Jag började min vecka i tandläkarstolen. Måndag morgon 8.00 och skulle laga två hål. Finns det en mer måndig start på veckan, så säg! Visserligen har veckan bara blivit bättre sen dess, men det var ändå något som stannade kvar hos mig efter tandläkarebesöket.

Bara gör det“, sa han när jag frågade om tandtråd verkligen var så viktigt. Tandhygienisten hade gången innan hintat att mina framtänder har allt för lite plats mellan sig och att tandtråd var ett måste. Min skräck för tandlossning blossade upp, men jag kände samtidigt en avgrundsdjup suck inom mig när en till rutin skulle läggas till min dag.

Det är ju svårare att läsa ansiktsuttryck nu med diverse ansiktsskydd, men jag såg på hans blick att min jargong slutade vara rolig när jag började någon utläggning om kvinnoförtryck. Han ville nog mest bara laga mina tänder, men jag kände elden brinna innanför bröstet. Det var någonting med “bara gör det” som triggade mig. Som att jag la hela vuxenlivets och föräldraskapets våndor i den lilla meningen. Men jag gör ju, hela tiden. När ska det räcka?

Herrejesus, som Algot sa häromdagen.
För det är det jag säger flera gånger om dagen.

För det är fan vad man ska göra grejer. Det ska göras knipövningar, drickas två liter vatten och så ska man gå 10.000 steg om dagen. Man ska gärna ligga sex veckor efter förlossningen för annars kommer inte sexlivet igång och då dör förhållandet. Använder du inte tandtråd ruttnar dina tänder och har du tänkt på det eventuella framfallet när du hoppar studsmatta med ditt barn? Jag vet inte, det var en känsla av matthet och en stark känsla av orättvisa som jag hade svårt att skaka av mig. Så nu bara gör jag det.

Skakar och hoppas på att det duger.

 

70

Näst största händelsen denna helgen? Våren kom tillbaka! Tack gode gud. När jag cyklade till jobbet häromdagen tänkte jag “jag borde tagit vantar” när jag tappade känseln halvvägs. Äntligen kan man kasta jackan igen. Mitt bästa väder är ingen jacka, gärna tjocktröja.

Jag och Idun hängde lite i sandlådan bara hon och jag. Det är verkligen himmelriket när man lyckas ge varandra några timmar själv hemma. Algot var hos en kompis och kvällen innan tog Anton med sig barnen till Mcdonalds medan jag låg och kollade sista säsongen Kardashian på soffan.

Typiskt bild på livet just nu <3

Men den enskilt största händelsen denna helgen? Min bror, Helle, Viggo och Alice kom på besök. Det var rörande när de klev innanför dörren. Sist vi såg varandra IRL så kunde inte Idun gå. Det är brutalt när tiden går på det sättet den gått senaste året.

Vi firade med en heldag på folkets park. Vi åt pizza. Tomat och mozzarella var godast. Keep it simple osv.

Vi mötte en av Algots kompisar där och alla barnen hade sen glassmärken långt upp på kinderna efter att ha slurkat i sig veranda lite droppen av Calippon.

Helle i fin vårjacka från Mango (som var randig inuti) och Idun i nystickad tröja från Helles mamma i finaste persiskofärgen.

Det var typ det bästa söndagen på evigheter. Jag var orolig att barnen skulle vara blyga mot varandra, speciellt Viggo och Algot som är så stora att tiden kan lämna både stora och små spår. Men det var typ tvärtom. Dom sprang in i leken som om ingenting hade hänt och Idun la sitt huvud på min brors axel både en och två gånger. Tack FaceTime för du lindrade smällen av det senaste året.

Imorgon kommer min mamma på besök några dagar, Antons föräldrar är fullt vaccinerade och sist vi sågs kunde dem krama barnen. Stora små ögonblick och återföreningar som fått en att känna en helt ny typ av känslor <3

51

Idun har varit hemma en vecka, jag tror aldrig vi någonsin har vabbat Algot så länge och inser kanske först nu hur förskonade vi varit. Algot fick vara hemma måndag och tisdag i någon ren protest mot det dåliga vädret. Han sa att han var trött och jag klandrar honom inte. Jag är också trött.

Igår var vi alltså hemma hela familjen och när jag gick och la mig så viskade jag och Anton till varandra “vilken mysig dag det ändå varit idag“. Min PMS har släppt, Idun är glad igen och regnet gjorde att alla kände att det var ganska okej att bara vara inne hela dagen, så då var vi det.

Men den stora skillnaden? Jag kände mig inte jagad.

Det var en av de stora anledningarna till att jag beslutade mig för att inte fortsätta med JWHF längre. Jag tror inte man förstår hur ofantligt mycket tid jag lagt på denna platsen. Vilket gjorde att beslutet satt långt inne. Jag har gett föräldrarledigheter, kvällar och helger i över tre år. Igår när jag gick en promenad med Ida frågade hon mig hur lång tid det tog för mig innan jag landade i beslutet. Eftersom hon vet vad det innebär att ge sig själv till en idé.

Över ett år, svarade jag.

JWHF’s avslut blev inte lika pampig som jag tänkte mig. Med rätt förutsättningar hade jag velat ha en fest varje dag till sista inlägget. Hylla, minnas och säga tack. Men så har jag varit knädjup i småbarnslivet senaste veckorna. På ett sätt blev det en sista bekräftelse på att detta var rätt beslut. För när jag la mig i sängen med Idun igår utan ett adrenalinpåslag av stress så kände jag livet inom mig. Känslan av frid spred sig under hunden och jag somnade.

Jag gillar att jobba och har roliga saker framför mig som jag ser framemot. Men till mångas förvåning har jag ingen master-plan. Jag har kunder jag tycker om att jobba med och som fortsätter, vilket känns roligt. Men inget geni-drag i rockärmen. Ingen ny lansering, ingen ny storslagen idé.  Jag säger inte hejdå till JWHF för att göra något annat som är typ likadant, utan jag vill ju ändra mitt liv och göra så att det slår i samma takt som jag.

 

91

Okej, så jag har sålt stora delar av min garderob. Mest på grund av att jag gick upp ganska mycket i vikt av Idun och ser således annorlunda ut nu. Och orkar helt enkelt inte utseendefixeringen som kommer med försmå kläder. Så jag sålde dem och uppdaterar garderoben samtidigt som jag uppfinner mig själv igen. Det är kul, slitsamt och helt oundvikligt efter en graviditet skulle jag vilja påstå. Men något som kan vara knivigt att prata öppet och ärligt om eftersom det gärna faller under “dum och ytlig”-kategorin. Men ja, den kategorin måste väl också få lov att finnas tänker jag nog ändå. Det har hänt mycket det senaste året, inte bara Idun utan jag tog ett stort steg och bestämde mig för att lägga ner JWHF. Det ena har inte med det andra att göra men någonstans känner jag ett behov att säga hejdå till gamla delar av Christin och hej till nya.

Vi börjar med dessa solglasögon från &otherstories. Jag tycker det är svårt med solglasögon eftersom jag har ett ganska stort huvud. Men beskrivningen “oversize” får mig ändå att vilja testa dessa fyrkantiga.

Denna röda tröja har jag faktiskt köpt. Jag har den i syrenlila också och jag gillar den mycket. Den är enkelt men lekfull i färgerna. Jag har verkligen insett att jag är i en tid i livet där praktiskt, enkelt och skönt får leda stylingen. Men det behöver ju inte bli tråkigt för det. Men har går verkligen upptäckt ljusningen med jeans och t-shirt.

Därför är denna tröja från Ganni också med på önskelistan. Skorna har jag också favoritmarkerat och hoppas de kommer på rea längre fram.

Flätad väska från Cala Jade i färgen “pale banana” hade ju varit fin styla med.

På vägen har jag tappat all känsla för diverse klänningar, men upptäckt kjolar igen. Denna från Baum är kul!

Och så beställde jag dessa shorts från H&M. Resår, luftiga och leopard. Hade gärna stylat med den röda tröjan och gula väskan. Klart!

44

Jag vill måla väggarna så de är lika fina som våra köksluckor. Jag vill ta fram bjälkarna i taket, skrapa och måla fönsterna, sätta upp hyllor ovanför kaffemaskinen och kanske en eller två rader med vitt kakel så som man brukade göra i gamla kök. Men istället plockar jag påskliljor i trädgården, Antons gräddar våfflor och tänker att vi har hela livet på oss.

Algot som har blivit så stor att det ibland gör ont i hjärtat. Ser ni hans små fräknar på näsan? Så himla g u l l i g t.

Påskliljor i massor, för dem gillar inte rådjuren. Vi har den klassiska sorten och en annan med andra och fler  kronblad. Gud vad dålig jag är på att beskriva blommor, haha. Men hur som så njuter jag av dem.

Vi har köpt nya möbler till trädgården. Jag la mig raklång med fötterna upp i luften och hann äta en glass innan ett barn ville något.

Och så har vi en ny mysgunga också. Algot läste en bok för Idun där första dagen och andra dagen tog Idun samma bok och gick och satte sig. Det var så otroligt sött och drömigt.

Men detta är mer Idun, men ändå, det andra hände också.

Vi stekte æbleskiver, eller fotbollspannkakor som Algot kallar dem och jag fick flera meddelande som undrade var vi köpte dem. Vi steker dem själva! Vi har ett speciellt järn till dem.

Jag kunde till och med plocka lite tulpaner som rådjuren inte ätit. Vi ser harar stora som små hundar och rådjur som äter våra äpplen men vissa tulpaner lämnar de ifred ändå. Tack och bock säger jag. Detta är en ljuvlig känsla att kunna plocka så fina tulpaner i trädgården.

Men annars gick helgen på sparlåga på så sätt att vi sket i allt som heter vettig mat och vältrade i oss i halvfabrikat. Nuggets, pasta med tomatsås, korv och pizza. Man blir mätt på det också!

Pizza i solsken! Barn som smaskar! Föräldrar som sänker ribban!

På så sätt hade vi ändå energi över trots sjuka barn, pms och inställd återförening med min familj på andra sidan sundet. Det blev en annan helg än tänkt men fin ändå. På sitt sätt.

44

Det var ett konkret råd vi fick när vi gick i parterapi, att jag skulle skriva upp i vår gemensamma kalander när jag har mens. Jag var skeptiskt eftersom jag flyger i luften vid minsta antydan av en “har du mens, eller?“-kommentar. Den som man har blivit förminskad med hela sitt liv.

En gång ringde en kompis mig i ett blossande samvetskval för hon hade ställt in ett möte och ljugit och sagt att hon var sjuk men egentligen hade hon PMS. Hon skämdes både för att hon ljugit och för att hon “inte kunde hantera” sin PMS. Det blev så tydligt för mig då i den stunden och jag hörde mig själv svara “det är för att vi har lärt oss att det inte är okej att anpassa livet efter PMS“. Istället hårt skolade i att skärpa oss, gömma bindor i väskan och inte vara med på gympan. Det har bara varit ok när vi ska sättas på plats.

Jag har fortfarande svårt att förstå mig på den, pms:en. Jag är fortfarande chockad över hur mycket utrymme den tar i mitt liv när den väl är på besök. Jag vill inte släppa in den, vilket såklart gör att den bankar hårdare på dörren. Jag skäms när den lyckas våldgästa mig. Och sen mina graviditeter har min ägglossning, PMS och mens ändrat sig radikalt. Såklart har jag inte fått någon som helst hjälp med att förstå mig på den, min egen kropp. Vilket är något jag faktiskt längtar efter. Istället har jag varit lämnad till “trial and error” metoden.

När jag gick på akupunktur för min insomna för ett par år sen så utgick han endast och typ bara från min menscykeln. Och tungan och pulsen förstås. Men det var otroligt att vara i ett rum och behandling som inte bara tog hänsyn till min kropp utan faktiskt hade den som utgångspunkt. Jag skulle inte lagas, dämpas eller gömmas – utan faktiskt börja anpassa mitt liv efter menscykeln snarare än tvärtom.

En annan vän till mig sa nyligen att hennes son lite försiktigt hade frågat om hon mådde dåligt häromdagen och undrade om hon kanske hade lite  PMS ändå? Hennes första känsla var skam för att barnet hade märkt av det och att hon hade inte hade kunnat hejda sig. Jag förstod direkt vad hon menade, jag skäms också när jag ryter till av ingen anledning. Men om man vänder på det? Att det kanske är rentav väldigt fint om våra kroppar får en mer naturlig plats i livet och att – män och kvinnor – kan fråga av omtanke snarare än skuldbelägga för att vinna en diskussion.  Jag vill att Idun ska få lära sig om hennes kropp, aldrig skämmas över den eller behöver ljuga om den. Precis som jag önskar för Algot. Jag vill att de ska få leva i en värld där båda deras behov får plats.

Så jag skriver in i kalandern: “Christin är i slutet av sin menscykel“.

54

Pildammsparkens finaste träd blommar i skrivande stund! Det påminner mig om mitt första år i Malmö och det påminner mig om det året Algot föddes. När vi kom ut från BB hade naturen exploderat.

Ibland ställer jag mig bara och tittar rakt upp och önskar att jag kunde lägga mig uppe i trädkronan. Någon dag ska jag ha ro i kroppen att bara lägga mig under på en filt och låta timmarna gå.

Jag har vabbat hela veckan, men en dag åt jag lunch med Anton på LU som är “gatumat från Hongkong” medan Idun sov i vagnen. Testade en tofu-gryta men håller nog vid att deras anka är absolut bäst.

Sen gick vi en stund till lekplatsen. Medan Idun lekte i sandlådan (vi var själva där) så åt jag en glass och drack en kaffe i solen. Det var en underbar liten stund när allt stämde.

Vi spenderar ju mycket tid vid konsthallen för det är mellan förskolan och hemma och där finns en lekplats och ett bra torg för kinesen att cykla runt på. Det är som vår bakgård, fast City-Style. Nu när Algot ska börja skolan är det många föräldrar som funderar på att flytta och ge den där idyllen till sina barn. Jag känner mig kluven. Jag oroar mig också för att Algot inom sinom tid ska ta sig själv till höger och vänster. Men oro är nog en inneboende känsla hos en förälder var man än bor.

Och flera dagar i eftermiddagen hänger vi på spiralen med vårt lilla crew. Algot har billie, Idun har Vega och jag har Ida, Anton har Lukas. Ida har alltid mat med sig och jag springer alltid iväg och köper kaffe. Jag gillar inte lekplatser som så, men detta, detta är en underbar tid i livet trots allt.

34

När man har mycket i skallen är det skönt att komma ut i naturen. Men får erkänna att vi haft lite svårt att mäkta med all logistik det ändå krävs med två barn, så vi har mest varit på…lekplatsen. Men så fick jag ett fotouppdrag av Karin som jobbar med en kampanj tillsammans med Forsman & Bodenfors och vi fick spark i baken. Jag är stadstjej och Anton tvärtom så han var inte svårövertalad att följa med.

Vi besökte Rövarkulan i Höör där ramslöken hade exploderat och hela stället osade av en söt vitlöksdoft.

Tack vare det varit en sån kall vår i år (en formulering man inte ofta säger ang våren) så har det också varit en lång vår. Dock lite utmanande när man ska fota skir grönska och utslagna träd. Inga körsbärsträd såg vi heller. Malmö är ju en lite av en gryta där allt blommar tidigare.

Idun var med och ovanligt pepp att åka på äventyr. Algot fick välja mellan att följa med eller leka med en kompis. Gissa vad han valde.

För en gång skull hade jag packat matsäck. Vi är annars familjen som kommer med en Ica-påse som vi har handlat på vägen. Kids at heart, som jag brukar säga.

Riskerar både torra kläder och kamera för att få en bild man vill ha. Men allt klarade sig!

Och lilla Idun som springer fram på sina små fötter. Folk brukar kommentera hur snabb hon är på lekplatsen. Det går liksom inte ihop att ha så små ben och ändå hinna först till gungan. Men 1+1 = 3 när det kommer till Idun.

Det var en mysig söndag!

37

Idun sover äntligen och Anton nattar Algot. Jag är så desperat på energi att jag blir överlyckligt lättad när jag inser att vi har kvar glass, maränger och kolasås. Det ilar i tänderna men jag märker ändå knappt av när glassen tar slut. Så jag hämtar sura hallonremmar i köksskåpet ovanför diskmaskinen, tar en, tvekar, tar två.

Jag tänkte alltid att när livet skulle gå så här fort så skulle det vara för att man gjorde något extravagant som att dra igenom New York på nätterna och göra en snabb karriär med massa fjädrar i hatten som vajar i vinden på en strand på Bali. Inte för att en 1åring gör att man har hjärtat i halsgropen och för att en sexåring ifrågasätter allt man säger. Eller att man sover dåligt för att man tvärnitat och svängt höger istället för vänster. Jag har såklart landat i mitt beslut om JWHF, men det var ändå känslosamt att läsa alla fina kommentarer. Jag kände mig också som en ballong som tappade all luft och virvlade ut i luften när jag äntligen tog ett beslut.

Det är utmanade att växla mellan två filer på en väldigt trafikerad motorväg. Barn, jobb, barn, jobb, barn, jobb. En förstår ju varför det är förbjudet att prata telefon när man kör. Och jag har kört på ganska länge nu, men vet att lite längre fram finns det en himla fin utsiktsplats där vi kan prata mer.

Något speciellt ni vill prata om?  Eller undrar?

 

 

51

Nu är vårskorna på. Får erkänna att det drar om anklarna vissa dagar men är det vår så är det.

Stajlar med en stickad tröja från Lindex som jag gillade. Men don’t forget a färgklick. Jag hade min röda covers som jag köpte av en IG vän. Älskar när ni frågar!

Också vår i ett par skor. De par vita sneakers. De är från adidas i modellen ozweego. Supersköna men får minus för glatta skosnören som går upp hela tiden.

Och Idun upptäcker våren. Tredje veckan på förskolan nu. En dag viftade hon med pekfingret mot mig och sa “nej nej nej” och en annan dag hittade jag henne på skolgården borta hos de stora killarna där Algot och hans kompisar körde runt henne på en cykel <3

Har sannerligen två livsnjutare till barn. Jag tar rygg på dem och maxar njutet!

38