Tillbaka i ett grådassigt Malmö (vilket förvisso är väldigt skönt) efter en raket-(med modifikation)-helg i Oslo. Egentligen var centrala Oslo lika gråblaskdassigt som Malmö men den radikala skillnaden mellan här och där är att snön bara är en tunnelbanetur bort där. Jag drabbades av extremt barnsliga känslor när jag hörde snön knastra under skorna. Jag blev hysteriskt glad och lätt avundsjuk samtidigt. Vill. Också. Ha. Vinter. På. Riktigt. 
 
Komiskt var dessutom när jag frågade vår-norska-kompis-som-var-anledningen-vi-var-i-Oslo vad folk egentligen gör på söndagar efter att jag upptäckt att allt verkligen var bombstängt i Oslo. Han skrattade och bad mig vänta två tågstopp. På ett ögonblick kändes det som jag var med i en scen i sällskapsresan och hade Stig Helmer gått på metron hade jag blivit föga förvånad. Hela Oslo hade dammat av sina skidor. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0
 
 
Jag rensar ut, städar och skrubbar. Sätter upp tavlor snett och skiter i vilket för att jag blir akut trött. Äter en näve godis och hinkar i mig vatten. Tar fram damsugaren och sätter mig på den, blickar ut mot lägenheten som helt plötsligt känns som tretusen kvadratmeter. Jag reser mig i slow-motion och börjar röra mig mekaniskt. Till sist blir det faktiskt rent. Jag vattnar blommor och planerar hur fönsterkarmen skall se ut. Det skall bli hemtrevligt. Tvättar och viker små mini-människo-kläder. Drar ut alla vuxenkläder ur garderoben och börjar nästan gråta för jag ångrar det i samma sekund som garderoben är tom. Trycker in allt i garderoben igen, syns det inte så finns det inte. Jag rör mig inte av egen fri vilja och börjar ivrigt diska. Vill ha det rent, mysigt och städat runt omkring mig. Samtidigt som mitt 20åriga jag från min första lägenhet kollar ner på mig och undrar vad fan håller jag på med: vi älskar ju att ha det smutsigt? Helt plötsligt sparkar någon mig rakt på revbenen. Aj. Just det. Du. Lavalampan som ligger i min mage. Han som styr mig med någon slags livmoder-fjärrkontroll och ser till att jag rensar ut, städar och skrubbar så det är rent och fint när han kommer hit.  Vi älskar inte längre smuts. 
 
0
 
 
 
Meddelande till allmänheten: Jag har klippt av mig håret. Kom helt enkelt fram till att jag trivs bättre såhär! 

 
0

Ett bra tisdags-tips: låtsas att det är lördag. Om så bara för en stund.

Anton började inte förrän kl 9.30 i morse så redan igårkväll förberedde vi pannkakssmet och laddade kaffekokaren för att kunna simulera en lördagsfrukost. Det var fantastiskt. 
Det var allt. 

0
 
Jag minns den här bilden väl. Jag minns den för att jag fortfarande kommer ihåg känslan av total haveri – hela min kropp dunkande som en orytmisk trumma. Det är en av få gånger där jag varit så sliten att typ hela min kropp svullnade. Det var vår surfvecka på Bali förförra våren. Jag upplevde mitt livs förkylning, samtidigt som jag dunder-stukade foten 30 minuter in i vårt första surfpass och efter en vecka av stenhård träning såg jag ut sådär. Jag kunde inte ens öppna mina ögon ordentligt så trött jag var. Och det var den här bilden som dök upp i mitt huvud när jag i morse försökte komma på ett sätt som förklarade hur jag känner mig just idag. “Trött”, räcker liksom inte. 

Man skall inte klaga, men jag gör det ändå. För jag var nära tårarna när jag kl 5.30 imorse insåg att jag varit tvungen att gå på toaletten en gång timmen i natt och att jag dessutom vaknar varje gång jag skall vända mig. Magen är så pass tung nu. Det behövs inte speciellt många nätter av det där innan man känner sig en smula galen. Beskona mig gärna från “vänta du”-kommentarer (som är sjukt vanliga när man klagar och väntar barn) för jag tänker att även om jag kommer sova precis lika lite när han väl är här, så får jag i alla fall ha min kropp (någorlunda) ifred. Just nu får min kropp aldrig någon paus. 

0
Mera Madeira, sista rycket! 
 
 
Vi åkte upp till bergen igen. Vi tänkte promenera lite till. Madeira är känd för sina levada-vandringar!
 
Tjusiga vyer. Men jag minns att jag kände mig allt annat än tjusig. För små byxor och panik-lånad t-shirt från Anton pga att mina var för små gjorde att jag kände mig sjukt dassig. Insåg att jag inte kommer orka att känna mig ful fram till april. Beställde därför lite omtalade mammakläder sekunden jag kom hem. 
 
Naturskönt är där, minst sagt! 
 
 
Ett vattenfall och moi 
 
 
Vi fuskade ibland och bytte location med hjälp av bil snarare än fötter 
 
Från en levada till en annan 
 
 
Mimosa! 
 
Här gick vi bland prunkande trädgårdar 
 
Hej då, Madeira! Du var färggrann.
 
 
 
 
 
0
Mera Madeira! 

Vi hyrde bil (rekomenderas!) och åkte upp och ner bland bergen. Vilket min åksjuka + bebis i magen gillade sådär. Här står jag och försöker samla mig. Mådde typ konstant illa tills det kulminerade mitt i en kurva efter att bebisen fått in en riktigt högerspark och jag kaskadkräktes i tio minuter. 
 
Fina vyer hjälpte det hela lite 
 
Fint!
 
 
Anton var trött. 
 
Vilket han rådade bot på. Här stod en del påpälsade fransoser och hejade på oss och till och med filmade de svenska galenskaperna! Underhållning när den är som bäst, hoho.
 
Ute med eftermiddagen körde vi vidare upp i bergen igen. Som sagt: tur att det var fint. 
 
 
 

Och så fikade vi sista fikan innan solen gick ner för dagen. 
 
 
0
 
 

Nu är jag mitt i vecka 28 – snart bara en tredjedel av den här karusellen kvar! Jag börjar äntligen känna mig lite textbok-gravid och inte så mycket hormonell-tonåring-gravid.

Det skall erkännas att hösten var kämpig. Jag må ha haft en bra graviditet fysiskt sett men drabbades desto mer av ångest, oro och allmän nedstämdhet. Jag hade otroligt svårt att reda ut allting och kände mig stundvis besviken på hur det var att vara gravid. Vilket också ibland krockade så kolossalt med andras förväntningar och känslor inför kommande barn. Puh! Men äntligen har hormon-bebis-grytan lugnat ner sig. Den puttrar istället for stormkokar.

Så jag njuter (nåja) av att klaga över typiska gravid-krämpor som halsbränna, otymplighet och ömmande ländrygg. Personligen har jag lättare att hantera fysisk värk än psykisk. Jag inser dock att jag än så länge har en väldigt smidig graviditet (återigen – ur ett fysiskt perspektiv). Håller alla fingrar och tår att det förblir så och att hormonerna håller sig i schack. 

P.s det är sant vad dem säger. Jag som tänkte att det var lugna puckar och att allt var i sin ordning har börjat “boa”. Boa innebär, i mitt fall, att jag vill göra om allt. Kök skall renoveras, hyllor har tagits ner och andra har satts upp och väggen bakom klädstången vill jag tapetsera. Men det har jag inte vågat säga till Anton än. 

 
0
När jag sitter och joxar ihop min portfolio så förstår jag såklart att det gäller att framhäva sig själv. Det är ju det en portfolio går ut på. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det även är viktigt att ibland reflektera över vad man helt enkelt är mindre bra på. För vet man det, så vet man också när hjälp är befogat. På så sätt kan dessutom väldigt bra sammarbeten komma till!

När jag och Anton började planera vårt bröllop förra året hade vi en ganska tydlig idé om hur vi ville ha saker och ting men inte alltid verktygen till att kunna utföra dem. Det var då vi upptäckte hur många extremt duktiga och talangfulla nära och kära vi har runt omkring oss. Viktig läxa lärd: våra kompisar och familjmedlemmar är sjukt kompetenta och lika mycket proffs som någon annan. Antons syster Vera sydde som bekant min brudklänning, exempelvis. Och vår kompis Vici illustrerade vårt inbjudningskort och bilder till vår timeline (ni vet den som ibland och oftast finns i bröllopsprogrammet). Värt att visa fram tycker jag:

0
 
 
Måndag och det känns. Anton satt i morse med sina trötta rådjursögon djupt försjunkna i hans handflatorna samtidigt som han gungade fram och tillbaka och uppreppade tyst “vill inte, vill inte, vill inte”. Mer klassisk måndag än så blir det inte.

Det är dessutom inte bara måndag för mig utan också finalveckan. Sista vecka på höstterminen. Jag som gått och sagt “det är luungt” (egentligen synonomt med “vill inte, vill inte, vill inte”) hela julen satte kaffet i halsen när jag insåg att jag har tre inlämningar och en redovisning denna veckan. Det är inte lugnt. Speciellt eftersom det handlar om saker jag aldrig gjort innan och saker jag helt enkelt inte kan. Än. Som att skapa en någorlunda snygg e-bok med alla mina texter jag skrivit denna hösten. Eller att skriva och layouta en portfolio där jag reflekterar kring mina texter och säljer in mig själv. Eftersom jag hatar sånt tar varenda ord minst femton minuter att skriva. Jag är den som oftast svara “äh, jag gör ingenting” när någon frågar mig vad jag sysslar med snarare än vänder på det hela och säger att jag är en “frilansande skribent”. De två meningarna säger egentligen lika lite om vad det är man gör om dagarna (typ) men den senare låter ju onekligen mer positiv och framåt. Så, om någon frågar är jag från och med idag en strålande skribent / kommunikatör. 

 
0