När vi var i Sydney och gick på den där arkitektur-turen så frågade guiden oss vilka destinationer vi hade på vår resa. När vi kom fram till Miami, rynkade han lite på pannan och gav ifrån sig ett “hm, interesting!”. Vi tänkte inte överdrivet mycket mer på det… tills vi kom till Miami vill säga. Jag skulle vilja påstå att Miami är nästan precis som det skilldras i populärkultren. Tuttar, rumpor, guldtänder och house. Herregud, så mycket nakna kroppar, dunka dunka, shyssta fälgar och annat coolt. Ni fattar säkert. Jag och Anton känner oss som töntarna i klassen, som går hem i tid för att göra klart matematikläxan. Haha. Men här är varmt och göttigt, vilket är skönt. 

Miami beach är fin och vattnet är varmt. Vi kan bada hela halvtimmor ihop utan att Anton blir en smurf. Det är alltid kul. 

Miamis “ArtDeco” gata ligger precis vid havet.
Vi göttar oss ganska mycket på hotellrummet, för det är tyst och skönt där.  Haha. Det är vår sista vecka nu, så vi sunkar ner oss totalt. Vilket man får lov att göra. Tänk att vi bara har en vecka kvar! Jag kan inte alls förhålla mig till det. Tre månader har snart gått, hörrni. Det är en av de sakerna som skall bli skönt med att komma hem; smälta allt som har hänt. Reflektera över vad det är vi egentligen har hållt på med de senaste tre månaderna? Även om det såklart finns saker som jag redan nu vet att jag tar med mig hem, så är det alltid svårt att hitta distans och insikt i något man är mitt uppe i. Resan har varit så lång, färgstark och intensiv att jag knappt har hängt med själv. Vad har jag lärt mig? Vilka erfarenheter har jag skaffat mig? Vad kommer jag minnas mest och bäst? Är hemma likadant som innan? Saker behövs redas ut, för hjärtats och hjärnans skull. 

Vi är i Miami i ca två dagar till, sen åker vi till New York. Finally!

 

 
0
Vi går omkring i städer med sprikraka gator, numrerade och döpta matematiskt korrekt. Det finns inga små pitoreska kvarter eller medeltida slingrande gator. Varför funkar det? Det är fullt med folk i kaffeerna, folk överallt.
Förra veckan gick vi på en vandring med en arkitekturhistoriker i san francisco. Vi, en amerikansk barnfamilj och en kille i cowboyhat. Det är alltid roligt att höra om en stad från människor som bor där. Vissa saker är lite konstiga och annorlunda från hemma, framförallt att de säljer air-rights, mer om det sen.
På varsin sida av gatan står den sista klassisistiska skyskrapan i stan (till vänster) och den första modernistiska (till höger). Mellan dem, trottoar, gata, trottoar, börskrasch och världskrig. Den ena klar precis innan börskraschen 1929 och den andra är den första stora byggnaden efter kriget, byggd 1959.

Det nya av de båda husen, modernistiskt av Skidmore, Owings & Merrill 1959. 
I san fran kan en fastighetsägare som inte bygger så högt som de får på tomten sälja sina obyggda våningar till grannen. Därför ser man ofta ett högt (och då menar jag HÖGT) hus bredvid ett lågt. Ibland blir det konstigt. Oftast. För övrigt är det vår arkitekthistorikers favorit till höger på bilden, Hobart Building av Willis Polk från 1914.

I vissa hus har de sålt sina air-rights och utnyttjat pengarna för att renovera och återställa gamla interiörer.
På vissa ställen är det bättre att spara det slitna än att byta ut det mot nytt. Här har en hissvärd stått i 30 år och visa t folk till en ledig hiss. Hans fot har slitit så mycket på marmorgolvet att det blivit en liten grop. Fint.

Varför är det så lite folk? Om man vill bygga stort i stan måste man planera offentliga platser i projektet. De kallar det POPOs, privately owned public open space. Byggnadsägarna har hand om de små områdena, men de vill egentligen inte ta hand om dem. Därför försöker de oftast gömma undan dem så mycket som möjligt. För att komma hit måste man gå igenom ett köpcentrum, upp för en omarkerad trappa, runt ett hörn och sen förstå att bänkarna är för allmänheten. 

Ibland blir de konstiga reglerna bra. Här har de rivit ner massa våningar, använt lufträttigheterna till huset bredvid och öppnat upp bottenvåningen som en POPO. Fint, men synd att de stänger av allt klockan fem på kvällen. 

Det här templet är byggt till en världsutställning, men används nu mest som en park.

Saint Marys of the Assumption av Pietro Belluschi och Luigi Nervi. Färdigt 1970.
Frank Lloyd Wright, V. C. Morris Gift Shop, från 1948.

Två klassiker som avslutning….

Vajrarna på Golden Gate är oväntat stora
 
 
Snart mer från Miami!
0
Hej från mobilen. Och Miami! Alltid, denna extemt sköna känsla av att komma fram. Några av de längsta flygningarna på hela resan är här i usa och det börjar bli ganska segt nu. Jag sväller upp och får gaser i magen som en annan man av att sitta ner så länge, huden torkar och spricker och finnarna allierar sig. Men precis innan man börjar lipa och tänker “nu skiter jag i detta”, så känner man Antons ömma hand och kärlekfulla ord: “vill du ha halva min macka, Christin?”.  Rätt fint ändå att vi håller sams trots att det är sjukt lätt att gå varandra på nerverna. Fast igår åt vi en sån sjuk god efterrätt att det då lät: “jag ångrar att jag delade den med dig”. Haha.
 
 
En vecka i Miami, tuff tuff!
0

 
Anton har en ny hobby; vin! Eftersom vinprovningen i Nya Zeeland var så lyckad, ville Anton gärna åka till Napa och kolla in druvorna här. Jag är glad att vi (till sist) gav oss iväg till Napa – det var kul att komma utanför San Francisco. Det var relativt dyrt  (därför velade vi lite), speciellt eftersom man var tvungen att betala mellan 10-20 dollar (utöver det ‘fasta’ priset) vid varje provning på de olika vingårdarna. Företaget som arrangerar vinprovningsturen är större än i Nya Zeeland så vi trodde att vi skulle åka med en stor shuttlebus men när bilen kom visade det sig att det bara var jag och Anton som bokat just den dagen! Så det blev en intim och jättefin dag. Det var kul och väl värt pengarna. Åk till Napa, säger vi! Napa är strålande och är som en ända vinbutik. Roligt dessutom är att många viner säljs bara lokalt, så nu är ryggsäckarna fullpackade med vin. Håll i hatten och be till gud att rödvinsflaskorna håller sig hela. Förresten! Ett annat SF tips är att hyra cyklar och cykla över golden gate bride. Det gjorde vi dagen innan vinprovningen. Det blåste så in i tomten, vilket var oturligt. Jag trodde jag skulle dö tusen gången om, en gång gick jag till och med av cykeln. Ni fattar. Blåsigt. Men kul. Det känns alltid lite barnsligt coolt när man står inför något så ikoniskt som golden gate bridge. Hur fick vi info om vinprovningar och cyklar och sånt? Google! Hur tusan reste man innan google? När jag ändå är igång med tips och annat res-smart: michelin-appen. Det är verkligen Antons matbibel. Såklart tipsar michelin om superlyxig mat men alltså, den är (faktiskt) mycket mer än så. Dessutom funkar den offline och letar upp närmsta bästa restaurang när man är i kris och har alla möjliga olika prisnivåer. Appen finns till de flesta stora städer!
 
Imorgon åker vi till Miami. Det skall regna och åska hela veckan. Toppen, är detta vårt väderstraff? Har vi, helt enkelt, haft för bra väder för länge? 
0
Eftersom det är vår i San Francisco så bestämde vi oss för att åka till Golden Gate park. Ett tips vi fått från flera olika håll dessutom. Vi besökte den botaniska trädgården. 
 
Det fanns små rosa moln lite överallt.

Och annat fint. 
Syrener. Dog hemlängtan-döden. Syrener får mig alltid att bli nostalgisk och hoppfull på samma gång. Nostalgisk för att doften påminner mig om mitt barndomshem, och hoppfull för att sommaren är runt hörnet. Älskar syrner! 

Jag sprang efter anton som en tok! Ena sekunden här, andra där. 

Det var verkligen vår överallt. 

Äppeträd!! Doften från äppelträd påminner mig om när jag och Anton var i Paris förra våren. Vi lyckades träffa in blommningen då också och hela Paris doftade äpple. Det var fint.

gode gud, det blir liksom nästan inte bättre. 
än såhär. 

som små, små drömmar på ett träd. 

Efter golden gate park traskade vi runt i Haight Ashbury, som var så otroligt mysigt. Precis lika drömmigt som jag föreställde mig att San Francisco skulle vara. 
0
Hej från västkusten! Nu har vi flugit en herrans massa timmar igen och förflyttat oss bland tidzonerna. När vi flög mellan Nya Zeeland och Hawaii var det så pass mycket tidskillnad (23h!) att det knappt märktes. Då, i Hawaii, var vi 12 timmar efter Sverige, nu är vi 9 timmar, vilket stör min skönhetssömn och Antons glada-humörsömn. Hur som, vi bor i en superduber fin lägenhet. Det är verkligen en hel lägenhet vi bor i. Så vi låtsas att vi bor här på riktigt ett litet tag. Men vi avslöas av att vi inte alls vad som är upp och ner, vad som är hipp eller vad är ute eller vilken gata som är värd sitt namn. Någon som har några must-do i San Francisco?
 
Huset och lägenhetshotellet är nästan värt ett eget inlägg, men här är en lite sneak-peak, som man säger. 
Här går vi in. 
Förresten har det blivit  vår här. Jag har precis liiite för kalla kläder för att inte frysa på kvällarna eller när vinden drar iväg. Men så går det när man är iväg tre månader, det är svårt att packa till alla senarion. Dessutom har jag börjat sakna mina prylar. För det intellektuella örat kan detta låta trögt, men jag saknar min plattång. Mitt hårmousse. Och ombyte. Mina kläder i min 55liter ryggsäck börjar bli old news. Likaså Antons. 

Dessutom saknar vi alla er där hemma. När man tar en kaffe i solen, en öl om eftermiddagen eller äter en god middag bland alla San Franciscos hipsters så saknar man er. Det är verkligen ni som färglägger tillvaron hemma. Ville bara säga det. 

Idag gick vi på en arkitektur-tur. Denna gången var guiden en arkitekturhistoriker. Så. himla. bra! Det är ett jättefint sätt att se och lära mer om staden och om hur den blev till. Så även om man bara är en vanlig dödlig (alltså inte bara arkitekt/designer/konstnär) så får man så himla mycket ut av de här turerna. Dessutom blev vi informerade av Popo’s och hur man hittar dem. Anton får berätta mer om det, men jag tror definitivt att varje turist gynnas av popos.

Efter turen gick vi och kollade på skor till mig. Anton förtjänar en eloge, för han har nog gått runt till varje skobutik i  SF med mig och tålmodigt gett mig sin åsikt och stilråd. Puss Puss. Som tack följde jag glatt med till en kyrka han ville kolla på. You give some, you win some. 

 

 
 
 
 
 
0
 

 
Sista dagen på Hawaii spenderades som alla andra dagar på Hawaii, bland palmerna, havet, stranden och feta amerikaner. Alltså, shit maj gad vad folk är feta här. Det är inte ett par, tre eller ens 15 kg för mycket, det är hela människor för mycket. På tv går det “Public announcement” att läsk är onyttigt och att man bör testa vatten. Revolutionerande grejer på gång här, hörrni.
 
Precis innan jag tog denna bilden stod det en surfar-dude precis under “louis vuitton”, vilket jag tyckte sammanfattade Hawaii fint. Lyx och surf. Men så kom en japan ivägen, så jag missade mitt foto-tillfälle. Ganska Hawaii-anskt det också, tänkte jag sen. Bara en militär som fattades. 

Palmerr inne och ut. Jag förhandlade till mig att Anton skulle följa med mig och kolla på en klänning, om jag gick med att se Paris mot Barcelona morgonen därpå. Det gick hann glatt med på och jag insåg på hans lätta steg att jag gjort en ganska dålig deal. Men fin klänning i alla fall. 

 
 
0

 
Vi har: 
 
1. Läst
2. Lyssnat på pod
3. surfat
4. stirrat på havet i förundran
5. Fikat
6. Badat tills Anton blev blå
7. Haft en bra dag
0
Vi är så himla lata på hawaii. Lata Lata Lata Lata och det är så in i bomben skönt. Visst, liiiite dum känner man sig över att vi bara sett en bråkdel av hawaii, men vi är så lata nu att vi inte orkar. Så, nu vet ni. Med det sagt och avklarat så tänkte jag visa vad vi faktiskt sett! 
 
Varje morgon vaknar vi upp till denna utsikten! Från sängen, mer eller mindre. 

Det är ganska trevligt att äta frukost där ute, men liite varmt för Antons smak. 

Och så har vi hängt en hel del på stranden, vilket är göttigt. Anton har surfat en del. Jag hängde med ut en gång (än så länge!) men gudarna så jobbigt det var. Eftersom det är relativt långgrunt här måste man paddla ut en mindre kilometer. Dessutom är det rev hela vägen, så när man ramlar kan man slå livet (typ) ur sig, så därför har jag varit lite mindre våglig här på hawaii än på bali. Men Anton, han är snart proffs. For real! 
Jag försöker läsa böcker under tiden. Men jag är nästan för lat för det också. 
Vi testade Mai-tais medan vi väntade på ett bord
Ganska gott, men mest överraskande starkt. 
Lika lata som vi är här, lika mycket mat äter vi. 

Man förstår ju lite vad alla tjatar om i alla fall.
 
Vi gillar vår balkong väldigt mycket. 
 
Fast igår åkte vi faktiskt på utflykt och vilken utflykt det var!! Vi åkte på delfin-safari och snorklade. Jag älskar verkigen att snorkla, hade kunnat vara i hela dagen! Men Anton blev blå så vi var tvungna att gå upp. Men! Vi hann se tre helt enorma och enormt vackra sköldpaddor. De var först långt ner på botten men till sist blev en nyfiken och simmade upp. Den var ungefär en decimeter från mig och stirrade mig rakt i ögonen, jag höll på att skita på mig! Sen simmade den över till Anton och tog honom lite på baken, utan att Anton märkte någonting. 

Vi såg delfiner! Så sjukt mycket delfiner, säkert hundra stycken. Och så en säl! En speciell säl, som ingen av oss kommer ihåg exaktheten på. Lejonsäl, kan det stämma? 

Sen såg vi 5 valar, snacka om att skita på sig! Av upphetsning. Vilka enorma djur!! En hoppade och gav oss en liten show dessutom. Har typ aldrig sett något så coolt. 
Påväg hem! Strax efter denna bilden togs vänder killen på bilden sig om och börjar småprata med oss. Frågar oss vart vi kommer ifrån, om vi har varit här förr, hur länge vi skall vara här och så vidare. När det till sist kommer fram att Hawaii är bara ett av många stop på vår jorden runt resa, blir allt tyst och tiden känns lång och tjock. Till sist säger han: “Well………….F. U.C.K YOU! You just pissed all over my two weeks vaccation”.
 
Skönt att någon är ärlig i alla fall! 
Sen bröt vi alla ihop i ett gapskratt.
 
0
 
Vi är på Hawaii, äntligen! Var skall jag börja? Jo, det är extremt skönt att vara tillbaka hos standlivet. Vi bor på ett fint hotell, men helfin utsikt. Hotellet är ett sånt där megastort, megaamerikanskt komplex, ett sånt där jumbokomplex där allt man behöver finns under ett och samma tak. Men vet ni, det är nästan lite skönt. För efter fyra veckors sänghoppande är det skönt att bo på ett och samma ställe. Det är skönt att slippa yra runt 45 minuter för en enkel flaska vatten och det är skönt att bara behöva gå mellan stranden, rummet och restuarngerna. Det är skönt att låta hjärnan växla ner och låta kroppen smälta alla de sjutusen intryck vi fått de senaste veckorna. Visserligen blir det ingen expedition robison-vecka men det skiter vi i, för som Anton sa: “det är ju inte som om Hawaii inte är upptäckt”. Här är mycket folk, mycket hotell, mycket mycket turism. Men havet är turkost, smaragdgrön och ljusblått och stranden är vit och varm. Det är en speciell känsla och stämmning här, lite som alla studsar fram längs sandynorna, lyckliga över att få vara på Hawaii. 
 
Precis som vi. 
 
0