Vår gård är så makalös vacker, den är nästan som absolut finast nu (även om jag ivrigt väntar på pionerna). Det känns lyxigt att ha detta utanför dörren. Jag häpnas varje år över hur fint vi har det här mitt i Malmö. Så även i år, även om det känns lite lite annorlunda. Våren känns inte lika… livsavgörande denna gången. Vad jag menar är, att vanligtvis när våren kommer så är jag så svältfödd på vår, fint och varmt att jag känner mig lika rosa som träden. 
Jag fick ett meddelande hemifrån i början av April- en bild på ett snötäckt köpenhamn. Jag visade Anton mmset och sa “det är ungefär nu jag vanligtvis börjar gråta vid köksbordet och längtar efter precis vad som helst förutom vintern”. Men detta året var jag i Nya Zeeland. Det känns liksom lite förvirrande att vara trött och mosig, när det är nu jag brukar vara som en galning på prozac. Men fint, det är det!
 
0
 
Vi har hunnit packa väskan två gånger sen vi kom hem, mindre än ryggsäcken men ändå. Jag antar det är så det blir när man har människor som man gillar utplacerade lite här och var. Dagarna går bekvämt och bestämt framåt. Livet tillbaka hemma har varit som att träffa en vän man inte sett på år och dar men där allt ändå är lätt och naturligt när man väl ses. Eller som att cykla en cykel.
 
Det är bara 1,5 vecka sen vi kom hem men vi har redan hunnit bli bjudna på flera middagar och bjudit in till ett par. Jag har haft ont i huvudet som en annan tonåring två gånger och varit både i Helsingborg och Göteborg. Jag har träffat minimänniskor som bara på tre månader gått från bebis till barn (dem blir stora så fort!) och säkert fikat allt för mycket. Idag kom jag hem från Göteborg där jag firat att en av mina äldsta vänner skall gifta sig. Vi sjöng in hennes stundande bröllop med Lena PHs ‘det gör ont’- ni hör ju vilka tonårsfasoner. Men helt klart värt både huvudvärken och förlusten av en och annan hjärncell. Imorgon skall jag träffa en kär väns andra (!) dotter. Jag tror nästan inte på att hon finns förrän jag sett henne, så knäppt det känns. Utan att man behöver be om det går livet framåt och vidare. 
 
Det som fortfarande är ogjort och som påminner oss om att det bara var ett litet ögonblick sen allt var annorlunda och onormalt är det mest vardagliga och oglamorösa fenomenet – tvätthögen. 
 
0
 
Det är vi det. Korta stubiner. Jetlagen har etsat sig fast i varenda cell i kroppen, huvudet är tungt och minnet är lite groggigt. Det är som att vi är bakfulla från världens bästa fest. Vad hände igår egentligen? 
 
Vi går och lägger oss trötta och vaknar trötta. Jetlagen är verkligen en satkärring. Det hjälper att hemma har varit så himla snällt. Vi har kommit hem till glada, varma kramar och en morgontrött natur. Jag trodde vi skulle missa vitsipporna och det grönaste grönskan. Men vi hann precis plocka en bukett! Det hjälper när hjärtat slår dubbelt av trötthet och när något man längtat efter redan börjar bli ett minne. 
 
 
 
0
 
Vi är hemma! Någonstans mellan den tionde flygningen och sjutusen tidszoner är vi äntligen hemma. När vi kom hem till Malmö i onsdag och klev in på Kapellplan blev jag så lycklig att jag sa hej till allt i lägenheten. Hej till vår underbara lägenhet och hejdå till 55 liters ryggsäcken. Så. himla. skönt. Att slippa packa upp och ner sina saker kommer på en välförtjänt andra plats, men allra skönast med att vara hemma är att vi kan sova i vår egen säng! 
Problemet är väl det där med att sova. Det är vansinnigt egenligen. Man somnar vid tio av ren utmattning (att vara vaken 24 timmar i sträck gör det med en) och sen vaknar man två på natten som om det vore sju på morgonen. Anton ligger och pratar om att han skall ut och springa när det blir ljust, baka bröd, göra pasta och fånga dagen. Jag säger att han kommer inte springa när morgondagen kommer. Han är med jetlag och då springer man inte.
 
Så, hur känns det att vara hemma? Jag har ingen aning. Jag känner mig tjock av trötthet, som om sömnlösheten är en fluffig dunjacka mellan mig och verkligenheten. Jag skall reflektera nästa vecka, lovar. 
0
Idag är sista hela dagen i New York och det regnar. I vanliga fall skulle jag vara sur och tvär, bitter till och med. Men nej, det är Christin 2.0 som landar på onsdag. Haha skoja bara, jag är fortfarande bitternisse när det gäller vädret generellt men vi har haft så himla gigantiskt fina dagar i New York att jag (för tillfället) känner mig nöjd och harmonisk). 
Titta, Sverige! Det är såhär du skall se ut ungefär igår. 

Polisen valde ett ganska bra ställe att surfa och slappa på, tyckte vi. 
En förmiddag begav vi oss ner och under Canal Street. 
Vi ställde oss i kö 

för att se ground zero. Helt sjuk plats. Gå dit. 
Fint igen! 
Herregud som vi ätit i USA. Säkert ett helt smörpaket per dag. Just här är vi på Ed’s lobster bar på Lafayette street och äter korvbröd stekt i smör, fylld med en halv hummer. gå hit!
Clever girl (kunde inte sagt det bättre själv, hihih)
eftersom vi hade lite ärenden i området, gick vi in och igenom central park igen för det är så sjukt absurt fint. 
Hej hej, Jag var inte tillräckligt våglig för att släppa trädet, så gärna ville jag inte ha en fin bild. 
Men jag tvingade upp Anton
som agerade picture-perfect-sötast-ever. 
Vi gick till varenda träd som var rosa. 
tills det var dags att gå till midtown för att möta upp den mest självupptagna gruppen new yorkers jag någonsin beblandat mig med. Vi skulle gå på arkitektur och jag kan hälsa och säga att den inte alls var lika bra som de andra vi varit på. Det var längesen jag var med så sjukt självupptagna, wannebe-arkitekter. Hela gruppen var så sjukt odrägliga. Jag började akut sakna Lars och Gudmund (mina nästbästa arkitekter efter Anton såklart) och insåg att hemma är bäst. 
 
0
Visserligen kan både min och Antons hipster-ness diskuteras men gud, new york. Jag har nästan aldrig sett det så vackert. Jag var så glad över att vara här igår att jag nästan kände mig lite hög. 
 
Vi kom precis i lagom tid för våren hade precis kommit till stan. Jag har varit i New York i precis varenda årstid, förutom våren dårå. Tills nu. Kanke bästa någonsin!

Så himla fint överallt, och precis som hemma, verkar alla bli lite gladare, lite lättare tillsammans med våren. Folk… njuter. 
Anton och jag åt frukost som var så god att vi bestämde att vi ville testa kvällsmenyn. Anton ringde och bokade bord till Måndag. 
Vissa träd vad sådär surrealistiskt vackra att man liksom inte kunde sluta stirra. 
Mmm.
Frukost. 
Eftersom downtown var så vackert, bestämde vi oss för att åka upp till Central Park. Ooo. 

 
 
Ni ser ju. 
PUSS!
 

Alltså. 
Det kunde liksom inte bli bättre. 

efter dethär. 
 
0
 
Jag vet inte om det är för att det är sista veckan nu, men jag och Anton har gått in i totalt semester-mode (tänkvärt att det tog hela 11 veckor!) Vi sover till kl 10 (minst!) äter exakt samma frukost (lunch?) varje dag, ligger på stranden ett par, tre timmar, går upp till rummet och hänger i våra tjocka vita frotéhanddukar, sen går vi ner och badar tillsammans i högvatten ett tag och så går vi och lägger oss ett par timmar efter middagen. Skönt. 
 
Innan vi kom till USA tänkte jag, trots fetma-epidemi, att folk skulle vara snygga och, som man säger, beach-ready. För att vara frank så trodde jag att de skulle vara smala. Som stickor.  Visserligen är stilen här i Miami sjukt ful och lite för bodylicious för mig men något som slagit mig är att alla storlekar verkas finnas på Miami Beach och alla verkar ha kul. Tjock, smal, mullig, bullig, celluliter, grå, vit, röd, prickig – alla får vara med och alla har minimalt med kläder på sig. Det kanske oj:ar och oroar sig tyst i huvudet men mig lurar dem vart fall. Här är det ingen som lägger en handduk över magen, ingen som sitter löjligt rak i ryggen för magen inte skall vika sig som ett pappersflygplan, nej i Miami svankar man tills man nästan knäcks på mitten och vill man inte ha ett foto av sig själv, oavsett storlek, ålandes vid vattenkanten så är man en knäppis. Eller svensk. Jag säger inte att skönhetsindustrin inte härjar här men vad jag vet är att veckan på Miamibeach har inte varit lika kroppsfixerad som andra stränder ibland kan vara.  Att ta lite av Miami med hem till Sverige skulle inte skada. 
0
När vi var i Sydney och gick på den där arkitektur-turen så frågade guiden oss vilka destinationer vi hade på vår resa. När vi kom fram till Miami, rynkade han lite på pannan och gav ifrån sig ett “hm, interesting!”. Vi tänkte inte överdrivet mycket mer på det… tills vi kom till Miami vill säga. Jag skulle vilja påstå att Miami är nästan precis som det skilldras i populärkultren. Tuttar, rumpor, guldtänder och house. Herregud, så mycket nakna kroppar, dunka dunka, shyssta fälgar och annat coolt. Ni fattar säkert. Jag och Anton känner oss som töntarna i klassen, som går hem i tid för att göra klart matematikläxan. Haha. Men här är varmt och göttigt, vilket är skönt. 

Miami beach är fin och vattnet är varmt. Vi kan bada hela halvtimmor ihop utan att Anton blir en smurf. Det är alltid kul. 

Miamis “ArtDeco” gata ligger precis vid havet.
Vi göttar oss ganska mycket på hotellrummet, för det är tyst och skönt där.  Haha. Det är vår sista vecka nu, så vi sunkar ner oss totalt. Vilket man får lov att göra. Tänk att vi bara har en vecka kvar! Jag kan inte alls förhålla mig till det. Tre månader har snart gått, hörrni. Det är en av de sakerna som skall bli skönt med att komma hem; smälta allt som har hänt. Reflektera över vad det är vi egentligen har hållt på med de senaste tre månaderna? Även om det såklart finns saker som jag redan nu vet att jag tar med mig hem, så är det alltid svårt att hitta distans och insikt i något man är mitt uppe i. Resan har varit så lång, färgstark och intensiv att jag knappt har hängt med själv. Vad har jag lärt mig? Vilka erfarenheter har jag skaffat mig? Vad kommer jag minnas mest och bäst? Är hemma likadant som innan? Saker behövs redas ut, för hjärtats och hjärnans skull. 

Vi är i Miami i ca två dagar till, sen åker vi till New York. Finally!

 

 
0
Vi går omkring i städer med sprikraka gator, numrerade och döpta matematiskt korrekt. Det finns inga små pitoreska kvarter eller medeltida slingrande gator. Varför funkar det? Det är fullt med folk i kaffeerna, folk överallt.
Förra veckan gick vi på en vandring med en arkitekturhistoriker i san francisco. Vi, en amerikansk barnfamilj och en kille i cowboyhat. Det är alltid roligt att höra om en stad från människor som bor där. Vissa saker är lite konstiga och annorlunda från hemma, framförallt att de säljer air-rights, mer om det sen.
På varsin sida av gatan står den sista klassisistiska skyskrapan i stan (till vänster) och den första modernistiska (till höger). Mellan dem, trottoar, gata, trottoar, börskrasch och världskrig. Den ena klar precis innan börskraschen 1929 och den andra är den första stora byggnaden efter kriget, byggd 1959.

Det nya av de båda husen, modernistiskt av Skidmore, Owings & Merrill 1959. 
I san fran kan en fastighetsägare som inte bygger så högt som de får på tomten sälja sina obyggda våningar till grannen. Därför ser man ofta ett högt (och då menar jag HÖGT) hus bredvid ett lågt. Ibland blir det konstigt. Oftast. För övrigt är det vår arkitekthistorikers favorit till höger på bilden, Hobart Building av Willis Polk från 1914.

I vissa hus har de sålt sina air-rights och utnyttjat pengarna för att renovera och återställa gamla interiörer.
På vissa ställen är det bättre att spara det slitna än att byta ut det mot nytt. Här har en hissvärd stått i 30 år och visa t folk till en ledig hiss. Hans fot har slitit så mycket på marmorgolvet att det blivit en liten grop. Fint.

Varför är det så lite folk? Om man vill bygga stort i stan måste man planera offentliga platser i projektet. De kallar det POPOs, privately owned public open space. Byggnadsägarna har hand om de små områdena, men de vill egentligen inte ta hand om dem. Därför försöker de oftast gömma undan dem så mycket som möjligt. För att komma hit måste man gå igenom ett köpcentrum, upp för en omarkerad trappa, runt ett hörn och sen förstå att bänkarna är för allmänheten. 

Ibland blir de konstiga reglerna bra. Här har de rivit ner massa våningar, använt lufträttigheterna till huset bredvid och öppnat upp bottenvåningen som en POPO. Fint, men synd att de stänger av allt klockan fem på kvällen. 

Det här templet är byggt till en världsutställning, men används nu mest som en park.

Saint Marys of the Assumption av Pietro Belluschi och Luigi Nervi. Färdigt 1970.
Frank Lloyd Wright, V. C. Morris Gift Shop, från 1948.

Två klassiker som avslutning….

Vajrarna på Golden Gate är oväntat stora
 
 
Snart mer från Miami!
0
Hej från mobilen. Och Miami! Alltid, denna extemt sköna känsla av att komma fram. Några av de längsta flygningarna på hela resan är här i usa och det börjar bli ganska segt nu. Jag sväller upp och får gaser i magen som en annan man av att sitta ner så länge, huden torkar och spricker och finnarna allierar sig. Men precis innan man börjar lipa och tänker “nu skiter jag i detta”, så känner man Antons ömma hand och kärlekfulla ord: “vill du ha halva min macka, Christin?”.  Rätt fint ändå att vi håller sams trots att det är sjukt lätt att gå varandra på nerverna. Fast igår åt vi en sån sjuk god efterrätt att det då lät: “jag ångrar att jag delade den med dig”. Haha.
 
 
En vecka i Miami, tuff tuff!
0