2019-05-24

Vilken pärs!

Jag kan inte sova, jag drömmer om akuten, läkare, förhöjda värden, infektionsläkare, utslagen som sprider sig över hela kroppen, klådan, smärtan och när jag sitter och gråter mig in på akuten, mina händer och fötter som blir blåa när jag sitter och väntar på min tur.

Denna veckan blev ju inte riktigt som jag tänkt mig, minst sagt. Det började i måndags med vad jag trodde var ovanligt många myggbett efter söndagens besök i huset (även fast vi inte har så mycket mygg där). Som jag sen trodde var bett från fågelloppor. Men när utslagen sprider sig och svullnar börjar jag bli lite nervös. Så får en inpressad tid på vårdcentralen av en snäll sköterska som hör att det nog inte är myggbett. Jag träffar en läkare i 2 min som säger att det är nässelutslag och skriver ut antihistaminer. Han hade inte fel, men under natten till tisdag blir allt radikalt värre.

När jag vaknar är min läpp 3 gånger så stor, båda mina ögonlock har svullnat upp och kroppen börjar göra riktigt ont. Jag vaknar tidigt och hulkgråter i soffan. Somnar om och när jag vaknar har killarna gått. Jag gråter och somnar omvartannat. När Anton kommer hem kan jag knappt röra mig. Mina händer och fötter har svullnat upp och jag kan inte ta mig upp. Då åker vi till akuten.

Där mina händer och fötter blir blåa och jag får ganska snabbt medicin, som hjälper så sakteligen. Lämnar blod och blir kvar på en stressig akutmottagning i 6 timmar innan jag får träffar en läkare, som kollar och lyssnar och säger “vi ska bara ta ett infektionstest för säkerhetskull, det kommer säkert vara ok“. Som kommer tillbaka med skyhöga värden och efter det går det rätt fort. Sammanlagt får jag träffa typ 7 olika läkare. Jag blir kvällens snackis, för ingen vet vad det är. Ingenting stämmer. Jag, som knappt reagerat på något i hela mitt liv, har fått en kraftig allergisk reaktion. På något. Med en eventuell kraftig infektion i kroppen. Infektionsläkarna säger att dom “inte förstår någonting“, öppnar dörren stressat när sköterskan tar mitt blod med telefonen i örat och säger “ta ett sånt här test, och detta, och detta också“. Jag läggs till sist in.

Klockan 03 somnar jag på avdelningen och när nya sköterskor kommer för att mer blod kl 05.30 är jag helt slut. Gulliga gulliga sköterskor som frågar om jag har familj, barn, osv för att distrahera att det knappt går att hitta mina ådror för jag är så svullen. Då brister jag och hulkar fram “att jag har en son som heter Algot och han är 4 och jag älskar honom mer än allt annat och vill bara hem till honom“.  Jag har aldrig varit sjuk på det här sättet, och hann nog blir lite rädd. Och trött. Sårbar.

Medicinen hjälper sakta med säkert, till sist kan jag börja mina fingrar igen. Utslagen har spridit sig till ansiktet och benen och jag kan bara ligga ner men börjar må bättre. Träffar fler läkare, nyfikna läkarstudenter som ber mig berättar allt igen, till sist är jag så van att jag inleder med ett “vill du se utslagen och lyfter täcket“. Ivriga, nyfikna ögonen och ett “oh ja dem hade rätt, det är ett spännande case“. Hela tiden med värme och glimten i ögat, mitt allmäntillstånd är ok, och det är skönt med lite humor och distans. Sista infektionsläkaren jag träffat undrar om jag har “bråttom hem till Eskilstuna / AIK matchen“, när jag frågar om jag får gå hem. Dom är snälla, mänskliga och jag får vara mer än bara utslag. Han berättar att de har haft morgonmöte om mig, pratat med någon senior expert uppåt i landet och eftersom medicinen hjälper så får jag komma hem, men tätt uppföljning förstås. Så idag ska jag tillbaka.

Nu är nästan alla utslag borta, kvar är bara mörkröda rodnader över stora delar av kroppen när den kämpar med att få bort det sista. Och jag är helt slut. När jag kom hem brast det och när jag tittar på bilder (som är lite för intima och groteska för att publiceras) så känns den här veckan som 1 månad och 1 timme samtidigt. Tacksam för så fin sjukvård, medicin som vi har och att äntligen få vara hemma hos Algot som sagt till Anton när jag var på sjukhuset att “vi kan låtsas att mamma är hemma”, eftersom han saknade mig.

Idag har jag mitt återbesök, får se vad som säger och hoppas innerligt att detta var en engångsföreteelse. Hur som, både läkarna och kroppen har ordinerat vila.

Så vi hörs på måndag, tack för ni orkade läsa.
Det var skönt att skriva av sig.
Det är också medicin.

106

Kommentera

Kajsa

❤️

midis

kram!

Mia

Men gud!! Tänker att det måste ha varit en fruktansvärd och väldigt surrealistisk situation. Satt på bussen på väg till jobbet när jag läste din text och fick tårar i ögonen, blev väldigt berörd. Fint att höra att du bemöttes på bra sätt i vården, är ju så betydelsefullt! Fint också att du ville dela med dig. Kram!!

midis

Tack snälla du. Det var väldigt obehagligt och man hinner ju bli rädd. Men nu går det helt klart bättre. Tack för omtanken, betyder mycket!

Føler med deg!
Gikk gjennom ca samme HELVETE (for det er det det er!) for noen måneder siden da jeg fikk samme type reaksjon på antibiotika. Jeg skrek og gråt og var redd at huden og kroppen aldri ville bli normal igjen.
Men det har den blitt, selv om det tok noen uker før jeg var helt fin.
Etter dette lovte jeg meg selv at jeg ALDRI igjen skulle klage over noen kilo for mye og store lår… men det er glemt nå, haha!

Masse god bedring og veldig godt å høre at du får super hjelp og oppfølging fra sykehuset 🙂

Stor klem <3

midis

Åh ja. Jag var helt i chock över hur otroligt smärtsamt det var och var också övertygad om att det skulle lämna stora märken. Kroppen är fortfarande röd på sina ställen, men hoppas det ska hålla sig schack. Men förstår precis vad du menar, som jag sa i något adrealinrus “jag älskar att vara frisk, det är allt jag vill”. Kram och tack för omtanken <3

Så himla läskigt! KRYA PÅ DIG!! <3

midis

TACK Emelie <3

Men usch, vilken obehaglig upplevelse!
Så skönt att du mår bättre och ett stort krya på dig!

midis

Sjukt obehagligt, och väldigt skönt med en ny vecka. Tack för omtanken!

Karolina

Massa, massa styrkekramar till dig <3

midis

Tack snälla, det hjälpte <3

Fy vilken läskig överväldigande situation. Så himla bra att du skriver av dig, för jäklar vad jag skulle ha behövt bearbeta detta om jag var i din situation. Hoppas att det inte kommer tillbaka alls någonsin mer <3

midis

Oväntat påverkad, drömmer och drömmer och drömmer. Har ju aldrig varit sjuk på sättet innan. Så tack för omtanken Wilda och för att du alltid ser en! Kram!

Veronika

God bedring!

midis

Tack snälla du!

Martina

Så tacksam för vår braiga sjukvård! Min sambo blev allvarligt sjuk förra året och gud vad jag älskade alla gulliga sjuksyrror som var så trygga o lugna när vi själva bara kände
rädsla och kaos. Stor kram till dig, ta hand om dig och hoppas du snart är helt återställd ❤️

midis

Alltså JA! Jag älskade dom, ville typ ta med dom hem, hehe. Visst blev det stressigt när ingen visste men i det stora hela: sjukvården, i love you. Så snälla och varma. Kram och tack för din omtanke.

majadelborn

<3

midis

Kram!

Så läskigt, men skönt att du mår bättre nu! Håller tummarna för att det bara var en engångsföreteelse.

midis

Tack snälla Julia, hoppas också på det. Och längtar lite extra efter sommarlov nu. Kram!

jennybrandtgronberg

Å nej stackars dig Christin ❤️❤️❤️❤️❤️

midis

Kram till dig Jenny <3

Men hjälp vad läskigt!!!! Vilken tur att du mår bättre <3

midis

Ganska omtumlande, men skönt att äntligen må bättre. Kram till dig!

Så skönt att allt gick bra. Otroligt läskigt när det inte bara finns en lösning direkt. Har tänkt på dig massor. STor kram <3

midis

Tack fina du!

Vicky

men duu!!!! åå. hoppas du mår bättre. <333 kram!!!!

midis

Tack vicky <333 mår sakta men säkert bättre! KRAM

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.