Jag minns när en av mina bästa vänner försökte beskriva hur trött hon var när hon väntade sitt första barn.

– Jag orkade inte ens bre min egen macka, sa hon

Jaha, tänkte jag och gick vidare i livet. Såklart kände jag sympati för henne men vad jag insett nu är att den trötthet man kan drabbas av i början av en graviditet knappt går att beskriva i varken ord eller bild. Där av bristen av det sistnämnda i detta inlägg.

Jag har varit så innerligt och ohälsosamt, sinnessjukt trött. Tröttheten var förlamande, hela kroppen gjorde ont – så ont att jag grät varje dag i flera veckor. Om jag inte sov, så grät jag. Allt det där har ju medicinska förklaringar, hormoner hit och hormoner dit, men för mig kändes det som en personlig kollaps. När Anton kom hem från jobbet kastade jag mig i hans armar och hulkade fram ett ”jag vet inte vem jag är längre”. Det kanske verkar teatraliskt och överdrivet men det var så jag kände. Brutalt men ärligt.

När jag väl sov beskrev Anton det som att det var som att jag hade svimmat. Jag var nästintill okontaktbar. Visserligen beskriver han det fortfarande så när jag somnar på tre röda sekunder på kvällarna, men nu är det i alla fall begränsat till nattetid. Mellan vecka sju och vecka tolv kunde jag somna när som helst och var som helst. Börja gråta kunde jag också göra lite varstans och lite närstans. Alltid till hulknivå.

Tack och lov så har det blivit lite bättre.
Men jag förstår innebörden av att inte ens orka bre sin egen macka fullt ut nu. 

1
 
I början av augusti följde två nära och kära med mig till England. London mer specifikt, eller Knebworth om jag skall vara ärlig för det är där min morbror och mina kusiner bor. Jag tycker det är så himla fint när man i en vänskap vidgar horisonterna och släpper in varandra i olika hörn av ens liv. Visst? Alla är vi ju så mycket mer än en timmes fika en gång om året. 

Jag skrattar ofta åt den helgen, inte för att den var dum, utan för att trots obefintligt intag av alkohol så var den tokig. Jag lämnade nog en och annan hjärncell hemma den helgen. Som när jag trodde att handikappsalarmet på en toalett på ett centralt café var spolknappen. Så när jag drog i spaken så gick ett rödtjutande alarm av i hela caféet och när jag öppnade dörren och tittar ut, ser jag två frågetecken till Marie och Kajsa som undrade vad fan jag höll på med där inne. Det var helt klart en av mina bästa stunder här i livet. 

 

0
 
Det är väldigt längesen jag tog en bild på mig själv. Ju mer jag gjorde det förr, desto bekvämare blev jag framför kameran både när jag själv tog bilden men också när andra fattade kameran. Nu, not so much. Men jag gör det för att jag tänker att det kommer vara kul att kunna gå tillbaka. Fram tills nu har jag var paralyserad av alla tankar som automatiskt (jag lovar, det kommer som ett brev på posten) dyker upp när en får ett postivit graviditetstest. Dessutom tror och hoppas jag att det är väsentligt att jag lär känna min kropp de närmasta månderna, på ett sådär lagom klychigt sätt. Det slog mig härom veckan när jag och Anton var ute och åt middag att jag inte alls har någon uppfattning kring jag ser ut. Inte för att en måste det, men för mig har det lett till få men kraftfulla breakdowns.
 
Det är skillnad på magen under alla dygnets timmar nuförtiden. Allt beror på. Så när jag väntar på Anton för att gå ut och äta och magen är helt platt får jag för mig att ta på mig mina gamla jeans. De jeans jag köpte precis innan jag blev gravid och var mitt bästa vältränade-jag. Jag blir skita-på-mig glad när jag får på mig dem, mest för att jag känner mig som mig själv i dem. Att magen blir som en luftballong efter varje måltid är som bortblåst. Vilket resluterade i att jag var tvungen att springa på toaletten mitt i maten för att stå där inne med byxorna nerdragna till knäna i tio minuter innan jag kunde fortsätta andas. Shit pommesfritt som jag led och när jag kom hem packade jag ner mina jeans.
 
På återseende, helt enkelt! 

 
0
Photo: Emily Dahl
 

Vi väntar barn! Kanske är det världens mest svårförstådda mening just nu men så är det! Det var i början av augusti som mensen aldrig kom och vi fick reda på att vi, jag och Anton, skall bli föräldrar.

De första tre månaderna har varit något helt annat än… innan. Inte nödvändigtvis alltid till det bättre om jag skall vara ärlig. Jag blev minst sagt överrumplad över hur snabbt kroppen gjorde som den ville och ofta helt utan förvarning. Såklart helt nödvändiga grejer (typ), men det är ju inte alltid hjärtat fattar det bara för hjärnan gör det.

Efter att vi fick reda på att jag var gravid gick jag och köpte en dagbok, den första på flera år. Jag tänkte att jag skulle skriva om allt jag kände eller inte kände. Kanske är jag för lat för att skriva för hand eller så tog verkligheten över för jag kom inte längre än en enkel mening- ”jag är gravid”. Det har varit extremt jättemärkligt att hålla graviditeten för sig själv i tolv veckor. Vi har väl gjort det med modifikation eftersom det ibland blev för konstigt att låtsas som allt var som vanligt. Så man är, mer eller mindre, hemlig och håller andan. Håller andan för allt man vet kan gå fel. Förbereder sig på det värsta och hoppas på det bästa, som man säger. Lätt hänt att man får syrebrist av allt realistiskt tänkande och hjärtat tvingas jobba på övertid när man tvingar den att inte känna allt man känner. Man befinner sig i ingenmansland. 

Så, jag har än så länge inte skrivit något alls om hur det är att vara gravid. Jag tror jag har gjort slut med den traditionella dagenboken, för jag har ju här nu. I måndags såg vi att bebisen mådde bra, vilket såklart inte är någon livslång garanti, men det kändes ändå så bra. Som att man äntligen kan andas ut och äntligen vara… gravid.

Det är nu det händer.

0
 
Ibland händer det att jag får kommentarer som att ”du är aldrig hemma” eller ett skrockande ”skall ni iväg nu igen” eller, värst av dem alla, ett uppläxande ”du borde vara nöjd nu”. Jag skäms alltid lite när åsikterna haglar även fast jag vet att åsiktskommentarer bara är åsiktskommentarer.
 
Det vore lättare om mitt stora intresse vore… stickning! Jag önskar att jag kände mig lika levande när jag stickar en halsduk som när jag reser. Ibland försöker jag lägga band på mig själv, stannar hemma så som förväntas av mig och hoppas på att jag inte skall bli galen. Misslyckas såklart alltid, det slutar alltid med att jag hulk skriker till Anton att jag måste se annat för att tycka om hemma. Jag hittar såklart tjusningen i små vardagsmekanismer jag med och kan stundvis hänge mig till vardagen, men tanken på att jag på något sätt använt upp min resekvot får mig att vilja sticka virknålen rakt i ögat.

Har folk rätt?
Är jag störd? 

0
 
Jag skojar inte när jag säger att jag och Anton, nästan på ett systematiskt sätt, bråkar som två ilskna tjurar varje gång hösten är på intåg. Det är fullständig kalabalik de första två, tre veckorna av en termin. En tycker att vi borde lärt oss och vidtagit åtgärder nu när vi är inne på vår sjunde höst tillsammans men hur kul hade det varit? Vi är nog dömda till att misslyckas till att vara perfekt och förevigt synkade – vi och alla andra par, visst? Detta årets startbana har varit lite längre än andra år, av förklarliga skäl, men själen förstår inte alltid skäl så det är med en lättnads suck som vi äntligen är påväg. Hösten börjar äntligen komma till stånd! Men en sak som vi faktiskt har kunnats ena om på sista tiden är att söndagar är veckans svampplockningsdag. 
0
Photo: Emily Dahl 

Jag testade aldrig andra klänningar. Jag visste hur jag ville att min klänning skulle se ut redan innan Anton och jag förlovade oss. Inte på det där tonårs-drömmiga sättet utan på det där klumpiga tack-gode-gud-att-det-gick-som-det-gick sättet. Det hela började med att en av mina kompisar skulle gifta sig och att jag med det tillät mig själv att bada lite i hennes bröllopsyra. Jag skickade en länk till den blivande bruden på en helt otrolig strålande Elie Saab klänning. Tacka påven att smaken är som baken, för jag hann precis trycka på ‘skicka’-knappen innan jag insåg att det där var ju min klänning. Medan hon valde en helt annan klänning, plockade jag fram bilden på Elie Saab-kreationen när det väl var min tur – inte för att det fanns en chans att jag skulle köpa den, men drömma det kan man ju. 

Nu råkade det vara så att Antons syster, syster Vera, står bakom mig när jag plockar fram bilden. Helt plötsligt smyger hon fram ett “den där kan jag sy”. Så det gjorde hon och hon gjorde det makalöst bra. Varenda liten paljett är omsorgsfullt placerad av Vera. Och tillsammans med lite ändringar här och där (vissa större än andra), blev det så himla mycket bättre än Elie Saab klänningen- det blev det min klänning.  
0
 
Jag blev så himla glad när sommaren sprang ut på scenen igen i lördags. Jag har stått och klappat och skrikit “en gång till” så länge att jag till sist började tro att konserten faktiskt var slut. Jag behövde ett avslut så till den milda grad att jag totalsket i skitet och ignorerade skylten om “ovanligt höga bakteriehalter” i havet efter förra veckans skyfall. Vattnet såg klart ut, så jag gick efter parollen att skenet inte alls kan bedra. 

Annars? Vardagen är igång och för varje dag som går blir jag lite mer varm i kläderna. Denna terminen har jag haft lite svårt att känna mig bekväm, det är som att alla mina kläder är för små. Men så är det ju ibland och jag tänker att det går över och att vissa nystarter behöver lite längre startsträcka. 

 
0





När jag för mindre än fyra veckor sen avstod från att bada pga dunderförkylning tröstade jag mig med att det var en hel sommarmånad kvar. Visst var det värmerekord med slående 25 grader i vattnet, men jag försökte (så gott det gick) trösta mig med att fanns mängder av badtid kvar. Som en lavett direkt från vädergudarna var det stadiga 16 grader och regn de följande veckorna. Note to self: bada alltid alltid alltid, oavsett tillstånd. Förnuftighet always (nåja) bites you in the ass. För helt plötsligt står du där med vatten upp till knäna och ångrar allt du inte gjorde samtidigt som du undrar hur fan det här gick till. Hejdå Augusti – din svikare. 

0
 
Ett Köpenhamn senare och jag har blivit tjugosju år. Jag firade min födelsedag på andra sidan sundet med Anton och Kelle (Kelle är Kalle och Helle för dem som inte vet, och Kalle är min lillebror). En jättebra dag men jag har liksom inte alls fattat att det redan varit min födelsedag. Jag är annars den som gillar att faktiskt fira min födelsedag lagom ordentligt och brukar för det mesta styra upp något (om än ibland i sista minuten, puss på mina kompisar som har fantastiska meriter i att mirakulöst hitta tiden och ställa upp) men i år hann den (min födelsedag) liksom före mig. Fast med det sagt så var det ändå en ganska top-notchig dag. 
 
 
0