2020-03-01

Sju veckor post-förlossning.

Källa: här

Idag är det sju veckor sen Idun föddes. Jag försöker skriva om förlossningen men vissa saker tar helt enkelt lite tid att bearbeta. Man behöver förstå saker själv, bestämma själv vad det betyder för en, innan någon annan ges möjligheten att färglägga ens upplevelse. Eller jag behöver det. Det är så jag orkar berätta om mitt liv. Och sju veckor, visar det sig, är ingenting. 

Algot frågor mig ”kan du springa nu, mamma?” Eftersom jag de sista veckorna av graviditeten försökte trösta oss båda med ”när bebisen är ute kan vi springa tillsammans igen”. En naiv tanke, men en som vi båda behövde just då så jag försöker inte vara så hård mot mig själv nu när jag inte alls kan springa. 

Jag är fortfarande lättat att vara fri från graviditeten. Den känslan var nästan omedelbar när Idun gled ut i sista krystningen. Känslan att få vara…ifred. Jag slog bort barnmorskans händer som en reflex när hon kände på min mage timmarna efter förlossningen. Anton fick hålla mig i händerna för att hon skulle kunna göra sitt jobb. Jag var så otroligt trött på att bli petat på, ville bara ha tillbaka min kropp. 

Och även om det är en befrielse att graviditeten är över, så längtar jag fortfarande efter mig själv på vissa sätt. Efterdyningarna är stundvis frustrerande. Ibland är det så tydligt hur kroppen fortfarande jobbar. Hela tiden.

Även om foglossningen släppt nästan helt, amningen funkar, bröstvårtorna har läkt och jag nästan kan knipa av kiss-strålen helt nu när jag går på toaletten. Men jag orkar inte ha Idun i bärsele än för mitt bäcken känns för skört. Jag får lätt ont i ljumskarna, svårt att hålla magen på plats vid längre promenader och oroar mig fortfarande lite för mitt underliv. Att oroa sig är så energikrävande. Något hormonerna spär på. 

Förutom allt det fysiska så är det något av det jobbigaste för mig att få barn. Jag är hormonkänslig i vanliga fall, så en graviditet och en förlossning är som en katapult in i ångesten och ängsligheten. Jag har lätt till katastroftankar och orkar, helt själviskt, inte läsa några som helst nyheter just nu. När någon går upp i falsett över Corona, börsen eller klimatkrisen ber jag dem låta bli. 

Jag visste att ångesten skulle bli jobbig, men bara för man vet minskar den inte i intensitet. Panikångest och dödsångest är extremt våldsamt. Men mindre skadlig denna gång för jag pratar mer om den – speciellt med Anton som är min närmsta person. Förr hanterade jag min ångest helt själv och hulkgrät när ingen såg. Den sortens ensamhet är farlig, tänker jag. Så nu väcker jag Anton mitt i natten när jag behöver, eller går ut i köket när han lagar mat och säger ”nu har jag ångest”. Att våga lita på någon mitt i de känslorna är att hjälpa sig själv, har jag lärt mig. Som när jag kom in till förlossningen, så grät jag och sa direkt “jag är rädd” till barnmorskan som tog emot oss. Hon höll då min hand till jag släppte den. 

Hormoner är jobbiga för det är som att sitta i förarsätet i en bil men där någon annan trycker på pedalerna. Det ser ut som om man kör själv och allt är som vanligt men egentligen är man livrädd och försöker desperat att få tillbaka kontrollen. Man behöver alla fem växlar i livet för att må bra. Men just nu svänger det vilt mellan gasen i botten och att tvärnita. Och det tycker jag stundvis är extremt påfrestande, även om jag vet att det kommer plana ut med tiden.

Men så kan livet vara sju veckor post-förlossning, antar jag.
Behövde bara säga det till någon.   

59

Kommentera

Hanna

Eeeexakt så!

midis

<3 kram!

jonnaulrica

Det där har blivit även min ljuspunkt. Att inte säga jag tror jag håller på att kvävas, svimma, få en hjärtinfarkt utan istället sig till min närmsta: ”jag får en ångestattack nu.” Det gör att jag agerar helt annorlunda jämfört med tidigare. Men ett halvårs psykoterapi har det krävts för att komma dit.

Önskar dig allt gott och att du kan vila i det som är. Tillåta allt.

midis

Jag håller helt med att den tilliten gör att man hantera ångesten helt annorlunda. Men det tog lång tid för mig i terapi också. Det var också först när vi gick i parterapi för två år sen som jag på riktigt släppte in Anton och då hade vi varit tillsammans i 10 år. Stor kram till dig, tack för du delar med dig.

Jennyw

<3

midis

Kram!

Tiina Heiskanen

Bra, att det här temat kommer upp. Ångest är inget alls att skämmas för. Att vända sig dit där trygghet och förtroende finns. På sikt kommer det att mildras. Jag vet av egen erfarenhet. Ha det fint med bebis och allt.
Hälsningar
Tiina

midis

Jag håller helt med dig – det är inget att skämmas för. Men ändå gör jag det i bland, men det var nog också lite därför jag kände att var tvungen att skriva. För att släppa skammen, för den är också farlig. Kram till och tack för din kommentar. Det gör det lättare att dela med sig.

Jag vill tacka dig för din öppenhet och dina ärliga inlägg. Jag vet inte om jag kommenterat här innan, det ber jag om ursäkt för, särskilt då jag verkligen känt stor uppskattning för dina inlägg. Jag gillar såklart hela härliga färgklicken som din blogg är, men just dessa inlägg, de är något alldeles speciellt för även om du ”bara” skriver av dig så hjälper de nog många att reflektera över och acceptera sitt eget mående.

midis

Tack snälla för den här fina kommentaren. Jag skriver för mig till er och hoppas att någon ska slippa känna sig lika ensam. Det hjälper mig. Och att få så fin feedback när man vågar dela med sig, gör det här stället tryggt och så vågar man lite till. Och däri någonstans hoppas jag vi möts och kan hjälpa varandra. Kram till dig!

Jag har inte varit i din situation, men kände verkligen STARKT av dina ord. <3

midis

Isabel! Tack <3 Även om alla situationer är olika, precis som ångest och oro, så hoppas jag att den som läser vågar just känna när man läser. Och hitta tröst i det - även om alla känslor skiljer sig åt såklart. Ensamhet är en av mina värsta känslor, därför är det så fint när vi är fler. kram

Vad jobbigt men vad fint att du vågar och vill dela! Vi hör dig <3

midis

Tack! Att ni lyssnar betyder mycket för mig och i det vågar jag alltid lite mer. Det är fint. Kram!

Nastasja Thor

Började såklart grina när jag läste detta. Är så trött så orkar inte skriva en bautakommentar även om jag vill men KRAM till dig och tack för dina evigt uppskattade igenkänningsinlägg <3

midis

KRAM till dig. Bara att du läser betyder mycket <3

Emma

Nyss börjat ta del av din instagram och din blogg. Först och främst WOW för färgerna!! Jag som egentligen är ”ljust och fräsch-tjej” funderar starkt på att byta image 🙂
Men sen, tack för din öppenhet. Du satte verkligen ord på vad jag kände för några månader sen och som fortfarande kan komma över mig… graviditet, förlossning, post-förlossning… puh! Magiskt men också otroligt omtumlande för kroppen men framförallt för sinnet. Heja oss alla! 😉

midis

Och tack för så himla fin kommentar! Det betyder väldigt mycket. Och puh-ja som vi kämpar. Och viktigt att påminna sig om att man är långt ifrån ensam. Eller det tröstar mig iaf. Tack för du delade med dig, kram!

Jag läser ikapp och vill mest säga hur värdefull din ärlighet och ditt sätt att kunna uttrycka det sårbara är. För mig, för många. Det gör mig trygg i att det är okej att vara liten och rädd och att vi alla är det ibland och ofta. ❤️

midis

Tack wilda, det gör det lättare att våga vara skör även på internet. Det är inte alltid lätt, men viktigt. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.