Från det ena till det andra, men c’est la vie. Har ni koll på ‘up and coming’ Skall Studio? Med bas i Köpenhamn såklart. Ett mer avskalat tips från den här sidan datorn den här gången, och även om jag inte kommer springa runt i linne och beige stup i kvarten, så har Skall Studios fångat min uppmärksamhet. Kanske för att drömmen om sommaren aldrig sinar.

Eller för att det är kul med nya inslag i sin ingångna stil. Eller för att jag fått upp blicken för skjortan igen, efter ett liv i t-shirts. Tycker det är ett fint sätt att känna sig fin och uppstyrd på men som ändå är bekvämt (med rätt modell). Feminina och dekorativa blusar och skjortor till ett par jeans – färdig. Denna är en favorit från Skall Studio.

Och så har de ganska nyligen öppnat upp en studio i Köpenhamn så man kan klämma och känna på kläderna. Står definitivt på min lista att besöka nästa gång jag är i Köpenhamn. Men de har bara öppet tisdagar och torsdagar FYI.

Min svägerska Helle hade en av deras klänning på midsommar – som en dröm!

Enkla kläder med fina detaljer. Små och tidlösa kollektioner i ekologiska certifierad bomull. Fint!

Ser mig själv springa efter Algot i dessa i sommarhuset. Det är juni, strålande sol och vi har precis ätit frukost med våra kompisar som sovit över. Algot letar fram vattensprutorna och Idun ligger och sover. Mmm.

20
  • Just wanna view more of
  • Style

Det känns som det är en evighet sen jag födde barn. Men det är det inte. Jag känner det när jag hämtar och lämnar Algot på förskolan, foglossningen i blygdbenet som fortfarande gör sig påmind. Jag googlar oroligt ”hur länge är underlivet svullet efter förlossningen” på kvällarna. Ringer kvinnokliniken när jag svettats sängen blöt en natt och vaknar med stora blodklumpar i trosorna och har färskt blod i avslaget, trots att jag knappt behövt binda på flera dagar. Jag blir lite rädd även fast jag i huvudet fattar att det säkert är normalt. När jag duschar känner jag försiktigt på stygnen och det ryser i hela kroppen. Kroppen känns så trasig. Och äcklig. Kanske är det därför man inte pratar så mycket om det? Kvinnokroppen ska ju inte vara äcklig. 

När jag väntade Algot pratades det inte så mycket om tiden efter förlossningen. Jag visste ingenting. Sjukvården tar fantastiskt hand om våra bebisar, men jag upplevde då att jag lämnades vind för våg efter förlossningen. Knappt någon uppföljning överhuvudtaget, ett grattis och lycka till. Hejdå! Jag kände mig extremt ensam. Denna gången var det lite annorlunda. Sen Algot föddes har det startats ett intiativ som kallas ”BB hemma” här i Malmö. De ringde mig varje dag första veckan. Frågade om bebisen, men också om mig. Hur mår du? Hur känns stygnen? Brösten? Känslorna? Bara ett telefonsamtal fick mig att känna mig mer omhändertagen, mindre rädd och utelämnad. En varm röst istället för Googles mörka hål. En viktig och efterlängtad påminnelse att ta hand om både bebisen och mig själv. 

För man behöver den påminnelsen. Att föda barn är en känslomässig resa. Logik och statistik försvinner gärna ut ur fönstret. 

Jag kan fortfarande kan sitta med tårar i ögonen över att jag inte orkar leka med Algot på en lekplats efter förskolan just nu, fast jag vet att det är övergående. Jag blir överväldigad när jag med panik skriker efter honom när han drar iväg med cykeln eftersom jag inte kan springa. Eller när brösten hugger till, stygnen drar eller kroppen fortfarande känns svag och gör ont, så försöker jag påminna mig om att en graviditeten är mer än bara de nio månader man bär barnet. Att det inte är ens tre veckor sen jag födde barn. 

Så när min svägerska nämnde den fjärde trimetern för mig så kändes det så självklart. Varför har vi inte alltid räknat så? En graviditet är iu indelad i tre trimestrar: början, mitten och slutet. Alla på ca tre månader var. Och sen var det klart! Eller? Bebisen är ute men kroppen som gjorde den då? Den är fantastisk på att reglera mycket själv, göra det den ska, men det betyder inte att man inte behöver lite hjälp att förstå och bearbeta allt. För en graviditet är snarare 1år + än nio månader. Är fyra trimetrar snarare än tre. Såklart. För sista delen av en graviditet handlar ju mycket återhämtning av kvinnokroppen. Känns som ett bekant tema att den göms och glömts bort. Den ska man hantera själv utan att störa någon. Sån uråldrig idé. 

Mitt i alla känslor och kroppsliga bestyr så behöver man verkligen få påminnelsen att man duger.  Det är annars så lätt att lägga skulden på sig själv, även fast det låter banalt i skrivande stund. Man har ju gjort ett barn! Ja, man är föräldraledig men jag har haft svårt att ge mig själv tid, och tålamod. Sinnesro kommer inte per automatik bara för man är ”ledig”. Förra gången gjorde bristen på återhämtning mig sjuk i utmattning och sömnproblem. För jag pressade för hårt.

Idag jag är tacksam varje gång jag får påminnelsen att det tar tid. Även fast jag lärt mig en hel del sen sist så behöver jag fortfarande det stödet. Att jag får stöd av sjukvården, familj, vänner (och även av er här inne!) att vara snäll mot mig själv hjälper mig. Om inget annat för att jag känner mig sedd då och mindre ensam – vilket är läkande i sig. 

Och alla förtjänar det.

84

I lördags åkte vi på vår första utflykt! Vi styrde bilen mot huset. Även fast vi bara skulle upp över dagen så längtade hela familjen. Vi älskar vårt hus även i iskalla vintern. Eller ja, vintern är ju inte så kall men huset är.

Vi köpte med oss fika och Antons mamma tog med lunch till oss. Så slapp vi stöka till det för mycket och packa ner allt igen. Ett måste på vintern för annars är det fest för mössen. I år är tydligen också ett stort mus-år pga stort ekollon år = mycket mat för mössen. När vi vände upp och ner på våra gummistövlar ramlade det ut ekollon ur dem. Vet inte om jag börjar vänja mig vid naturen och allt som kommer med den, men tyckte det var lite gulligt. Kanske för man kan känna igen sig från när man var barn och gömde godis på bra ställen för att ha till sen.

Det var Iduns första gång i huset <3 Och så slås man av hur knäppt det är att vi helt plötsligt är fler som bor här nu. Men den stora anledningen till att vi åkte upp var för att kolla på de nya tapeterna vi satt upp. Eller som en firma satt upp till oss och vi ville kolla in resultatet innan vi betalade fakturan. När vi tog in offerter så skilde det mer än halva priset, vi tog den mer prisvärda och hoppades det skulle bli bra. Och det blev det!!! Nu har vi tre nya tapeter i huset.

Vårt sovrum har blivit rosa och prickigt. Det är alltid lite nervöst när man ska se ett helt rum efter det blivit tapetserat. Men skrek rakt ut så fort jag såg alla tapeter. Denna har jag drömt om sen jag såg den hos The Apartment i Köpenhamn för första gången.

Den kommer från danska textildesignern Helene Blanche. Älskar många av hennes tapeter. Tycker de är stilfulla men samtidigt lekfull och kreativa. Vårt hus är gammalt men jag älskar hitta mittlinjen mellan det modern, färgstarka och det som passar ett gammalt hus utan att för den delen bli tantigt. Det tycker jag dessa gör.

Denna satte vi upp i hallen. Trots att tapaterna är mönstrade så blir det en himla fin helhet när det kommer upp på väggarna. Mönstret ser annorlunda ut på håll, lugnt men ändå fullt av liv. Alltså inte tråkigt men inte heller rörigt som jag ibland tycker stormönstrat kan bli.

Och så fick gästrummet lite kärlek också. En variant av prickigt. Jag ska visa mer när vi inrett lite mer! Nu står alla sängar på högkant och plastbackarna försvårar sommardrömmen liten, hehe. Tror dessutom jag ska måla vår gamla byrå citrongul.

Anton och Algot var ute och sprang i trädgården, försökte fiska grejer i vår bäck som rinner längs tomten. Någongång när orken är tillbaka ska vi bjuda in till en sjuhelvetes trädgårdsfest.

Men så länge går vi på promenader ner till havet genom äppelodlingarna. Äppelodlaren var orolig för den milda vintern. Like everybody else.

Och Algot med spring i benen som fick ett mindre utbrott när vi skulle tillbaka till Malmö. “Jag älskar ju röda huset”, sa han besviken. Snart älskling, då blommor vitsipporna igen.

28
Källa: här
Källa: här
Källa: här

 

Det känns absurt att hon bara är två veckor, lilla Idun. Det är sånt fokus på henne att en dag känns som två. Hon är snäll men jag har glömt hur det är att ta hand om en bebis innan man är så van att man bara slänger ungen på höften och dansar vidare. Nu börjar det där desperata letandet efter sig själv i den nya vardagen. I går grät jag i köket när vi pratade hämtning och lämning, tider och logistik. Jag vill gärna tro att jag lärt mig ett och annat efter Algot men sömnbristen gör det ändå otroligt svårt att sortera känslorna och då gråter jag utan att knappt veta varför. Hormoner, känslan att vara för liten för detta, totalt överväldigad. Här driver man företag, förhandlar och sicksackar sig fram som en annan racerbil (nåja). Så är det en fyra kilos fettklump som knäcker en. Den där mentala tröskeln när man tvingas sätta sig själv längst bak i tåget, även fast det är otroligt självförvållat. Hur mycket höjd man än försöker ta för det så händer något med en när man är van vid att styra tåget men nu plötsligt åker i sista vagnen. Om man har tur och inte har glömt koppla på den vill säga. Ibland är man så avtrubbad att det är lätt hänt.

Men vinsten är väl att låta det vara så. Med Algot var jag så fast bestämd att fortsätta mitt liv precis som det var innan. Jag rubbade inte på något. Tog prestige i att klara av saker. Alla saker. Fram tills kroppen la av och jag inte kunde somna längre. Nu gillar jag i och sig fortfarande känslan av att klara av saker, och jag vill ibland fortfarande börja vifta frenetiskt med händerna och skrika “hallå jag är fortfarande Christin“, men inte till varje pris och absolut inte på egen hand. Det var något vi lärde oss i parterapi, tillsammans, jag och Anton. Både som par men också för oss själva. Att be om hjälp, sänka ribban och börja älska good enough. Då har man tiden på sin sida igen.

48

Igår gav jag Anton några timmar själv hemma och gav mig ut helt själv på stan ett par timmar. Fin påminnelse att man sakta men säkert blir lite starkare. Jag har känt mig för svag kroppsligt för att våga gå ut själv och har inte orkat dra vagnen in och ut där vi bor själv. Men det var på lite darriga ben igår ändå ska erkännas. Det är trots allt nästan 5 år sen jag hade en bebis sist, så allt utanför lägenheten känns lite nervigt. Och så lindade jag in mina bröst i tusen lager. Ännu en sak att checka av i erfarenhetsboxen. Mjölkstockning. Jisses. Legat hemma med 39,5 grader i feber och ett rött bröst. Så en sallad på café och vanliga kläder en stund. Mmmm.

Jag hade målet insatt på Kajsa och Beyond Us. Det är så fint att se sina kompisar med ens barn och att ens barn får lov att känna sig trygga mer fler vuxna än bara mig och Anton. Vi pratade förlossningar, jobb och våren. Rörande överens om att långsamt leder också framåt och planerade in roligheter när klockan slagit mars. Då är vintern nästan slut.

Och nu när såriga bröstvårtor läkt, mjölkstockningen släppt så börjar man sakta men säkert bli varm i kläderna. Även om jag småspringer tillbaka hem till vår trygga vrå. Och tänker att jag älskar den lika mycket som stora vida världen. Min dröm är att få lite av varje hela tiden.

54

Det sköna med att få barn i januari är att man knappt märker av att det är januari. Men så råkar man ändå kolla  ut och det är strålande sol och på smhi är det inte sol längre efter idag. Då tar viljan över. På med riktiga kläder för första gången, lite smink för orkar inte kolla på utslagen under ögonen och en kaffe i solen med Anton. Känner mig fin och orkar till och med med en promenad. Vi kollar på alla “gula blommor” (som Algot säger) och känner att “jo nog ska det blir riktigt bra det här året”.

Bara det att jag ignorerat lite grann att jag känt av en lite smygande mjölkstockning, något jag aldrig hade med Algot, så tänker att om jag låtsas som ingenting så försvinner det. Det gör det inte. Men jag envisas. En kort stund av “vanliga Christin” efter morgonens läckande bröst, stygn som drar på ställen man helst inte vill att de ska dra på och bristen på energi som gör att jag orkar inte duscha.

Men jag är glad. Jag är verkligen det. Sen går jag hem och gråter för bröstet dunkar, underlivet dunkar och hormonerna och sömnbristen gör hela insidan mosig och vild. Och så blir jag orolig för att jag gått i sönder för alltid även fast jag vet att det inte är så. Men så kan en dag post-förlossning se ut. Allt är lite upp och ner. Och känslor finns det sannerligen gott om. Some good, some bad.

71

Tack för alla era otroligt fina grattis och hurra:n. Det gör det så fint att få dela detta här inne. Inte ängsligt eller oroligt, bara fint. Vår lilla bebis som nu är 8 dagar gammal. Ingeting och en hel livstid samtidigt. Bara sen jag tog dessa bilder på henne förra veckan har hon förändrats. Som det visserligen blir med bebisar som även dom är lite svullna och tillknycklade efter en förlossning. Och även om vi, precis som alla andra, kämpar på med post-förlossning-livet så känns hon så himla självklar. En dag grät jag i soffan med munnen full av opastöriserad ost och hulkade fram “jag är så glad över att vi fick fler barn“. Så säg hej till vår nya familjemedlem!

Idun <3

Idun heter hon alltså i förnamn vår lilla bebis. Maja i mellannamn och en himla massa efternamn som hon kan välja och vraka mellan när hon blir större. Och enligt Algot (och numer alla hans kompisar på förskolan) så är det officiella namnet “Kattpojken Idun”. Hoppas det hänger med till vuxen ålder.

Men Algot och Idun alltså , det är mina barn det!

100

Idag har vi haft ett av våra första besök. Min bror och Helle var här med alla kusiner och det var så himla fint. Knäppt att vi är 6 människor nu när vi ses allihopa. Men annars har vi tagit det rätt lugnt med besök denna gång såhär i början. Man behöver boa in sig och nu har jag lovat mig att inte jäkta på. Även om jag stundvis misslyckas även i det. Speciellt kroppsligt och känslomässigt så glömmer jag stundvis bort att det bara är 6 dagar sen jag födde barn. Vilket en väldigt gullig barnmorska påminde mig om igår när vi var på återbesök på BB. Bebisen må vara utanför magen men graviditeten är inte helt slut än bara för det.

Och den här lilla människan. Som gjorde mig till mamma. Vi fortsätter kriga på. Idag gick vi en runda på stan, allt för mycket för mig egentligen, så energin tog slut inte ens halvvägs hem. Vilket gjorde att jag skällde onödigt på Algot, som blev ledsen och så blev jag ledsen för att jag gjort honom ledsen. Så satt vi där och grät och kramande varandra lite tills vi blev glada igen. Alla är så himla glada för allt det nya men samtidigt så är det stundvis så utmattande… nytt.

Hann i alla fall knipa några fina grejer på rean. Inser att det kommer vara vinter ett tag till som behöver lite hjälp på traven. Om inget annat var det skönt att få tänka på något annat än såriga bröstvårtor och ömma underliv en liten stund. Även om jag skyndade mig tillbaka till sängen och bebisbubblan med insikten att den berömda bubblan nog inte bara är till för bebisen. Utan också sköra mammahjärtan.

53

Tiden är så märklig just nu. Den finns knappt, segar sig fram i ett underbart och förvirrande tempo. Och vi låter den. Från oss till oss. Världen väntar på oss där ute ändå, vilket blev så tydligt när jag (vi) gick på min första darrande promenad idag. No stress.

Även om det är ganska så underbart att äntligen få uppleva sina målbilder man hängde fast vid i slutet av graviditeten. För mig var de där målbilderna superviktiga. Låg och fantiserade på nätterna när jag inte kunde sova.

Och frihetskänslan att kunna knyta sina egna skor. Vardagslyx i sin enklaste form. Snart tar man det för givet igen. Också en vardagslyx. Har haft på mig dessa mjuka byxor sen förlossningen, rekommenderar verkligen investeringen.

Jag var lite väl kaxig och hög på endorfiner efter förlossningen, så när vi skulle gå hem från BB så deklarerade jag att “självklart kan jag gå hem“. Blev kallsvettig och gråtfärdigt chockad halvvägs hem över hur ömtålig kroppen kändes, så nu tog vi det säkra före det osäkra och höll oss till en lagom kort promenad. Till en favoritvy i Malmö! Huset som är som två kulor glass – en vanilj och en choklad tack.

Vårtecken. Ett försprång Malmö har.

Hej hej! Jag är så himla överlycklig att inte vara gravid längre, att få ha vår fina bebis hos oss nu. Men ska erkännas att kroppen är rejält mörbultad. Inser att det nog blir en liten process att laga den. Oh well. Finns tid till det också.

60

Så kom hon till slut! Vårt lilla söndagsbarn. Jag vet knappt vad jag ska skriva för det känns så självklart. Världens finaste känsla när en tänker efter. När havet är helt spegelblankt. Även fast den här bebisen var som värsta motorbåten, för väl inne på förlossningen var hon ute på två timmar. Och då oroade jag mig ändå påväg in för att de skulle skicka hem oss och att jag var fånig som inte kunde hantera några små värkar. Den här förlossningen var något helt annat än med Algot. Och även om jag vid ett tillfälle på riktigt tänkte “nu dör jag“, så var Anton där och fångade mig. Fick mig att hämta luft. Och tillsammans med väldigt fin personal på förlossningen i Malmö blev detta en helt annan erfarenhet och upplevelse. Det finns så mycket att säga om det här med att föda och få barn, jag kommer till det snart, men just nu får det vara för allt är så fridfullt. Som när vi svänger in på vår gård, hemma från BB och Algot säger “nu är vi fyra mamma” och alla tittar förväntansfullt på varandra. Då exploderar livet tyst för sig själv.

 

81