Idag är en sådan dag då jag känner mig som en svullen flodhäst. Alternativt en bomb som strax skall detonera. Kanske det sistnämnda passar bäst eftersom jag flyger i taket för minsta lilla. Jo. Humörsvängningar är inte heller någon myt utan högst verkliga. Men! Nu är jag trots allt i vecka 30 och officiellt höggravid. Gnäll är motiverat. Samtidigt som jag längtar, längtar, oh som jag längtar, efter att få min kropp tillbaka igen så börjar jag lätt hetsandas när jag inser att det bara är dryga tio veckor kvar tills det faktiskt händer. Tio. Veckor. Andas in. Andas ut. 
 
 
På plus-sidan är snälla kompisar. Kolla vilken finfin liten filt jag (vi) fick av Petronella. Jag blir liksom helt ställd när folk räcker över såhär fina saker och blir dessutom megaimponerad och inspirerad av hantverket! När jag utbrast ett “men jag fyller inte ens år” så fyllde Ps son Malte i och sa “nä, men det var längesen vi sågs”. Gullunge. Alla människor borde ha den inställningen. Ge paket till någon du inte sett på länge <3
 
 
 
0
 
 
Det är en aning svårt att hitta inspirationen just nu. I alla fall om man vistas utomhus. Därför är min blomster-budget ganska stor för tillfället. Anton kom hem någon dag efter att ha spenderat arbetsdagen med att lyssna på sina sjutusen poddar och berättade om ett inslag i godmorgon världen där de pratade om betydelsen och vikten av färg. Han behövde inte säga så mycket mer än så för att jag skulle höja min blomsterpott med ca 15%. Just nu handlar jag tulpaner i den grad att det stundvis känns som att vi bor i Holland. Men ibland, på extra lyxiga dagar handlar jag hem en påminnelse från vår bröllopsdag. Och så tänker jag på våren. 
 
P.s det översta bilden på min bröllopsbukett i sin helhet är tagen av Emily Dahl.
0
 
 
 
När min goda vän (som fick sin bebis för tre veckor sedan) flyttade hela sitt hem, man och barn en (EN!) månad innan förväntad ankomst av bebis nummer två tyckte jag helt ärligt att det var lite koko. Ologiskt. Dumt. Och framför allt, megajobbigt. Ho ho ho, nu sitter hon i sin stora, fina lägenhet med sin fina bebis i famnen och fnissar åt mig och Anton. Skrattar bäst som skrattar sist. 
 
Som ogravid (eller i mitt fall, i början av graviditeten) är det lätt att underskatta knäppheterna som bubblar upp i huvudet på en när man väl är gravid, och det där behovet att vilja ha det fint runt sig. Jisses. Den myten är sann, i alla fall i det här hushållet. Vi skall förvisso inte flytta (tanken på hus skrämmer mig mer än tanken på en bebis konstigt nog) men vi skall renovera! En månad innan bebisen förväntas komma skall vi riva ut köket och sätta upp ett nytt. En tanke som får mig att sluta andas en sekund när jag springer på toaletten på nätterna. Galenskap. Och så ber jag en stilla bön att bebisen verkligen gillar min livmoder och att den håller sig där inne. 
 
Så det är detta vi har sysslat med den senaste tiden. Fördelen med att leva med en arkitekt är att allt blir minutiöst planerat – vi har hela vår lägenhet uppritad på det här sättet. Inte en hylla blir uppsatt innan Anton har ritat in den i datorn först. Frustrerande ibland, speciellt när man som jag gärna (alltid) höftar och mäter med ögonen. Fort skall det gå. Måste dock erkänna att saker och ting blir lite rakare med Antons metod, så låt gå för denna gången. 
 
Biter på naglarna och hoppas hoppas hoppas att saker för en gång skull blir som man planerat. Håll tummarna!
 
 
 
0
 
 
 
 
 
 
 
Tillbaka i ett grådassigt Malmö (vilket förvisso är väldigt skönt) efter en raket-(med modifikation)-helg i Oslo. Egentligen var centrala Oslo lika gråblaskdassigt som Malmö men den radikala skillnaden mellan här och där är att snön bara är en tunnelbanetur bort där. Jag drabbades av extremt barnsliga känslor när jag hörde snön knastra under skorna. Jag blev hysteriskt glad och lätt avundsjuk samtidigt. Vill. Också. Ha. Vinter. På. Riktigt. 
 
Komiskt var dessutom när jag frågade vår-norska-kompis-som-var-anledningen-vi-var-i-Oslo vad folk egentligen gör på söndagar efter att jag upptäckt att allt verkligen var bombstängt i Oslo. Han skrattade och bad mig vänta två tågstopp. På ett ögonblick kändes det som jag var med i en scen i sällskapsresan och hade Stig Helmer gått på metron hade jag blivit föga förvånad. Hela Oslo hade dammat av sina skidor. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0
 
 
Jag rensar ut, städar och skrubbar. Sätter upp tavlor snett och skiter i vilket för att jag blir akut trött. Äter en näve godis och hinkar i mig vatten. Tar fram damsugaren och sätter mig på den, blickar ut mot lägenheten som helt plötsligt känns som tretusen kvadratmeter. Jag reser mig i slow-motion och börjar röra mig mekaniskt. Till sist blir det faktiskt rent. Jag vattnar blommor och planerar hur fönsterkarmen skall se ut. Det skall bli hemtrevligt. Tvättar och viker små mini-människo-kläder. Drar ut alla vuxenkläder ur garderoben och börjar nästan gråta för jag ångrar det i samma sekund som garderoben är tom. Trycker in allt i garderoben igen, syns det inte så finns det inte. Jag rör mig inte av egen fri vilja och börjar ivrigt diska. Vill ha det rent, mysigt och städat runt omkring mig. Samtidigt som mitt 20åriga jag från min första lägenhet kollar ner på mig och undrar vad fan håller jag på med: vi älskar ju att ha det smutsigt? Helt plötsligt sparkar någon mig rakt på revbenen. Aj. Just det. Du. Lavalampan som ligger i min mage. Han som styr mig med någon slags livmoder-fjärrkontroll och ser till att jag rensar ut, städar och skrubbar så det är rent och fint när han kommer hit.  Vi älskar inte längre smuts. 
 
0
 
 
 
Meddelande till allmänheten: Jag har klippt av mig håret. Kom helt enkelt fram till att jag trivs bättre såhär! 

 
0

Ett bra tisdags-tips: låtsas att det är lördag. Om så bara för en stund.

Anton började inte förrän kl 9.30 i morse så redan igårkväll förberedde vi pannkakssmet och laddade kaffekokaren för att kunna simulera en lördagsfrukost. Det var fantastiskt. 
Det var allt. 

0
 
Jag minns den här bilden väl. Jag minns den för att jag fortfarande kommer ihåg känslan av total haveri – hela min kropp dunkande som en orytmisk trumma. Det är en av få gånger där jag varit så sliten att typ hela min kropp svullnade. Det var vår surfvecka på Bali förförra våren. Jag upplevde mitt livs förkylning, samtidigt som jag dunder-stukade foten 30 minuter in i vårt första surfpass och efter en vecka av stenhård träning såg jag ut sådär. Jag kunde inte ens öppna mina ögon ordentligt så trött jag var. Och det var den här bilden som dök upp i mitt huvud när jag i morse försökte komma på ett sätt som förklarade hur jag känner mig just idag. “Trött”, räcker liksom inte. 

Man skall inte klaga, men jag gör det ändå. För jag var nära tårarna när jag kl 5.30 imorse insåg att jag varit tvungen att gå på toaletten en gång timmen i natt och att jag dessutom vaknar varje gång jag skall vända mig. Magen är så pass tung nu. Det behövs inte speciellt många nätter av det där innan man känner sig en smula galen. Beskona mig gärna från “vänta du”-kommentarer (som är sjukt vanliga när man klagar och väntar barn) för jag tänker att även om jag kommer sova precis lika lite när han väl är här, så får jag i alla fall ha min kropp (någorlunda) ifred. Just nu får min kropp aldrig någon paus. 

0
Mera Madeira, sista rycket! 
 
 
Vi åkte upp till bergen igen. Vi tänkte promenera lite till. Madeira är känd för sina levada-vandringar!
 
Tjusiga vyer. Men jag minns att jag kände mig allt annat än tjusig. För små byxor och panik-lånad t-shirt från Anton pga att mina var för små gjorde att jag kände mig sjukt dassig. Insåg att jag inte kommer orka att känna mig ful fram till april. Beställde därför lite omtalade mammakläder sekunden jag kom hem. 
 
Naturskönt är där, minst sagt! 
 
 
Ett vattenfall och moi 
 
 
Vi fuskade ibland och bytte location med hjälp av bil snarare än fötter 
 
Från en levada till en annan 
 
 
Mimosa! 
 
Här gick vi bland prunkande trädgårdar 
 
Hej då, Madeira! Du var färggrann.
 
 
 
 
 
0
Mera Madeira! 

Vi hyrde bil (rekomenderas!) och åkte upp och ner bland bergen. Vilket min åksjuka + bebis i magen gillade sådär. Här står jag och försöker samla mig. Mådde typ konstant illa tills det kulminerade mitt i en kurva efter att bebisen fått in en riktigt högerspark och jag kaskadkräktes i tio minuter. 
 
Fina vyer hjälpte det hela lite 
 
Fint!
 
 
Anton var trött. 
 
Vilket han rådade bot på. Här stod en del påpälsade fransoser och hejade på oss och till och med filmade de svenska galenskaperna! Underhållning när den är som bäst, hoho.
 
Ute med eftermiddagen körde vi vidare upp i bergen igen. Som sagt: tur att det var fint. 
 
 
 

Och så fikade vi sista fikan innan solen gick ner för dagen. 
 
 
0