2013-03-31

Tiden och jag

 
Det finns vissa saker jag tycker är jobbigt att prata om, vissa saker som på riktigt besvärar mig. Det är inte besvärliga för att de är direkt obekväma samtalsämnen, utan för att de förvirrar och förvränger min hjärna och hjärta till den grad att jag ofta inte orka tänka på dem. Kroppen är ett exempel, hur klarar den allt? Kretsloppet av pengar. Ge, ta och för att inte tala om vilka sociala konsekvenser det kan få. Det kan få vem som helst att tappa förnuftet. Universum tänker jag nästan aldrig på, det går helt enkelt inte att få grepp om. Döden tränger sig på ibland, men jag har lärt mig att skjuta bort den tanken.
 
Under våra åtta veckor iväg har tiden blivit en sådan sak jag inte får grepp om. Den är inte lika illasinnad som de andra, men ändå, komplex. Den är konkret och abstrakt på samma gång, visst? Hemma går tiden i veckodagar och klockslag. Skolan börjar en tid, tandläkaren vill att jag kommer en annan och middagen serveras oftast klockan sju. Tiden är annorlunda när man är iväg. Den är tidlös men ändå begränsad. Här är klockslag nästan obefintliga och veckodagarna orelvanta men ändå går det av sig själv att jag räknar ner veckorna till att vi kommer hem, trots att jag egentligen inte vill. Resan skulle vara ett sätt att lämna kalendern hemma och vara här och nu.
 
Men nuet är så pretantiöst och..slitsamt. Jag känner mig som en idiot när allt jag vill är att se Real Housewife och skiter fullständigt i ytterligare ett vattenfall. För att inte tala om när jag vill ligga kvar i sängen, trots att solen lyser gul. Jissesmakaroner vad samvetet och ångesten spelar marimba på bröstkorgen då. 
 
Vid nästan varje längre (oftast mer än två veckor) resa jag har gjort har jag haft samma dröm . Jag drömde den i Thailand 2007, i Italien 2009 och så nu dårå, för att nämna ett par tillfällen. I drömmen är jag helt plötsligt hemmma, utan att jag egentligen vet hur. Jag har tagit mig hem från resan, för att jag längtat hem. Det känns alltid underbart att vara hemma – tills jag inser att jag har halva resan kvar. Jag skulle egentligen inte alls vara hemma, jag skall ju vara iväg och nu missar jag allting. Jag blir alltid stressad, förtvivlad och får panik över att jag borde inte alls vara där jag är.Det är alltid exakt samma dröm. 
 
Jag har kommit fram till det här: det går nog inte att vara i nuet (så som i alla fall talesättet menar), för det går inte att radera sin kontext. Nu, då, sen verkar förevigt stå endade. Konceptet av nuet verkar mest vara ett påhitt i ett försök att försöka få grepp om tiden. Så, 56 dagar och 1344 timmar, efter att ha varit där och här och någon helt annan stans i huvudet har jag bestämt mig för bli lite mer vän med min ovän. Tick tack.
0

Kommentera

Mamsen

Där satt den! 🙂 🙂 🙂 <3 <3 <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.