2019-07-09

Tankar i ett hus

Så lång tid det tar att känna sig hemma. I alla fall för mig. Kanske är det därför vi snart bott i vår lägenhet i tio år, jag letar efter mina äventyr någon annanstans än i lägenhetsbyten och renoveringar. Hemma är där jag skyddar mig själv och bunkrar upp. Så har det alltid varit. När mina föräldrar skildes och min pappa försvann satte jag all min trygghet i huset jag växte upp i. Ibland drömmer jag fortfarande om mitt barndomshem i detalj. Jag grät hysteriskt de gånger min mamma nämnde att vi kanske skulle flytta, ändå fram tills jag också kände det i hjärtat och vi flyttade sommaren när jag skulle fylla 17. I en värld där jag ofta känt mig sviken och övergiven, har jag försökt kompenserat med att bygga eget bo. Så som man gör när man försöker överleva utan att dö för mycket på insidan. Så det kanske inte är så konstigt att det tagit lite tid att bo in sig här detta underbara lilla hus. Det kanske låter konstigt, men i år är första året jag känt mig hemma här på riktigt. Jämför rosornas blomning från föregående år, vet vad det kostar att lagar gräsklipparen, äter pizza från ett av tre ställen som vi kommit fram till är det bästa och tycker inte det är läskigt att gå på toaletten mitt i natten längre. Kanske är det de största, att jag är mindre rädd. Inte bara för att tiden gått, utan också för jag vågar lita på Anton även här. Att han hjälper mig. Vilket kanske också låter konstigt, efter tio år ihop. Men det betyder även att jag vågar lita på att saker inte kommer gå åt helvete, och att det är mitt fel om det gör det. Och det en livslång känsla att jobba med. Anton gör absolut mest i huset, kring huset och om huset. Låter såklart som en bra deal men att släppa kontrollen är något av det jobbigaste ibland. Växer man upp i något slags trauma vågar man knappt något annat än att klara sig själv. Så djupt rotat i en att det kan gro in i även sånt som är friskt, om man inte är vaksam. Det pratade vi mycket om i parterapi i förra våren och jag fick upp ögonen för det. Det var ganska jobbigt här ute i början för jag kände mig inte självständig. Jag kunde inte allt och mycket var nytt. Kände mig utsatt, skör och otrygg. Alla mina varningssignaler gick igång. Ville fly och bort. Fram tills jag lärde mig att våga blunda och släppa taget ännu lite mer. Det hjälper att öva på känslan att jag inte är ensam.

 

 

55

Kommentera

Nastasja

“…Kanske är det de största, att jag är mindre rädd. Inte bara för att tiden gått, utan också för jag vågar lita på Anton även här. Att han hjälper mig. Vilket kanske också låter konstigt, efter tio år ihop. Men det betyder även att jag vågar lita på att saker inte kommer gå åt helvete, och att det är mitt fel om det gör det. Och det en livslång känsla att jobba med. Anton gör absolut mest i huset, kring huset och om huset. Låter såklart som en bra deal men att släppa kontrollen är något av det jobbigaste ibland. Växer man upp i något slags trauma vågar man knappt något annat än att klara sig själv. Så djupt rotat i en att det kan gro in i även sånt som är friskt, om man inte är vaksam. Det pratade vi mycket om i parterapi i förra våren och jag fick upp ögonen för det. Det var ganska jobbigt här ute i början för jag kände mig inte självständig. Jag kunde inte allt och mycket var nytt. Kände mig utsatt, skör och otrygg. Alla mina varningssignaler gick igång. Ville fly och bort. Fram tills jag lärde mig att våga blunda och släppa taget ännu lite mer. Det hjälper att öva på känslan att jag inte är ensam.”

Hela det här stycket satte sig så himla mycket hos mig när jag läste det igår. Är tacksam både för hur du sätter ord på saker jag känner som ofta känns så ensamma men också för att du ofta skriver om hur det blivit bättre. Älskar dina ord! Tack för det här inlägget och heja dig <3

midis

Tack för din fina kommentar fina du. Det gör det lättare och mer värdefullt att dela med sig texter som ligger närmre själen. Kram

Eleonor

Så fint skrivet. Så skönt att du känner dig hemma där nu. <3
Ser ju ut som en liten slice of paradise, ditt hus, bland alla rosor (känner nästan doften av dem när jag ser bilderna).

midis

Tack snälla <3 är också så glad för att jag äntligen har flera ställen jag kan landa på. Och rosorna var verkligen extra magnifika i år. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.