2021-04-30

Säg till Anton när du ska ha mens.

Det var ett konkret råd vi fick när vi gick i parterapi, att jag skulle skriva upp i vår gemensamma kalander när jag har mens. Jag var skeptiskt eftersom jag flyger i luften vid minsta antydan av en “har du mens, eller?“-kommentar. Den som man har blivit förminskad med hela sitt liv.

En gång ringde en kompis mig i ett blossande samvetskval för hon hade ställt in ett möte och ljugit och sagt att hon var sjuk men egentligen hade hon PMS. Hon skämdes både för att hon ljugit och för att hon “inte kunde hantera” sin PMS. Det blev så tydligt för mig då i den stunden och jag hörde mig själv svara “det är för att vi har lärt oss att det inte är okej att anpassa livet efter PMS“. Istället hårt skolade i att skärpa oss, gömma bindor i väskan och inte vara med på gympan. Det har bara varit ok när vi ska sättas på plats.

Jag har fortfarande svårt att förstå mig på den, pms:en. Jag är fortfarande chockad över hur mycket utrymme den tar i mitt liv när den väl är på besök. Jag vill inte släppa in den, vilket såklart gör att den bankar hårdare på dörren. Jag skäms när den lyckas våldgästa mig. Och sen mina graviditeter har min ägglossning, PMS och mens ändrat sig radikalt. Såklart har jag inte fått någon som helst hjälp med att förstå mig på den, min egen kropp. Vilket är något jag faktiskt längtar efter. Istället har jag varit lämnad till “trial and error” metoden.

När jag gick på akupunktur för min insomna för ett par år sen så utgick han endast och typ bara från min menscykeln. Och tungan och pulsen förstås. Men det var otroligt att vara i ett rum och behandling som inte bara tog hänsyn till min kropp utan faktiskt hade den som utgångspunkt. Jag skulle inte lagas, dämpas eller gömmas – utan faktiskt börja anpassa mitt liv efter menscykeln snarare än tvärtom.

En annan vän till mig sa nyligen att hennes son lite försiktigt hade frågat om hon mådde dåligt häromdagen och undrade om hon kanske hade lite  PMS ändå? Hennes första känsla var skam för att barnet hade märkt av det och att hon hade inte hade kunnat hejda sig. Jag förstod direkt vad hon menade, jag skäms också när jag ryter till av ingen anledning. Men om man vänder på det? Att det kanske är rentav väldigt fint om våra kroppar får en mer naturlig plats i livet och att – män och kvinnor – kan fråga av omtanke snarare än skuldbelägga för att vinna en diskussion.  Jag vill att Idun ska få lära sig om hennes kropp, aldrig skämmas över den eller behöver ljuga om den. Precis som jag önskar för Algot. Jag vill att de ska få leva i en värld där båda deras behov får plats.

Så jag skriver in i kalandern: “Christin är i slutet av sin menscykel“.

50

Kommentera

Har tänkt så mycket på detta på sistone! Finns rätt intressant forskning och beskrivningar av hur progesteron (eller ja, nedbrytningsämnet av progesteron) som stiger under andra halvan av menscykeln påverkar på hjärnnivå. inte samma för alla kvinnor (senaste jag läste verkar det snarast finnas en skillnad i vad som händer i hjärnan hos de som får grav pms och de som inte får det) men hur som helst ett bevis på att hormonvariationerna kan påverka oss psykiskt. Det märkliga blir väl just att det därför bara ska ignoreras och tryckas ned istället för att vara något man kan ha verktyg att hantera? Om man sovit dåligt en natt borde man få boka av några möten, om man har magsjuka får man äta önskekost, om man har pms kan man behöva göra livet lite mer bomullsinbäddat omkring sig för att palla. mer pms i kalendern tycker jag!

midis

Mer PMS i kalandern! Jag håller verkligen med dig i mycket. Jag märkte att jag alltid fick för mig att betala räkningar när jag har PMS som någon slags konstigt självdesutruktivt beteende att se pengar flyga iväg vid pms. Nu sparar jag det till andra, bättre dagar. Bara att få upp ögonen för en sån sak. It helps. Kram!

+ en till sak: det är klart att de problem man upplever/vill ta itu med i en pms-fas kan vara alldeles VERKLIGA. det betyder inte att allt man känner är inbillning. men det kan förstärka ens sårbarhet så att kapaciteten att ta itu med dem på ett konstruktivt sätt blir mycket mindre. så att spara problemen till bättre dagar och titta på dem när man inte har pms är ju en fin strategi som ändå tar problemen på allvar.

Nastasja

Som alltid – spot on med dina inlägg. Du är så generös ♥️ Ska ta med mig detta när mens och pms återvänder i mitt liv. Kram fina du

midis

Tack fina du. Det är mycket vi går igenom kvinnor, visst är det? Ha de i bakhuvudet och ge dig tid att lära känna din nya kropp. Det ska jag göra <3

Jag har också funderat en del kring det där med mens och menscyklar och pms på sistone. Tror det ändå är ganska på tapeten just nu? Eller det är min spaning sen ungefär ett år tillbaka, i alla fall. Också fint att du skriver in det i kalendern! Här är ju jag en sån person som kanske… delar med mig lite väl friskt till min stackars sambo, men det gör också att vi tillsammans lärt oss se hur jag mår och när jag mår så. Och det är oerhört skönt det med! Dessutom har jag funderat lite extra kring mina känslor runt veckan innan mens (som tyvärr är pågående just nu..) och vad som händer då. Men det får jag reda ut lite mer i när den här jävla veckan är slut, tror jag…

midis

Ja man pratar verkligen mer och mer om det. Jag gillar också att det problematiserar mer än att konstatera att man har PMS. Utan också hur kan vi må bättre när vi har det och vad ska man göra med kroppen och när för att ge den så bra förutsättningar för kroppen som möjligt. Nu har min PMS äntligen släppt och det är underbart. Kram!

TiinaHeiskanen

Viktigt tema,men min fråga är, var har du funnit din morgonrock? Snälla,snälla ge mig svar.
Allt gott
Tiina

midis

Världens bästa morgonrock från Tekla Fabrics!

Caroline

Det bästa jag har gjort för min egen skull är att investera i att lära mig fertilitetsförståelse hos en specialist. Att ha återkommande möten med någon som är intresserad av att prata om och analysera MIN menscykel, alltså det är rena terapin! Och jag är också glad över att ha fått verktyg för att prata om mens och fertilitet med min dotter när den tiden kommer. Önskar själv att jag haft någon att vända mig till när jag var i tonåren och allt sånt var komplicerat och pinsamt.

midis

Jag hade också verkligen önskat det! Det är något av det bästa man kan ge till sig själv och sina barn, förståelse för sig själv och andra. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.