Imorgon fyller jag år. Det gör även familjens snart-tioåring. Att det inte är helt lätt att dela födelsedag blev vi varse om för några år sedan när han önskade sig köttfärsröra till middag. Det var min första födelsedag med kidsen och ja, köttfärsröra är kanske inte min favoriträtt hehe eller det jag önskar äta när jag fyller år. Sedan dess har vi delat upp dagarna. Nu firas jag den 19e och så får F den riktiga dagen.

Det betyder att jag just i detta nuet ligger i sängen med en kopp kaffe och hör hur hela familjen stökar där nere. Jag har önskat mig våfflor till frukost. Och linneservetter, juice och massor med kramar. Senare idag ska jag jobba (klassikern), åka och simma, och ikväll blir det hemmagjord pizza med amarone innan vi rundar av med bakelseprovning till efterrätt. Fem olika bakelser för fem personer att dela, alla får smaka av allt och så blir det betygsättning. En fin liten tradition.

Ja, imorgon fyller jag 31 och jag känner mig rik. Tänk att man får ha det såhär bra. Att höra familjen stöka är den största gåvan av alla. Och nu kommer dem!

21

I torsdags när jag flåsade som bäst på barnvagnsjympan pep telefonen till. Det hade kommit ett paket till mig på posten. Så fort jympan var över joggade Pom och jag raskt bort till postutlämningen och sen hem igen för att öppna detta härliga.

Ett paket! Från mig till mig! Jajamensan. Inte bara nalkas det en födelsedag, på sistone har jag också tagit mig an en del roliga jobbuppdrag. Det gör mig så glad att folk kontaktar mig och vill anlita mig för olika saker. Kände för att fira.


Och hur firar man bäst om inte med Ganni? Nä. Tänkte det.

Ett par otroliga boots. Jag har inga vinterboots jag faktiskt gillar, ja förrän nu dådå.


Otroliga är dem. Perfekt klumpiga, och lika snygga till klänning som till byxor.


Älskar dem faktiskt. Tog på mig dem nästa gång jag skulle ut och fick tyvärr akut skoskav efter 500 meter, så nu hoppas vi att skomakarn kan töja ut hälen något. Blir så ledsen annars. Men tills dess lever vi på hoppet! Och compede, hehe.

Hur som helst, stort grattis Sandy! Tack Sandy.

(ps – de verkar vara slut på hemsidan, men en liknande variant finns här)

18

En kväll i veckan träffas vi, fyra småbarnsmammor som egentligen inte känner varandra men alla älskar att bada.

Iklädda tjocka tröjor, mössor och raggsockor beger vi oss ut på en brygga. Ibland i Sibbarp, ibland på Ribban.


Jag älskar ju att bada och är extremt uppstissad varje kalliskväll. Rafsar ihop mina grejer och kastar mig på cykeln. Och när vi väl kommer fram hoppar jag direkt i plurret. Idag fick jag veta att det är tydligen inte så man kallbadar, man ska gå ner i vattnet.

Nåväl. Efter ett snabbt dopp med några simtag fram och tillbaka korkar vi upp termosarna med te och plockar fram det numera traditionsenliga chokladet. Med 85% kakao såklart, så att de ammande mammorna vars bebisar är mjölkallergiker också kan få en bit.


Och så sitter vi där med vårt te och snickesnackar tills solen har gått ner och det blivit helt mörkt. En underbar paus i vardagen. Kallisklubben va, vilken grej.

40

Om två veckor fyller jag 31. En ganska intetsägande ålder. Förra året slog jag på stort och hade en megafest här hemma med inhyrd kock som lagade en sexrättersmiddag, efterföljande hotshots och dans till fem på morgonen innan vi rundade av med presentöppning. Kanske en av mina roligaste kvällar någonsin? Och två veckor senare blev jag gravid. Minst sagt ett värdigt avslut på livet utan barn!

I år blir det betydligt lugnare. Det blir middag med familjen och brunch med några vänner. Fint det också, och väldigt passande för 2020. Min kille undrade vad jag önskade mig och först kändes det vulgärt att över huvud taget önska sig något. Jag har det mesta. Kanske till och med allt. Men när någon frågar, ja då får man svara. Här kommer den, den första önskelistan jag skrivit på kanske… Ja men tjugo år?


Megavas av Saskia Cort
Saskia har nyligen börjat sälja sin keramik och lyllos den som köper. Älskar allt, men allra mest den gigantiska vasen. Den hade gjort sig perfekt i vårt sovrum. Mmmm. Nu är ju tyvärr just den gula vasen redan såld MEN jag är ganska säker på att hon gör på beställning.

 

Aesop Reverence
Nu är badkarssäsongen igång och vad passar då bättre än en flaska Aesop Reverence? Inte mycket. Detta är egentligen handtvål men jag använder den som body wash i och med att den är exfolierande. Den har varit en favorit i badrumsskåpet sen 2012 men nu är det längesedan jag unnade mig en flaska själv.

 


Rund badborste
På samma tema hittar vi denna runda badborste. Visste ni att jag har hemmaspa varje söndag kväll? Nej hur skulle ni kunna veta det. Men varje söndagskväll spenderar jag en timme i badrummet. Skrubbar, filar, färgar, rakar, smörjer och håller på. En rund badborste hade gjort spautrustningen komplett.

 


Kapsylöppnare
Några av er kanske minns att jag köpte en fantastiskt fin kapsylöppnare på loppis i somras. Den föreställde en fågel och typ tjugo personer skrev på Instagram och sa att deras farmor/mormor också hade haft en sån. Tyvärr upptäckte jag för några veckor sedan att tanden på öppnaren var av och därför var den helt obrukbar. Vilket himla fint sammanträffande då att denna fantastiskt roliga kapsylöppnare från Skultuna nu är på rea! Måste vara ödet.


Två timmars styling och shopping med Filippa
Jag är tyvärr ingen hejare på att handla kläder second hand. Jag blir mest trött. Men nu är det stora delar av min garderob som måste rensas ut efter graviditeten och jag är nog lite vilsen i min stil. Filippa är en sann second hand-veteran och jag blev SÅ impad när jag såg resultatet av en av hennes konsultationer. Så ja, detta kanske skulle kunna vara något? Det kvalar iallafall absolut in på önskelistan!

 

En gigantisk salladsskål
Vi är ju en fyrabarnsfamilj (ja det är så sjukt faktiskt) och vi gör ofta gigantiska sallader. Just nu serveras de i en glasskål från Ikea och det hade varit roligt att addera en stor skål i någon rolig färg eller form till samlingen. Det är inte så lätt att hitta gigantiska skålar, men denna från Jacobs Butik i Skurup tyckte jag var både fin och rolig. Man gillar ju roligt. Oj, skrev jag nu fyra ”roligt” på tre rader? Ja nu blev det så. Roligt!

Ja, det var det hele! Ser så fram emot att fylla år.

18

I lördags gav Pom och jag oss ut på ett äventyr. Ciao Lola, matstudion och restaurangen på Karlskronaplan, skulle ha en liten loppis och utförsäljning av porslin och annat. Vi hade egentligen andra planer men jag fick syn på några koppar på deras instagramkonto och blev blixtförälskad. Kastade mig själv och Pom på bussen och hoppades vara där vid öppning.

Det var vi inte. Vi kom fram 20 minuter efter öppning och jag började kallsvettas(!) när jag såg horden av människor utanför.

Bad föreståndaren hålla ett öga på Pom medan jag gick in och hoppades att ingen annan var där på samma koppuppdrag.


Som tur var verkade det inte så! Flera koppar stod kvar. Jag haffade 10 snabbt som tusan. Pratade lite med konstnären som målat kopparna och frågade om han skulle kunna tänka sig att ta beställningar på till exempel skålar. Det skulle han, så vi får se om det kanske läggs en beställning framöver.

Sen tog vi bussen hem igen och varje dag sedan dess har jag druckit mitt morgonkaffe ur en av dessa fenomenala koppar. De är oväntade, roliga, och precis lagom kaxiga.


Att all cups are bastards har man ju till exempel vetat sen länge.

Samma med att den som väntar på något gott är dum i huvet. Nu ska det va!


Och så min personliga favorit: för mycket e lagom. Helt rätt!

Jag älskar dem alla och ser fram emot ett långt och härligt liv tillsammans. Konstnären, Mats Haglund som driver Create Destroy Design Concept, kan ni följa här.

15

På en vecka har vi hunnit med tre kräftskivor. Otroligt ändå. Jag älskar ju typiskt svenska traditioner som midsommar och kräftskivor. Tror det har att göra med att jag var borta från Sverige så länge? När jag sen kom hem ville jag frossa i allt svenskt och lite av det hänger fortfarande kvar, trots att det nu är fyra år sen jag flyttade hem.

Hur som. Kräftskiva var det! Jag pitchade in till kidsen att vi skulle ha kräftskiva här hemma en ganska så ovanlig fredagskväll för att fira skolstart. Sagt och gjort. Av någon anledning lyckades jag få stresspåslag av att jag pitchat in detta till kidsen, tills jag kom på att de bryr sig prick noll om huruvida dukningen ser ut som något hämtat från Svenskt Tenns showroom. ”Köp kräftor, sen är det klart”, som min kille sa hehe.


Jag köpte kräftor och killen gjorde västerbottenpaj. Vi hällde upp vars ett glas vin, kidsen fick cider och sen gick vi laget runt och skålade för valfri sak från veckan som gått. Jag skålade för kidsen och att de nu börjat mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Så stort.

Ja dukningen går ju knappast till världshistorien som sagt men kvällen fick ändå högsta betyg, framförallt när ett av barnen konstaterade att ”gud vad detta är mysigt”. Nä men inget gör en gladare. Då känns det verkligen som att man får MVG++.


Dagen efter var det dags för kräftskiva nummer två. Jacob hade tagit examen och bjöd in till examensfest tillika kräftskiva hemma hos hans föräldrar i Viken. Jag kladdade på lite läppstift och tog Pom med mig.


30 pers var vi, på den största tillställningen jag varit på sen covid började. Kändes nästan som förr.


Jag är så glad att vi kunde vara med men i ärlighetens namn blev det inte så många kräftor för mig hehe. Det är också enda gången jag fått lite dåligt samvete för att jag släpat med mig Pom på galej. Även om jag själv bara drack ett halvt glas vin var det fest med allt som hör till och det var lite ovant att navigera med ensamt ansvar för bebis (H var hemma med de stora barnen). Det gick ju bra såklart, inte minst efter att H smsade med lite pepp och sa att jag absolut inte behövde ha dåligt samvete. En av anledningarna att jag tycker att H är världens bästa pappa är inte bara för att han är det för sina barn, utan också för att han är en så fantastiskt stöttande och fin medförälder. Tack livet för det ❤


Slutligen smsade Petter och Kajsa och bjöd in till en spontan kräftskiva på deras altan i fredags. Så himla trevligt.


Denna stod på den öppna spisen och gjorde mig varm i hjärta och själ. Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam som sagt.

Och ett tu tre hade Pommsen varit på sina tre första kräftskivor! Nu tar vi kräftpaus tills nästa år.

17

Hade det inte varit typiskt att bränna ut sig under föräldraledigheten? Herregud. Jag har ju haft den stora ynnesten att hittills ha en väldigt lugn och snäll bebis som inte har något emot att flänga med mamman på äventyr. Jag ammar och byter blöjor i affärer, på gymmet och på gatan. Vi går på Kallis, diverse restauranger och hemliga möten om spännande jobbuppdrag. Det är barnvagnsjympa, kallbad med nya bekantskaper och otaliga dinner parties som både ska hållas och gås på. Jag har kanske aldrig haft ett så rikt socialt liv som de senaste sju veckorna och det har ju varit underbart. Men det börjar också ta ut sin rätt. Nu har vi haft två nätter av ganska kass sömn och jag inser ju att det är ingenting i jämförelse med de som kämpar på vecka efter vecka, månad efter månad. Men jag känner mig helt slut som artist.

Samtidigt har jag så svårt att komma till ro. Jag är rastlös och utmattad. Det är som att hela världen brer ut sig med roliga möjligheter och saker man ska passa på att göra nu när man är ledig med bebis. Och samtidigt vill man ju såklart inte missa tiden med bebis. Man vill ju gärna inte vakna om sex månader och inse att ens spädbarn blev en storbebis medan man själv hade fullt upp att titta i restaurangmenyer och bjuda in till massa dinner parties hehe.

Såå vi ska försöka ta det lite lugnare. Kanske bara göra en plan per dag eller kanske till och med varannan dag. Snusa mer, stressa mindre. Fast stora vida världen lockar.

Dagens lunch i hemmets lugna vrå.
27

Jag har inte lämnat Sverige sen januari. Faktiskt har jag knappt lämnat Malmö, med undantag för en resa till Koster och en till Trelleborg och Skäralid nu i sommar. Jag gick från att åka på jobbresor 1-2 gånger i månaden till att inte resa alls. Det har varit SÅ skönt. Jag älskar att resa men gud vad välbehövligt det har varit att inte stressa kring avgångstider, passkontroller osv, kanske framförallt i och med graviditeten. Men med det sagt, igår var det dags! Jag och Pom tog tåget över till Danmark för att göra Köpenhamn över dagen.


2020 i en bild. Numera är det krav på ansiktsmask i dansk kollektivtrafik, så för första gången under denna pandemi haffade jag en ansiktsmask. Vi hämtade masker på Skånetrafiken på Malmö C. Pom var, som ni ser, lagom road.


Vi tog metron till Amager för att hämta upp Carro, min bästa Köpenhamnsbo. Hon hade fyllt år och jag ville bjuda på födelsedagslunch i utbyte mot hennes moderåd. Som väntat passar ungefär 5% av min garderob efter graviditeten och jag är lagom trött på de fyra klänningar som passar 🙃 dags att uppdatera med andra ord!

Men först lunch som sagt! Pom var i sin bästa sovstämning. Han bara sover och sover och sover.


Mycket god fisk på Amager Fiskehus.

Efter ett kort pitstop hemma hos Carro för att hämta upp en jacka begav vi oss till Boii Studios. Har sällan stött på en bättre klädesbutik. Rimliga prisnivåer på fantastiska klänningar med episk passform. Älskar.

Bland annat denna fina fick följa med hem. Mmm.


Pom sov sig igenom hela besöket fram tills vi skulle betala. Då blev det ett akut blöjbyte på golvet hehe, innan vi gick hem till Carro igen och hämtade upp hennes Nora. Otroligt sjukt att vi alla helt plötsligt har barn. Har fortfarande svårt att fatta.


Mammor på språng! Vi promenerade i rask takt med siktet inställt på Ganni Postmodern, Gannis outlet som ligger mitt i Christianshavn.


Testade både klänning och kjol men hittade inget som satt bra, och skorna jag klämde på fanns inte i min storlek. Kanske lika bra det.


Och ett tu tre var klockan 18 och det var dags för oss att ta på oss ansiktsmasken och hoppa på tåget hem igen. Tack Köpenhamn för en fin dag på byen! Vi kommer snart igen.

18

Nu när bebis är här och allt känns ganska enkelt (ja faktiskt) är det svårt att komma ihåg att det fanns en tid när allt inte kändes så himla enkelt. När det till och med kändes ganska svårt, så pass svårt att MVC skickade en remiss till BUP. Jag går ju i terapi för egen del och har gjort det i över tre år nu, till samma tant som hjälper mig att förstå massor jag tidigare inte sett eller kunnat förstå på ett bra sätt. Men efter att ha varit ganska orolig och mått dåligt under delar av min graviditet tyckte MVC det var en bra idé för mig att gå och prata med någon som specialiserar sig på barn och föräldraskap. När jag var i andra trimestern började jag därför gå till BUP och pratade där om mina rädslor inför det stundande föräldraskapet. Framförallt var jag rädd att inte kunna knyta an ordentligt, för hur gör man det egentligen om man som liten själv inte hade någon primär och konstant anknytningsperson? Kan man vara en bra förälder om man inte själv växte upp med några föräldrar? Hur gör man för att inte traumatisera sina barn på de sätten man själv blev traumatiserad på som liten? Och så vidare.

Idag promenerade jag och Pom in på mottagningen, vårt första besök efter förlossningen. Vår tant ställde massor med frågor kring mina tidigare farhågor. Minnet är ju kort och det var nästan lite lustigt att höra henne ta upp saker jag tidigare oroat mig rejält över, som nu med facit i hand har blivit så himla bra. Det kunde man ju inte veta då såklart, och det är heller inget jag tar för givet. Att kunna knyta an, till exempel. Jag känner väldigt stark kärlek till vår bebis och är så tacksam för det. Och samtidigt vet jag också om att det inte hade varit något konstigt om det inte var så, ibland växer kärleken fram och det är precis lika normalt. Men oavsett kändes det så fantastiskt bra att promenera in med Pom och känna att gud vad bra det blev. Jag känner mig trygg i mitt föräldraskap och han verkar hittills vara en ganska trygg bebis. Så ja, så pass bra känns det att vi faktiskt inte behöver komma hit mer. Kanske ses vi igen. Men förhoppningsvis inte.

37

Jag har aldrig sett mig som någon som tränar, trots att jag sprungit två halvmaror, gjort en halv tjejklassiker (som jag tyvärr var tvungen att avbryta på grund av min graviditet), tagit tennislektioner i ett år och haft PTs i flera, flera år. Jag började inte träna förrän jag var 16-17 och som liten höll jag inte på med någon sport och var därför alltid en av de sist valda på jympan hehe. Så nej, trots otaliga tusenlappar och timmar som lagts på träning känner jag mig ändå inte riktigt som en sån som tränar.

Och med det sagt, herregud vad jag saknar det. Jag har fortfarande inte varit på efterkontroll hos barnmorskan efter förlossningen, vilket innebär att träning utöver barnvagnspromenader inte är tillåtet. Jag hade ju absolut kunnat trotsa detta och träna ändå, men jag har respekt för vården och tar i det här fallet det säkra före det osäkra.

Så jag tar barnvagnen och går. Och går och går och går. Min splitternya Fitbit berättar att jag promenerade 24215 steg igår, hela 15.45 kilometrar. En genomsnittlig dag går jag 16458 steg, det vill säga 3458 steg mer om dagen än mitt dagliga mål om 13000. Jag älskar att promenera och saknade det så under graviditeten. Men när jag går riktigt långt, som igår, får jag ibland en molande smärta i magens nedre regioner. Och trots att jag hade en felfri graviditet och förlossning börjar jag ändå undra om livmodern håller på att lossna där inne av allt mitt promenerande. Haha ja men det är så sjukt att man ens ska behöva tänka denna tanke, men det gör jag.

Så jag går hemåt i lite långsammare tempo. Längtar efter min efterkontroll, längtar efter att få springa, längtar efter gymmet, längtar efter känslan efter ett hårt gympass. Längtar efter att träna och längtar efter den jag är när jag tränar.

Och inser att jag kanske är en sån som tränar trots allt.

På gymmet i vecka 11. Kommer ihåg att jag tyckte jag såg sååååå gravid ut hehe.
16