annat här och här. Men denna veckan tappade jag det lite.

Jag har nu gått en vecka över tiden. Det i sig är ju inget konstigt alls, men av någon anledning har jag låtit mina tankar kring detta löpa amok och jag har varit arg både på min kropp och min bebis för att de liksom inte sätter igång?! Under flera, flera veckor gjorde jag allt för att förhindra att sätta igång förlossningen eftersom jag hemskt ogärna ville missa sluttampen på jobb kring att vi gick ut med uppköpet. Detta är nu 10 dagar sen och det känns som en evighet. De första dagarna var väl ok och jag tänkte mest att det är bra att jag faktiskt får lite vila mellan jobb och bebis. Men allteftersom tiden har gått har jag blivit mer och mer frustrerad och uppgiven. Och det hjälper just precis ingen alls, allra minst min bebis. Och kanske ännu mindre min stackars kille hehe. I kombination med sommaruppehåll på terapin och att jag mest ätit glass till frukost, lunch och middag de senaste veckorna har det uppstått något som mest påminner om en perfekt storm.

En kompis skickade ett podcast-avsnitt till mig där man diskuterar hur det finns en risk att stress kring due dates och att gå över tiden ironiskt nog skjuter upp förlossningen. Som höggravid behöver man ju ingen stress och inget adrenalin, man behöver lugn och ro och oxytocin. Jag började också tänka lite på hur detta faktiskt påverkar min relation till bebisen. Vill jag verkligen stressa fram bebisen och börja vår livslånga relation med att vara arg? Haha. Nej. Det vill jag inte. SÅ med det i åtanke har jag nu följt det fantastiska rådet om att göra planer jag ser fram emot för varje nästkommande dag. Helst ska planen vara så rolig att tanken på att missa det gör en lite irriterad. Idag har jag till exempel testat ett nytt pastarecept och slipat ett av två trappräcken i trädgården inför en ommålning. Jag älskar ju att hålla på med sånt så det var perfekt. Imorgon ska jag ut på lunch, sen göra en plan för uterummet och inhandla soffa och annat. Tanken är att jag, bebisen och resten av familjen sen ska hänga i uterummet resten av säsongen/livet. Perfekt.

Och så väljer jag nu att aktivt lita på kroppen tills jag har data och evidens på att något kanske är fel. Jag har hittills haft tur nog att ha en totalt felfri och exemplarisk graviditet. Jag är inte ens officiellt överburen så all stress som skapas kring detta kommer bara från mig själv. Och nu får det lite vara nog. Bara att tänka detta och göra en slags analys kring veckan som gått har redan hjälpt och idag har varit den bästa dagen på mycket länge. Och nu ser jag fram emot att gå på lyxlunch imorgon! Bra så.

Kvällens för mig nya recept: Sofia Woods vodkapasta
18

Nej, BF+2 och ingen bebis ännu. Trodde absolut inte att denna eviga fråga skulle irritera mig, trodde jag mer skulle tycka det var mysigt och kul att typ bli tänkt på? Men nu känner jag mest att ”nej, jag har fortfarande inte lyckats leverera”. Som om jag ligger efter på ett kvartalsmål. Vill absolut inte tänka på min förlossning och/eller bebis som ett kvartalsmål men man är väl lite arbetsskadad tyvärr.

BF +1

Så vad gör man när man inget kan planera men ändå gillar att, tja, göra saker? Gjorde en pedi igår och en hinnsvepning idag. Som en bisarr påse gott och blandat.

Lagade gazpacho till middag igår utifrån detta recept. Tog ungefär en kvart och blev mycket gott, hade nog till och med blivit ännu godare om man hade hällt i några isbitar.

Och så dagens ultimata höjdpunkt: spela Fia med knuff med 9-åringen i trädgården. Fick såklart spö två gånger i rad men vad gör väl det. Ikväll ska vi packa ihop hela familjen och ha picknick på stranden. Och vilken sommar vi får va! Himla tur det.

14

Ja, så kan man verkligen beskriva veckan. Sista, första, på så många olika sätt.

I tisdags cyklade jag till Geijersgatan 53 för en glasspaus. Vi var på upphällningen med en stor nyhet på jobb som skulle komma ut på torsdagen, men det var det ingen som visste då.

 

Senare under dagen kom det ett bud med en push present från mig till mig. Har visserligen inte pushat så mycket än hehe, men tänker att det spelar mindre roll. Det var någon som sa att väskan ser ut som en godis, det är en fantastisk beskrivning tycker jag. Och så vill jag att allt i livet ska vara som godisar. Denna ska jag ha när jag går långa barnvagnspromenader. Jag älskar att promenera men har inte kunnat gå längre än cirka 150 meter på tre månader nu, helt värdelöst. Jag har inte haft så många bebis-målbilder, men en målbild jag däremot haft är att kunna gå på promenad igen. Saknar det så mycket.

 

Sen blev det onsdag och jag var som tur var fortfarande gravid. Jag hade nämligen en pangdag inplanerad, sådär fem dagar innan bf. Jag hade bokat bord på Vollmers i stan för mig och några kollegor för att fira torsdagens nyhet, och som extra firning bestämde jag mig också för att gå och få en blowdry (!) innan middagen. Detta hör ju verkligen inte till vanligheterna, tror det kanske är livets andra blowdry? Men ska man på Vollmers så ska man.

 

Vollmers var såklart fantastiskt. Nästan lika bra som sällskapet. Fem timmars skratt, och lite gråt, torra skämt, högt i tak, snabba repliker och lagom mycket käbbel. Precis så som mina år på Mapillary har varit. Cyklade hem med lagom mycket gråt i halsen, av tacksamhet och ödmjukhet och en nyttig dos nerver inför torsdagen. Då gick vi nämligen ut med den gigantiska nyheten att Facebook har köpt upp Mapillary och Mapillary är med andra ord numera en del av Facebook. Fantastiskt roligt för alla inblandade. Jag kommer framöver berätta lite mer om vad detta innebär för mig konkret, men framförallt kan jag redan nu säga att jag nu gått på föräldraledighet. Hurra!

 

Midsommar var med andra ord en lugn kväll. Bara jag och min kille, vi åt lite lax och nypotatis och spelade Fia med knuff mellan mina förvärkar. Ja, igår trodde jag nästan att Baby B var på ingång men alla värkar och sammandragningar försvann så fort jag somnade under kvällen. Och det är väl lika bra det egentligen, så att man får en faktiskt paus nu innan bebisen kommer. Jag har beräknat förlossningsdatum imorgon (!), är lagom otålig men känner ändå att det är ok. Han kommer när han kommer.

 

Och tills dess gör jag detta. Klappar Katten, målar om trappräcken i trädgården, drar upp ogräs, tittar på föreläsningar om amning, äter tusen glassar. Och andas lite.

Vilken vecka va. Kommer komma ihåg den för evigt.

20

Under väldigt lång tid fattade jag inte att det fanns ett namn för det som gjorde att jag undvek jobbmingel och att jag på fester och liknande gömde mig på toaletten under långa stunder. Och jag visste absolut inte att 15% av Sveriges befolkning lever med det som kallas för social ångest. Däremot visste jag att mingel och småprat var en stor skräck som påverkade mig både fysiskt och psykiskt. Jobbmöten, stora presentationer, eller ens public speaking har aldrig varit ett problem för mig. Då har jag haft ett tydligt uppdrag och alltid vetat vad som krävs för att leverera. Så är det inte med informellt småprat där den sociala spelplanen ser helt annorlunda ut och ofta känns ganska oförutsägbar.

På fredag är det midsommar och det är exakt ett sånt tillfälle som jag tidigare förknippat med ångest kring att säga eller göra saker som bryter mot sociala koder. Förra året var jag till exempel på en fantastiskt trevlig fest men hade ändå en skräck för att på något sätt göra bort mig, och då har ändå min sociala ångest blivit bra mycket bättre de senaste två åren.

Midsommar förra året. Vad som inte syns i bild är att jag spenderade stora delar av kvällen gömd på toaletten.

Det finns garanterat lika många sätt att jobba med sin sociala ångest som det finns människor som har ångest. Här är tre saker som hjälpt mig med min ångest i sociala sammanhang som till exempel midsommarfester:

✨ Kom förberedd
Det låter kanske cyniskt att förbereda sig för att ha ett ”avslappnat” samtal på fest men jag tyckte ju sällan att det var särskilt ”avslappnat” att prata med främlingar på fest/mingel/vad-det-nu-än-är. Snarare tyckte jag att det var extremt jobbigt och påfrestande. Därför brukar jag alltid se till att ha ett förråd med frågor och följdfrågor att ställa folk. Folk älskar ju att prata om sig själva hehe, så detta brukar funka riktigt bra. Jag tänker helt enkelt ut frågor beroende på tillställning. På en midsommarfest där jag inte känner någon utöver värdarna kan det till exempel vara ”vad jobbar du med”, ”hur kom det sig att du hamnade där”, ”jaha, så då pluggade du X i Y?” och så vidare. Efter bara två, tre frågor brukar konversationen flyta på av sig själv.

✨ Hitta en kontext
Jag är kanske inte världens bästa småpratare, men däremot är jag riktigt bra på att göra. Därför brukar jag alltid försöka hitta saker att hjälpa till med—tex duka på och/eller av, fixa med drinkbord, fylla på snacks osv. Med andra ord brukar man oftast hitta mig i köket. En annan sak jag också försökt göra är att hålla utkik ifall någon till exempel spelar spel. Då erbjuds ännu en kontext där spelreglerna är lite tydligare och det finns givna saker att prata om.

✨ Det är ok att gå hem
Det var en enorm lättnad när jag kom på att jag faktiskt kunde tillåta mig själv att gå hem om det blev för mycket. Man måste inte stanna kvällen ut. När jag var yngre kändes det som ett nederlag att gå hem, som om jag hade misslyckats med någonting. Jag brukade pina mig igenom sociala tillställningar och jag vet egentligen inte varför. Numera är jag mycket snällare mot mig själv. Jag vet om att jag lever med social ångest, ibland är den bättre och ibland sämre, men detta är något jag måste förhålla mig till och jobba med. Om jag har en dålig dag är det helt okej att gå hem, och det är fantastiskt frigörande att faktiskt känna detta.

Samtliga av dessa knep funkar ju dock bara i stunden. Om man vill jobba mer långsiktigt med sin ångest finns det i forskningen stort stöd för KBT-behandling. Tyvärr ser verkligheten ut som så att 40% av de som någon gång funderat på terapi aldrig kommer till skott och därför känns det extra kul att skriva detta inlägget i samarbete med Mendly. Jag brukar ju inte göra några samarbeten men detta känns både kul och viktigt, framförallt med tanke på min egen erfarenhet av just social ångest.

Mendly erbjuder nämligen KBT-behandling i en ny tappning—behandlingen sker via chat från din telefon, som patient kan du skriva till din psykolog 24/7 och det finns ingen väntetid för att påbörja behandling. Behandlingen bekostas av landstinget och kostar därför inte den enskilda patienten någonting—med andra ord, precis som om du hade gått via din vårdcentral. Samtliga terapeuter hos Mendly är legitimerade psykologer eller psykoterapeuter och som patient har man samma terapeut genom hela sin behandling.

Jag är som bekant ett stort fan av både terapi och thought management. Tyvärr vet jag också om att man som patient ofta behöver utstå långa köer för att få terapi. Med Mendly kan man dock påbörja sin behandling direkt och man har hela tiden uppsikt över sin behandlingsplan direkt i telefonen. Du kan läsa mer om Mendly och hur du signar upp här.

15