Jag försöker verkligen låta bli att bli stressad. Jag har andats magdjupa andetag, funderat på en stubbe i skogen och tinat i solen men det känns som om nerverna dansar bäst dem vill och jag, ja jag hänger med så gott det går. Jag vet att det kommer låta konstigt, för tiden inte ens förbi men ibland undrar jag i mitt stilla sinne hur jag kommer minnas den här våren? På lördag är det tre veckor tills jag och Anton gifter oss. 
 
0

Tack snälla rara….jesus för att påskledigheten är här. Med strålande sol dessutom. Det skall bli så skönt att lämna datorskärmens kalla ljus, stans måsten för gröna gräsmattor och läsa absurda skvallertidningar istället för djupa medieanalyser. 
För att inte tala om hur skönt det skall bli att återhämta sig från förra helgens bravader. Det har tagit emot att sammanfatta min och Anton möhippa respektive svensexa eftersom jag inte alls känt mig redo att gå vidare. Vilken kolossal & hjärtknipande insats våra vänner stod för! De bokade om flygbiljetter för att kunna vara med, åt sushi fastän de inte alls gillar det, klädde sig i rosa för att jag älskar det och åkte bergochdalbana tills alla var döva. Jag skrek när min historia hängde kring ballonger, grät när jag insåg vilka tjockskallar man stått ut med och hur helt fantastisk snäll Anton är. Men tur att dagen var lång för vid halv nio var han klar. Underbart är kort men färskt i minnet är när hela restaurangen, där möhippan & svensexan sammanstrålande, applåderade iväg en glad och kanonfull Anton. Anton bugade, tackade för sig (“jag har levt fullt ut”) och vände på klacken med ett sjuhelvetes hurra bakom sig. 
Egentligen är det synd att man som festens huvudpersoner missar allt förarbete, för det är helt otroligt vad som försiggår i kulisserna. En vän som tyvärr inte kunde vara med, sa att hon var helt paff över engagemanget inför själva dagen. Tanken på att våra vänner, från alla våra hörn, umgås och planerar på tu man hand är ju egentligen helt otroligt fint. Vår mösexa var en av de bästa komplimangerna vi kunde få. Puss och tack. 
0


Uppsatsskrivnde kan verkligen ta det bäst av en – på så många sätt. I helgen m.å.s.t.e  jag göra något roligt, annars finns risken att jag blir permanent tråkig och en knäppgök. Positivt med att skriva uppsts själv är att ingen säger emot en, baksidan däremot är att ingen säger till en att ta två djupa andetag så att man inte drabbas av akut syrebrist. Jag växlar mellan att tycka det hela är lätt som en plätt, för att nästa minut vråla förtvivlat till Anton “jag vet inte vad jag hålleeeeer pååååå med”. 

Så jag tog en paus igår på Malmös färggladaste adress med ett dussin ägg. Den sista bilden tog jag rakt av från P’s instagram för det blev så in i bomben fint. Helheten Christin, helheten, förlora den inte ur sikte. 
0
 
Det känns som veckorna springer fram som en antilop, samtidigt som det känns som om en hel livstid hinner passera under tiden. Förra helgen badade vi i solsken, var på lekplatsen kl 8.30 samtidigt som vi redan var inne på dagens andra kopp kaffe. Barn på besök! Men alltså vilka skojiga varelser det är ändå – vi byggde hus, bakade pizza och tog på oss pyjamas i full allsång till My Heart Will Go On. Tydligen är Titanic lika inne som när en själv var i nio, tio års åldern. Jag tror på fullaste allvar att Leonardo Dicaprio var min första förälskelse. 
 
 
0
Nu är mikrovågsungnen rätt igen! Om man ignorerar vår totala lathet (att ställa om klockan på mikron två gånger per år är för mycket begärt), så känner jag mig oerhört tacksam över årets vår. Bilden på mig och Anton är tagen andra veckan i Maj förra året, kan ni förstå? Vi var på exakt samma plats i helgen och då såg det ut som i Maj förra året. Skoja min dojja att vi valde rätt vinter att åka iväg på, för när våren är såhär fin (redan i mars) kan jag inte tänka mig något ställe jag hellre vill vara på än just precis hemma. 
 
0


Jag planerar att slipa och måla vårt golv. Kanske hänga om tavlor, tapetsera och doppa småkakor i rosa socker? Nu. Jag vill göra det nu. Skärbrädan ser ovanligt torr ut, bäst jag oljar in den. Jag snittar om rosor, planterar lite tomater, kollar upp slipmaskiner och springer en mil. Sen går jag hem och slår upp prokrastinering. 

0
 
Jag kan knappt tro att det bara var förra veckan som jag och Anton åt take-away sushi på en gräsplätt bland krokusarna i Lund. Trapporna till universitet fylldes på varenda rast och på lunchen sprang jag och mötte upp Anton för att äta lunch sittandes på våra vinterjackor mitt i friska, varma luften. Det var en sån dag och ett sånt ögonblick som jag tänker att man kommer minnas om 20 år. Tiden i Lund med sommaren runt hörnet, ah vilken dänga alltså! Då var jag också lika säker på att våren och sommaren verkligen var runt hörnet. Man glömmer så lätt. Dessa bilder tog jag för två år sedan och tänkte precis samma sak då som förra veckan: “Nu jävlar”. Och sen kom en köldknäpp och allt stod still i vad som kändes som en evighet. Ett steg fram, alltid två steg bak. Note to self.
0
Jag svettades som en gris i Stockholm. Min vinterjacka kände sig missförstådd, minst sagt. Det var slående 13 grader varmt, alltså bara en grad kallare än när jag var där en juni(!!!)dag för ett par år sedan. Och betydligt soligare också för den delen. High five och bra jobbat Stockholm. Dessutom har ni ett fint statshus.  

 

 
0


Jag var en aning naiv när jag packade väskan inför helgen, för att inte säga att jag var ett pucko. Nog för att min snygga skor är sköna, men gode gud, varför tog jag inte med reservskor? Jag vågar inte ta av mig mina skor innan vi landat och är hemma hemma av ren rädsla att jag aldrig får på dem igen, alternativ att jag impulsivt slänger dem i närmsta papperskorg. Förutom den dunkande lilla detaljen så har det varit en ganska så perfekt helg. Men nu mot lite friare tider för både fötterna och kalendern!  

0
Idag åker jag och Anton till Stockholm över helgen! En helg på tu man hand, visst, men även för att träffa den som skall fotografera vårt bröllop. Jag spenderade nog två veckor med att scanna igenom internet för att hitta någon som någorlunda kunde identifiera sig med stilen jag och Anton är ute efter. Sen slog det mig, Emily Dahl & arsenik fotografi! Så himla dunderglad för att hon vill ta sig hela vägen till Skåne i Maj. Pricket över i:et denna helg vore om vi dessutom hittar något fint till Anton att ha på sig, och (hoppas hoppas) att kroppen låter en sova när man vill sova. 
0