2018-11-18

Stress, mens, en deadline och att skriva om när man mår dåligt

Så sätter jag snart punkt för en snabb och kort vecka. Att ta ledigt (så gott det går) är en sak men att anpassa arbetsbelastningen innan och efter är en annan sak. Plus att det smet in en deadline jag inte riktigt räknat med så det blev en tajt vecka, som tyvärr skvalpar över till nästa. Men så är det ibland. Tycker det stundvis är svårt att skriva om vardagsstressen: å ena sidan vill inte jag bidra till “det är mycket nu”- hetsen, å andra sidan vill jag visa att vi alla gör så gott vi kan. Att vi alla lyckas och misslyckas omvarannat. Att ta hand om sig själv behöver aktiva val, hela tiden. Men att även den mest upplysta misslyckas ibland.  Men framför allt vill jag inte leva den hetsen, även om jag gör om mina misstag innan jag börjar lära mig av dom. Det är en konst att lära känna sina begränsningar. Jag övar fortfarande!

I fredags mötte jag upp Sanna tidigt på Atrium. Är sällan här men himla trevligt ställe, ett av de bästa i Malmö skulle jag nog vilja påstå. Vi har ett projekt ihop i vår – ser framemot att berätta om det!

Igår fikade jag med min lilla familj här. Älskar våra små rundor på stan tillsammans på helgerna.

Även om det är direkt livsfarligt att ha med Algot på balanscykeln. Om ni ser en stirrig kvinna som ropar ut i luften utan att någon lyssnar så är det jag. Skämt å sido – Algot är världens goaste unge och så grym. Men visst tränas han tidigt att bli ett redigt stadsbarn.

Jag skulle ha snabba skor precis som Algot.

Sprang inom Florista för att försöka få tag på blommor till imorgon. Där var en underbart färgskala.

Och annan mittemot triangeln. Kände igen en av tjejerna som en gång i tiden brukade jobba på “Bara blommor” men som nu då  tagit över denna. Fint – så inte alla blomsterbutiker i området försvinner.

Sen gick vi hem och vilade. Var så vansinnigt trött. Vissa människor kan springa på i ett konstant stressläge i flera år – om inte hela livet – men inte jag. Är det inte mitt psyke som drabbas (har dock varit väldigt glad senaste tiden!) så är det min kropp som säger ifrån. De senaste veckorna har jag legat och skruvat på mig av oro för min mens varit flera veckor sen (utan att vara gravid). Varför berättat man något sånt på en blogg? Ja, inte vet jag egentligen. För att det blev lite av ett wake up call för mig. För mig är mens ett friskhetstecken och bristen på ett varningstecken. Min kropp säger alltid till mig. En gång läste jag en kommentar någonstans att bloggare “gömmer sig bakom psykisk ohälsa” (för att dölja / försvara sig mot konsumtionskritik, tolkade jag det som). Det är enda gången jag regerat personligen på kritik riktat mot bloggare. För jag blev så sjukt matt. Och ledsen. Hen vet inte hur tabubelagt det fortfarande är. Att skriva öppet om stress, fysisk och psykisk ohälsa är inte givet. Eller enkelt. Jag får hela tiden tänka på och oroa mig för vad eventuella arbetsgivare, uppdragsgivare, samarbetspartners, kollegor, familj, vänner osv tolkar det jag skriver här.  Det kan förstoras och det kan förminskas. Jag kan förlora både jobb och uppdrag om någon (miss)uppfattar mig på ett visst sätt här. Inte alltid busenkelt att förhålla sig till. Men gör det för jag tycker det är viktigt och för att jag inte riktigt tror på arbetsklimatet vi har nu. Vill gärna bidra till något annat – även om även jag såklart är en del av ett komplicerat sammanhang.

 

30

Kommentera

Malin

Fan vad jag uppskattar din ärlighet! Ursäkta svordomen.. men tack, du beskriver det så rakt!

midis

Och fanken vad jag uppskattar sånahär kommentarer <3 gör det 100% lättare ATT skriva. Kram!

jag kan bara instämma, uppskattar också din ärlighet! <3

midis

Tack Malin, stor kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.