Meddelande till allmänheten: Jag har klippt av mig håret. Kom helt enkelt fram till att jag trivs bättre såhär! 

 
0

Ett bra tisdags-tips: låtsas att det är lördag. Om så bara för en stund.

Anton började inte förrän kl 9.30 i morse så redan igårkväll förberedde vi pannkakssmet och laddade kaffekokaren för att kunna simulera en lördagsfrukost. Det var fantastiskt. 
Det var allt. 

0
 
Jag minns den här bilden väl. Jag minns den för att jag fortfarande kommer ihåg känslan av total haveri – hela min kropp dunkande som en orytmisk trumma. Det är en av få gånger där jag varit så sliten att typ hela min kropp svullnade. Det var vår surfvecka på Bali förförra våren. Jag upplevde mitt livs förkylning, samtidigt som jag dunder-stukade foten 30 minuter in i vårt första surfpass och efter en vecka av stenhård träning såg jag ut sådär. Jag kunde inte ens öppna mina ögon ordentligt så trött jag var. Och det var den här bilden som dök upp i mitt huvud när jag i morse försökte komma på ett sätt som förklarade hur jag känner mig just idag. “Trött”, räcker liksom inte. 

Man skall inte klaga, men jag gör det ändå. För jag var nära tårarna när jag kl 5.30 imorse insåg att jag varit tvungen att gå på toaletten en gång timmen i natt och att jag dessutom vaknar varje gång jag skall vända mig. Magen är så pass tung nu. Det behövs inte speciellt många nätter av det där innan man känner sig en smula galen. Beskona mig gärna från “vänta du”-kommentarer (som är sjukt vanliga när man klagar och väntar barn) för jag tänker att även om jag kommer sova precis lika lite när han väl är här, så får jag i alla fall ha min kropp (någorlunda) ifred. Just nu får min kropp aldrig någon paus. 

0
Mera Madeira, sista rycket! 
 
 
Vi åkte upp till bergen igen. Vi tänkte promenera lite till. Madeira är känd för sina levada-vandringar!
 
Tjusiga vyer. Men jag minns att jag kände mig allt annat än tjusig. För små byxor och panik-lånad t-shirt från Anton pga att mina var för små gjorde att jag kände mig sjukt dassig. Insåg att jag inte kommer orka att känna mig ful fram till april. Beställde därför lite omtalade mammakläder sekunden jag kom hem. 
 
Naturskönt är där, minst sagt! 
 
 
Ett vattenfall och moi 
 
 
Vi fuskade ibland och bytte location med hjälp av bil snarare än fötter 
 
Från en levada till en annan 
 
 
Mimosa! 
 
Här gick vi bland prunkande trädgårdar 
 
Hej då, Madeira! Du var färggrann.
 
 
 
 
 
0
Mera Madeira! 

Vi hyrde bil (rekomenderas!) och åkte upp och ner bland bergen. Vilket min åksjuka + bebis i magen gillade sådär. Här står jag och försöker samla mig. Mådde typ konstant illa tills det kulminerade mitt i en kurva efter att bebisen fått in en riktigt högerspark och jag kaskadkräktes i tio minuter. 
 
Fina vyer hjälpte det hela lite 
 
Fint!
 
 
Anton var trött. 
 
Vilket han rådade bot på. Här stod en del påpälsade fransoser och hejade på oss och till och med filmade de svenska galenskaperna! Underhållning när den är som bäst, hoho.
 
Ute med eftermiddagen körde vi vidare upp i bergen igen. Som sagt: tur att det var fint. 
 
 
 

Och så fikade vi sista fikan innan solen gick ner för dagen. 
 
 
0
 
 

Nu är jag mitt i vecka 28 – snart bara en tredjedel av den här karusellen kvar! Jag börjar äntligen känna mig lite textbok-gravid och inte så mycket hormonell-tonåring-gravid.

Det skall erkännas att hösten var kämpig. Jag må ha haft en bra graviditet fysiskt sett men drabbades desto mer av ångest, oro och allmän nedstämdhet. Jag hade otroligt svårt att reda ut allting och kände mig stundvis besviken på hur det var att vara gravid. Vilket också ibland krockade så kolossalt med andras förväntningar och känslor inför kommande barn. Puh! Men äntligen har hormon-bebis-grytan lugnat ner sig. Den puttrar istället for stormkokar.

Så jag njuter (nåja) av att klaga över typiska gravid-krämpor som halsbränna, otymplighet och ömmande ländrygg. Personligen har jag lättare att hantera fysisk värk än psykisk. Jag inser dock att jag än så länge har en väldigt smidig graviditet (återigen – ur ett fysiskt perspektiv). Håller alla fingrar och tår att det förblir så och att hormonerna håller sig i schack. 

P.s det är sant vad dem säger. Jag som tänkte att det var lugna puckar och att allt var i sin ordning har börjat “boa”. Boa innebär, i mitt fall, att jag vill göra om allt. Kök skall renoveras, hyllor har tagits ner och andra har satts upp och väggen bakom klädstången vill jag tapetsera. Men det har jag inte vågat säga till Anton än. 

 
0
När jag sitter och joxar ihop min portfolio så förstår jag såklart att det gäller att framhäva sig själv. Det är ju det en portfolio går ut på. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det även är viktigt att ibland reflektera över vad man helt enkelt är mindre bra på. För vet man det, så vet man också när hjälp är befogat. På så sätt kan dessutom väldigt bra sammarbeten komma till!

När jag och Anton började planera vårt bröllop förra året hade vi en ganska tydlig idé om hur vi ville ha saker och ting men inte alltid verktygen till att kunna utföra dem. Det var då vi upptäckte hur många extremt duktiga och talangfulla nära och kära vi har runt omkring oss. Viktig läxa lärd: våra kompisar och familjmedlemmar är sjukt kompetenta och lika mycket proffs som någon annan. Antons syster Vera sydde som bekant min brudklänning, exempelvis. Och vår kompis Vici illustrerade vårt inbjudningskort och bilder till vår timeline (ni vet den som ibland och oftast finns i bröllopsprogrammet). Värt att visa fram tycker jag:

0
 
 
Måndag och det känns. Anton satt i morse med sina trötta rådjursögon djupt försjunkna i hans handflatorna samtidigt som han gungade fram och tillbaka och uppreppade tyst “vill inte, vill inte, vill inte”. Mer klassisk måndag än så blir det inte.

Det är dessutom inte bara måndag för mig utan också finalveckan. Sista vecka på höstterminen. Jag som gått och sagt “det är luungt” (egentligen synonomt med “vill inte, vill inte, vill inte”) hela julen satte kaffet i halsen när jag insåg att jag har tre inlämningar och en redovisning denna veckan. Det är inte lugnt. Speciellt eftersom det handlar om saker jag aldrig gjort innan och saker jag helt enkelt inte kan. Än. Som att skapa en någorlunda snygg e-bok med alla mina texter jag skrivit denna hösten. Eller att skriva och layouta en portfolio där jag reflekterar kring mina texter och säljer in mig själv. Eftersom jag hatar sånt tar varenda ord minst femton minuter att skriva. Jag är den som oftast svara “äh, jag gör ingenting” när någon frågar mig vad jag sysslar med snarare än vänder på det hela och säger att jag är en “frilansande skribent”. De två meningarna säger egentligen lika lite om vad det är man gör om dagarna (typ) men den senare låter ju onekligen mer positiv och framåt. Så, om någon frågar är jag från och med idag en strålande skribent / kommunikatör. 

 
0
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Såhär spenderade jag julafton 2014. Vid ett vilt hav med en picknick – vansinnigt trött. Under resan kunde jag somna lite varstans och lite närstans. Denna trötthet alltså. Så är det att bära ett barn med lite för låga järnhalter. När vi var hos barnmorskan häromdagen tittade hon uppläxande på mig och frågade om jag verkligen äter mina järntabletter som jag skall eftersom mitt järnvärde hade gått ner ganska så dumt mycket sen sist. Happ, synd bara att man blir så galet förstoppad av järntabletter. Så jag antar att jag får lov att vara en vandrande bajskrov den närmsta tiden. Förhoppningsvis en pigg(are) sådan. 
 
 
 
0

När jag blev gravid var jag gift, färdigutbildad och ekonomiskt trygg. Jag hade checkat av varenda punkt som normen och samhället gärna vill att man skall ha checkat av innan man förökar sig. På pappret var det en utmärkt tidpunkt att ta nästa steg i livet. Sagt och gjort. Jag hade dessutom turen att bli med barn ganska så omgående efter vi bestämt oss för att vi var redo för barn. Vi var ett modernt, medvetet och utbildat par i 30års åldern som hade alla pusselbitarna på plats. Tills vi inte hade det längre.

Ni vet hur man ofta skrattar åt de människor som påstår att de inte blir påverkade av reklamens inverkan bara för att de är medvetna om densamma? Hoho, jovisst! Alla blir, mer eller mindre, påverkade. Så är det. Man är som regel inget upplyst undantag. Detsamma gäller normer. Det spelar ingen roll hur många genusteoretiker du har i din bokhylla eller hur många politiska diskussioner du för kring matbordet, du påverkar och blir påverkad.

När jag blev gravid drabbades jag av katastroftankar. Inte nödvändigtvis kring bebisens liv, utan mitt eget. Jag fick brutal ångest över att jag inte hade en karriär, ett slående CV eller ens ett jobb. Och nu skulle jag dessutom ägna det närmsta året till att vara… hemma. Jag började tänka på allt som inte var föräldraledighet. Jag började kolla jobbannonser, praktikplatser, skrev CV och undersökte masterutbildningar till hösten 2015. Samhället är väldigt tydlig med att självförverkligande inte sker i hemmet. Hur fel och idiotisk jag än tycker att det är (vad betyder ens det? Självförverkligande?), så låg jag där och våndades. Stressad och skamsen. Hormonfylld. Mina ideal, genomtänka resonemang och värderingar flög ut genom dörren. Jag kände på allvar att mitt liv var över.

Jag och Anton har spenderat många timmar med att prata om hur vi vill leva vårt liv, vad vi tror på och vilken sorts framtid vi önskar oss. Jag har alltid beundrat och inspirerats av Antons ideal och sätt att tänka på. Han är bra på så väldigt många sätt. Jag delar mitt liv med en vettig och bra man. Men med det sagt så betyder inte det att han heller kan undgå pressen utifrån. Jag minns extra tydligt en morgon i höstas. Graviditet var fortfarande relativt ny och färsk. Vi var som två famlande och nervösa tonåringar som försökte hitta vår väg. Allting kändes ömtåligt. Så det var inte helt utan risk som vi började diskutera kommande föräldraledighet över frukostbordet. Båda livrädda att drunkna i något slags odefinierat, världsligt misslyckande. Ämnet var minst sagt lättantändligt och när Anton i ett svagt (och mänskligt) ögonblick plötsligt säger ”jag kan inte vara ledig så länge, hur skulle det se ut på mitt CV” så fullkomligt exploderar jag inombords. Utan ett ord reser jag mig upp från bordet, snörar på mig skorna och smäller igen dörren så att två tavlor ramlar ner från väggen. Helt plötsligt hittar jag mig själv gråtandes mellan två hyllor på ICA. Jag hulkgråter medan jag låtsas läsa på ett paket kaffe och tänker att jag inte alls är redo för det här. Allt håller på att gå åt helvete.

Allt gick såklart inte åt helvete. När jag kommer tillbaka från Ica möter Anton mig i dörren och säger förlåt innan jag ens hunnit vrida om nyckeln och någonstans därifrån har vi tagit en dag i taget. Ödmjuka inför livet som komma skall, vad som har varit, brister och sårbarheter. Men framför allt har vi blivit ännu lite mer uppmärksamma och lyhörda. Livet man önskar sig för sig själv och sin familj uppstår inte magiskt utan kräver stundvis aktiva val och lite metaperspektiv. Livet löser sig oftast och vi börjar äntligen med lite stolthet i rösten längta efter vårt nya och spännande och ärofyllda uppdrag. Från och med april kommer vi nämligen att sitta i styrelsemöte tillsammans med vår son. 

 

P.s rubriken är tagen direkt från Jonas Gardell facebooksida.

0