Idag har vi varit hemma tre veckor. Det känns så knäppt på så många sätt. Undra hur länge jag kan få lov att tjata om resan? Ett litet tag till kanske? I alla fall här? 
 
När jag går i skolan mäts tiden tydligt i inlämningar, seminarium, deadlines, röda dagar (om man har tur!) och tentor. Det är också tydligt vem som lämnat skolbänken och äntrat arbetslivet för de personer pratar i exakta och numrerade veckor. “Vad skall du göra v.33 förresten?” Va? Vem? Vecka trettiotre säger mig, som student, absolut ingenting.
Denna våren har mätts i odefinerade men ack ändå begränsade veckor. Utan att jag egentligen bestämde mig för det räknade jag veckorna när vi var iväg. En vecka, två, fyra och helt plötsligt var det bara tre veckor kvar. Livet bestod av stycken och destinationer. Jag har nog lite svårt att släppa räknandet och nu är det alltså tre veckor sen vi kom hem. Ingen tid alls och ändå hur mycket som helst. 
 
Jag har inte tittat på våra bilder sen vi kom hem. Jag är lite rädd att jag skall lägga mig ner och storböla på golvet, som om jag förlorat en kär vän. Det kanske låter överdrivet och dramatiskt men det var verkligen så fantastiskt. Hemma kommer också bli bra, det vet jag, snart. Jag skall bara hitta ett fint ställe att lägga alla minnen på. 
0

 
I slutet av vår resa var jag så in i bomben trött på att äta på restaurang, allt jag ville ha var hemlagad mat. Jag saknade dessutom rutiner och vardagens banala kugghjul. Jag var trött på intryck och pretentiösa måltider. Det var då det. Visserligen har rutinerna verkligen inte kickat igång än men matlagningen däremot! När det gäller mat är Anton alltid på hugget. Hemmagjord pasta är enkelt och megagott och lagom pretentiöst. 
 
0

 
..så är vi man och fru. Nästa år, precis den här dagen, gifter vi oss! Om precis ett år så står vi och alla personer vi tycker om och skålar och vrålar. Om precis ett år så samlar vi alla våra olika sammanhang och alla våra minnen med alla våra personer under ett tak och skapar ett nytt sammanhang. Man och fru – herregud! 
0

 
Vår gård är så makalös vacker, den är nästan som absolut finast nu (även om jag ivrigt väntar på pionerna). Det känns lyxigt att ha detta utanför dörren. Jag häpnas varje år över hur fint vi har det här mitt i Malmö. Så även i år, även om det känns lite lite annorlunda. Våren känns inte lika… livsavgörande denna gången. Vad jag menar är, att vanligtvis när våren kommer så är jag så svältfödd på vår, fint och varmt att jag känner mig lika rosa som träden. 
Jag fick ett meddelande hemifrån i början av April- en bild på ett snötäckt köpenhamn. Jag visade Anton mmset och sa “det är ungefär nu jag vanligtvis börjar gråta vid köksbordet och längtar efter precis vad som helst förutom vintern”. Men detta året var jag i Nya Zeeland. Det känns liksom lite förvirrande att vara trött och mosig, när det är nu jag brukar vara som en galning på prozac. Men fint, det är det!
 
0
 
Vi har hunnit packa väskan två gånger sen vi kom hem, mindre än ryggsäcken men ändå. Jag antar det är så det blir när man har människor som man gillar utplacerade lite här och var. Dagarna går bekvämt och bestämt framåt. Livet tillbaka hemma har varit som att träffa en vän man inte sett på år och dar men där allt ändå är lätt och naturligt när man väl ses. Eller som att cykla en cykel.
 
Det är bara 1,5 vecka sen vi kom hem men vi har redan hunnit bli bjudna på flera middagar och bjudit in till ett par. Jag har haft ont i huvudet som en annan tonåring två gånger och varit både i Helsingborg och Göteborg. Jag har träffat minimänniskor som bara på tre månader gått från bebis till barn (dem blir stora så fort!) och säkert fikat allt för mycket. Idag kom jag hem från Göteborg där jag firat att en av mina äldsta vänner skall gifta sig. Vi sjöng in hennes stundande bröllop med Lena PHs ‘det gör ont’- ni hör ju vilka tonårsfasoner. Men helt klart värt både huvudvärken och förlusten av en och annan hjärncell. Imorgon skall jag träffa en kär väns andra (!) dotter. Jag tror nästan inte på att hon finns förrän jag sett henne, så knäppt det känns. Utan att man behöver be om det går livet framåt och vidare. 
 
Det som fortfarande är ogjort och som påminner oss om att det bara var ett litet ögonblick sen allt var annorlunda och onormalt är det mest vardagliga och oglamorösa fenomenet – tvätthögen. 
 
0
 
Det är vi det. Korta stubiner. Jetlagen har etsat sig fast i varenda cell i kroppen, huvudet är tungt och minnet är lite groggigt. Det är som att vi är bakfulla från världens bästa fest. Vad hände igår egentligen? 
 
Vi går och lägger oss trötta och vaknar trötta. Jetlagen är verkligen en satkärring. Det hjälper att hemma har varit så himla snällt. Vi har kommit hem till glada, varma kramar och en morgontrött natur. Jag trodde vi skulle missa vitsipporna och det grönaste grönskan. Men vi hann precis plocka en bukett! Det hjälper när hjärtat slår dubbelt av trötthet och när något man längtat efter redan börjar bli ett minne. 
 
 
 
0
 
Vi är hemma! Någonstans mellan den tionde flygningen och sjutusen tidszoner är vi äntligen hemma. När vi kom hem till Malmö i onsdag och klev in på Kapellplan blev jag så lycklig att jag sa hej till allt i lägenheten. Hej till vår underbara lägenhet och hejdå till 55 liters ryggsäcken. Så. himla. skönt. Att slippa packa upp och ner sina saker kommer på en välförtjänt andra plats, men allra skönast med att vara hemma är att vi kan sova i vår egen säng! 
Problemet är väl det där med att sova. Det är vansinnigt egenligen. Man somnar vid tio av ren utmattning (att vara vaken 24 timmar i sträck gör det med en) och sen vaknar man två på natten som om det vore sju på morgonen. Anton ligger och pratar om att han skall ut och springa när det blir ljust, baka bröd, göra pasta och fånga dagen. Jag säger att han kommer inte springa när morgondagen kommer. Han är med jetlag och då springer man inte.
 
Så, hur känns det att vara hemma? Jag har ingen aning. Jag känner mig tjock av trötthet, som om sömnlösheten är en fluffig dunjacka mellan mig och verkligenheten. Jag skall reflektera nästa vecka, lovar. 
0
Idag är sista hela dagen i New York och det regnar. I vanliga fall skulle jag vara sur och tvär, bitter till och med. Men nej, det är Christin 2.0 som landar på onsdag. Haha skoja bara, jag är fortfarande bitternisse när det gäller vädret generellt men vi har haft så himla gigantiskt fina dagar i New York att jag (för tillfället) känner mig nöjd och harmonisk). 
Titta, Sverige! Det är såhär du skall se ut ungefär igår. 

Polisen valde ett ganska bra ställe att surfa och slappa på, tyckte vi. 
En förmiddag begav vi oss ner och under Canal Street. 
Vi ställde oss i kö 

för att se ground zero. Helt sjuk plats. Gå dit. 
Fint igen! 
Herregud som vi ätit i USA. Säkert ett helt smörpaket per dag. Just här är vi på Ed’s lobster bar på Lafayette street och äter korvbröd stekt i smör, fylld med en halv hummer. gå hit!
Clever girl (kunde inte sagt det bättre själv, hihih)
eftersom vi hade lite ärenden i området, gick vi in och igenom central park igen för det är så sjukt absurt fint. 
Hej hej, Jag var inte tillräckligt våglig för att släppa trädet, så gärna ville jag inte ha en fin bild. 
Men jag tvingade upp Anton
som agerade picture-perfect-sötast-ever. 
Vi gick till varenda träd som var rosa. 
tills det var dags att gå till midtown för att möta upp den mest självupptagna gruppen new yorkers jag någonsin beblandat mig med. Vi skulle gå på arkitektur och jag kan hälsa och säga att den inte alls var lika bra som de andra vi varit på. Det var längesen jag var med så sjukt självupptagna, wannebe-arkitekter. Hela gruppen var så sjukt odrägliga. Jag började akut sakna Lars och Gudmund (mina nästbästa arkitekter efter Anton såklart) och insåg att hemma är bäst. 
 
0
Visserligen kan både min och Antons hipster-ness diskuteras men gud, new york. Jag har nästan aldrig sett det så vackert. Jag var så glad över att vara här igår att jag nästan kände mig lite hög. 
 
Vi kom precis i lagom tid för våren hade precis kommit till stan. Jag har varit i New York i precis varenda årstid, förutom våren dårå. Tills nu. Kanke bästa någonsin!

Så himla fint överallt, och precis som hemma, verkar alla bli lite gladare, lite lättare tillsammans med våren. Folk… njuter. 
Anton och jag åt frukost som var så god att vi bestämde att vi ville testa kvällsmenyn. Anton ringde och bokade bord till Måndag. 
Vissa träd vad sådär surrealistiskt vackra att man liksom inte kunde sluta stirra. 
Mmm.
Frukost. 
Eftersom downtown var så vackert, bestämde vi oss för att åka upp till Central Park. Ooo. 

 
 
Ni ser ju. 
PUSS!
 

Alltså. 
Det kunde liksom inte bli bättre. 

efter dethär. 
 
0
 
Jag vet inte om det är för att det är sista veckan nu, men jag och Anton har gått in i totalt semester-mode (tänkvärt att det tog hela 11 veckor!) Vi sover till kl 10 (minst!) äter exakt samma frukost (lunch?) varje dag, ligger på stranden ett par, tre timmar, går upp till rummet och hänger i våra tjocka vita frotéhanddukar, sen går vi ner och badar tillsammans i högvatten ett tag och så går vi och lägger oss ett par timmar efter middagen. Skönt. 
 
Innan vi kom till USA tänkte jag, trots fetma-epidemi, att folk skulle vara snygga och, som man säger, beach-ready. För att vara frank så trodde jag att de skulle vara smala. Som stickor.  Visserligen är stilen här i Miami sjukt ful och lite för bodylicious för mig men något som slagit mig är att alla storlekar verkas finnas på Miami Beach och alla verkar ha kul. Tjock, smal, mullig, bullig, celluliter, grå, vit, röd, prickig – alla får vara med och alla har minimalt med kläder på sig. Det kanske oj:ar och oroar sig tyst i huvudet men mig lurar dem vart fall. Här är det ingen som lägger en handduk över magen, ingen som sitter löjligt rak i ryggen för magen inte skall vika sig som ett pappersflygplan, nej i Miami svankar man tills man nästan knäcks på mitten och vill man inte ha ett foto av sig själv, oavsett storlek, ålandes vid vattenkanten så är man en knäppis. Eller svensk. Jag säger inte att skönhetsindustrin inte härjar här men vad jag vet är att veckan på Miamibeach har inte varit lika kroppsfixerad som andra stränder ibland kan vara.  Att ta lite av Miami med hem till Sverige skulle inte skada. 
0