Härom dagen gick vi på en sex timmars promenad, på en vulkan! Man slutar aldrig hämpnas över Nya Zeelands makabra natur! Däremot blir man bortskämd och avtrubbad. Jag och Anton svängde in vid en markerad utsiktspunkt igår, drog i handbromsen, gick ut och… rykte på axlarna. Vi drog på a:et, njaaaaaaaaaa, till en helt praktfull utsikt. Hursom, härom natten sov vi i National Park-området för att gå på en endagstur. Vi skulle till mount doom. För att en gång ha vägrat att se Sagan om Ringen, finner jag mig själv att riktigt nörda ner mig i filmskapet. Mount doom, rivendell, hobbit town – jag vill se allt! 
 

Vi fick gå upp i tid för att hinna med bussen kl 08.00, det var värt det, av flera skäl. 
Anton. 
Monut doom från fel perpektiv. Anton menar att de filmat det från andra håller och “lagt till musik, det blir läskigare så”. haha, tack Anton, då vet jag. puss
Fint!

Men mycket mer turistigt än exempelvis Kepler track. Det var hur många som helt som ville klättra på en vulkan. 

Vi gick förbi mount doom och ner till emerald lakes, vilket var coolt. 
Fast man kunde inte stanna där så länge, typiskt. 

Fikatajm!

 
Det var den dagen det! 
0
Förra veckan körde vi från världens ände, bluff (längre ner kommer man liksom inte) till längst upp på södra ön för att ta färjan till norra ön. Vi hade missbedömt avstånden lite så det blev ett  himla körandes, allt för länge per dag, men så blir det ibland när man inte vet in eller ut i ett nytt land. Det positiva var dock att Nya Zeeland är ett så makalöst land att vi hann se så sjukt mycket när vi var påväg. Håll i hatten!
 
 

 
 
0
För några dagar sen, när vi var i Wanaka, bestämde vi oss att åka på en vintur kring Nya Zeelands mest kända Pinot Noir distrikt. Anton hade tjatat så förbaskat mycket om att han ville dricka vin, så det var bara att göra som man blev tillsagd, i vanlig tur och ordning. Eftersom Anton absolut inte kunde tänka sig att köra och spotta ut vinet, var vi tvunga att skaffa chafför. Nåja, vi kallade henne “guide”. 
 
Vi började med vårt första glas runt elva på förmiddagen. Helt lagom tid, enligt Anton. Alla är hemskt trevliga här och hemskt intresserade av arkitektur visade det sig, så även om det första stället var bra så var det lite som en skolförhör för Anton. Fast han hade ju vin i handen, så vad gjorde det. 
 

Där var extremt fint och påminde så himla mycket om hemma, tyckte jag. 
Här är vår bil för dagen! Det gäller att färdas med stil. Bilden var lika gammal som Anton, ACn var en lucka under vindrutan och hon drog i en spak till växel. Den funkade ungefär som en trombon tror vi.
Vi var lite fulla hela dagen.
 
På ställe nummer två fick vi testa så in i bomben mycket viner, vi testade tretton olika viner, alltså allt dem hade. 
 
Efter den festen, tyckte guiden (chaffören) att vi behövde lite mat. 

Vi åt lam och hare som tillagats i en gammal vintunna, pinot noir marinerat! På en annan vingård såklart. 
 
Där var fint. 
Vi körde vidare

och gjorde om allting. Här är pinot noir.
Det var den finaste vingården och minsta. Ett litet lerhus, vinrankor, en traktor och en australiensisk hipster. Allt som behövs för ett fint vin. 
Principen är ganska enkel. 
Chaffören försökte lära Anton att öppna dörren för mig. Det gick sådär. 

Fint överallt!
Vi åkte till ett ställe där de gjorde champange, som inte får heta champange men som är som champange. 

Det var lite extra kul för de var mitt uppe i skördning, man skördar några veckor tidigare när det gäller bubblor. Det här är chardonnay druvor som smakade gott! 
När man gör bubbelvin har man jäst i flaskan. För att få ut jästen låter man flaskorna hänga uppochner, sen fryser man toppen och plockar ut en liten jäst-isbit.
 
Framåt! 

Jag tror vi hann med sex, om inte sju (?) olika vingårdar, vilket var kul! Kan starkt rekommendera att åka runt på en vintur och att skita i att spotta! 
 
 
 
 
 
0
 

Äntligen. Herregud vilken tid det tagit att ladda upp dessa bilder. Kiwisarna här är verkligen inte generösa med wi-fi och när de väl är det är det segt som ett 90-tals modem. Jag vill ju visa vår tur från Kepler track. Det är dyrt att vandra i Nya Zeeland. Men värt det, helt klart. Jag tycker nästan det vore synd om man åkte hit och inte gjorde en tur. Milford är antagligen den mest populära och den måste man boka flera månader i förväg. Men vi var inte ledsna för det för kepler track var så himla bra! Kan verkligen rekomendera den turen. Vi sov i stugor i tre nätter, alla är bra men man det skiljer sig lite från svenska fjällen (enligt anton) om man har erfarenhet av det.  Det finns exempelvis diskmedel (typ det ända som finns i stugorna) men man måste bära med sig alla mat och alla grytor och sånt. Men alltså, inte nog med att turen är strålande utan alla stugor ligger på väldigt olika och otroligt vackra ställen. Så fint! Dock var vandringen mer fysiskt krävande än vad både jag och Anton trodde att den skulle vara, så ett annat tips är att göra en armhävning eller två innan man beger sig ut. Bilderna får tala för sig själv, för nu tar internet-tiden slut! 

 

 
0
Gud vad tiden går. Sydney känns längesen nu. Vi har hunnit gå på en helt makalös vandring i nya Zeeland, skaffa bil, ätit världens bästa (sägs det) ostron, inte haft någonstans att bo, haft PMS-sammanbrott och så har allt hunnit lösa sig dessutom. Det har varit svårt att skriva om för Nya Zeelanda landsbyggd är verkligen isolerad. Naturen här är dock så otroligt vacker. Den är lämnad ifred, välbevarad och stundvis rå. Här rättar sig människan efter naturen och inte tvärtom. Vi skall förstås visa så fort vi får tillräckligt bra uppkoppling. 
 
Igår kom vi halvägs. Halva resan har gått. Det känns sjukt på tre sätt: 
1. Har det redan gått sex veckor?! 
2. Har det ‘bara’ gått sex veckor, vi har redan sett så förbaskat mycket! 
3. Herregud, har vi sex hela veckor kvar? 
 
Minst en gång om dagen stannar jag upp och fångas av en förundran över att vi verkligen är iväg. Tänk att vi verkligen gör detta, vi reser verkligen jorden runt. Jag och Anton. När det slår mig känns det som om mitt hjärta svimmar lite. Som när Anton vänder sig mot mig, mitt bland risfälten i Vietnam & säger: “världen har blivit större, Christin”.
Visst, man blir hungrig, får PMS, mensvärk och har dåliga dagar även på andra sidan jorden också. Man längtar hem ibland och saknar nära och kära, önskar att dom kunde vara med. Men det är ok, till och med fint, för det gör att tanken på att komma hem inte känns så farligt eller som om det vore slutet på något. Sex veckor kvar av en himla himla himla kul grej. Jag känner extremt ödmjuk i för att vi kan göra denna resan men också lycklig över att vi vågade.
0
Förra veckan mellanlandade vi i Sydney och vi hade bestämt att vi skulle stanna där i ett par dagar. När vi ändå var i närheten liksom.
 
Första dagen där var vi så in i bomben trötta. Alltså, jag var helt våldtagen av trötthet. När vi var i Bali var jag och vi tvungna att göra det bästa av situationen, för vi hade ju bara den veckan där. Och vi hade kul! Men med det sagt så tog det hårt på hälsan att stuka foten (vilket jag misstänker, rent av,  var/är en mindre spricka i foten) och bli dunderförkyld. Jag ser så jäkla sliten ut på vissa bilderna från Bali. Släng ett nattflyg på det och jag är ingen trevlig person. Dead-Bitch-Woman-Walkning, som Anton säkert skulle säga. 
Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra där (förutom det uppenbara), så första dagen gick vi upp och ner en rekomenderad (skit)shoppning-gata, tills jag fick ett utbrott och behövde fika ASAP. 
Vi gick förbi en high-line-newyork-liknande grej som var väldigt fint. Vi tog en paus där också. Vi pausade hela dagen typ. Till sist gick vi och la oss i en park och sov. Det var den dagen det. 
Dag 2 gick vi på en arkitektur-tur. Det var faktiskt jätteintressant och killen som höll i den var bra. Så det var kul. Anton får berätta mer om det en annan gång!
Efteråt gick vi till det uppenbara. 

Det var kul och faktiskt megahäftigt att vara där.
På kvällen skulle vi till och med använda byggnaden. Vi gick på opera! Så himla fint! Vi bad en rar kvinna ta ett foto av oss, sagt och gjort! Hon var nog hårt skolad, för alla linjer var spikraka. Synd bara att det var fel ting som blev rak, haha. 
Dagen tre åkte vi över till Manly. Vilket var jättefint, mest för att jag älskar havet så innerligt. 

 
Det var så jädra fint och underbart. 

Vi njöt och blev påminda om svensk sommar sådär mitt i austaliensiska hösten. 
Vi åt surf & turf vid havet innan vi skulle ta båten tillbaka till city. 
Att åka fram och tillbaka till manly var ett tips vi fick från flera stycken, man får nämligen en jättefin vy över Sydney från båten! Rekomenderar. 

Efter Sydney blev både jag och Anton mer öppna till att åka tillbaka och se mer av australien. Bra slutbetyg, ändå!
 
0
 
Godejesusmildegud så skönt det är att vara frammme. I Te Anau i Nya Zeeland vill säga. Vi har suttit på en buss i 11 timmar idag. När jag säger det högt i mitt hvuvud så fattar jag inte riktigt att vi faktiskt satt så länge på en buss. För skolrese-veteranen Anton var det väl småpotatis men jag som inte ens kan läsa ett sms på en buss utan att krälas trodde jag skulle dö. Men som tur var gjorde jag inte det. Så jag kommer fortfarande hem första maj! Med nya ret i bagaget dessutom. Anton säger att jag måste träffa typ rolf, peo eller gudmund snart för annars kommer han dö av allt ret som spirar ut ur örnen på mig. Tiller som undrar hur jag och Anton kommer överrens tjugofyra-sju: det går strålande!! Vi lär varandra galenskaper varje dag.
 
Vi kom till Nya Zeeland för ett par, tre dagar sedan. De första spenderade vi i Christchurch. Det var fascinerande och lite sorligt för staden var mer eller mindre en spökstad efter jordbävningarna för ett par år sedan. Det var sjukt hur mycket som fortfarande var avspärrat om inte helt borta, som om det aldrig funnits. De hade byggt en liten del av centrum..av containrar. Så alla affärerar och kaffér var i en container. Det får bli ett annat inlägg för bara av det vi såg, förstod vi att den staden antagligen aldrig kommer bli detsamma igen. 
 
Nu är vi som sagt i Te Anau. Vi skall påbörja en tre dagars vardring imorgon, kepler track skall vi gå! Ett tips för den i eller som skall till Nya Zeeland är att boka hyttar och turer i god tid! Milford track, som är den mest kända turen, var fullbokad hur länge som helst när vi kollade tre veckor innan. Lite trist men vi har hört från många att kepler track är näst bäst. Och vem gillar inte näst bäst? Vi bor på ett fint motel (ja, motel) med två spisplattor. Vi sprang till affären, köpte potatis, sa inte ett ljud till varandra på en halvtimme, åt potatismos, nej, vi mer badade i potatismos, drog en djup suck och sa “det var gott”. Alltså, så gott det var!! Att få laga mat själv och få en så enkel sak som potatismos är lyx på resande fot. 
 
Just det! Vi har hunnit vara i Sydney ett par dagar också! Det måste ni ju får se (i ett annat inlägg).
Att stå framför operahuset var faktiskt mer surrealistiskt än vad jag trodde det skulle vara. Mest för att jag liksom hade bestämt i mitt huvud att jag nog aldrig skulle komma till att åka till Austarlien men sen så stod jag där ändå. Livet alltså, bra roligt är det!

 
0
 
Hej från Sydney! 
Vi kom igår och var så jävluskt trötta att dagen nästan inte räknas. Idag har har vi gått en två timmar lång, guidad arkitektur-tur. Den var jättebra och intressant. Arkitekten som höll i det fick till och med mig att spetsa öronen! Efteråt tog vi en tur till operahuset. Det var egentligen först då polletten föll ner, vi är verkligen i Australien! Dessutom kände jag igen mig från ett oprah-avsnitt och blev exalterad! “Där har Oprah varit, Anton!!!”, skriker jag mitt i ett av Antons utlägg om utzon. Haaha. Ikväll åker vi tillbaka till operan för att faktiskt lyssna på opera! 
0
Det har det verkligen varit! Eller…på ett sätt har den varit sjukt jobbig. Att lära sig surfa har inte bara varit tufft fysiskt men ibland även psykiskt. Det har varit en helt ny grej och som alla nya grejer så tar det ett tag innan man fattar vad det var som hände. Så känns denna veckan. Jag och vi har varit dundertrötta. Som om surfningen inte var nog tog både foten och förkylningen död på mig. Men c’est la vie. Vi tar med oss att surfning är kul och dessutom två roliga människor från stockholm. Negativt med att bo på ett camp är att det lätt bli trångt och litet, men det positiva är att, om man har tur, kan man träffa snälla liv som man kan spela Chicago med. Det kändes till och med lite vemodigt att veckan är slut och alla går på olika håll idag. Idag är sista dagen på Bali, ikväll tar vi flyget till Sydney! 
 

Här sitter vi och spelar Chicago vid poolen. 
 
Campet har två söta kattungar
 

Vi tog paus i spelet och badade när svetten runnit över
 

Vi åkte på utflykt. Vi åkte till kaffe/choklad-plantage, vi skulle dricka världens dyraste kaffe.
Det legendariska bajskaffet. Man dricker liksom dessan djurens bajs, mer eller mindre. 
 
När dem bajsat ut kaffet, behandlar man det i tur och ordning som vanliga kaffebönor. 
Det var gott. Vi köpte med oss lite hem, så vi kan bjuda på kaffe i maj! 

Det var fint men ap-varmt. 

Speciellt i monkeyforrest. Alltså dessa apor var helt sjuka. Dem stal antons vattenflaska sekunden vi gick innanför grinden. Anton, han kommer klara sig men värre är det nog för den lilla pojken vars nappflska dem stal. Oh gudarna var pojken skrek. Han tog till och med upp strid mot aporna. Hans mamma fick bära honom gråtandes därifrån medan apan glufsade i sig. Jisses, den pojken kommer säkert hata apaor för all framtid.

Där var fint när aporna sov. 

På eftermiddagens börjde det ös-, ös-, ös-regna så som det gör här på Bali ibland. 
Väderguden var nog sur på denhär skylten. 
Vi gick in hit, vilket var fint och kul att se men sen bestämde vi oss för att gå hem och bojkotta kvinnosynen.
 
Vi har druckit en herransmassa fruktjuicer. Så. himla. gott. 
Ätit hamburgare på ett mysigt surf-dude-place. Det är mycket sånthär. 
Efterrätt får man när man surfar varje dag.

Sen har vi hängt här 85% av tiden.

 

 

 

0
Idag var vår sista dag på surfskolan. Nu kan vi surfa! Haha, nja kanske inte men tiden går och det är snart dags för oss att åka vidare. Nu kan vi surfa i teorin i alla fall, vi fortsätter kanske på Hawaii. Vi surfade med Rip Curl här på Bali, vilka överlag var bra! Tyvärr blev sista dagen konstigt för att det var lite viktigare att tjäna en extra slant än att ge oss en fin avslutning. Jag tjurade 1,5 timme efter att jag inte hittade vattenytan på en evighet och fick panik. Men det gick egentligen ingen nöd på mig, för jag byggde en sand-penis och lärde surf-dudsen svenska. 
 

0