När jag fyllde 25 år förra året fick jag, av antons syster, en skräddarsydd klänning. En extrem fin och generös present! Jag bestämde mig ganska snabbt för att den skulle vara dränkt i färg och att den skulle vara tjusig, för jag visste exakt när den skulle på. Så, i helgen, på bröllop i Mölle, var jag grön som en ärta. Jag kände mig verkligen extrem-fin. Tack Vera!  
0
  
Förra året hann jag knappt landa och komma hem från Amsterdam innan jag satt hos vänner i Malmö med en krans i håret och en nubbe i handen. Det känns så himla längesen, för det har ju hänt så mycket sen dess! Detta året blir det lite mindre firande för det stora fokuset ligger på morgondagen, för då gifter sig en när och kär sig! Det skall bli så in i bomben kul. 
 
Så vi tar det lugnt i Kvidinge idag men först skall vi äta ett par jordgubbar hos familjen Magnusson. Sebastian och Klara och är ju mina fadderbarn men också, och kanske framför allt, sjukt bra kompisar. Vi har nästan alltid kul ihop, undantaget är när vi är hungriga dårå. Dessutom förtjänar hela bunten en extra jorgubbe i år. 
 
Glad midsommar!
0

När vi var iväg på vår resa så skrev jag inte en ända dagboksanteckning. Vid ett par, tre tillfällen skrev jag ner tankar och idéer i telefonen men annars så skrev jag här. Lika mycket som jag skrev hem till er, så skrev jag till mig och till mig och Anton.

Jag skrev ingen prosa eller välformulerade dikter. Jag gjorde ingen konstnärlig film om resan och jag skrev ingen sång för jag kan inte hantera ett ända instrument. Allt jag har från resan är mitt huvud, 6500 fotobilder och bloggen. Bloggen blev en ventil och ett sätt att formulera en liten del av mig och oss. Jag drar inga abstrakta streck på vita dukar och istället för att ställa ut mig själv i en vitmålad lokal, så är jag här, bara ett klick bort.

Det skönaste med att bli äldre är att det blir lättare, tycker jag, att vara sig själv. Vad nu det betyder, men jag minns tonåren och gymnasiet speciellt som ett ända virrvarr av att försöka passa in. Min gymnasieskola var ett ställe där fördomar frodades och det krävdes inte mycket innan någon annan hade bestämt vem eller hur man var. Det var skönt att lämna det och med åren hitta sina egna sammanhang tillsammans med folk som vuxit ifrån mobbingmentaliteten.

Men så ibland slungas man tillbaka till den där tiden då vad man hade på sig eller vilken musiksmak man hade definierade en som person. Ibland och helt utan förvarning hittar jag mig själv bland vuxna som fortfarande, i allra högsta grad, beter sig otroligt primitivt, som försöker göra mig till något jag inte är för att må bättre själv. Barnsligt av dem, såklart, och kan säkert bortförklaras med den ena avundsjukan efter den andra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte lämnar en dålig eftersmak hos mig även idag eller att det inte stör mig när någon försöker sätta mig på plats. Det är irriterande när någon dumpar sin skit på mig genom att spela på min potentiella osäkerhet, men den stora skillnaden mellan då och nu är att det inte blir mer än irriterande. Det ger inga gedigna blåmärken och genererar inga självdestruktiva beteenden för det är faktiskt lättare att skaka av sig idioti idag. För tio år senare är jag, oavsett fördomar, mer av allt. Jag har blivit bättre.

Här, på denna sida, finns ingenting som inte vill vara här eller inte gått med på att vara här. Här finns en liten bit av mig och livet i Malmö. Ni hittar även Anton här ibland poserandes i några av livets, mer eller mindre, triviala ögonblick. Här är små delar och pusselbitar av det finaste jag har. Från mig till er. 

0
 
Denna veckan har varit minst sagt hektisk. Det känns som den innehållt ett helt år. Vissa saker, trevliga saker som student, examen, dop och annat skoj har gjort att man varit glad över att det känts som sommar på riktigt och att vi har varit hemma och fått vara med på allting. Andra saker, precis samtidigt såklart, har gjort mig tröttare än på länge och stundvis har jag längtat bort eller tillbaka så mycket att det gjort mig totalt handlingsförlamad, för att inte tala om sjukt sur. Tur att vissa veckor går över.
 
0
 
det vore skönt om livet vore lite mer såhär igen. Hemma snurrar allt på i hundratusen kilometer i timmen och allt jag vill är att läsa en bok i lugn och ro. 
 
 
0
Denna veckan är en sådan vecka då allt händer. Fast allt är ju relativt, men mycket händer! Eller är det för att sommaren är igång? Alla har många och mer än förväntasfyllda planer – stackars sommaren som måste ansvara för allt kul och alla kalas själv. Min storebror har dessutom kommit hem efter ett och ett halv år någon helt annanstans och som om sommarentiden inte var nog, kan jag lova att varenda minut blir lite mer intenstiv med ett trettiofyraårigt barn hack i häl. 
 
Vi har kvällsol i köket nu. Det känns ända ner i knäveken när den når runt husknuten. 
Vi har haft fullt hus och alla bäddmadrasser framtagna, tur att ingen snarkar. Finns det hjärterum, finns det stjärterum. 
Vi har gjort och ätit sjukt mycket pasta. Måste ta en paus. Men kul, gott och sällskapigt är det. 
och så har vi fått ett badkar efter tre år av prat. Så det är game-on när hösten kommer. 
 
 
0
 
Idag har vi varit hemma tre veckor. Det känns så knäppt på så många sätt. Undra hur länge jag kan få lov att tjata om resan? Ett litet tag till kanske? I alla fall här? 
 
När jag går i skolan mäts tiden tydligt i inlämningar, seminarium, deadlines, röda dagar (om man har tur!) och tentor. Det är också tydligt vem som lämnat skolbänken och äntrat arbetslivet för de personer pratar i exakta och numrerade veckor. “Vad skall du göra v.33 förresten?” Va? Vem? Vecka trettiotre säger mig, som student, absolut ingenting.
Denna våren har mätts i odefinerade men ack ändå begränsade veckor. Utan att jag egentligen bestämde mig för det räknade jag veckorna när vi var iväg. En vecka, två, fyra och helt plötsligt var det bara tre veckor kvar. Livet bestod av stycken och destinationer. Jag har nog lite svårt att släppa räknandet och nu är det alltså tre veckor sen vi kom hem. Ingen tid alls och ändå hur mycket som helst. 
 
Jag har inte tittat på våra bilder sen vi kom hem. Jag är lite rädd att jag skall lägga mig ner och storböla på golvet, som om jag förlorat en kär vän. Det kanske låter överdrivet och dramatiskt men det var verkligen så fantastiskt. Hemma kommer också bli bra, det vet jag, snart. Jag skall bara hitta ett fint ställe att lägga alla minnen på. 
0

 
I slutet av vår resa var jag så in i bomben trött på att äta på restaurang, allt jag ville ha var hemlagad mat. Jag saknade dessutom rutiner och vardagens banala kugghjul. Jag var trött på intryck och pretentiösa måltider. Det var då det. Visserligen har rutinerna verkligen inte kickat igång än men matlagningen däremot! När det gäller mat är Anton alltid på hugget. Hemmagjord pasta är enkelt och megagott och lagom pretentiöst. 
 
0

 
..så är vi man och fru. Nästa år, precis den här dagen, gifter vi oss! Om precis ett år så står vi och alla personer vi tycker om och skålar och vrålar. Om precis ett år så samlar vi alla våra olika sammanhang och alla våra minnen med alla våra personer under ett tak och skapar ett nytt sammanhang. Man och fru – herregud! 
0

 
Vår gård är så makalös vacker, den är nästan som absolut finast nu (även om jag ivrigt väntar på pionerna). Det känns lyxigt att ha detta utanför dörren. Jag häpnas varje år över hur fint vi har det här mitt i Malmö. Så även i år, även om det känns lite lite annorlunda. Våren känns inte lika… livsavgörande denna gången. Vad jag menar är, att vanligtvis när våren kommer så är jag så svältfödd på vår, fint och varmt att jag känner mig lika rosa som träden. 
Jag fick ett meddelande hemifrån i början av April- en bild på ett snötäckt köpenhamn. Jag visade Anton mmset och sa “det är ungefär nu jag vanligtvis börjar gråta vid köksbordet och längtar efter precis vad som helst förutom vintern”. Men detta året var jag i Nya Zeeland. Det känns liksom lite förvirrande att vara trött och mosig, när det är nu jag brukar vara som en galning på prozac. Men fint, det är det!
 
0